top of page

Echium vulgare - Blåeld
BIOTOPER : Blottad mark, Havsstrand, Mänskligt störd/skapad mark, Torra gräsmarker, Öppna gräsmarker.
Wikipedia : Blåeld är växtart i familjen strävbladiga växter. Den är den enda i Sverige vilt förekommande arten ur släktet snokörter, även om blå snokört sällsynt kan uppträda tillfälligt kring trädgårdar där den odlas som prydnadsväxt.
Allt om Öland -alltpaoland.se : 
Förekomst: Allmän

Blåeld är vanlig i Sydsverige men förekommer mer sparsamt upp till Gästrikland. Den växer på torr öppen mark, som vägkanter, banvallar och klapperstensstränder. Neptuni åkrar på norra Öland har till exempel en mycket riklig förekomst av blåeld. 

Blåeld blommar i juni-juli med stora blå blommor som sitter i en axlik blomställning. Blommorna är röda i knopp, men blir när de slagit ut himmelsblå, sällsynt förekommer också vita blommor. Blommorna älskas av bin och fjärilar.

Blåelden är inte inhemsk hos oss. Ursprungligen är den från Sydösteuropa och Västasien. Den är under stark spridning i Sverige.

Artnamnet vulgare kommer av latinets vulgus (allmänhet, hop) och betyder allmän, vanlig. Det svenska namnet blåeld föreslogs av Elias Fries 1864 efter ett folkligt skånskt namn på arten. I äldre litteratur kallas den ofta snokört. Släktnamnet Echium kommer av grekiskans echis (huggorm), namnet användes redan av Dioskorides om en växt som användes mot ormbett.

Blåeld innehåller smärtstillande alkaloider. Avkok på de nedre bladen uppges lindra huvudvärk och hosta samt verkar svettdrivande vid feber. Blomställningens övre del har utnyttjats som grötomslag på varbölder och inflammerade fingrar. Fröavkok blandat i vin dracks förr "till hjärtats tröst och melankolins fördrivande". Men invärtes ska inte växten användas eftersom den innehåller cancerframkallande ämnen. Roten innehåller samma röda färgämne som sminkrot och användes förr av bondflickor som ville färga sina kinder röda. Den har även använts vid textilfärgning.

Equisetum arvense - Åkerfräken

BIOTOPER : Blottad markFuktiga-blöta gräsmarker

Mänskligt störd/skapad markÅkermark, Öppna gräsmarker

Havsstrand, Sötvattensstrand, Öppna strandbiotoper.

Wikipedia : https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%85kerfr%C3%A4ken

Åkerfräken (Equisetum arvense) är en art inom familjen fräkenväxter. Den är en perenn art och är vanlig i Sverige.
Den förekommer i Sverige i underarterna vanlig åkerfräken (Equisetum arvense ssp arvense) och krypfräken (Equisetum arvense ssp alpestre). Den förekommer även sällsynt som hybrid med kärrfräken och skogsfräken. Strandfräken är en hybrid mellan åkerfräken och sjöfräken. Den förekommer i Sverige i underarterna vanlig åkerfräken (Equisetum arvense ssp. arvense) och den nordliga krypfräken (Equisetum arvense ssp. alpestre).[1]
Beskrivning : Som alla fräkenväxter har åkerfräken långsträckta, mycket djupgående, knölbärande jordstammar, vilket gör åkerfräken mycket svårkontrollerad på odlade marker.[2] Den skiljer sig ifrån andra växter genom sina dimorfa skott, den har dels fertila vårskott (återfinnes i april och maj), dels sterila sommarskott. De fertila skotten är blekbruna, klorofyllfria, enkla stjälkar med ett brunt sporax i toppen (strobilus, påminner om en liten kotte) medan sommarskotten är gröna och inte ger sporer. Sommarskottens allmänna utseende påminner lite om ängsfräken (Equisetum pratense), på det sättet att båda har långa med ogrenade sidogrenar.
Denna arbetsfördelning mellan vår- och sommarskott liknar förhållandet hos vissa tidiga vårfanerogamer, till exempel hästhov och sälg, som likaledes tidigt om våren blommar utan blad (ur övervintrande knoppar) och först längre fram får fotosyntetiserade blad. Generellt för växter utan klorofyll gäller att de istället lever i symbios med någon form av svamp alternativt som parasit på andra växter, men det är inte fallet hos åkerfräken. All näring som behövs till de bleka vårskotten är lagrad från förra året.
Den sprider sig dels med sporerna som bildas i skottens stobilus och dels genom sina underjordiska stamutlöpare[3].

Statens veterinärmedicinska anstalt :

https://www.sva.se/amnesomraden/giftiga-vaxter-a-o/akerfraken/

Åkerfräken är den vanligast förekommande sorten av släktet fräkenväxter. Växten orsakar tiaminbrist (vitamin B1) och påverkar tarmslemhinnan samt perifera och centrala nervsystemet. Förgiftningar på häst är vanligare än på nötkreatur och får.

Utseende : Åkerfräken är en flerårig växt som kan bli upp till fyra decimeter hög. Tidigt på våren bildas ogrenade vitaktiga klorofyllfria skott, i vars topp de axlika sporangiesamlingarna sitter. Då dessa vårskott vissnat ner utvecklas de gröna grenade stjälkarna. Sidogrenarna är fyrkantiga och vanligen ogrenade, men ibland med ett fåtal sidoskott. Bladslidorna är grönaktiga med ganska få, mörka bladtänder, huvudstjälkens bladslidor är kortare än sidogrenarnas första led.

Symtom : Diarré, avmagring, muskelsvaghet framför allt i bakdelen, minskad mjölkproduktion, höga koncentrationer av hemoglobin i urinen (hemoglobinuri).

Förekomst : Åkerfräken är den vanligaste sorten av fräkenväxter och förekommer i hela landet. Den växer i alla slags miljöer som vägkanter, sjöstränder, åkrar, skräpmark (ruderatmark) och kalfjäll.

Giftinformation : Åkerfräken innehåller alkaloiderna palustrin, palustridien, palustridin, acetylpalustrin och formylpalustridien som har en negativ inverkan på foderacceptansen och irriterar tarmslemhinna, njurar, lever och mjölkkörtlar, samt enzymet tiaminas som bryter ner tiamin (vitamin B1). Tiaminbrist ger diarré och muskelsvaghet. Växten innehåller även kisel som gör åkerfräken både osmaklig och obehaglig att tugga, och saponinen equisetonin. Saponiner kan orsaka diarré samt hemolys, det vill säga att röda blodkroppar spricker.

​

Henriette Kress- Örtterapeut - (publicerad i Vasabladet den 3 juli 1999)

Åkerfräken är en mångårig ört som du bl.a. hittar på åkrar, stränder, vägkanter och i diken. Den gör bruna sporbärande skott på våren och gröna sterila sommarskott. Som barn brukade vi roa oss med att ta isär skotten och försöka få ihop dem igen - på tyska är namnet "Schachtelhalm", askgräs.

Efter benbrott och snuva

Åkerfräken innehåller mycket kiselsyra. Ett te av åkerfräken hjälper därför kalcium att hitta sin nya plats i livet när du bygger nya ben.

Vävnader läker helt allmänt bättre om du har råmaterial i blodet, och åkerfräken (liksom nässlor, hallonblad och gröna havrestrån) innehåller många mineraler och spårämnen. Ett mineralte (1 tsk torkad ört, 2 dl kokande vatten, låt dra i 10 minuter, sila, drick 2-3 koppar per dag) är bra efter influensa (när du bygger nya slemhinnor), om du har smärre eller större sår, och t.ex. efter operationer.

Mångsidig

Invärtes är åkerfräken urindrivande och den stoppar blödningar. Teet hjälper också vid hosta, och det stärker bindvävnader.

Kiselsyran hjälper vid reumatism och ledinflammationer - drick teet och använd varma kompresser. För kompressen täcker du en handfull åkerfräken med vatten. Koka upp, låt puttra en tid, låt svalna, lägg på det sjuka stället, bind om med en handduk, ostduk eller en tillräckligt stor trasa. Lämna kompressen på i 30 minuter, och lägg två kompresser per dag.

En annorlunda kompress får du såhär: gör ett starkt te (häll 1,5 liter kokande vatten över 125 g torkad åkerfräken), låt dra i 1-1,5 timme, sila. Doppa en handduk i vätskan, vrid ur något, och lägg den på det sjuka stället. Lägg torra dukar om och låt verka i någon timme.

Kompresserna kan du också lägga på svullnader och åderbråck.

Ett bad med samma starka te hjälper mot reumatism och ledgångsinflammation, och det stärker dessutom din blodcirkulation.

Litet pulveriserad torkad åkerfräken på tandborsten hjälper mot karies, men bara om du borstar med det.

Och om du har tennkärl kan du putsa dem med åkerfräken - eller vilken som helst annan fräken du råkar ha i knutarna.

Plocka åkerfräken

Det finns ett tiotal fräkenarter, varav de flesta är allmänna över hela Finland. Om du vill plocka åkerfräken till te är det bäst att veta hur den skiljer sej från de övriga arterna - åtminstone kärrfräken (E. palustre) anses vara giftig.

Åker- och kärrfräken har båda rätt så raka, ogrenade grenar. Ängsfräken (E. pratense) har skira ogrenade grenar som går i vågor - den är mycket sirlig. På åkerfräken är första grenleden längre än stjälkens tandkrets, på kärrfräken är det tvärtom (grenarnas hölje räknas inte till grenlederna). Åkerfräkens grenar är fyrkantiga, medan kärrfräkens har fem kanter.

Det är bäst att plocka åkerfräkens gröna sommarskott i juni. Under sommarens lopp blir åkerfräken allt hårdare, tills du får stormkoka septemberskott av fräken i en halvtimme för att få ut några mineraler i ditt te.

Plocka gröna delar och dra bort bruna rotdelar, vilka ibland också kommer upp. Bred ut din skörd på papper, lakan eller handdukar och låt dem torka i skugga, eller häng upp buketter av fräken på tork. Smula sönder den torkade örten och förvara mörkt i en glasburk. Kom ihåg etiketten.​​

Equisetum pratense - Ängsfräken

BIOTOPER : BarrskogBuskmarkFuktiga-blöta gräsmarker

Löv-/barrblandskogLövskog, Trädbärande gräsmark

Öppna gräsmarker, Kalkfattiga myrbiotoper, Kalkrika myrbiotoper

Sötvattensstrand, Öppna myrbiotoper.

Wikipedia : https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%84ngsfr%C3%A4ken

Ängsfräken är en fräkenväxt som kan bli cirka 5 decimeter hög. Arten påminner om åkerfräken, men är inte lika kraftig. Den växer på ängar, i lundar och skogsbryn samt i fuktig näringsrik granskog i de tempererade delarna av norra halvklotet. 

Erodium cicutarium - Skatnäva

BIOTOPER : Mänskligt störd/skapad markTorra gräsmarker

ÅkermarkÖppna gräsmarker.

NatureGate : https://luontoportti.com/sv/t/1190/skatnava

Skatnävan är en ett- till två-årig, mjukhårig art, som är rikt förgrenad. Den har en något frånstötande doft. Blommornas stödblad är sammanvuxna, spetsiga och långfransiga. Därmed skiljer den sig från den sällsynta mysknävan (E. moschatum), vars blommor har stödblad som är trubbiga med korta fransar. Skatnävan är ett ogräs med världsvid utbredning.

Växtform : 1- eller 2-årig ört. Huvudrot knappt förgrenad.
Höjd : 5–50 cm. Flerstammad. Stjälk vek–uppstigande, rikt förgrenad, hårig.
Blomma : Radiärsymmetrisk, ca. 10 mm bred. 5 rosa, vid basen ibland mörkfläckiga, kronblad som kan variera i storlek. 5 fria foderblad. 10 ståndare, en del fjällika utan ståndarknappar. Sambladig, 5-talig pistill. Blomställningen en flock.
Bladen : Parbladiga, smalt trekantiga med fjädernervatur. Småbladen parflikiga.
Frukten : 5-talig klyvfrukt. Näbb spiralvriden, skjuter iväg fröna.
Växtplats : Åkrar, trädgårdar, sandmarker, vägkanter, hamnar, avstjälpningsplatser.
Blomningstid : Juni–september(–oktober).

Wikipedia : https://sv.wikipedia.org/wiki/Skatn%C3%A4va

Skatnäva (Erodium cicutarium) är en ettårig ört i skatnävesläktet (familjen näveväxter). Skatnävor, till skillnad från andra släkten i familjen näveväxter, har inte handflikiga blad utan sammansatta, parbladiga blad. Hela växten är hårig. Blomman är svagt zygomorf, nästan aktinomorf till formen och 10 mm bred. Blomställningen är en uppåtriktad flock. Kronbladen är ljust rosa och inte urnupna i spetsen (vilket många andra nävors är). Skatnävan har fem fertila pollenbärande ståndare och fem sterila (staminodier). Pistillen är från början kort men förlängs kraftigt när frukten mognar.
Frukten spricker (liksom hos andra näveväxter) upp i fem delfrukter som vardera har en lång näbb (upp till 4 cm). Hos skatnäva är denna näbb vriden som en korkskruv. Denna vridning är hygroskopisk vilket innebär att den ömsom rätar ut sig och ömsom drar ihop sig när fuktigheten förändras. Denna mekanism gör att fröna gräver ner sig själva i jorden.


Skatnävan trivs bäst i sandig jord, och förekommer ofta i strandområden eller i vägkanter. Den är ganska vanlig i Sverige upp till Jämtland och Norrbotten, i hela Danmark, i Norge upp till Rana kommun och i västra och södra Finland. Skatnävan är ett globalt vittspritt ogräs på jordbruksmark och längs vägar och andra ruderatmarker[2]. Ibland dyker någon annan av släktets sextio arter upp tillfälligt i Norden, men bara Erodium cicutarium är vanlig. Mysknäva (E. moschatum) har kommit till Finland från Mellaneuropa[3]

Släktnamnet Erodium kommer av grekiskans erodios (häger) vilket beskriver fruktsamlingens näbblika form[4]. Artepitetet cicutarium kommer av växtsläktet Cicuta (sprängört) och det syftar troligen på bladformen

Allt på Öland - https://alltpaoland.se/

Förekomst: Allmän.

Skatnäva är en lågväxt, ettårig, hårig ört med rosa blommor. Stjälkarna är oftast delvis nedliggande. Den är ganska vanlig i Sydsverige, men förekommer sällsynt ända upp i Norrbotten. Den växer på öppen, torr och gärna sandig, kulturpåverkad mark, som sandbackar och åkrar. Den är känd som ett gammalt ogräs. Den kan också växa på alvaren.

Skatnäva blommar under hela sommaren

Frukterna är karaktäristiska, de ramlar av oöppnade och är långsmala, håriga och har en lång hygroskopisk fruktnäbb. I fuktig väderlek är fruktnäbben nästan rak, men vid torrt väder kröker den sig korkskruvslikt och denna rörelse gör att frukten borras ner i jorden.

Artnamnet cicutarium kommer av Cicuta som är det vetenskapliga namnet på släktet sprängörter från familjen flockblommiga växter. Namnet betyder 'lik Cicuta' och syftar möjligen på bladformen. Släktnamnet Erodium kommer av grekiskans erodios (häger) och syftar på den långa näbblika fruktställningen.

Eryngium maritimum - Martorn (VU)

EKOLOGI : Martorn växer huvudsakligen på sandstränder ("flygsandsträndernas spjutbeväpnade och silversmidde ädling"), oftast på övre landstranden strax ovan högvattenlinjen, men även någon gång på mera grusiga stränder. Mest troligt är arten beroende av det salta havsvattnet eftersom den, till skillnad från många andra vanliga havsstrandsväxter, aldrig förekommer på inlandslokaler. Livsmiljöerna är oftast relativt glest bevuxna med sandstarr Carex arenaria, sandrör Ammophila arenaria och strandråg Leymus arenarius. Den optimala täckningen av dynväxande graminider verkar vara omkring 40 % på martornets växtplatser (Rosquist & Åkesson 2012). På Gotska Sandön växer den oftast uppe på stranddynen. Arten är betesgynnad då den ratas av djuren, deras tramp gynnar etablering medan trampet å andra sidan kan skada befintliga plantor.

Martorn förökar sig både genom frön och genom att bilda rotskott. Fröna har antagits vara primärt vattenspridda, genom att de tål saltvatten under flera dagar och kan flyta länge (flytförmågan har dock ifrågasatts; Curle m.fl. 2007). Fröna är sannolikt även vindspridda samt djupspridda genom att frukterna har krokhår vilket innebär att de kan fastna lätt i päls eller fjädrar (Clausing m.fl. 2000).

KÄNNETECKEN : Martorn är en långlivad perenn, 1–2 dm hög, grov ört med kraftiga läderartade, i kanten taggiga, handflikiga grågröna blad. De nedre bladen är skaftade, de övre oskaftade. Den bär gråblåa blommor i täta, äggformade huvuden omgivna av bladliknande svepeblad. Blomningen sker i juli till augusti medan fröna mognar under september. Frukterna är bruna, relativt stora och plattade med krokhår på ovansidan.

FÖREKOMST : 

Martorn förekommer sällsynt på mellan 60 och 100 lokaler (beroende på hur man definierar en lokal), från Gotland i nordost, på norra Öland, utmed de skånska och halländska kusterna, i Göteborgsområdet och upp till norra Bohuslän i nordväst. Sveriges största förekomster finns på Gotska Sandön (Johansson m.fl. 2016). Inom största delen av sitt svenska förekomstområde har arten försvunnit från många lokaler. På många av de lokaler där den ännu förekommer har individantalet minskat, populationerna är åldrande och flertalet saknar föryngring. På Gotland har dock en expansion kunnat noteras, inte minst på Gotska Sandön där den upptäcktes först 1945 och där det 2009 och 2021 räknades 9355 resp. 8310 plantor (Johansson m.fl. 2016, Damström 2021). Förr fanns martorn även i sydvästra Blekinge (Listerlandet) varifrån den var känd sedan 1800-talet och sågs senast 1963 (Fröberg 2006).

I Danmark förekommer den såväl i Jylland som på öarna medan arten i Norge är mycket sällsynt på Sørlandet. Arten saknas i övriga Norden, men har dock anträffats tillfälligt en gång på Island, och förekommer för övrigt på havsstränder runt egentliga Östersjön (nordligast på Dagö i Estland), på Brittiska öarna och i övriga Västeuropa samt i Medelhavsområdet och runt Svarta havet (Hultén & Fries 1986).

HOT : 

På många lokaler har martorn gått tillbaka på grund av igenväxning med täta bestånd av gräs, vresros Rosa rugosa, tall Pinus sylvestris, en Juniperus communis, viden Salix eller ljung Calluna vulgaris, delvis som ett resultat av aktiv sandbindning eller upphörande bete. Igenväxningen har sannolikt accelererat till följd av den ökade kvävedepositionen, vilken även leder till ökad förnabildning och lägre pH som sannolikt missgynnar martornet. I sådana livsmiljöer sker ingen föryngring eller spridning av arten.

Ett intensivt badliv på sandstränderna sommartid kan vara ett hot mot förekomsterna av martorn men kan också genom markslitage skapa blottor i sanden som gynnar fröetableringen. Ungplantorna skadas lätt av frekvent slitage. Fullvuxna plantor rycks upp eller skadas (trots fridlysningen) för att ”de sticks och står i vägen” eller för att de lämpar sig som eterneller. Martornsplantorna är ibland omgivna av en ring av stenar för att skyddas, vilket helt kan missuppfattas när den ibland används som eldstad. Strandharvning (för att hålla borta ilandspolad tång) och båtupplag på sandstränder är andra lokala hot. Stormar och torka är naturliga störningar som kan reducera lokala bestånd.

NOTERING : Skötselåtgärder Höganäs kommun har genom aktiva landskapsvårdande åtgärder rensat betydande strandområden utmed kusten från vresros och frilagt sandstränder, lämpliga som växtplatser för martorn, men som också är högt uppskattade för friluftsliv (framför allt badande). Höganäs kommun och Richard Åkesson har ansvarat för planering och genomförande av åtgärderna.

​

Euphorbia cyparissias - Vårtörel

BIOTOPER : Mänskligt störd/skapad markTorra gräsmarker

Öppna gräsmarker.

NatureGate :​ Höjd15–30 cm

Blomma

Grönaktig-gröngul-nästan vit ”skenblomma”. Skaftade han- och honblommor utan hylle omgivna av en skål bildad av högblad. Många ståndare och sambladig, 3-talig pistill. Blomställningen en sammansatt flock med ca. 15 förgreningar. Vid blomställningens bas äggrunda stödblad.

Bladen

Bladskivor linjära-smala med rundad spets, helbräddade, blågröna. Nästan oskaftade blad strödda.

Frukten

Trerummig kapsel.

Växtplats

Gravgårdar, parker och sandiga växtplatser kring bosättning.

Blomningstid

Maj–juli.

Törelsläktet (Euphorbia) omfattar många olika slags växter från stora taggiga buskar till kaktusliknande suckulenter och annuella örter. Släktet är mycket stort, över 1000 arter och har spritt sig till alla delar av jordklotet. Speciellt många arter finns det i tropikerna och kaktusliknande former i Afrikas torra områden.

I Europa hittas över 100 arter, främst i medelhavsområdet. Många törelväxter används som prydnadsblommor t.ex. julstjärnan E. pulcherrima. Alla har en mycket giftig mjölksaft. Törelväxterna har en ”skenblomma” som kallas cyanthium, en skållik bildning utvecklad ur högblad vars kant är flikig. Blomställningen är förgrenad med många blomlika blomställningar samlade i en sammansatt flock.

Vårtöreln är sedan gammalt en perenn odlingsväxt och den förekommer därför förvildad och som en rest av gammal bosättning på övergivna tomter och liknande. Arten förökar sig främst genom vegetativa utlöpare. Vårtörelns nektarier är skärformiga och blomställningsförgreningarnas stödblad är brett hjärtlika.

Euphrasia stricta var. brevipila - Glandelögontröst

BIOTOPER : Friska gräsmarkerMänskligt störd/skapad mark

Öppna gräsmarker, Torra gräsmarker.

bottom of page