top of page

Hej! Här kommer lite av de insekter som jag fotograferat, ofta sker detta i samband med mitt svampintresse.

Så jag tänkte varför skall de ligga i mina mappar där bara jag kan se dem? 

Kanske kan de vara till glädje för andra också.

Jag kommer inte att göra någon direkt vetenskaplig indelning men inte heller bara huller om buller. Det blir min ordning helt enkelt, hoppas att det är ok. Vad som händer i framtiden får vi se. Håll till godo.

Informationen om arterna har jag hämtat från DynTaxa & Artfakta, ArtDatabanken om inget annat anges.  

Aglais io - Påfågelöga.

EKOLOGI : Påfågelöga är ett kärt vårtecken och samtidig med blommande tussilago Tussilago farfara och sälg Salix caprea, som är viktiga nektarresurser för fjärilar som vaknat upp ur vinterdvala. Den är starkt kulturgynnad och i hög grad knuten till odlingslandskapets stora solexponerade bestånd av brännässla Urtica dioica. Arten har endast en generation per år i Sverige. De övervintrade fjärilarna påträffas från mars till juni och de nykläckta oftast från mitten av juli till början av september. Könsmognad inträder först under våren, och det är endast då som hanarna hävdar revir.
Honan uppsöker de varmaste ytorna med nässlor och lägger äggen på bladundersidan i en tät grupp med upp till 500 stycken. Äggutvecklingen tar en vecka. Larverna lever socialt fram till sista stadiet, men mesta tiden utan någon skyddande spånadsväv. Ofta påträffas flera larvgrupper inom en begränsad yta. Deras tillväxt fram till förpuppningen tar i bästa fall 3-4 veckor, och puppstadiet varar knappt två veckor. Fjärilarna är under sensommaren flitiga blombesökare med förkärlek för röda och blå blommor, särskilt ängsvädd Succisa pratensis, hampflockel Eupatorium cannabinum och tistelarter Carduus spp. och Cirsium spp. För att hitta större förekomster av dem måste fjärilarna ofta förflytta sig kilometervis. I Bergslagen är det vanligt att arten övervintrar i den skogsmiljö där ängsvädd är talrik och att de först under våren återvänder till odlingsbygden. Den övervintrar dock även i människoskapade miljöer, t.ex. på loft, i uthus, jordkällare och gruvor, sittande uppochnedvända i taket. I Danmark har man vid ett par tillfällen noterat att fjärilarna kan migrera i större mängd över öppet hav mellan Jylland och Själland.

EKOLOGISK GRUPP : Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen

Apatura iris - Sälgskimmerfjäril.

EKOLOGI : Sälgskimmerfjäril påträffas i lövskogstrakter med en bestämd mosaik bestående av värdväxterna sälg Salix caprea, gråvide S. cinerea och bindvide S. aurita, öppnare gräsmarker och savande lövträd, främst ek Quercus robur och björk Betula spp. Fjärilarna, som uppträder från mitten av juli till ­mitten av augusti, är mycket snabba och deras fortplantningsområden är stora. På Kullaberg i Skåne söker sig hanarna till den nästan trädlösa högsta ­toppen och håller revir bland krattekar och enbuskar. De parningsvilliga honorna söker sig dit och återvänder sedan till bergets fot där lämpliga miljöer för äggläggning finns ca 500 m från hanarnas ­parningslek. Ett möte med en hane av sälgskimmerfjäril A. iris är en oförglömlig upplevelse då den blåvioletta färgen reflekteras lika starkt som en solkatt i en spegel. Oftast befinner sig parningslekarna dock i toppen av de högsta lövträden, främst i ekar och askar, och fjärilarna kan då endast studeras med kikare. De livnär sig främst av honungsdagg, men om det finns savande träd i reviret kan ett sådant attrahera många individer. Hanarna behöver även andra substanser för att producera spermier och uppsöker vägbanor, exkrementer och ruttnande djur, främst under morgonen och sena eftermiddagen.
Honan lägger äggen utspridda ett och ett på 3-5 m höjd på blad av sälg- och videbuskar. Äggen läggs oftast på stora buskar i sydvända men inte alltför solexponerade lägen intill mer högväxt skog. De kläcks efter cirka två veckor, och de små larverna placerar sig på bladens mittnerv. De gnager karakteristiskt från båda sidor av bladet mot mittnerven. Larverna sätter sig för övervintring i början av oktober, i grenklykor eller intill en knopp. De är mycket väl kamouflerade. Under våren livnär de sig först av knoppar och senare av blad. Förpuppningen sker efter cirka sex veckor, upphängda på undersidan av ett blad. Puppstadiet varar 2-3 veckor. I dagens igenväxande odlingslandskap skapas många nya lämpliga biotoper vilket kan förklara artens sena spridning till Sverige.

EKOLOGISK GRUPP : Växtätare (herbivor)

Rubrik 2

Araschnia levana - Kartfjäril

Artfakta ArtDatabanken : EKOLOGI : Kartfjäril påträffas i gläntor i fuktig till sumpig lövskog, ofta längs småvägar och på mind­re hyggen där värdväxten brännässla Urtica dioica växer ymnigt. Den trivs också väl i igenväxande f.d. torvtäkter som näringsberikats genom läckage från gödslad åkermark. Flygtiden infaller i maj-juni och i juli-augusti. Ibland kan en partiell tredje generation påträffas i september-oktober. I Finland uppträder arten dock bara med två generationer vid sydkusten och vanligen endast med en generation mellan 62° N och 63° N. Fjärilen suger under försommaren nektar ur främst lägre blommor och under högsommaren gärna ur samma korgblommiga växter som besöks av nässelfjäril Aglais urticaeoch påfågelöga Inachis io. En riklig förekomst av tistlar Carduus spp. och Cirsium spp. och hampflockel Eupatorium cannabinum kan vara avgörande för artens etablering i en skogs­öppning.
Honan placerar äggen i större grupper av strängar på undersidan av blad i solexponerade lägen, och utvecklingstiden är 4-7 dagar. Larverna lever socialt fram till sista stadiet. Utvecklingstiden fram till förpuppningen tar 3-4 veckor. Övervintringen sker alltid i puppstadiet. Utvecklingstiden för puppstadiet av formen prorsa tar 9-15 dagar. Artens generationsdimorfism styrs av antalet soltimmar per dygn och den temperaturbetingade tillväxttakten hos larverna. Genom manipulering av ljus och värme vid uppfödning kan märkliga mellanformer åstadkommas både genom påverkan på larver och puppor. Valet av direkt utveckling eller övervintring förefaller i högre grad vara genetiskt betingat då flertalet larvkullar i augusti ger några få individer som kläcker under hösten oberoende av fallande temperaturer. Arten har gynnats av det ökade atmosfäriska kvävened­fallet, vilket bidragit till en kraftigt tilltagande ökning av arealen bevuxen med brännässla.

KÄNNETECKEN : Vingspann 31-43 mm. Könen är lika, men hanen är mer spetsvingad. Vårgene­ra­tionen, formen levana, är på översidan i yttre hälften av båda vingparen brungul eller starkare rödgul med talrika svarta fläckar som kan variera i storlek. Den inre delen av båda vingparen är svart med gula och brungula tvärlinjer. Bakvingarna har ofta en bård av små blå fläckar. Sommargenerationen, formen prorsa, är brunsvart med breda vita tvärband och två eller tre mer eller mindre utvecklade, smala gulröda submarginalband på båda vingparen. Gemensamt för båda formerna är den glesa rad med vita fläckar som utgår från framvingespetsen, de vitfläckiga vingfransarna och den violettbruna till gulbruna undersidan med ljusare ribbor som med ljusare tvärlinjer bildar ett oregelbundet nätverk. Det är detta nätverk som kan påminna om en karta och som givit den namnet kartfjäril. Hos formen prorsa är tvärlinjerna vitare och de bredare är ofyllda. Formen levana har ljusare gråvioletta, molnliknande fläckar innanför framving­ens spets och vid utkanten mitt på bakvingen.
Äggen är gröna, tunnformiga med 14 längsribbor och känns igen på sin unika gruppering i hängande pärlbandslika strängar, vilka vanligen innehåller 8-12 ägg. Larven liknar larven av påfågelöga Inachis io, men den är mer brun med ljusa fläckar på ryggsidan och ljusbruna tornar. Ett bra skiljetecken är att huvudet har två tornar. Puppan är ljust brungul till mörkbrun med två låga tornar på ryggen av varje bakkroppssegment, ett par tornar på mellankroppen och två taggar på huvudet. Då puppan under sommaren är placerad i levande örtvegetation är den ofta mer olivgrön och har större silverfläckar.

SVENSK FÖREKOMST : Bofast och reproducerande. Kartfjäril är en expanderande art som i Sverige påträffades första gången 1982. Vid 1800-talets slut var den i Danmark endast funnen på Falster, men den har under 1900-talets senare hälft brett ut sig kraftigt och är nu allmän i hela den sydöstra delen av Danmark till östra Jylland. Sedan 1992 har arten i Sverige stadigt vidgat sitt utbredningsområde och är nu en av Skånes vanligare dagfjärilsarter med nordgräns i södra Halland, södra Småland och Blekinge. I Finland är den nyetablerad vid sydkusten och förekommer isolerat i östligaste Finland mellan 62° N och 65° N, först påträffad 1973 respektive 1983. Från 2000 är den kraftigt ökande och är nu lokalt talrik vid sydkusten och expanderar i öster norrut nära den ryska gränsen. Dessa två populationer har olika ursprung. Världsutbredningen sträcker sig från västra Frankrike genom Mellaneuropa, Norden, Ryssland, Kaukasus och Sibirien till Amur, Korea och Japan. Den saknas söder om Alperna och undviker Nordsjö­kusten varför den ännu inte nått Storbritannien, men i Sibirien når den norrut till polcirkeln. Populationstrenden är ökande i hela Europa.

EKOLOGISK GRUPP : Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen

Argynnis paphia - Silverstreckad pärlemorfjäril. 

EKOLOGI :Silverstreckad pärlemorfjäril påträffas i skogsmarker med rikt fältskikt. Den förekommer både i löv-, barr- och blandskog om det finns tillräckligt med värdväxter. Som regel undviker arten öppna blåsiga miljöer både vid kusterna och i det öppna odlingslandskapet, men den trivs även i mindre lövträdsdungar i slättbygder och vid stränder till större insjöar. Fjärilarna samlas nästan alltid där det finns gott om nektarresurser i form av tistlar Cirsium spp., Carduus spp. och vädd­arter Knautia spp., Succisa spp., ofta i smala öppna korridorer genom högre skog under kraftledningar och vid skogsbilvägar. Flygtiden börjar strax före mitten av juli och når sitt maximum under slutet av månaden. Honan kläcker en vecka senare än hanen och enstaka långlivade honor ses som regel fram till slutet av augusti. Hanen utför en spektakulär uppvaktningsflykt. Han flyger tätt bakom honan som flyger rakt, dyker ned under honan, bromsar upp framför och ovanför henne, låter henne passera och upprepar den halva loopen på nytt ett flertal gånger i snabb takt.
Honan lägger märkligt nog äggen långt från värdväxterna, under barkflagor på träd från brösthöjd och uppåt. Hon föredrar tall och ek. Äggen läggs ett och ett men ofta flera på samma stam. De kläcks efter 2-3 veckor och så snart den lilla larven ätit upp sitt äggskal spinner den fast sig för övervintring i en springa på trädstammen. Under våren uppsöker larven fältskiktet och vandrar tills den hittar en violplanta. Värdväxter är buskviol Viola hirta, lukt­viol V. odorata, lundviol V. reichenbachiana, skogsviol V. riviniana, styvmorsviol V. tricolor och ängsviol V. canina. Larven är fullväxt i slutet av juni och förpuppar sig på grenar av buskar och träd 1-2 m ovan marken. Puppstadiet varar 2-4 veckor.

EKOLOGISK GRUPP : Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen

BLÅVINGAR : https://www.dyntaxa.se/Taxon/Info/1008294?changeRoot=True 

Polyommatus icarus - Puktörneblåvinge.

EKOLOGI : Puktörne­blå­vinge påträffas överallt på torra ängsmarker, sandhedar, klippängar, alvarhedar och stenstränder. Den är en av de vanligaste fjärilarna i störningsmiljöer skapade av människan, t.ex. grusgropar, indu­striområden och järn­vägs­områden. I fjälltrakterna når den i höjdled strax över fjällbjörksregionen. Fjärilen uppträder norrut till Mälar­dalen med tre generationer, längre norrut med en eller två generationer. Den första generationen i maj-juni är alltid talrikast, medan den andra generationen i juli-augusti är partiell. Den tredje generationen i oktober är vanligen fåtalig och uteblir mindre varma somrar. Arten är en av de blåvingearter som uppträder tidigast under året. Underarterna septentrionalis och jotunensis uppträder bara med en generation i juli. Arten är normalt lokaltrogen men även känd för att ibland migrera. Hanarna är både revirhållande och patrullerande inom mer begränsade ytor.
Honan väljer alltid unga plantor av värdväxterna för äggläggning, och de olika generationerna kan skifta mellan flera olika växtarter. Främst läggs äggen utspridda ett och ett på översidan av unga skott eller intill blommor. Den främsta värdväxten är käringtand Lotus corniculatus, men arten utnyttjar bl.a. även rödklöver Trifolium pratense, vitklöver T. repens, foderlusern Medicago sativa och åsnetörne Ononis spinosa subsp. spinosa samt puktörne O. spinosa subsp. procurrens. Utvecklingen är snabb, med äggkläckning efter en vecka, larvtillväxt under 3-5 veckor och ett puppstadium som varar drygt en vecka till två veckor. Avkomman av fjärilar som kläckt i maj vid varmt och soligt väder kan därför flyga redan i början av juli. Vanligare är dock att andragenerationen kläcker senare i juli. Arten övervintrar i 4:e larvsta­diet, och för denna generation är tillväxtperioden under höst och vår avsevärt längre. Larverna uppvaktas i mindre utsträckning av myror. Huruvida arten längst i norr har en partiell flerårig livscykel eller ej är okänt.

KÄNNETECKEN : Vingspann 21-33 mm hos nominat­formen. Vingarna är hos hanen på översidan blåglänsande med mycket smalt svart sömfält. Den blå färgnyansen är lik den hos ljungblåvinge Plebejus argus, hedblåvinge P. idas och kronärtsblåvinge P. argyrognomon, vilket skiljer den från övriga arter i släktet Polyommatus. Honan uppträder med både bruna och blå former. Norrut dominerar honor med blå vingöversidor med mer eller mindre breda, mörkt gråbruna utkantsbårder och gulröda kantmånar, vanligen även på framvingarna. Helbruna honor, ibland med svagare gulröda kantmånar, dominerar söder om 59° N. Undersidan är askgrå hos hanen och ljust gråbrun hos honan. Antalet prickar är fulltaligt, kantmånarna är ljust gulröda och i rotfältet finns alltid glänsande blågröna vingfjäll. Ett av de bästa kännetecknen är att framvingen på undersidan har 1-3 prickar innanför den streckformiga diskfläcken. Främst norr om polcirkeln till Finnmark i Norge förekommer underarten septentrio­nalis med ljusare vitgrå undersida och reducerat antal gulröda kantmånar och prickar. Den har ett större vingspann, i allmänhet 33-38 mm. En liknande större underart, jotunensis, finns i Norges södra fjälltrakter och i Telemark över 900 m ö.h. Den har stora svarta prickar på undersidan.
Ägget är vitt och tillplattat runt. Det har i jämförelse med äggen av andra blåvingearter medelstora porliknande gropar och taggar i hörnen av groparna. Larven är gräsgrön till mörkgrön med tunn gul sidolinje, mörkare grön rygglinje och svart huvud. Under övervintringen antar larven en brunaktig nyans. Puppan är gulgrön till benfärgad.

SVENSK FÖREKOMST : Bofast och reproducerande. Puktörneblåvinge är allmän och utbredd i hela Norden, i norr till Lofoten, Troms och Finnmark i Nordnorge. Den är en av få dagfjärils­arter som är bofasta på Gotska Sandön. Norr om polcirkeln förekommer underarten septentrionalis och i Norges södra fjäll underarten jotunensis.
Arten är en av Europas mest utbredda blåvingearter. Världsutbredningen sträcker sig från Kanarie­öarna, Nordafrika och Europa till norra Ural, Kazak­stan, Altaj och Tian Shan i Centralasien. Popula­tions­trenden är svagt vikande i Sverige, Finland och Nederländerna, men i övrigt stabil i hela Europa.

EKOLOGISK GRUPP : Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen

Calliteara pudibunda - Bokspinnare.

(Jag har bara än så länge hittat larver)

EKOLOGI : Bokspinnare förekommer främst i bokskogar men även i ädellövskogar, hagmarker med ädellövträd, trädgårdar och parker. Norr om bokskogsgränsen förekommer den vanligen i asp-, al-, björk- eller blandskogar. Arten är ofta en karaktärsart i bokskogsregionen, längre norrut är förekomsterna successivt mer lokala och den påträffas främst i varma och som regel ljusa skogsbestånd. I norr uppträder den mer enstaka och bara undantagsvis lika talrikt som längre söderut. Fjärilen påträffas sällan utanför sitt egentliga habitat och har inga kända migratoriska tendenser. Arten har tidigare uppträtt som skadegörare i bokskogar, exempelvis kalåt larverna 200 ha på Hallandsåsen i Skåne 1897 och ca 75 ha i Kongalund i Skåne 1941–42. Antalet friska puppor beräknades till 16 miljoner vid massangreppet i Kongalund, men 1942 angreps larverna av en bakteriesjukdom och populationen kraschade nästan helt (Sylvén 1944). Främst i bokskogsregionen i södra Sverige och Danmark kan fortfarande lokala massuppträdanden förekomma med kalätningar som följd, men med effektiva bekämpningsinsatser har massangreppen numera minskat dramatiskt. Fjärilen är nattaktiv och flyger från mörkrets inbrott till midnatt. Hanarna lockas lätt till ljuset från kvicksilverlampor och kan emellanåt uppträda i stort antal inom bara några minuter; honorna lockas mindre ofta och deras andel vid dem är normalt högst 5 %. Parningen varar uppemot ett dygn. Arten flyger i en generation, i söder från andra halvan av maj till första halvan av juli med högflygningen normala år i början av juni. Längre norrut flyger den från början av juni till början av juli. Under varma år kan en partiell andra generation uppträda i september–oktober.
Honan lägger uppemot 500 ägg, ibland ännu fler, på sydsidan av stammar eller ringformigt runt kvistar i trädkronorna. Äggen läggs i enlagriga samlingar med 50–300 i varje. Larverna kläcks efter ungefär tre veckor, och de unga larverna kan använda spinntrådar och sin långa behåring för att spridas med vinden till andra träd. Larven lever i Norden främst på bok Fagus sylvatica men ofta även på ek Quercus robur, vårtbjörk Betula pendula och andra träd, buskar och ris, t.ex. videarter Salix spp., asp Populus tremula, glasbjörk B. pubescens, alar Alnus spp., hassel Corylus avellana, älggräs Filipendula ulmaria, hallon Rubus idaeus, apel Malus domestica, rönn Sorbus aucuparia, hägg Prunus padus, lind Tilia cordata, blåbär Vaccinium myrtillus, odon V. uliginosum och lingon V. vitis-idaea. Larverna lever enskilt, som unga på bladens undersidor och som äldre ofta inuti löst hopspunna blad. Vissa studier tyder på att larverna främst är nattaktiva. De kan krypa förhållandevis snabbt, och om de störs släpper de sig till marken och bromsar fallet i luften genom att sträcka ut sig. De flesta larver håller till i trädkronorna men enstaka troligen nedblåsta eller nedfallna larver kan ibland hittas på marknära grenar och på olika örter i fältskiktet. Larverna blir fullvuxna i andra halvan av september eller in i oktober efter ca tre månaders utveckling. De är lätta att se när de ger sig ut för att finna en lämplig förpuppningsplats eller när de sitter på stammar. Förpuppningen sker i markförna i en äggformad, ganska stor, gulgrå–brunaktig kokong med invävda larvhår. Puppan övervintrar och kläcks mitt på dagen eller under den tidiga eftermiddagen.

EKOLOGISK GRUPP : Växtätare (herbivor)

Dypterygia scabriuscula - Pilörtsfly.

WIKIPEDIA : Pilörtsfly är en fjärilsart som beskrevs av Carl von Linné 1758. Pilörtsfly ingår i släktet Dypterygia och familjen Noctuidae. Arten är reproducerande i Sverige.

FÖREKOMST : Biotoper : Jordbrukslandskap, SkogHavsstrand, Urban miljö : Buskmark, Lövskog, Trädbärande gräsmark, Barrskog, Blottad mark, Friska gräsmarker, Havsstrand, Mänskligt störd/skapad mark, Torra gräsmarker, Öppna gräsmarker, Öppna strandbiotoper.

KÄNNETECKEN : VILKEN ART : Brunsvarta framvingar med karakteristisk ljus fläck vid bakhörnet som har en vågig inre begränsning.

Ljust centrum av mellankroppen som sticker upp som en kam.

EKOLOGISK GRUPP : Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen

Euclidia mi - Vitbrokigt slåtterfly (Larv)

WIKIPEDIA : Vitbrokigt slåtterfly, Euclidia mi är en fjärilsart som beskrevs av Carl Alexander Clerck 1759. Enligt Dyntaxa ingår Vitbrokigt slåtterfly i släktet Euclidia men enligt Catalogue of Life är tillhörigheten istället släktet Callistege. Enligt båda källorna tillhör arten familjen nattflyn, Noctuidae

FÖREKOMST : Biotoper : Jordbrukslandskap, SkogHavsstrand, Urban miljö : Buskmark, Lövskog, Trädbärande gräsmark, Barrskog, Blottad mark, Friska gräsmarker, Havsstrand, Mänskligt störd/skapad mark, Torra gräsmarker, Öppna gräsmarker, Öppna strandbiotoper.

KÄNNETECKEN : VILKEN ART : Omisskännelig. Bruna framvingar med grågul pudring. Unik mörkbrun fläck som med lite fantasi ser ut som en häxa med öga och lång krokig näsa. Brunsvarta bakvingar med rikligt med gulvita fläckar Dagaktiv.

EKOLOGISK GRUPP : Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen

Citronfjäril - Gonepteryx rhamni.

EKOLOGI : Citronfjäril förekommer på alla platser där värdväxten brakved Frangula alnusväxer solexponerat. Brakved trivs på fuktig mark i alla skogsmiljöer, dock växer den ymnigast i kärr, på fuktiga hedar, längs rinnande vattendrag och vid sjöstränder. I det öppna odlingslandskapet, speciellt på torrare kalkmark, lever fjärilen även på den närstående växten getapel Rhamnuscathartica.
Äggen läggs utspridda ett och ett vid knoppar av brakved eller getapel. Äggutvecklingen tar en vecka. Larven tillväxer och förpuppar sig ofta på en och samma kvist, vilket tar cirka en månad. Puppstadiet varar knappt två veckor. Fjärilen kläcker i juli-augusti, men ingen parning sker förrän efter övervintringen i april-maj. Citronfjäril Gonepteryx rhamni är en av våra mest långlivade fjärilar och honan kan under sin livstid producera mer än 500 ägg. Vissa säsonger kan enstaka slitna övervintrare flyga samtidigt med årets allra första nykläckta individer i början av juli. På våren får fjärilarna först hålla tillgodo med det sparsamma utbudet av tussilago Tussilago farfara, sälg Salixcaprea och andra videarter Salix spp. Under sommaren besöker fjärilarna helst röda och blå blommor av bl.a. ängsvädd Succisa pratensis, åkervädd Knautia arvensis, rödklint Centaurea jacea, rödklöver Trifolium pratense och olika tistelarter Carduus spp. och Cirsium spp. Fjärilarna rör sig över ganska stora områden. I september försvinner flertalet fjärilar oavsett temperatur och väder, eftersom de då intagit lämpliga platser för övervintring i hålrum i stubbar, tuvor eller under små täta granar. Här placerar de sig i en uppochnedvänd position och det är nu spetsarna på vingarna kommer till användning; de inte bara fullbordar kamouflageverkan, likt ett gulnat löv, de underlättar också avrinnandet av kondensvatten. Citronfjäril kan flyga utan att förflytta sig framåt, vilket utnyttjas under parningsleken. Honan låter sig då föras baklänges av en svag vind under en varm vårdag och den uppvaktande hanen måste visa samma flygförmåga och inte avlägsna sig längre från honan än att hans feromoner (doftämnen) gör henne parningsvillig. En sådan lek har iakt­tagits där paret, tätt tillsammans, förflyttade sig 50 m baklänges och från nära marknivån till mer än 20 m höjd.

EKOLOGISK GRUPP : Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen

Idaea seriata - Rislövmätare

WIKIPEDIA : Rislövmätare är en fjärilsart som beskrevs av Franz Paula von Schrank 1802. Rislövmätare ingår i släktet Idaea och familjen mätare, Geometridae. Arten är reproducerande i Sverige.

FÖREKOMST : Biotoper : JordbrukslandskapUrban miljö :  Buskmark, Mänskligt störd/skapad mark, Trädbärande gräsmark

KÄNNETECKEN : VILKEN ART : Vingar vita men ibland med så mycket pudring att de är grå. Diskpunkt på både fram och bakvinge. I regel omväxlande prickar och streck på ytterkantens vingfransar. Yttre tvärlinjen består till stor del av streck längs ribborna

EKOLOGISK GRUPP : Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen

Limenitis populi - Aspfjäril.

EKOLOGI : Aspfjäril påträffas i fuktiga löv- eller barrblandskogar med spridda bestånd av värdväxten asp Populus tremula. Kombinationen asp och gran ger förmodligen de bästa förutsättningarna för gynnsam solexponering och vindskydd på 3-5 m höjd, eller högre upp, där utvecklingen av förstadierna sker. Flygtiden infaller ungefär samtidigt i hela landet från sista veckan i juni till andra veckan i juli. Flygtiden är påfallande kort, och vanligen ses fjärilen endast i litet antal under de första tio dagarna från det att kläckningen startat. Under särskilt regniga somrar kan enstaka individer påträffas fram till början av augusti. Artens livsmiljö är främst trädkronorna, och det är nästan enbart hanarna som under förmiddag­arna kommer ner till marknivån, där de framför allt landar i kanten av vattenpussar på grusvägar för att suga upp fukt och saltkristaller. Hanarna attraheras även av starka lukter från t.ex. urin, spillning och kadaver. Att lägga ut gammal ost är en beprövad metod att locka ner dem till marken. Nykläckt gör fjärilen närmast ett dumdristigt intryck. Den är orädd och nyfiken och det händer ofta att den landar på svettiga människor. Efter en dag har den ofta hack i vingarna efter en fågelattack och är sedan avsevärt skyggare.
Honan lägger äggen utspridda ett och ett på översidan av aspblad. Av naturliga skäl är det endast utvecklingen i lägre trädridåer mot gläntor, vägar och banvallar som kunnat studeras. Utvecklings­miljön är här oftast syd- eller västexponerad. Äggutvecklingen tar drygt en vecka. Den lilla larven äter av bladet från spetsen och lämnar kvar bladets mittnerv. Den spinner fast sina exkrementer på bladkanten. Tillväxten är långsam och avbryts redan i september då larven formar en avbiten bladbit till en hylsa, fastspunnen på en kvist, i vilken övervintring sker. Efter övervintring förtär larven färska blad på en gren från spetsen och successivt inåt. Tillväxten i maj och juni är avsevärt snabbare. Larven förpuppar sig hängande från bladfästet på bladets översida som den då redan har täckt med spinntrådar som drar samman bladet och ger det en kupad form. Bladformen hjälper till att koncentrera solvärmen runt puppan. Puppstadiet varar cirka tre veckor. Man kan leta upp både övervintringshylsor och puppor med ledning av gnagspåren i bladverket.

EKOLOGISK GRUPP : Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen

Lithosia quadra - Kungslavspinnare

EKOLOGI :

Kungslavspinnare är en centraleuropeisk art som kan migrera till södra Norden och ibland även längre norrut. Under perioder med gynnsama klimatbetingelser kan den etablera sig och upprätthålla kortvariga, lokala förekomster i södra Norden. Den kan uppträda i massförekomster enstaka år, t.ex. 1938 då den på en del platser i Danmark, södra Sverige och Centraleuropa påträffades i stora antal vid exempelvis gatlampor. Arten är också känd för att försvinna lika snabbt som den dyker upp p.g.a. förändringar i väderförhållanden och ökat tryck från parasiter. I Centraleuropa finns från flera håll tecken på att den varierar i ungefär tioåriga cykler och flera uppgifter finns om lokala skadeangrepp. Arten påträffas mest i varma skogsmarker, gärna på sandjordar. Fjärilen uppträder såväl i lågvuxna ekkrattmarker med öppna sandområden som i helt slutna, mörka barrbestånd. Vid massuppträdanden sprider den sig också från sitt egentliga habitat till andra slags marker. Den är främst nattaktiv och flyger från mörkrets inbrott och ofta till efternatten. Hanar lockas lätt till ljuset från kvicksilverlampor och som regel ganska sent på natten. Honor lockas vanligen mindre ofta och deras andel vid lamporna är ca 10 %. Fjärilarna lockas inte sällan också till lockbeten för att suga föda. De är ibland aktiva på dagen och kan då skrämmas ut ur vegetationen varvid de ofta flyger några få meter för att därefter snabbt släppa sig mot marken. De kan ibland också påträffas när de sitter på stammar eller bland löv. Fjärilen flyger i Norden i en ganska utdragen period från mitten av juli till början av september med högflygningen i slutet av juli och första halvan av augusti. I södra Europa uppträder den på sina håll i en fåtalig andra generation i september.

Honan lägger upp emot 250 ägg i grupper om några tiotal på bladundersidor, möjligen också i barkspringor. Larverna lever på olika lavar som växer på bl.a. ek Quercus robur, bok Fagus sylvatica, granar Picea spp. och fruktträd. I England har de observerats på bl.a. filtlav Peltigera canina. Uppgifter finns även om att de lever på lavar som växer på stenar. Åtminstone vid massuppträdanden kan de också äta blad på lövträd och barr av gran och tallar Pinus spp., och de har även observerats äta larver och ägg av barrskogsnunna Lymantria monacha (Lymantriidae). Larven växer långsamt under hösten och spinner sig en övervintringskudde i t.ex. en barkspringa. Under våren fortsätter den att växa och är då huvudsakligen aktiv på natten. Den är mycket aktiv och kan vid störning släppa sig till marken i en spinntråd för att därefter krypa iväg med stor hastighet. Vid svalt och regnigt väder kan larverna krypa ihop i små grupper. Larverna blir fullvuxna i början eller mitten av juni. Förpuppningen sker i en stor, lucker, vit, spunnen kokong i en barkspringa, under bark eller mossa. Puppan kläcks efter tre till fyra veckor, ibland efter sex veckor.

KÄNNETECKEN : Europas största lavspinnare. Hanen har gulgrå framvingar med ett mörkt metallblått streck vid framkantens inre del medan honan har gulare framvingar med två karakteristiska, stora, mörkt metallblå fläckar. Den kan knappast förväxlas med någon annan art. Vingspann hane 38–46 mm, hona 39–56 mm. Antennerna är hos båda könen trådformiga, hos hanen med parvisa, korta och tunna, böjda borst och mycket kort, gles ciliering, hos honan med mycket korta parvisa borst och ännu glesare ciliering. Arten har utvecklad könsdimorfism. Framvingarna hos hanen är gråaktiga med matt sidenglans och har som regel mörkare grå yttre del. Vingroten är gul­orange och vid framkantens inre del finns ett ganska kort och brett, metallglänsande, blåsvart streck. Bakvingarna är ljust beigegula och har grå främre del. Honan är ofta men inte alltid större än hanen och har kraftigare kropp och jämnt ockragula framvingar med två stora, metallglänsande, blåsvarta fläckar. Ibland förekommer både hanar och honor som saknar metallblå teckningar, och vissa hanar saknar det mörkare grå fältet på framvingens yttre del. Arten kan inte förväxlas med någon annan art i Europa.

Ägget är klotformigt med tydligt plattad undersida och glänsande blågrönt–grönaktigt. Larven är som fullvuxen 32–36 mm lång. Den har svart grundfärg, glänsande brunsvart huvud, ryggen med ett brett vitaktigt band med smala svartaktiga längslinjer, och utmed sidorna med vitgulspräcklig teckning. På vardera sidan om ryggbandet finns två tydliga orangeröda vårtor på varje segment. Behåringen är gråsvart och särskilt på ryggsidan ganska lång. Puppan är 12–14 mm lång och glänsande mörkt rödbrun–svartbrun.

FÖREKOMST : Kungslavspinnare uppträder periodiskt i Sverige, och under perioder av varmare klimat­betingelser kan den upprätthålla mer eller mindre kortvariga populationer i Skåne och Blekinge samt på Öland och Gotland. Den påträffas under perioder av uppgång också i Västsverige. Vissa år kan den upp­träda talrikt och t.ex. 1938 hittades ca 70 exemplar främst i Skåne och den påträffades praktiskt ­taget årligen fram till början av 1950-talet, varefter den försvann ­nästan helt under 1960-talet. Från mitten av 1990-talet ­uppträdde den återigen alltmer talrikt (minst 100 exemplar årligen) på några håll, och har som nordligast påträffats på Rådmansö i Uppland. I Danmark har den påträffats över hela landet. De flesta fynden görs dock på Bornholm, och möjligen kan arten upprätthålla en nära nog stabil population vid Dueodde på öns ­sydöstra hörn. Den varierar starkt i antal mellan olika år; 1960–80 förekom den sporadiskt men från mitten av 1990-talet har den återigen börjat uppträda mer regel­bundet. I Norge har bara fyra fynd gjorts och alla var före 1960: ett i Oslo, Akershus, och tre i Aust-Agder. I Finland är arten framför allt en sällsynt migrant som uppträder mycket oregelbundet. Fram till 2000 hade totalt 72 exemplar påträffats, men fram till 2005 dubblerades detta antal. Flertalet fynd görs utmed sydkusten, men arten har också hittats mer enstaka i inlandet. Under perioder med varmt klimat, som t.ex. 2005–06, har den möjligen lyckats upprätthålla mindre, reproducerande populationer.

Världsutbredningen sträcker sig i väster från södra Storbritannien och Iberiska halvön österut i Central­europa, norra Medelhavsområdet och genom de ­södra delarna av Ryssland till ryska Fjärran östern, Kina och Japan (åtminstone i Japan som underarten dives ­(Butler, 1877)). Fynd saknas över hela det sibiriska området.

EKOLOGISK GRUPP : Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen

Lycaena phlaeas - Mindre guldvinge.

EKOLOGI : Mindre guldvinge påträffas främst på solexponerade klippängar, strandklippor och friska ängar med torrare partier. Den etablerar sig ofta kortvarigt i störda miljöer med sparsam vegetation, t.ex. i grustäkter, längs banvallar, vägar och vid lantgårdar. Värdväxter är främst bergsyra Rumex acetosella, men också ängssyra R. acetosa. Bergsyra ökar ibland efter utbredd torkdöd av ljung Calluna vulgaris och ängssyra kan öka kraftigt vid upphört intensivt fårbete. Nominatformen uppträder med två till tre generationer från slutet av maj till juni, från slutet av juli till augusti och i september-oktober. Den tredje generationen är endast partiell och uppträder bara under år med långvarigt varm sommar. Hos den nordliga underarten polaris infaller flygtiden i juli till början av augusti. Fjärilarna är flitiga blombesökare och före­drar låga blommor. De vilar ofta på marken eller på stenar med vingarna öppna mot solen i 45° vinkel. Hanarna använder sig både av patrullering och revirbevakning från en utsiktspunkt som metoder för att påträffa en parningsvillig hona.
Äggen läggs utspridda ett och ett eller parvis på värdväxtens blad och utvecklingstiden är 4-10 dagar. Larvutvecklingen är ganska snabb, under sommaren 2-3 veckor, medan utvecklingen under hösten är långsammare, ofta mer än tre veckor fram till övervintringsstadiet som halvvuxen larv. Under våren kräver fortsatt tillväxt drygt en till fyra veckor beroende av väder och latitud. Pupp­stadiet var­ar 1-3 veckor och puppan vilar under mossor och lavar. Arten är lokaltrogen och kräver ett minimum av 1-2 ha av gynnsam livsmiljö för att upprätthålla en livskraftig population. En anmärkningsvärd egenhet hos guldvingar och vissa blåvingar och som gäller även denna art är att fjärilarna på stora öppna lokaler ofta uppsöker gemensamma övernattningsplatser, var och en oftast på sitt eget grässtrå, men tätt tillsammans och sittande med huvudet vänt nedåt. Sannolikt avgör den nedgående solens sista strålar var en sådan plats väljs, men avsikten kan vara att minska predationen från spindelarter med revir.

EKOLOGISK GRUPP : Växtätare (herbivor)

Macrothylacia rubi - Gräsulv.

(Jag har bara än så länge hittat larver)

EKOLOGI : Gräsulv förekommer på såväl torra som friska öppna gräsmarker av olika slag, ofta på ängsmarker och gräshedar, men även i kraftledningsgator, gläntor, utmed vägkanter eller på gräsrika hyggesmarker. Åtminstone i Danmark förekommer den också på strandnära sandmarker (”den grå klit”) och öppna mossar. Arten uppträder som regel i måttliga antal och påträffas i första hand på sitt egentliga habitat. Antalet fjärilar kan variera kraftigt mellan olika förekomster och år. Hanarna flyger från eftermiddag till skymning, särskilt i solsken men även i mulet väder. De flyger i en våldsam sicksackflykt två till tre meter över marken, och i den nedåtgående junisolen lyser de brunröda i sin rastlösa jakt efter honor. Honorna sitter ganska lågt i gräset och lockar. Parningen varar bara ca 15 minuter, och strax därefter flyger honan i en tung äggläggningsflykt nära marken, normalt under sen eftermiddag eller tidig skymning till strax efter mörkrets inbrott. Honans feromoner lockar hanarna på ett mycket effektivt sätt, och hanar har observerats snurra omkring rester av döda honor innan de rasat vidare. Honorna lockas lätt, men i måttliga antal, till ljuset från kvicksilverlampor. Hanarna uppträder mer sällan vid lamporna men kan lockas särskilt under flygperiodens inledande del. Arten flyger i en generation, i söder från slutet av maj till början av juni, i Mellansverige under första halvan av juni och längst i norr från midsommar till början av juli. Flygperioden är i varje trakt ganska kortvarig, normalt upp till ca två veckor. Beroende på vårens och försommarens väder kan flygperioden skifta mellan olika år men sammanfaller ofta med att traktens syrener är på väg att slå ut.
Honan lägger upp till 250 ägg på många skilda underlag, ofta på grässtrån och andra växter men även på stenar, trädstammar och ljusdukar. Äggen läggs i oregelbundna hopar med 30–40 ägg i varje och kläcks efter två till tre veckor. Larven lever hela tiden enskilt, och äter av många olika gräs, örter eller låga buskar, i Norden ofta på olika gräsarter (Poaceae) men även på olika viden Salixspp., asp Populus tremula, vårtbjörk Betula pendula, glasbjörk B. pubescens, hallon Rubus idaeus, björnbär Rubussubgen. Rubus, rosor Rosa spp., harris Cytisus scoparius, kråkvicker Vicia cracca, skogsklöver Trifolium medium, rödklöver T. pratense, blåbär Vaccinium myrtillus, lingon V. vitis-idaea, skogsnäva Geranium sylvaticum, ängsnäva G. pratense, trampört Polygonum aviculare, bergsyra Rumex acetosella, ek Quercus robur och havtorn Hippophaë rhamnoides. Larven vilar gärna på allehanda strån utan att äta vilket kan leda till feltolkning av värdväxter. Den är i alla stadier främst nattaktiv och äter då helt öppet i vegetationen. Före gryningen söker den skydd och vilar längre ned i vegetationen eller under stenar. På senhösten kryper de fullvuxna larverna omkring på marken i maklig takt eller bara vilar sig, ofta fullt synliga. När larverna störs spänner de musklerna och rullar ihop sig till en jämförelsevis hård rulle. Larven övervintrar hoprullad i en håla nära markytan eller i en grästuva. Särskilt i södra Norden kan larverna 
ibland komma fram under milda, snöfria vinterdagar eller ses på vårsnön i mars–april. De äter inte efter övervintringen och kryper ned för att förpuppa sig i slutet av april eller början av maj, gärna nära övervintringsplatsen. Hår från den vuxna larvens rygg eller från kokongen lossnar ganska lätt och kan orsaka hud- eller slemhinneirritationer hos känsliga personer. Förpuppningen sker i markytan i en avlång, 40–70 mm lång, hylslik, mjuk och seg, gråbrunaktig, något genomskinlig kokong som ofta byggs upprätt. Puppan kläcks efter fem till åtta veckor.

EKOLOGISK GRUPP : Växtätare (herbivor)

Orgyia antiqua - Aprikostofsspinnare.

(Jag har bara än så länge hittat larver)

EKOLOGI : Aprikostofsspinnare lever i bland- eller lövskogar och påträffas ofta längs skogsvägar, i skogsbryn eller kraftledningsgator, på buskrika hyggesmarker, kärr- och mossmarker och i blåbärsrika granskogar. Den finns också i parker och äldre trädgårdar och i de södra fjällområdena i fjällbjörkskog. På Island förekommer den på öppna gräsmarker i varma lägen. Arten är utbredd och vanlig förutom på Island, men populationerna varierar ofta kraftigt i antal mellan olika år. Massuppträdanden är kända norrut ända till norr om polcirkeln. Åren 1947–48 rapporterades från flera håll i Norrland, främst i Norrbotten, om kalätningar av blåbärs- och lingonris men även av lövskog. Från trakterna av Strömsund i Jämtland rapporterades att larver i miljontal kalätit allt bärris. Ungefär 20 larver sågs på varje blåbärsplanta kilometer efter kilometer i skogen, och på vissa ställen hade larverna spridit sig till albuskar. År 1949 rapporterades inga skador alls. Hanarna flyger ganska långt på jakt efter honor men ses oftast i områden som kan uppfattas som habitat. Den observeras normalt fåtaligt eller i måttliga antal. Fjärilen flyger mest i solsken, men även under varma mulna dagar, i en snabb, kastande sicksackflykt från två till tre meters höjd upp till trädtoppshöjd. Det kan vara ganska svårt att med blicken följa den flygande fjärilen bland de gulnande löven på träden under hösten. Mer sällan lockas hanarna till ljuset från kvicksilverlampor. Honan hittas sällan och förflyttar sig bara till kokongens utsida för att locka efter hanar. Parningen varar bara fem till tio minuter. Arten flyger i en generation, i söder i från början av augusti till mitten av oktober, längre norrut från början av augusti till början av september. Högflygningen infaller i mitten av augusti.
Honan lägger under ett dygn 200–350 ägg i en samling på utsidan av kokongen varefter hon dör. Kokongen sitter i låg ris- eller buskvegetation eller på en slät trädstam och hittas vanligen på en till tre meters höjd över marken. Äggen övervintrar och är mycket motståndskraftiga mot kyla och uttorkning. De kläcks på våren i samband med knoppsprickningen. Larverna lever på många olika buskar, träd och örter, t.ex. videarter Salix spp., björkar Betula spp., alar Alnus spp., bok Fagus sylvatica, ek Quercus robur, bergsyra Rumex acetosella, älggräs Filipendula ulmaria, hallon Rubus idaeus, björnbär R. subgen. Rubus, kanelros Rosa majalis, apel Malus domestica, rönn Sorbus aucuparia, slån Prunus spinosa, hägg P. padus, hagtornar Crataegus spp., havtorn Hippophaë rhamnoides, blåbär Vaccinium myrtillus, lingon V. vitis-idaea och groblad Plantago major. På Island lever larven på örter, framför allt ormrot Bistorta vivipara och fjällkåpa Alchemilla alpina. Larverna hittas ibland t.o.m. i yttre havsbandet på småskär som spolas över av havet, vilket tyder på att arten har god spridningsförmåga. Larven är främst dagaktiv och kryper ofta omkring på kvistar och grenar. Den sitter gärna i solen men uppsöker skydd om solljuset blir för starkt. Larven blir fullvuxen i slutet av juli eller i augusti. Förpuppningen sker i en barkspringa, grenklyka, mellan sammanspunna blad eller lite längre ned i vegetationen i en ljust gulaktig, något genomskinlig kokong med invävda larvhår. Puppan kläcks på morgonen efter 10–14 dagar.

EKOLOGISK GRUPP : Växtätare (herbivor)

Pararge aegeria - Kvickgräsfjäril. 

EKOLOGI : Kvickgräsfjäril förekommer i Mellansverige främst i flerskiktad och relativt skuggig, högstammig barrblandskog, vanligen på något rikare underlag och ofta med en inblandning av hassel­ eller ädla lövträd. Fältskiktet måste fläckvis bestå av gräsarter och örter. I Skåne finns arten främst i bokskog eller blandad lövskog med ek, alm och bok. Fjärilarna uppträder i södra Sverige, till i höjd med Vänern och Gotland, oftare i två generationer per säsong, från fjärde veckan i maj till slutet av juni och från mitten av juli till mitten av augusti. Längre norr­ut förekommer vanligen endast en generation som flyger första veckan i juni till början av juli. Under riktigt varma somrar förekommer dock en andra generation ända upp i norra Svealand till södra Norrland och likaså i södra Finland. Hanarna kläcker cirka en vecka före honorna och väljer ut de lämpligaste solfläckarna på marken till revir. Dessa hamnar ofta på stigar och mindre skogsvägar som kan fungera som korridorer i vilka honorna flyger. Under födosök kan hanarna ibland lämna sitt revir, men de påträffas likväl sällan där andra blom­besökande fjärilar gärna ansamlas. Äggen läggs utspridda ett och ett på bl.a. tuvtåtel Deschampsia caespitosa, lundskafting Brachypodium sylvaticum, hundäxing Dactylis glomerata, bergslok Melica nutans, storven Agrostis gigantea, bergrör Calamagrostis epigeios, piprör C. arundinacea samt i bokskog gärna på lundslok Melica uniflora. Honan lägger även ägg utanför skogen, i bryn och vägdiken. Äggutvecklingen tar cirka en vecka. Larvtillväxten är olika snabb beroende på om puppstadiet ska ge en ny generation eller om larverna ska övervintra som halvvuxna (en mind­re andel övervintrar i puppstadiet). I det första fallet tar tillväxten fram till förpuppningen 3-4 veckor och i det andra fallet 2-3 månader. Puppstadiet varar 2-3 veckor. Artens plasticitet (förmåga att anpassa sin tillväxt) kan vara ett fenomen som dykt upp i Sverige först i och med att den etablerade sig i Danmark och Skåne under 1900-talet.

EKOLOGISK GRUPP : Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen

Parascotia fuliginaria - Svampfly.

(Jag har bara än så länge hittat larver) 

EKOLOGI : Ingen info på DynTaxa mer än att den är bofast och livskraftig.

KÄNNETECKEN :  Gråsvarta framvingar med gulbeige teckning i form av diffusa vågiga tvärlinjer i yttre halvan och prickar längs framkanten. Ser ut som en mätare med breda vingar som hålls ut och pressas mot underlaget vid vila. Långa framåtriktade palper

EKOLOGISK GRUPP : Växtätare (herbivor)

Phalera bucephala - Oxhuvudspinnare.

(Jag har bara än så länge hittat larver) 

EKOLOGI : Oxhuvudspinnare förekommer i olika slags lövrika marker, t.ex. löv- och blandskogar, buskmarker, skogsbryn, skogsvägar, kraftledningsgator, parker, alléer, fruktodlingar och trädgårdar. Den föredrar ganska torra biotoper och arten är vanlig på t.ex. Ölands alvar. I söder finns den även i varma fuktiga löv- och sumpskogar och i norr föredrar den kulturpräglade marker. Fjärilen kan ibland påträffas på marker som knappast kan uppfattas som habitat och den sträcker troligen omkring. Artens förekomster kan variera kraftigt mellan olika år, och den gynnas av varmt väder då den kan öka i antal och även sprida sig. Fjärilen är bara aktiv på natten och flyger från mörkrets inbrott till efter midnatt. Den flyger snabbt och ganska rakt på en till två meters höjd. Hanarna lockas lätt till ljuset från kvicksilverlampor, men honorna lockas i mindre utsträckning och deras andel är runt 5 % vid lamporna. I vila viker fjärilen vingarna tätt intill kroppen vilket gör den förvillande lik en ­liten torr avbruten kvist, och om den störs spelar den död och låter sig falla till marken. Arten flyger i en generation, i söder från början av juni till in i ­augusti, längre norrut från mitten av juni till början av augusti, med högflygningen under normala år i slutet av juni och början av juli. Under varma somrar kan främst i söder en fåtalig, partiell, andra generation uppträda från slutet av augusti till början av oktober. Först i Medelhavsområdet uppträder den regelmässigt i två generationer.
Honan lägger 250–320 ägg på bladundersidor. De läggs i större, platta samlingar och kläcks efter 8–15 dagar. Unga och halvvuxna larver lever sällskapligt i grupper på upp till 150 individer, och de äter ofta flera stycken i bredd från den ena bladsidan till den andra. De solar sig gärna på bladöversidorna. Larverna lever på flera olika slags lövträd och buskar, ofta på björkväxter (Betulaceae), videarter (Salicaceae), bokväxter (Fagaceae) och lindväxter (Tiliaceae). I Norden påträffas de oftast på vårtbjörk Betula pendula, glasbjörk B. pubescens, sälg Salix caprea, gråvide S. cinerea, asp Populus tremula, ek Quercus robur, bok Fagus sylvatica, slån Prunus spinosa, körsbär Prunus spp., lind Tilia cordata, parklind T. ×europaea, hassel Corylus avellana och ibland på lönn Acer platanoides. Under larvernas tillväxt blir de närliggande kvistarna kalätna. Äldre larver syns ofta väl p.g.a. sin orangefärgade teckning. Inför sista larvstadiet splittras grupperna och sistastadielarverna kan då hittas krypa omkring lite överallt. I Syd- och Sydösteuropa och i de stäppliknande skogarna i södra Sibirien uppträder larverna inte sällan som skogsskadegörare. Larven blir fullvuxen i andra halvan av augusti eller i september, i söder in i oktober. Inför förpuppningen ger den sig ut på en ibland ganska lång vandring för att finna en lämplig förpuppningsplats. Den gräver sig ner några centimeter i marken och gör en jordhåla med några spinntrådar. Puppan övervintrar, som regel en gång, ibland två gånger. Flertalet puppor från en kull kläcks inom bara några få dygn.

EKOLOGISK GRUPP : Växtätare (herbivor)

Pieris brassicae - Kålfjäril

EKOLOGI : Kålfjäril påträffas överallt i odlingslandskapet och är aldrig lokaltrogen. Den förökar sig även i andra miljöer med markstörning, t.ex. på grusiga stränder vid hav och älvar, i grustäkter och på tippmassor. Artens larver är välkända som allvarliga skadegörare på allehanda odlade typer av kål, främst vitkål Brassica oleracea var. capitata, och på pepparrot Armo­racia rusticana. De kan även leva av några vilda växter, såsom strandkål Crambe maritima, marviol Cakile maritima, vejde Isatis tinctoria, ryssgubbe Bu­nias orientalis, gulreseda Reseda lutea och löktrav Allia­ria petiolata.

Fjärilen uppträder med flera generationer per säsong, vanligen två i Mellansverige, i Skåne och Danmark oftare tre. De första fjärilarna kan visa sig i mitten av maj och flygtiden sträcker sig till senare hälften av juni. Därefter flyger arten mer eller mindre sammanhängande från juli till oktober. Andra genera­tionen är varma somrar ofta upp till tio gånger tal­rikare än den första och mer benägen att migrera långt. Under 1800-talet, då bekämpningsmedel saknades, kunde förökningen ge upphov till migrerande svärmar med miljontals fjärilar. Speciellt i nordliga områden där den främsta fienden, brack­stekeln Cotesia glomerata, saknas eller är sällsynt kunde förökningen leda till ohämmad tillväxt. Från södra Östersjön och Engelska kanalen finns vittnes­uppgifter om hur fjärilar i stilla soligt väder i enorma mängder försökte korsa havet med kurs mot Mellaneuropa. En av dessa berättelser från en seglats 1885 beskriver hur fjärilarna i Kämpingebukten i Skåne landade med utbredda vingar på vattenytan och trots att krusningen av en vindil slog vatten över vingarna, fällde de dessa över ryggen och satt på vattenytan några ögonblick innan de åter började röra på vingarna för att därefter flyga vidare. Dessa vandringar observeras alltmer sällan, men i början av augusti 1986 invaderades Skåne och södra Danmark av stora mängder kålfjärilar som anlände med en stark och varm ostlig vind. Då var vissa strand­avsnitt på Falster i Danmark bemängda med tusentals ­drunknade fjärilar.

Vid varmt väder är livscykeln kort och överlevnaden hög. Äggen kläcks efter 4-7 dagar, larverna är färdiga att förpuppas efter 2-4 veckor och pupp­stadiet varar 1-2 veckor. Första generationens avkomma kläcker under en utsträckt period så att några individer flyger samtidigt med den tredje genera­tionen. I litet antal kan även första generationens puppor övervintra

KÄNNETECKEN : Vingspann 50–64 mm. Vingarna är på översidan vita med svart framvingespets, en liten svart fläck på bakvingens överkant och hos honan två runda svarta fläckar strax utanför framvingens mitt. Vårgenerationen har vitpudrad svart framvingespets och är mindre än senare generationer. På undersidan är vingarna ljusgula till gulvita. Den del av framvingen som i vila döljs av bakvingen är vit med två svarta fläckar hos båda könen. Från rovfjäril Pieris rapae skiljer sig arten genom att framvingehörnets svarta fläck når lika långt ner längs ytterkanten som in längs framkanten och från rapsfjäril P. napi genom den enfärgade bakvingeundersidan.

Ägget är gult och flaskformigt med 16 längsribbor. Äggen läggs i grupper om 50–100. Larven är grönvit med gul rygglinje och breda gula sidolinjer. Mellan de gula linjerna utbreder sig ett större antal svarta prickar som mitt på varje kroppssegments sida tenderar att sammanflyta till en kvadrat. Kropp och huvud är täckt av kort fin behåring. Puppan är vanligen grönvit men med variationer i riktning mot brunt och starkare grönt. Hela puppan är täckt av fina svarta prickar som på vingslidorna sammanflyter. På ömse sidor av mittryggen finns upphöjda lister som hos puppor med kort utvecklingstid har en längre spets på tredje bakkroppssegmentet än hos övervintrande puppor.

FÖREKOMST : Kålfjäril är påträffad i hela Norden. Puppan överlever dock inte riktigt stränga vintrar och därför reproducerar sig arten årligen bara i de södra kustlandskapen. Härifrån gör den mer eller mindre årliga vandringar till 60° N i Norge och Sverige och till 62° N i Finland, där en andra generation kläcker. Ibland görs ströfynd norrut till 70° N, främst i Finland och fullföljd fortplantning har ibland noterats vid norra Bottenviken. Vinddrivna exemplar har tillfälligt påträffats både på Island och på Färöarna, kanske har de också använt fartyg som transportmedel.

Världsutbredningen sträcker sig från Nordafrika och Europa till Indien, Burma och Kina. Arten har nyligen blivit införd till Chile. Den är allmän i alla länder i Europa.

Pieris rapae - Rovfjäril (Larv)

EKOLOGI : Rovfjäril påträffas överallt i odlingslandskapet, i städernas trädgårdar och parker samt på störd mark, bl.a. vid havsstränder. Artens levnadssätt är i alla stycken likt det hos P. Brassicae. Fjärilarna uppträder i 2-3 generationer norrut till Mellan­sverige, den första i maj-juni och de två senare utan klar avgränsning från juli till oktober. Lokalt kläckta fjärilar blandas vanligen upp med invandrade fjärilar från sydligare områden i Sverige, Danmark eller områden på andra sidan Östersjön. Liksom hos P. Brassicae fortplantar sig arten främst under varma somrar i Mellansverige och mer sällan längre norrut. Den första generationen finns vanligen bara vid kuster och i odlingsbygder med en längre vegetationsperiod. Fjärilarna, som inte är lokaltrogna, förflyttar sig under sin levnad ständigt, normalt 10-20 mil under en livstid.

Arten nyttjar ett stort antal korsblommiga växter (Brassicaceae) som värdväxter, men ger sig under invasioner till städer och trädgårdar särskilt på olika former av odlade kålväxter Brassica spp., där larverna är besvärliga skadegörare genom att de som små kryper in i skrymslen mellan täta blad och därför inte observeras förrän skadan är allvarlig. Under­sök­ningar av effekten av bekämpningsmedel i mindre trädgårdsland visar att det långsiktigt är bättre att inte spruta ihjäl fjärilslarverna eftersom deras naturliga fiender samtidigt dör och dessa har svårare att återkolonisera området. Man bör inte heller rensa för hårt i landen och inte sträva efter en alltför välskött omgivning, eftersom larvernas predatorer, främst skalbaggar och parasitsteklar, ökar i antal om landet har en omväxlande flora. Den årliga föryngringen i Sverige sker, med undantag av sydligaste Sverige, främst på grusiga havsstränder med bl.a. strandkål Crambe maritima, marviol Cakile maritima, vejde Isatis tinctoria och gulreseda Reseda lutea som värdväxter.

I varmt väder är utvecklingscykeln mycket kort, för äggen 3-7 dagar, för larverna 11-22 dagar och för pupporna 7-13 dagar. Arten övervintrar alltid i puppstadiet och puppor påträffas ofta på husväggar.

KÄNNETECKEN : Vingspann 40–56 mm. Könen är lika men honan är vanligen mer gulaktig på översidan och har en kraftigare svart teckning. Vingarna är på översidan vita till gulvita med svart framvingespets, en liten svart fläck på bakvingens överkant och 1–2 runda svarta fläckar alldeles utanför framvingens mitt. Den nedre är hos honan vanligen förbunden med bakkanten. Bakvingarna är mer gulaktiga än framvingarna. Ibland är honan gulfärgad på båda vingparen. Den första generationen har mer vit pudring i den svarta framvingespetsen och ofta mer utbredd svartpudring närmare vingroten, speciellt hos honan, medan hanen har grå ton längs framvingens framkant. Den andra generationen är större, ofta med kraftigare och vanligen mer distinkt svart teckning. Undersidan är gul med mörk pudring närmare vingroten och nedanför ett veck genom diskcellen på bakvingen. Den skiljer sig från kålfjäril Pieris brassicae genom att den svarta fläcken på framvingespetsen inte är förlängd nedåt längs ytterkanten, medan den hos P. brassicae sträcker sig lika långt nedåt längs ytterkanten som inåt längs framkanten. Från rapsfjäril P. napi skiljer den sig genom att undersidan saknar mörk pudring längs vingribborna.

Äggen, som är gula och flaskformiga med längsribbor, läggs utspridda ett och ett. Larven är gräsgrön med blågrön ton, något ljusare grön rygglinje och sidolinjer bestående av små, skarpt gula punkter, två tätt tillsammans på varje kroppssegment. Dessa gula punkter skiljer larven från den av P. napi, som har gula ringar bara runt andningsöppningarna. Puppan uppträder i två faser, en grön och en smuts­vit med gråröda nyanser och mer utbredd svart teckning på vingslidor, huvudspets och innerkanter av ryggens sidolister.

FÖREKOMST : 

Rovfjäril har sin nordgräns för årlig reproduktion genom södra delarna av Norden. En exakt avgränsning är svår att göra eftersom ut­döende populationer i periferin ofta får påspädning söder­ifrån. Södra Danmark, Skåne och de södra kustområdena i Sverige ligger definitivt inom det årliga fortplantningsområdet, men redan i Göte­borgstrakten och norr om Öland kan arten sannolikt vara försvunnen under längre perioder med kyliga somrar. I Finland är arten vissa år ganska sällsynt och första generationen kan saknas helt. Reproduk­tions­­området kan under gynnsamma perioder av år sträcka sig till cirka 62° N, främst i kustnära områden. Under invasionsår med massför­ökning har arten tillfälligt påträffats till nordligaste Lappland och Finnmark samt på Island och Färöarna.

Genom människors ovarsamhet har denna art blivit införd till nya kontinenter och är nu närmast att betrakta som kosmopolit. Världsutbredningen omfattar Nordafrika, Europa, hela det tempe­rerade Asien norr om Himalaya, hela Nordamerika, Hawaii, Australien och Nya Zeeland. Den är allmän i alla ­länder i Europa.

Rhyacionia pinicolana - Mosaiktallvecklare

EKOLOGI : bIOTOPER : Jordbrukslandskap, Skog. Barrskog, Trädbärande gräsmark.

KÄNNETECKEN : "VILKEN ART" : Rödorange framvingar med ett antal oregelbundna silvriga tvärlinjer. En av de silvriga tvärlinjerna går strax innanför ytterkanten och är parallell med denna.

FÖREKOMST :  Mosaiktallvecklare förekommer tämligen allmänt från Sk till Nb. Vingbredd 16-24 mm. Larven lever från september till maj i knoppar och skott av tall, förpuppning i en kokong på näringsväxten.

EKOLOGISK GRUPP : Växtätare (herbivor)

Scopula floslactata - Blekgul lövmätare

EKOLOGI : BIOTOPER : Skog,Våtmark, ,Barrskog, Buskmark, Kalkfattiga myrbiotoper, Lövskog, Öppna myrbiotoper

KÄNNETECKEN : Blekgul lövmätare är en fjärilsart som beskrevs av Adrian Hardy Haworth 1809. Blekgul lövmätare ingår i släktet Scopula och familjen mätare, Geometridae. " VILKEN ART"  Vågiga bruna linjer och svart pudring. I regel en svag svart diskpunkt på bakvingen och ibland också på framvingen. Bred framvinge med kraftig sväng på framkanten nära vinghörnet.

FÖREKOMST : Bofast och reproducerande

EKOLOGISK GRUPP: Växtätare (herbivor)

Sphinx pinastri - Tallsvärmare.

(Jag har bara än så länge hittat larver) 

EKOLOGI : Tallsvärmare lever i barrskogsmarker, t.ex. tallskogar, barrblandskogar och tallplanteringar. Den har vid utbredning och är ofta ganska vanlig. Arten flyger regelbundet ut från sitt egentliga habitat för att näringssöka längs öppna, blomsterrika bryn, på mindre ängsmarker eller i trädgårdar. Fjärilen hittas dock sällan i lövskogar. Den har inga tydliga migratoriska tendenser, men kan troligen migrera åtminstone på regional nivå. Fjärilen är aktiv bara på natten och flyger från den tidiga skymningen, ibland redan innan solen går ned, fram till midnatt, under varma nätter ibland ännu längre. Den är främst i skymningen en ivrig nektarsökare och uppmärksammas ofta i trädgårdarnas blomsterrabatter där inte sällan ett drygt tiotal individer kan vara framme under en kväll. Arten är en av de vanligaste svärmararterna vid nattdoftande blommor som kaprifoler Lonicera spp., syren Syringa vulgaris, liguster Ligustrum vulgare, hesperis Hesperia matronalis, krollilja Lilium martagon, tjärblomster Viscaria vulgaris, smällglim Silene vulgarisoch orkidéer som nattviol Platanthera bifolia. Den hovrar skickligt i luften framför blommorna med ett tyst brummande för att därefter snabbt försvinna. Inte sällan återvänder fjärilen till samma plats efter en kort stund. Hanar lockas lätt till ljuset från kvicksilverlampor från mörkrets inbrott fram till midnatt, inte sällan kan mer än 20 exemplar påträffas under en natt. Honor lockas mer sällan till lamporna och utgör som regel högst 5–10 % av individerna vid dem. På dagen vilar fjärilen gärna på tallstammar där den får ett mycket bra kamouflage genom sin grå färg och kontrastlösa teckning. När dess färg- och formmönster avviker från barkens kan den emellanåt hittas i vila på stammar. Arten flyger i en generation, i de södra delarna möjligen i två överlappande generationer, från månadsskiftet maj–juni till slutet av augusti. Längre norrut flyger den från första halvan av juni till slutet av juli med högflygningen från mitten av juni till början av juli. Under mycket varma somrar kan en partiell andra generation utvecklas i slutet av augusti och början av september även i Mellansverige och södra Finland.
Honan lägger 80–150 ägg på de unga skottens barr eller kvistar, huvudsakligen i trädkronorna. Äggen läggs enstaka eller några få tillsammans, och kläcks efter 14–21 dagar. Larven lever på barrträd, i Sverige främst på tall Pinus sylvestris men i viss utsträckning även på gran Picea abies. I Danmark äter larven gärna på contortatall P. contorta och bergtall P. mugo, och i Finland har larven rapporterats äta på sibirisk lärk Larix sibirica och europeisk lärk L. decidua. Larven lever enskilt och är som liten grön med vitgula längslinjer och vilar då utsträckt längs med barren och är mycket välkamouflerad. Äldre larver blir successivt mer brunaktiga, och äter hela årsskottets barr ned till fästena och vilar då tätt utmed de bruna kvistarna. Larverna håller oftast till i trädkronorna och hittas mer sällan. De rör sig inte mer än de behöver för att nå nytt foder och äter som större både på dagen och natten. Tallsvärmarens larver har tidigare uppträtt som skadegörare på barrskog, exempelvis i Tyskland, Polen och Sydosteuropa, och i Sibirien förekommer återkommande massuppträdanden. Larven är fullvuxen i slutet av augusti eller början av september efter ungefär sex veckors utveckling. Inför förpuppningen blir den matt rödbrun på ryggen, lämnar värdträdet och förpuppar sig ofta nära stammens bas eller en bit därifrån. Förpuppningen sker i markförna, bland barr eller i en jordhåla strax under markytan. Okläckta puppor kan i maj hittas på markytan på sandmarker strax innan de ska kläckas. Puppan övervintrar, ibland upp till fyra gånger.

EKOLOGISK GRUPP : Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen

Tyria jacobaeae - Karminspinnare

Karminspinnare lever på öppna, varma och som regel torra, gärna grusiga eller sandiga marker, t.ex. grusstränder, torra solexponerade sand- eller grusmarker, äldre grustäkter, exponerade vägkanter, järnvägsbankar och militära övningsfält. På mellersta och västra Jylland finns arten både på torra sandmarker och på fuktiga eller våta öppna gräsmarker längs åar, källflöden och sjöar. Arten uppträder i Norden på de flesta håll lokalt, ibland i små isolerade förekomster. På Jylland och Gotland är den på sina håll mer utbredd. Populationerna kan variera kraftigt i antal mellan olika år. Arten uppträder ibland ganska talrikt, i synnerhet som larv, och den kan vissa år förekomma i större mängder som äter upp värdväxterna mer eller mindre helt. Fjärilen är tydligt lokaltrogen och påträffas sällan utanför sitt egentliga habitat. Emellanåt flyger den dock ut en bit från detta, och den kan även påträffas som sällsynt migrant. Under perioder med gynnsamt klimat sprider den sig från sina kärnförekomster och kan etablera nya populationer och utvidga sitt utbredningsområde. Fjärilen är aktiv främst på dagen i solsken och kan ses flyga kortare sträckor några decimeter över marken i en rak, ganska långsam och fladdrande flykt. Den vilar ofta lågt på en växt större del av dagen, framförallt när det är mulet väder. Den kan också lätt skrämmas upp ur vegetationen. Den flyger även på natten och lockas ibland till ljuset från kvicksilverlampor, ibland ganska sent på natten. Honan lockas mer sällan till lampor. Arten flyger i en generation från slutet av maj till andra halvan av juni med högflygningen i början av juni. Ibland flyger den från mitten av maj till början av juli beroende på försommarens väderlek.

EKOLOGI : Honan lägger 200–300 ägg, ibland upp till 400 i enlagriga samlingar (äggspeglar) på värdväxtens bladundersidor, normalt med 20–40 i varje äggsamling. Äggläggningen sker på växtens bladrosett eftersom plantan inte är uppvuxen när fjärilen flyger. De kläcks efter ungefär två veckor och de unga larverna lever sällskapligt på undersidan av de nedre bladen. Först gör de skelettgnag och efterhand som de växer byter de blad. Som större föredrar de ofta knoppar och blommor. De lever bara på korgblommiga växter av släktet Senecio, i Norden främst på stånds S. jacobaea. På mellersta Jylland lever larverna även på vattenstånds S. aquaticus, och de har också hittats på korsört S. vulgaris, i Mellaneuropa även på andra korsörter som flikstånds S. erucifolius och gullstånds 

S. paludosus. I bergstrakter har larver även setts äta på hästhov Tussilago farfara, skråp Petasites spp. och någon gång även på brännässla Urtica dioicaoch maskrosor Taraxacum spp. När larverna är knappt halvvuxna sprider de sig successivt alltmer och sitter helt öppet och äter i fullt solsken. Ofta lever de sällskapligt tills de blir fullvuxna och är då mycket iögonfallande när de sitter högt uppe på växterna. Om de störs släpper de sig till marken. I samband med massuppträdanden äts växterna ner helt och hungriga larver kan då ses krypa omkring på marken för att leta efter ny föda. Ofta dör många av dem av svält vid sådana tillfällen. De tar upp giftiga pyrrolizidin-alkaloider ur växten som gör dem oätliga för fåglar. Larven signalerar att den är giftig med sin färgstarka teckning. På Gotland blir larverna fullvuxna från början till slutet av juli och i övriga Norden från slutet av juli till augusti eller början av september. Förpuppningen sker strax under markytan, under en sten eller bland mossa. Kokongen är glest spunnen och vitaktig. Puppan övervintrar, ibland två gånger. Puppan kläcks vanligtvis på morgonen.

KÄNNETECKEN : En art som genom sin gråsvarta färg med scharlakansröda vingteckningar och sitt dagaktiva uppträdande är mycket iögonfallande. Den förekommer lokalt i de södra delarna av Sverige, i södra Norge och på Jylland i Danmark.Vingspann hane 36–44 mm, hona 30–39 mm. Antenner gråsvarta, jämförelsevis korta, trådformiga och med mycket kort sågtandning. Kroppen är mörkt gråsvart. Framvingarna är mörkgrå med svagt brungrön ton. Ett stycke innanför framkanten finns ett scharlakansrött band, och ett liknande band finns längs drygt halva bakkanten. Strax innanför ytterkanten finns också två scharlakansröda fläckar. Bakvingarna är särskilt hos hanen ljusare scharlakansröda och vingfransarna är mörkgrå. Honan är som regel något mindre än hanen och har kraftigare kropp, kortare vingar och tydligt mörkare färger på vingarna. Fjärilen kan p.g.a. sin karakteristiska färgteckning och storlek inte förväxlas med någon annan art i Nordeuropa.Ägget är klotformigt och glänsande äggult. Larven är som fullvuxen 25–30 mm lång. Den är lysande höggul med främre delen av varje segment sotsvart, vilket gör den iögonfallande tvärrandig i gult och svart. På de svarta delarna finns låga vårtor med glesa, oliklånga och fina hår. Huvudet är svart. Puppan är och kort och rundad, 12–14 mm lång och har rundad bakkroppsspets. Kremaster saknas.

FÖREKOMST : Bofast och reproducerande. Karminspinnare förekommer i Sverige i sydöstra Södermanland och på Gotland. Sedan slutet av 1990-talet har den spridit sig, och den har numera mindre förekomster utmed Götalands kustnära trakter, på mellersta Öland, tillfälligtvis på Rådmansö i Uppland samt i Bohusläns skärgård och möjligen även vid Skånes sydkust. Det görs också enstaka fynd som sannolikt är migranter. Arten har historiskt även funnits på norra Öland, vilket omtalades av Linné. I Danmark förekommer den främst på Jylland i de södra och mellersta delarna. Arten har under 2000-talet spridit sig betydligt och uppträder numera i reproducerande förekomster norrut till Limfjorden på Jylland liksom på Fyn, södra Själland och Mön. I Norge finns den på några få platser i Östfold, där den kan uppträda talrikt, och enstaka fynd har även gjorts runt Oslofjorden och längs kusten västerut till Aust-Agder. I Finland är arten en mycket sällsynt migrant, och fram till 2005 hade ca 50 fynd gjorts i landets sydvästra delar, främst längs kusten och på Åland. Antalet fynd har ökat under 2000-talet.
Världsutbredningen sträcker sig i väster från stora delar av Storbritannien och Iberiska halvön österut genom hela Medelhavsområdet och Centraleuropa (på de flesta håll i spridda lokala förekomster och i Alperna upp till ca 1 600 m ö.h.) till Balkan, Turkiet, Kaukasus och Transkaukasien. I de södra delarna av Litauen och Estland är den en tillfällig migrant. Den förekommer vidare i södra Ryssland (i den europeiska delen norrut till Vologda, Vjatka och södra Ural) genom Sibirien österut till Kina. Arten har under 1950-talet aktivt introducerats i Kanada, USA och Australien för bekämpning av stånds.

EKOLOGISK GRUPP : Växtätare (herbivor)

bottom of page