top of page

MOSSOR :  

Ännu en organism som jag inte kan så mycket om och som jag ibland inte kan låta bli att titta på och fotografera när jag är ute på svampjakt då de är så varierande och många mycket vackra.

Jag har inte forograferat så många arter så nedan hamnar de i bokstavsordning efter det vetenskapliga namnet, när de blir flera så får jag ordna dem i släkten.

Informationen om arterna har jag hämtat från DynTaxa & Artfakta, ArtDatabanken om inget annat anges.  

Här är en länk till DynTaxa : https://www.dyntaxa.se/Taxon/SearchResult/230384?search=mossor

Anastrophyllum saxicola - Blocktrappmossa.

Wikipedia : Blocktrappmossa är en levermossart som först beskrevs av Heinrich Adolph Schrader, och fick sitt nu gällande namn av Rudolf Mathias Schuster. Blocktrappmossa ingår i släktet trappmossor, och familjen Lophoziaceae. Arten är reproducerande i Sverige

EKOLOGISK GRUPP Autotrof (fotosyntetiserande)

Taxonkategori - Totalt i Dyntaxa - Påträffade i Sverige - Bofasta i Sverige

Art                               9                                  6                            6

Varietet                        2                                  2                            2

Atrichum undulatum - Vågig sågmossa.

Wikipedia : Vågig sågmossa är en bladmossart som först beskrevs av Brotherus, och fick sitt nu gällande namn av Chen Pan-chieh, Wan Thung-ling, Xu Wen-xuan och Xiong Ruo-li 1984. Vågig sågmossa ingår i släktet sågmossor, och familjen Polytrichaceae. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.

EKOLOGISK GRUPP Autotrof (fotosyntetiserande)

Taxonkategori - Totalt i Dyntaxa - Påträffade i Sverige - Bofasta i Sverige

Art                               3                                  3                            2

Varietet                        2                                  2                            2

Brachythecium rutabulum - Stor gräsmossa

EKOLOGI : Arten växer på fuktiga och mer eller mindre näringsrika platser, oftast i skog men även i mer öppna miljöer. Den kan växa på jord, sten, murket trä och på trädbaser.

KÄNNETECKEN : Växer i gröna eller gulgröna, ibland svällande mattor. Skotten är 3-12 cm långa och sparsamt oregelbundet förgrenade till fjädergrenade. Stambladen är snett utstående eller upprätta och något tryckta mot varandra, raka eller svagt ensidigt böjda, och kupade. De är äggrunda eller brett äggrunda till rundat hjärtlika och smalnar gradvis eller plötsligt av till en smal, ibland kort spets. De är släta eller svagt längsveckade (sällan tydligt längsveckade). Bladnerven når 35-65 % upp i bladet och är slät. Hos grenbladen slutar nerven sällan i en kort och trubbig tagg på ryggsidan. Bladkanten är i övre delen tandad till fintandad, hos grenbladen något kraftigare tandad. Bladskivans celler är 61-153(-172) × 7-13 µm. Bashörnsgrupperna är otydligt avgränsade, små eller stora och triangulära och löper inte upp längs bladkanten. De består av något oregelbundna rektangulära celler. Arten är samkönad. Kapselskaftet är knottrigt och kapsellocket är koniskt. Sporerna är 12-20 µm.

Stor gräsmossa bildar ofta svällande mattor av kraftiga skott och grenar. Ytligt kan den påminna om källgräsmossa Brachythecium rivulare som dock har stora och tydligt avgränsade bashörnsgrupper vilka består av kraftigt utvidgade, bleka eller färglösa celler, medan stor gräsmossa har otydliga bashörnsgrupper av något oregelbundna, rektangulära celler. Stor gräsmossa kan även förväxlas med lergräsmossa Brachythecium mildeanum, men denna har ofta något mer triangulära blad och regelbundet rektangulära bashörnsceller som in mot nerven gradvis övergår i bladbasens övriga, liknande celler. Lerkrokmossa har dessutom otandade eller, särskilt hos grenbladen, ibland fintandade bladkanter medan stor gräsmossa har fintandade, tandade, eller i grenbladen ibland ännu tydligare tandade kanter. Kapselskaftet är slätt hos lerkrokmossa medan det är knottrigt hos stor gräsmossa.

UTBREDNING : Stor gräsmossa är vanlig i Götaland och större delen av Svealand, mindre vanlig eller sällsynt längre norrut. Arten finns i Danmark, Norge, Finland, Island och Färöarna. Den är vitt utbredd i Europa, Nordafrika, Asien, Australien, Nya Zeeland, Hawaii, Nord-, Central- och Sydamerika.

EKOLOGISK GRUPP Autotrof (fotosyntetiserande)

Taxonkategori - Totalt i Dyntaxa - Påträffade i Sverige - Bofasta i Sverige

Art                            15                               13                           13

Underart                    1                                 1                             1

Varietet                      1                                 1                             1

Bryum capillare - Skruvbryum

EKOLOGI : Skruvbryum växer på klippor, block och stambaser av lövträd. Den förekommer mest i lövskogar och skogsbryn men kan även växa mer öppet, t.ex. i städer. Substratet är oftast sura eller svagt basiska bergarter, men arten gynnas av näringstillskott från krondropp (regnvatten som sköljer med sig bl.a. näringsämnen från trädens kronor) och lövförna från lövträd. Den förekommer ofta tillsammans med andra näringsgynnade arter som parkgräsmossa Sciuro-hypnum populeum, spetsig dvärgbågmossa Pseudoleskeella nervosa, takmossa Syntrichia ruralis och filtlavar Peltigera spp.

KÄNNETECKEN :

Arten växer i täta, gröna eller rödaktiga tuvor. Skotten är upp till 6 cm höga. Bladen är oftast karakteristiskt omvänt äggrunda och bredast vid eller ovan mitten. Bladspetsen är ofta utdragen i en lång hårudd. Bladkanten är något tandad i övre halvan, medan den är kraftigt tillbakaböjd upp till bladets bredaste del. Kantlisten är tydlig och består av 3–7 rader långsmala celler. Bladcellerna är stora, 20–30 µm breda, tunnväggiga och hexagonala. Arten är skildkönad men kapslar förekommer här och där. Kapseln är brun och karakteristiskt långsmal. Den yttre tandkransen är gul till gulbrun och svagt papillös med breda, hinnlika kanter. Den inre tandkransens tänder har ovala till runda öppningar och cilierna är långa och har kraftiga utskott. Specialiserad vegetativ förökning förekommer ibland med runda, bruna eller rödbruna rhizoidgroddkorn. Varieteten rufifolium förekommer mycket sällsynt i Norge och har ett karakteristiskt utseende med smalt ovala blad och en extremt långsmal hårudd, ibland lika lång som resten av bladet.

I fält är skruvbryum lättast att känna igen när den är torr eftersom bladen då skruvar sig runt stammen på ett karakteristiskt sätt, men det finns några närstående arter som också har åtminstone något skruvade skott. Den omvänt äggrunda bladformen är en annan bra karaktär. Trådbryum Bryum moravicum har nästan alltid mycket rikligt med svartaktiga, stavformiga groddkorn i bladvecken. En annan förväxlingsart är praktbryum B. elegans, men den senare har mer kupade blad, tjockare cellväggar och en mer diffus kantlist som bara består av 1–3 rader av smalare celler. Den tredje och svåraste förväxlingsarten, karlsöbryum B. torquescens, känner man bäst igen på att den är samkönad (oftast synoik), men den har å andra sidan bara hittats en enda gång i Sverige.

UTBREDNING : Arten är allmän i södra delarna av Sverige men blir ovanligare norrut. Den är allmän i södra delen av Norden och förekommer över i stort sett hela världen.

EKOLOGISK GRUPP Autotrof (fotosyntetiserande)

Taxonkategori - Totalt i Dyntaxa - Påträffade i Sverige - Bofasta i Sverige

Kollektivtaxon            1                                  1                            1

Art                            51                                45                          44

Underart                    5                                  5                             5

Varietet                    11                                 11                          11

Morfotyp                    8                                   8                            8

Campylopus introflexus - Hårnervmossa. (invasiv)

EKOLOGI : Hårnervmossa växer på torr, naken, gärna störd jord - ofta på hyggen, brandfält, torvtäkter, vägkanter eller på hällmarker som skadats. Den är kalkskyende och själva substratet är ofta humusrikt. Mer sällan påträffas den på sand, murken ved eller andra växtrester. Arten växer ofta tillsammans med brännmossa Ceratodon purpureus, nickmossa Pohlia nutans och skogsbjörnmossa Polytrichastrum formosum.

SVENSK FÖREKOMST : Arten är ursprunglig på södra halvklotet och den är en sentida invandrare i Europa. Den upptäcktes i Danmark 1968, i Sverige 1976 och i Norge 1978. Den är numera allmän på svenska västkusten, med avtagande frekvens inåt landet. Arten är allmän även i Danmark och ännu så länge mindre allmän i Norge. Sedan 2000-talet finns den även på Island. Den är även uppgiven från Färöarna. Utbredningen i övriga Europa inkluderar stora delar av Västeuropa och delar av Centraleuropa. Arten har även uppgivits från Australien, Nya Zeeland, Antarktis samt Nord- och Sydamerika.

KÄNNETECKEN : Arten bildar upp till 6 cm höga, gråaktigt olivgröna till gulgröna tuvor. Stammen har en filt av rhizoider. Bladen är från en oval bas utdragna i en lång, färglös spets. I torrt tillstånd är själva hårudden tillbakaböjd i en rät vinkel. Nerven är utlöpande, mycket bred, täcker 1/3-2/3 av bladets bas och har i tvärsnitt tydliga utstående ribbor på undersidan. Bladcellerna är i den övre delen av bladet oregelbundet rombiska. Kapslar är vanliga. De är till formen elliptiska och asymmetriska och som torra något fårade. Kapselskaftet är 0,7-1,2 cm långt, starkt krökt och gult. Sporerna är 10-14 µm i diameter och mognar på sommaren. Specialiserad vegetativ förökning förekommer i form av avbrutna blad- och skottspetsar.

Hårnervmossa kan påminna om hårbjörnmossa Polytrichum piliferum, men den senare har även som torr helt rak hårudd och den har stora, kantiga kapslar. De andra nordiska nervmossorna med färglös bladspets har betydligt kortare och som torra rakare håruddar.

EKOLOGISK GRUPP Autotrof (fotosyntetiserande)

Ceratodon purpureus - Brännmossa.

EKOLOGI : Brännmossa växer på torra och störda platser som vägkanter, brandfält, grustag, murar och liknande. Underlaget varierar från mineraljord till humus och bark. De vanligaste substraten är sand, lera, torv och förna. Arten växer sällan på kalkrik jord; den finns främst på sur jord och klarar till och med starkt sur mark. Den växer ofta tillsammans med silvermossa Bryum argenteum,kornbryum B. dichotomum, brännbryum B. creberrimum och spåmossa Funaria hygrometrica.

KÄNNETECKEN ; Arten bildar 1-3 cm höga, gröna till röd- eller gulaktigt brungröna tuvor. Stammen saknar - eller är endast sparsamt försedd med - ludd av rhizoider. Bladen är smalt triangulära; från en äggrund bas är de utdragna i en oftast smal spets. Bladcellerna är kantiga men med slät yta. Bladkanterna är tillbakaböjda. Nerven är kraftig och når bladets spets eller är utlöpande. Kapslar finns ofta. De är cylindriska, raka till svagt böjda och pekar snett uppåt. Som torra är de djupt fårade. I torka ser man även att kapseln ofta har en svag antydan till struma. Kapselskaftet är 1-3 cm långt och glänsande rött. Peristomtänderna är långa och trådsmala med en ljus och tunn kant. Sporerna är 12-15 µm i diameter, gulaktiga, nästan släta och mognar på sommaren. Specialiserad vegetativ förökning förekommer i form av små groddkorn på rhizoiderna. I sällsynta fall förekommer även groddstavar i bladvecken.
Brännmossa kan variera ganska mycket i utseende; bl.a. finns trubb- och långspetsade former. Variationen i form och färg beror ofta på ekologiska anpassningar, och exempelvis finns starkt rödpigmenterade former i torra trakter. Från Svalbard känner man till former som bl.a. har större celler och blad med något annorlunda utseende; ett par sådana har beskrivits på varietets- eller underartsnivå (och t.o.m. som egna arter) men behandlas här inte som egna taxa: C. purpureussubsp. antarcticus (C. antarcticus) resp. C. purpureus var. rotundifolius (C. heterophyllus).
Arten kan likna lansmossor Didymodon spp., vilka dock har kapslar utan struma vid basen och mjukt rundade, relativt tjockväggiga celler som ofta har papiller. Vissa avvikande former av brännmossa kan förväxlas med kalkbrännmossa Ceratodon conicus; man kan behöva mäta cell- och nervbredd och helst även studera peristomtänderna.

UTBREDNING : Arten är en kosmopolit och är nästan överallt allmän - särskilt i närheten av bebyggelse och annan av människan störd mark. Däremot är den sällsynt i naturskog och ovanför trädgränsen i fjällen. Utbredningen i övrigt omfattar hela Europa, och arten är funnen på alla kontinenter.

EKOLOGISK GRUPP Autotrof (fotosyntetiserande)

Taxonkategori - Totalt i Dyntaxa - Påträffade i Sverige - Bofasta i Sverige

Art                               2                                  2                            2

Climacium dendroides - Palmmossa

EKOLOGI : Palmmossa växer på marken, på trädbaser och på klippor. Man hittar arten både i konstant fuktiga miljöer, som på stränder och i sumpskog, och i miljöer som ibland torkar ut under längre perioder, exempelvis i klippskrevor och på ängsmark.

KÄNNETECKEN : 

Bildar gulgröna till mörkgröna mattor eller bestånd som liknar miniatyrskogar. De primära skotten kryper i markytan och från dessa växer 3-10 cm höga sekundära skott upp. De sekundära skotten har i nedre delen oftast en ogrenad stam medan den övre delen är tätt förgrenad med grenar som pekar åt alla håll. Någon gång bildas rakt igenom fjädergrenade skott. På stammen, och ibland nedre delen av nervryggen, finns låga åsar med kraftigt förgrenade parafyllier som ofta bildar ett grönaktigt ludd. Bladen är kupade och längsveckade. De är raka och upprätta eller som fuktiga något utstående. På den upprätta, grenlösa stammen är bladen avlångt hjärtlika, medan de i den övre, förgrenade delen är äggrunda, brett äggrunda eller hjärtlika. I den övre delen av stammen har såväl stam- som grenblad öronlika utskott (aurikler) kring det smala bladfästet. De övre bladen är gradvis eller plötsligt avsmalnande till en trubbig spets eller till en bred påsatt udd. Bladnerven är enkel och slutar strax nedom bladspetsen. Bladkanten är fint till grovt tandad i övre halvan av bladet. Bladcellerna är långa och smala. I bashörnen finns en väl utvecklad, avlång grupp av rektangulära, uppsvällda celler som inte når ända fram till bladkanten. Arten är skildkönad och sporkapslar är relativt ovanliga. Sporkapslarna sitter på ett upp till 35 mm långt skaft och är cylindriska och upprätta. Tandkransarna är röda. Den yttre tandkransen består av smala tänder, medan tänderna i den inre delvis är delade i två smala flikar som oregelbundet hänger ihop med varandra och andra tänder.

Palmmossa är lätt att känna igen när den växer som miniatyrträd med grenarna spretande åt alla håll från toppen av en upprätt stam. På relativt torra växtplatser blir skotten korta och kompakta, medan arten i våta miljöer ibland bildar fjädergrenade skott som inte alls ser ut som träd. Palmmossa kan påminna om andra trädlika pleurokarpa bladmossor, exempelvis rävsvansmossa Thamnobryum alopecurum, men dessa har grenarna i den övre delen av skotten mer eller mindre tydligt i ett plan. Dåligt utvecklade skott har förväxlats med skedmossor Calliergon. En gång beskrevs sådana skott till och med som Calliergon solitarium.

UTBREDNING : Arten finns i hela landet. Den förekommer i Danmark, Norge (inkl. Svalbard), Finland, Island och Färöarna. I övrigt är den känd från Europa, Asien, Nya Zeeland och Nordamerika.

Dicranoweisia cirrata - Kustsnurrmossa.

EKOLOGI : Kustsnurrmossa växer på sten och bark i ljusöppna miljöer med hög luftfuktighet. Arten är kalkskyende och underlagen har ett lågt pH. Vanliga underlag är trädstammar av björk, oxel, ek och rönn samt stenblock av gnejs och granit. Typiska miljöer är skogsbryn, kyrkogårdar, parker, alléer och hustak. Utomlands kan den förekomma på torv- och halmtak. Kustsnurrmossa är en av få mossor som tål relativt höga halter av försurande ämnen, och den återfinns även i städer och industriområden. Arten växer ofta tillsammans med stubbkvastmossa Dicranum montanum, kvastmossa D. scoparium och cypressfläta Hypnum cupressiforme.

KÄNNETECKEN : 

Arten bildar upp till 2,5 cm höga, gröna till gulgröna, rundade, täta tuvor. Bladen är smalt linjära till avlångt triangulära med kanter som är smalt tillbakaböjda. Nerven slutar i bladets spets. Bladen är i torka starkt krusigt vridna. Cellerna är i bladets övre halva släta, ca 10 µm breda, rundat kvadratiska och i bladets nedre halva rektangulära. Kapslar förekommer ofta. De är halmgula, upprätta, cylindriska och släta men som tömda fint skrynkliga. Kapselskaftet är ca 1 cm långt och gulaktigt. Sporerna är 15-18 µm i diameter, gula, fint papillösa och mognar på våren. Specialiserad vegetativ förökning förekommer ibland i form av flercelliga, runda till cigarrformade groddkorn som bildas på bladets undersida nära stammen.

Kustsnurrmossa liknar klipptussar Cynodontium spp. eller stubbkvastmossa Dicranum montanum, men dessa arter har tandade bladkanter och mamillösa bladceller. På avstånd kan kustsnurrmossa som torr även likna arter i släktet Weissia, men de växer alla på bar, kalkrik jord och har bladceller som är tätt papillösa.

UTBREDNING : Arten är allmän i sydvästra Sveriges kustområden och följer kusten med avtagande frekvens norrut till Uppland. Den är sällsynt i inlandet. Arten har ökat något i Sverige under de senaste 50 åren. I Danmark är kustsnurrmossa allmän. I Norge var den tidigare sällsynt i Osloregionen och Sörlandet men har ökat och spritt sig ända till Nord-Tröndelag - troligtvis till följd av ett mildare klimat och av att den står emot försurning bättre än andra mossor. Den kan därför ha ökat på bekostnad av föroreningskänsliga mossor. I Finland är den endast funnen i den sydvästligaste delen. Utbredningen i övriga Europa inkluderar hela Väst- och Centraleuropa - där den t.ex. har ökat kraftigt i Tjeckien - samt isolerade förekomster i Medelhavsområdet. En lokalt ökad belastning av basiska föroreningar som ammoniak har dock lett till att arten på vissa platser har minskat. Arten finns även i Nordafrika, delar av Asien och Nordamerika

EKOLOGISK GRUPP Autotrof (fotosyntetiserande)

Dicranum polysetum - Vågig kvastmossa. (med resevation för den variabla D. scoparium)

EKOLOGI :Vågig kvastmossa växer på jord, klippor och murket trä. Den påträffas både i torra miljöer, såsom tallhed och hällmarkstallskog och på fuktiga platser, såsom sumpskog och trädbevuxna mossar. Den är i huvudsak en låglandsart, men förekommer även i vissa områden upp i subalpin zon på fjällhed.

KÄNNETECKEN :

Arten blir upp till 15 cm hög och är grön till gulgrön. De översta bladen är upprätta me-dan många blad längre ned oftast står ut ifrån stammen i rät vinkel. Bladen är tvärvågiga, raka eller mer eller mindre ensidigt böjda med oval bas och gradvis avsmalnande mot bladspetsen. Cellerna i övre delen av bladskivan har spetsiga ändar och är porförsedda. Bladkanten är grovt skarptandad i övre delen och brett inrullad längre ned. Nerven är förhållandevis smal och slutar något nedom bladspetsen, samt har två eller någon gång fyra sågtandade åsar på undersidan i övre delen av bladet. Arten har dvärghannar. Kapslarna är böjda. De är ganska vanliga, och från varje honskott bildas en till fem kapslar.

Dåligt utvecklade exemplar kan någon gång likna andra arter med spetsiga celländar, men den tvärvågiga bladskivan och de två sågade åsarna på nervens undersida gör att man även då kan känna igen arten.

UTBREDNING : Arten finns i hela landet men är ovanlig i delar av fjällkedjan och längst i norr. Den är vanlig i Danmark och Finland medan den är mindre allmän i Norge. Utanför Norden är arten känd från stora delar av Europa, Asien och Nordamerika.

Diplophyllum albicans - Nervveckmossa.

Wikipedia : Nervveckmossa är en bladmossart som först beskrevs av Carl von Linné, och fick sitt nu gällande namn av Barthélemy Charles Joseph Dumortier. Nervveckmossa ingår i släktet veckmossor, och familjen Scapaniaceae. Arten är reproducerande i Sverige. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.

SVENSK FÖREKOMST : Bofast och reproducerande

EKOLOGISK GRUPP Autotrof (fotosyntetiserande)

Taxonkategori - Totalt i Dyntaxa - Påträffade i Sverige - Bofasta i Sverige

Art                               3                                  3                            3

Varietet                       2                                  2                             2

Fissidens adianthoides - Stor fickmossa

EKOLOGI : Stor fickmossa växer på våta och sumpiga ställen - helst med något basiskt vatten, men även neutrala till svagt sura underlag förekommer. Den påträffas i rikkärr och sumpskog, längs vattendrag, vid källor och på sjöstränder, men även i tidvis fuktiga klippskrevor. Arten växer ofta tillsammans med källgräsmossa Brachythecium rivulare, spjutmossa Calliergonella cuspidata, kalkkammossa Ctenidium molluscum och bandpraktmossa Plagiomnium elatum. Mogna kapslar påträffas framförallt på hösten.

KÄNNETECKEN : Arten bildar upp till 9 cm höga, mörkt gröna till brun- eller svartaktiga, luckra tuvor. Bladskivan är som fuktig ofta något vågig. Bladen är smalt tunglika, ca 3 mm långa och försedda med en kort spets. De översta bladen är 3-4 gånger så långa som breda. Bladspetsen har grova, vassa, olikstora tänder. Bladcellerna är 11-20 µm breda. I bladkanten finns två till fyra rader av mer tjockväggiga celler, så att kanten ser något blek ut. Nerven är lång och kraftig, mörkt grön till brun och slutar i eller strax nedom bladspetsen. Arten är sam- eller ibland skildkönad, och hanorganen är dolda inuti knopplika bildningar i bladvecken. Kapslar är vanligt förekommande. Dessa är avlånga, släta, upprätta till horisontella och svagt krökta. Kapselskaften är 1-2 cm långa, rödbruna och fästade ett par centimeter från skottspetsen. Peristomtänderna är 60-70 µm breda vid basen. Sporerna är 16-24 µm i diameter, grönbruna och släta till fint papillösa. Vegetativ förökning förekommer genom avfallande, rotslående grenar och adventivskott från bladskivorna.
Stor fickmossa liknar mest blek fickmossa F. dubius, men den senare är oftast mindre och har något mindre bladceller, 6-12 µm breda, delvis två cellager tjock bladskiva och ännu blekare bladkanter. Vanligtvis växer F. dubius på torrare lokaler. Stor fickmossa kan förväxlas med lerfickmossa F. taxifolius, vilken dock har en bladspets med små, jämnstora tänder och en tydligt utlöpande, uddlik nerv. Arten kan även likna bräkenfickmossa F. osmundoides som har små, jämnstora tänder närmast bladspetsen och en nerv som slutar strax nedanför bladspetsen.

UTBREDNING : Arten är allmän i hela landet och förekommer upp till subalpin zon. I slättbygder finner man den mest i rikkärr och utmed vattendrag. Den har ett liknande utbredningsmönster i Norge och Finland. I Danmark är arten allmän i kalktrakter men ovanlig i övrigt. På Island är den mindre allmän, och den är också känd från Färöarna och Svalbard. Utbredningen inkluderar stora delar av Europa, samt delar av Afrika, Asien, Nya Zeeland, Syd- och Nordamerika och Grönland.

EKOLOGISK GRUPP Autotrof (fotosyntetiserande)

Taxonkategori - Totalt i Dyntaxa - Påträffade i Sverige - Bofasta i Sverige

Art                            13                                11                          10

Varietet                      6                                   6                            6

Frullania dilatata - Hjälmfrullania.

Hjälmfrullania är en bladmossart som först beskrevs av Carl von Linné, och fick sitt nu gällande namn av Barthélemy Charles Joseph Dumortier. Hjälmfrullania ingår i släktet frullanior, och familjen Frullaniaceae. Arten är reproducerande i Sverige. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.

EKOLOGISK GRUPP Autotrof (fotosyntetiserande)

Taxonkategori - Totalt i Dyntaxa - Påträffade i Sverige - Bofasta i Sverige

Art                              7                                  5                            5

Frullania tamarisci - Klippfrullania.

Wikipedia : Klippfrullania är en bladmossart som först beskrevs av Carl von Linné, och fick sitt nu gällande namn av Barthélemy Charles Joseph Dumortier. Klippfrullania ingår i släktet frullanior, och familjen Frullaniaceae. Arten är reproducerande i Sverige. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.

EKOLOGISK GRUPP Autotrof (fotosyntetiserande)

Funaria hygrometica - Spåmossa

EKOLLOGI : Spåmossa förekommer på allehanda störd mark: på lerjord, sandjord eller torv. Den är en tidig kolonisatör på bränd mark, där den kan bilda täta och mycket omfattande mattor. Annars kan man påträffa den i diken, vägkanter, på ruderatmark, på nyröjd mark, i trädgårdar och i växthus. Arten kan bli dominerande på stora ytor, och mossfloran tenderar att vara relativt artfattig där den växer. Dock före-kommer den ofta tillsammans med andra störningsgynnade arter såsom brännmossa Ceratodon purpureus och silvermossa Bryum argenteum. På bränd jord har den oftast Ceratodon purpureusoch lungmossa Marchantia polymorphasom följeslagare. På lite lerigare underlag kan man finna den med knopptuss Tortula acaulon och stor neonmossa Barbula unguiculata. Mogna kapslar påträffas framför allt på sommaren.

KNÄNNETECKEN : Arten bildar upp till 3 cm höga skott som växer enstaka eller i täta tuvor. Bladen är ovala och bredast strax ovanför mitten, varifrån de gradvis avsmalnar mot den oftast vassa spetsen. Honbla-den och de översta bladen är något kupade och sitter tätt överst på stammen, vilket ger ett knopplikt intryck. Bladkanten består av något smalare celler, vilka dock inte bildar en tydlig kantlist. Bladkanten är slät eller har otydliga och trubbiga tänder i den övre de-len av bladet. Nerven upphör strax nedanför - eller sällsynt i - spetsen av bladet. Kapselskaftet kan bli mycket långt, ca 5 cm, och är i väta ofta kraftigt böjt och vridet, men det rätar ut sig när det torkar. Kapseln är böjd och asymmetrisk med mynningen placerad på sidan av kapseln, och den övergår gradvis i kapselskaftet. Innan sporerna släpps är kapseln slät, men den tömda och torra kapseln är starkt fårad. Peristomet består av två tandkransar; den yttre kransen består av 16 höga tänder som sitter ihop i spetsen och bildar en skiva, medan den inre kransen består av något kortare tänder. Locket är något välvt och saknar tydligt avsatt spets. Mössan är asymmetrisk och täcker framför allt den ena sidan av kapseln, och den har ett långt, sidoställt spröt. Sporerna är 12-22 µm i diameter och släta.
Spåmossa kan likna stor huvmossa Physcomitrium pyriforme, särskilt när kapselskaftet är ungt och endast kröns av en smal mössa. Den senare avviker dock genom sin raka och symmetriska kapsel, sin symmetriska mössa och sina kraftigare tandade bladkanter. Dessutom är honbladen smalare, vilket gör att skotten inte ser knopplika ut.

UTBREDNING : Arten är vanlig i hela Sverige och Norden. Den är vitt spridd över större delen av jorden.

EKOLOGISK GRUPP Autotrof (fotosyntetiserande)

Taxonkategori - Totalt i Dyntaxa - Påträffade i Sverige - Bofasta i Sverige

Art                              2                                 2                             2

Homalothecium sericeum - Guldlockmossa

EKOLOGI :Arten växer vanligen tätt tryckt mot underlaget på träd med rikbark eller på basiska eller kalkrika klippor, sällan direkt på marken.

KÄNNETECKEN : Växer vanligen tryckt mot underlaget i täta, gröna, gulgröna eller gyllengula mattor. Skotten är 3-7 cm långa och oregelbundet förgrenade till regelbundet fjädergrenade med vanligen mer eller mindre upprätta grenar. Torra skott har grenar och skottspetsar krökta uppåt och in över stammen. Stambladen är upprätta eller något utstående, raka eller svagt krökta från underlaget. De är smalt till äggrunt triangulära och smalnar från strax ovan basen gradvis och långt av till en mycket smal spets. Bladen är kraftigt längsveckade. Bladnerven når 50-65 % upp i bladet och slutar ibland i en tagg eller har några celler med utskjutande övre ändar på ryggsidan. Bladkanten är tandad, fintandad eller ibland delvis utan tänder. Nära bladbasen finns ofta några kraftiga och ofta utåtböjda tänder. Bladskivans celler är tjockväggiga, 36-130 × 4-8 µm, och har i övre delen av grenbladen ibland enstaka utskjutande övre celländar på ryggsidan. Bashörnsgrupperna är tydliga, rundade eller triangulära. De består av triangulära, kortare än breda, kvadratiska, kort rektangulära eller nära basen utvidgade och rektangulära celler. Sporkapseln är mer eller mindre avlångt cylindrisk, rak eller nästan rak och upprätt. Den yttre tandkransen har reducerade, smala tänder. De är som unga röda till blekröda och i kanten otandade. Den inre tandkransen har reducerade tänder och mycket korta eller dåligt utvecklade cilier. Sporerna är 15-23(-29) µm.

Guldlockmossa varierar bland annat i förgrening samt skottens och cellernas storlek beroende på växtplats. Nya molekylära och morfologiska studier har visat att man i Medelhavsområdet och Makaronesien kan urskilja flera taxa ur det som kallats guldlockmossa medan arten är homogen hos oss. Se i övrigt om var. fallax under kalklockmossa Homalothecium lutescens. Guldlockmossa kan som torr knappast förväxlas med andra arter i vår flora, då den ser ut som gyllene lockar på grund av sina inkrökta grenar och skottspetsar. Kalklockmossa H. lutescens är något större och har mer upprätta skott, mer utstående och som torra raka eller nästan raka grenar, den basala bladkanten saknar tydliga och mer eller mindre utböjda tänder och sporkapseln är kortare och horisontell eller lutande.

Allémossa Leucodon sciuroides kan liksom guldlockmossa täcka stora partier av lövträdsstammar eller ibland klippor. Allémossa är större och mattare än guldlockmossa, har i torka grenarna krökta uppåt, inte in över stammen, och har till skillnad från guldlockmossa ofta små groddgrenar mellan bladen nära spetsen av grenarna. Allémossa har i fuktigt tillstånd mer utstående blad än guldlockmossa, och bladen är brett äggrunda, saknar eller har en mycket kort och otydlig nerv och bashörnsgrupperna är stora och löper långt upp längs bladkanten.

UTBREDNING : Guldlockmossa finns i större delen av landet, men är mindre vanlig eller saknas i stora delar av norra Sverige och fjällkedjan. Den finns i Danmark, Norge, Finland, Island och Färöarna. Arten finns i övriga Europa, Nordafrika, västra Asien och i östra Nordamerika (Newfoundland).

EKOLOGISK GRUPP : Autotrof (fotosyntetiserande)

Hypnum cupressiforme - Cypressfläta. 

EKOLOGI : Arten hittas både på kalkfattiga och kalkrika underlag. Den kan växa på marken, på sten, trädstammar och murket trä. Norrut växer den oftast på klippor och block.

KÄNNETECKEN : Växer krypande till uppstigande eller ibland upprätt och bildar glänsande gröna, gulaktiga eller bruna mattor. Skotten är ej eller svagt plattade, 5-10 cm långa och oregelbundet grenade eller ibland regelbundet fjädergrenade. Stammen är ljus, grön eller gul, och saknar hyalodermis. Pseudoparafyllierna är smalt eller mycket smalt triangulära. Stambladen är svagt eller kraftigt ensidigt krökta mot underlaget. Bladen är kupade eller starkt kupade, äggrunda eller brett äggrunda och smalnar gradvis eller plötsligt av till en smal spets. Bladkanten är delvis tillbakaböjd nära basen, i övrigt plan. Den är tandad till mycket fint tandad i övre 35 % av bladet och otandad längre ner. Cellerna i bladmitten är släta, 35-109 × 5-8,5(-9) µm, med mer eller mindre tjocka väggar med eller utan porer. Bashörnsgrupperna är äggrunda eller brett äggrunda längs bladkanten. De består av bredare än långa, kvadratiska, kort rektangulära eller i nedre delen delvis rektangulära celler. De övre bashörnscellerna är tjockväggiga medan de nedre är tydligt uppblåsta och tunn- eller tjockväggiga. Bashörnscellerna är upp till 20 µm breda. Arten är skildkönad med normalstora hanplantor. Sporkapslar är relativt vanliga i Götaland och Svealand, men ovanliga i norr. De är mer eller mindre krökta, sällan nästan raka, och locket är koniskt. Kapselväggens längsgående cellväggar är något tjockare än de tvärgående. Tandkransarna är välutvecklade. Sporerna är 13-22 µm.
Framförallt på kalkrikt underlag eller nära havskuster hittar man ofta exemplar med starkt svällande skott och kraftigt kupade, ibland nästan raka blad som gradvis eller plötsligt smalnar av mot spetsen. Dessa har urskilts som varieteten lacunosum och har dessutom kortare celler än man skulle förvänta sig om det helt enkelt var storvuxna exemplar av cypressfläta. Det finns åtminstone ett fall där sådana storvuxna plantor växt blandade med normala plantor, vilket visar att det finns en genetisk skillnad mellan de två typerna. Eftersom det finns många exemplar som utgör mellanformer i utseende behövs ytterligare studier innan vi med säkerhet kan säga om den storvuxna typen bör betraktas som en egen art eller om det är rimligare att betrakta den som en varietet av cypressfläta.
Cypressfläta är mycket variabel i utseende och storlek, vilket gör att den kan förväxlas med flera andra flätmossor Hypnum. Den kan ibland likna maskfläta Hypnum vaucheri, atlantfläta H. resupinatum, trådfläta H. andoi, plattfläta H. jutlandicum eller praktfläta H. imponens. Skillnader gentemot dessa behandlas under respektive art. Cypressfläta kan även likna haldanenmossa Callicladium haldanianum och kopparglansmossa Platygyrium repens, och skillnader behandlas under denna.

UTBREDNING : Cypressfläta är allmän i Götaland och större delen av Svealand, men är ovanlig eller saknas på många platser i norr och i fjällkedjan. Den finns i Danmark, Norge, Finland, Island och Färöarna. Arten är kosmopolitisk men saknas eller är sällsynt framförallt i tropiska låglandsområden, Arktis och Antarktis.

EKOLOGISK GRUPP Autotrof (fotosyntetiserande)

Taxonkategori - Totalt i Dyntaxa - Påträffade i Sverige - Bofasta i Sverige

Art                            16                               13                           13

Varietet                      2                                  2                            2

Hylocomium splendens - Husmossa

EKOLOGI : Arten är en av våra vanligaste mossor på marken i frisk till något fuktig barrskog, men förekommer även i andra skogstyper, liksom på öppna hed- och ängsmarker i både låglandet och i fjällkedjan.

KÄNNETECKEN : Växer i luckra gröna, gulaktiga eller brunaktiga mattor. Skotten kan bli mer än 15 cm långa. Ett enskilt skott växer normalt en säsong, varefter nästa års skott växer ut en bit nedanför spetsen på föregående årsskott. Varje enskilt skott växer till en början uppåt och senare horisontellt, vilket ger upphov till en tydlig våningsstruktur. Skotten är 2-3 gånger upprepat fjädergrenade i ett plan. På den vanligen röda eller rödbruna stammen finns rikligt med grenade parafyllier. Dessa är (1-)2-5 celler breda vid basen och består mot spetsarna av avlånga celler i enkla rader. Stambladen är upprätta, raka och mer eller mindre tryckta mot varandra. De är släta, äggrunda till brett äggrunda och smalnar i övre delen kort av till ett smalt och ibland krusigt spetsparti som utgör 10-25 % av bladlängden. Nerven är dubbel och når 20-55 % av bladlängden. Den slutar ofta i en udd. Bladkanten är tandad eller grovtandad i övre delen, fintandad eller otandad längre ner. Kanten är tillbakaböjd i nedre tredjedelen. Cellerna i bladmitten är 36-94 × 4-8,5 µm, vanligen tjockväggiga och med porer. Bashörnsgrupperna är små och otydliga, och består av rektangulära eller avlånga, tjockväggiga och något vidgade celler. Sporkapslar förekommer emellanåt och sporerna är 11,5-17,5 µm.
I fjällen, framförallt i den alpina zonen, är husmossan ofta mindre, 1-2 gånger fjädergrenad med omkring 2-3 cm långa årsskott, och har korta och kortspetsade till trubbiga blad. Genetiska studier har visat att dessa alpina populationer, varieteten alpinum, skiljer sig från de som finns i större delen av landet.
Husmossa känner man igen på de glänsande, upprepat fjädergrenade skotten som växer i våningar och på att det sitter rikligt med grenade parafyllier mellan de släta eller svagt veckade bladen. Svagt förgrenade exemplar kan förväxlas med mörk husmossa Hylocomiastrum umbratumsom dock har hjärtformiga och starkt längsveckade stamblad. Någon gång kan tujamossor Thuidium påminna om husmossa, men dessa är betydligt mattare och skiljer sig i övrigt som beskrivs under släktet tujamossor.

UTBREDNING : Husmossa är vanlig i nästan hela landet, utom i större sammanhängande jordbruksbygder där den är mindre vanlig eller ibland sällsynt. Den finns i Danmark, Norge (inkl. Svalbard), Finland, Island och Färöarna. Arten är vitt utbredd i Europa, Afrika, St. Helena, Asien, Nya Zeeland och Nordamerika.

EKOLOGISK GRUPP Autotrof (fotosyntetiserande)

Taxonkategori - Totalt i Dyntaxa - Påträffade i Sverige - Bofasta i Sverige

Art                              1                                  1                            1

Varietet                       2                                  2                            2

Isothecium alopecuroides - Råttsvansmossa

EKOLOGI : Arten växer på stenblock, klippor, trädbaser och murket trä under lövträd eller i områden med rikare berggrund.

KÄNNETECKEN : 

Bildar gröna till grågröna eller något blågröna och ofta grova mattor. De sekundära skotten är 3-7 cm långa, mer eller mindre ogrenade mot basen, och fjädergrenade eller upprepat fjädergrenade i den övre delen. Som torra är skotten krökta nedåt mot underlaget. Stambladen i övre delen av de sekundära skotten är mer eller mindre upprätta, raka eller något riktade åt ett håll. De är kraftigt kupade, äggrunda till omvänt äggrunda och smalnar i övre delen kort av till en spets som är relativt bred till trubbig eller rundad, och ibland har en kort påsatt udd. De nedre bladen på skotten smalnar av uppåt från nedanför bladmitten. Nerven är enkel eller ibland kluven, når 65-85 % upp i bladet och slutar ibland i en udd på ryggsidan. Bladkanten är tandad eller grovtandad i övre 25-35 % av bladet, tandad eller fintandad ner till bladmitten och helbräddad längre ner. Cellerna i bladmitten är 25-75,5 × 6,5-10 µm, tjockväggiga och har i övre delen av bladet utskjutande cellhörn på ryggsidan. Bashörnscellerna är kvadratiska eller rektangulära, tjockväggiga och ofta delvis tvåskiktade. De bildar en ogenomskinlig, kvadratisk eller något avlång och ofta något kupad grupp längs nedre bladkanten. Sporkapslar förekommer emellanåt, de sitter på ett rakt skaft och är upprätta. Tandkransarna är något tillbakabildade, med smala yttre tänder och relativt korta cilier i den inre kransen. Sporerna är 11-17 µm.

Råttsvansmossa och mussvansmossa Isothecium myosuroides känns igen på den trädlika förgreningen, på den ofta grå- eller blågröna tonen, att skotten som torra böjer sig ner mot underlaget, och i mikroskop på att de har ogenomskinliga bashörnsgrupper och vanligen åtminstone några celler med utskjutande cellhörn på ryggen i övre delen av bladet. Arterna skiljer sig från varandra i bladform, bladkantens tandning och sporkapslarnas utseende, samt genom att råttsvansmossa vanligen är mer storvuxen än mussvansmossa.

UTBREDNING : Svensk förekomst: Bofast och reproducerande. Råttsvansmossa finns i landets södra delar, norrut till södra Norrland, samt på en växtplats i Norrbotten. Den finns i Danmark, Norge, Finland, Island och Färöarna. Arten finns i Europa, Makaronesien, Nordafrika och sydvästra Asien.

EKOLOGISK GRUPP : Autotrof (fotosyntetiserande) Epifyt

Taxonkategori - Totalt i Dyntaxa - Påträffade i Sverige - Bofasta i Sverige

Art                              3                                  2                            2

Kindbergia praelonga - Spärrsprötmossa.

EKOLOGI : Arten växer på jord, sten och murket trä. Den hittas framförallt i fuktiga skogsmiljöer, men växer även på exempelvis stränder, dikeskanter och fuktig ängsmark.

KÄNNETECKEN : Växer i gröna, mörkgröna eller gulgröna, lösa mattor. Skotten är 3-10 cm långa och regelbundet fjädergrenade eller ibland upprepat fjädergrenade. Ibland är den basala delen av skotten upprätt och ogrenad medan resten av skotten är horisontell och grenad. Stambladen har en mer eller mindre utstående, brett hjärtlik till triangulär bas som plötsligt smalnar av till en smal övre del som är rännformig och slutar i en smal spets. Den övre delen är böjd bakåt och utgör omkring halva bladlängden. Stambladen är tydligt nedlöpande, ofta ända ner till bladet nedanför. Grenbladen är tydligt mindre än stambladen, nästan raka, äggrunda och smalnar gradvis av till en smal spets. De är inte lika långt nedlöpande som stambladen. Bladnerven är 38-52 µm bred vid basen och enkel. Den når 50-60 % upp i bladet och slutar hos stambladen sällan i en udd på ryggsidan. Hos grenbladen slutar nerven vanligen i en tydlig udd och dessutom har ibland några celler på övre nervryggen utskjutande övre hörn. Bladkanten är genomgående kraftigt tandad men ibland är den övre delen av stambladen något finare tandad. Bladskivans celler är 30-64(-74) × 6-8 µm. Bashörnsgrupperna är tydliga eller otydliga, äggrunda till brett äggrunda, och består av rektangulära till nästan linjära och något utvidgade celler. Arten är skildkönad och har sällan sporkapslar. Sporkapselns lock har ett långt spröt. Kapselskaftet är knottrigt. Sporerna är 16-22 µm.
Spärrsprötmossa känns igen på de långt nedlöpande, utstående och brett hjärtlika till triangulära stambladen som plötsligt smalnar av mot en smal och tillbakaböjd övre del, medan grenbladen är nästan raka, betydligt mindre, äggrunda och gradvis avsmalnande mot spetsen. Kraftiga skott som är upprepat fjädergrenade kan påminna om tujamossor Thuidium. Dessa har dock korta celler med papiller, samt grenade parafyllier av korta celler. Späda och sparsamt förgrenade skott kan på grund av stambladens utseende påminna om spärrmossor Campylium eller liknande arter. De senare har dock annorlunda bashörn och växer normalt blötare än spärrsprötmossa. Spärrsprötmossa kan även förväxlas med späd gräsmossa Sciuro-hypnum reflexum, och skillnader mellan dessa behandlas under den senare.
Spärrsprötmossa har på grund av olika tolkningar av vad det äldre namnet Hypnum praelongum Hedw. representerar ibland felaktigt kallats Eurhynchium stokesii, medan lundsprötmossa Oxyrrhynchium hiansistället kallats Eurhynchium praelongumsom är en äldre synonym till spärrsprötmossa.

UTBREDNING :  Spärrsprötmossa finns i södra Sverige upp till södra delarna av Värmland och Uppland. Den är vanligast i områden med fuktigt klimat. Arten finns i Danmark, Norge, Finland, Island och Färöarna. Arten finns troligen naturligt bara i Europa, Nordafrika (inkl. Makaronesien) och västligaste Asien, medan uppgifter från andra delar av Asien, liksom i Australien, Nya Zeeland, Nordamerika och Sydamerika beror på introduktioner eller representerar andra arter.

EKOLOGISK GRUPP Autotrof (fotosyntetiserande)

Taxonkategori - Totalt i Dyntaxa - Påträffade i Sverige - Bofasta i Sverige

Art                               1                                 1                             1

Leptodictyum riparium - Vattenkrypmossa

EKOLOGI : Vattenkrypmossa växer relativt näringsrikt i sumpskog, på stränder och ibland nersänkt i sjöar eller långsamt flytande vattendrag.

KÄNNETECKEN : 

Bildar mörkgröna till gulgröna krypande mattor. Skotten varierar mellan ett par till mer än 10 cm långa, och är oregelbundet förgrenade till fjädergrenade. Grenarna är ofta tydligt plattade. Bladveckshåren är rikliga och stora, med 2-7 färglösa celler i överdelen. Stambladen är mer eller mindre utstående, raka eller svagt ensidigt böjda. Bladen är avlångt till triangulärt äggrunda och smalnar gradvis av till en smal eller mycket smal spets. Bladcellerna är (34-)42-117 µm långa. Bashörnsgrupperna är otydliga, triangulära och består av rektangulära eller avlånga, svagt utvidgade celler. Arten är samkönad och har ofta sporkapslar.

Vattenkrypmossa kan likna vissa former av lerkrokmossa Drepanocladus aduncus och spärrkrokmossa D. polygamus. Dessa har emellertid tydligare utvecklade bashörnsgrupper, endast 1-2(-3) celler i överdelen av bladveckshåren, och lerkrokmossa är dessutom skildkönad.

UTBREDNING : Arten finns i större delen av landet men är sällsynt i norr och i fjälltrakterna. Arten finns i Danmark, Norge, Finland och Island. Den finns i Europa, Afrika, Asien, Australien, Nya Zeeland, Nord- och Sydamerika. Till skillnad från många andra vitt utbredda arter i den tempererade zonen finns vattenkrypmossa både på hög höjd och i låglandet i tropikerna.

EKOLOGISK GRUPP Autotrof (fotosyntetiserande)

Lophocolea heterophylla - Vedblekmossa.

Wikipedia : Vedblekmossa är en bladmossart som först beskrevs av Christian Gottfried Daniel Nees von Esenbeck, och fick sitt nu gällande namn av J.J.Engel et R.M.Schust.

EKOLOGISK GRUPP Autotrof (fotosyntetiserande)

Marchantia polymorpha - Lungmossa

Wikipedia  : Lungmossa är en bålmossa som beskrevs av Carl von Linné. Lungmossa ingår i släktet lungmossor, och familjen Marchantiaceae. Arten är reproducerande i Sverige. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.

EKOLOGISK GRUPP Autotrof (fotosyntetiserande)

Taxonkategori - Totalt i Dyntaxa - Påträffade i Sverige - Bofasta i Sverige

Art                              1                                  1                            1

Underart                    3                                   3                            3

Metzgeria furcata - Bandmossa

Wikipedia : Bandmossa är en levermossart som först beskrevs av Carl von Linné, och fick sitt nu gällande namn av Barthélemy Charles Joseph Dumortier. Bandmossa ingår i släktet bandmossor, och familjen Metzgeriaceae. Arten är reproducerande i Sverige.

EKOLOGISK GRUPP : Autotrof (fotosyntetiserande)Epifyt

Taxonkategori - Totalt i Dyntaxa - Påträffade i Sverige - Bofasta i Sverige

Art                              5                                 4                             4

Mnium hornum - Skuggstjärnmossa.

EKOLOGI : Skuggstjärnmossa växer oftast på fasta underlag, t.ex. stubbar, trädbaser och stenar i skuggig miljö, såsom i sumpskog och inte minst på socklar i klibbalkärr. Den påträffas även direkt på våt mark intill källor och skogsbäckar och den växer ofta nedanför fuktiga bergsstup med droppande vatten. Den finns oftast på sura, kalkfattiga underlag och tycks ofta växa på lokaler med hög och jämn luftfuktighet. Den växer ofta tillsammans med nervveckmossa Diplophyllum albicans, vågig sidenmossa Plagiothecium undulatum, bäckrundmossa Rhizomnium punctatum och västlig hakmossaRhytidiadelphus loreus. Sporerna mognar på försommaren.

KÄNNETECKEN : Arten bildar 2–10 cm höga, mörkgröna, upptill luckra och nedtill täta tuvor. Stammen är nedtill täckt av en brun filt av rhizoider. De vegetativa skotten är ofta något bågböjda i toppen medan de fertila är upprätta och raka. Bladen är långsmalt ovala och inte eller endast otydligt, smalt nedlöpande på stammen, men de nedersta bladen är små och triangulära. Bladkanterna har en tydlig kantlist med vassa tänder som är arrangerade parvis. Nerven är kraftig och slutar strax nedanför bladspetsen. På nervens undersida finns kraftiga tänder. Kantlisten och bladen i övrigt blir med tiden rödaktiga. Bladcellerna är oregelbundet rektangulära till sexkantiga, i bladets mitt 20–30 µm breda, inte ordnade i rader och utan förtjockade hörn. Arten är skildkönad och kapslar förekommer mindre allmänt. Kapseln är oval och riktad rakt åt sidan eller nedåt. Kapselskaftet är 2–5 cm långt och rödaktigt. Sporerna är 21–29 µm i diameter, gulgröna och papillösa. Specialiserad vegetativ förökning är inte känd. 
Skuggstjärnmossa har de längsta skotten i släktet och är näst taggstjärnmossa Mnium spinosum den kraftigaste i släktet. Exemplar som vuxit i djup skugga i t.ex. klippskrevor och grottor blir spädare och kan misstas för nordlig stjärnmossa M. lycopodioides eller uddstjärnmossa M. marginatum, men båda dessa har längre nerv som löper ut i bladspetsen samt brett nedlöpande bladbas.

UTBREDNING : Arten är en sydlig låglandsart. Den är allmän i sydvästligaste Sverige och Finland, hela Danmark (även Färöarna) och främst utefter kusten i Norge, men mindre allmän på Island. Arten är gradvis ovanligare norr- och österut. Den är känd från stora delar av Västeuropa söderut till Portugal, medan utbredningen glesnar österut. Därutöver är arten funnen i östra Nordamerika.

EKOLOGISK GRUPP Autotrof (fotosyntetiserande)

Taxonkategori - Totalt i Dyntaxa - Påträffade i Sverige - Bofasta i Sverige

Art                               7                                  7                            7

Neckera complanata - Platt fjädermossa

EKOLOGI : Arten växer på såväl trädstammar (särskilt bok och andra ädla lövträd) som klippor (helst basiska bergarter). Norrut förekommer den endast på basiska klippor.

KÄNNETECKEN : 

Bildar gröna till mörkgröna, glänsande mattor som står ut från underlaget. Skotten är 3-5 cm långa. Stammen är rikt och ofta fjäderlikt förgrenad. Bladen är asymmetriskt tunglika med nedre delen av ena bladkanten smalt invikt. Bladen är plana och har en uddliknande spets. Bladnerven är mycket kort och dubbel. Bladens storlek är 1,5-2 × 0,4-0,8 mm. Cellerna i bladmitten är 55-60 × 5-6 µm. Arten är skildkönad och sporkapslar är sällsynta. Kapselskaften är 3-10 mm långa. Vegetativ förökning sker med hjälp av lätt avbrutna groddgrenar, vilka ofta förekommer. Sporerna är 24-28 µm.

Platt fjädermossa förväxlas ibland med trubbfjädermossa Homalia trichomanoides som den kan växa i sällskap med, men redan i fält ser man hos trubbfjädermossa avsaknaden av en bladspets, och under lupp även närvaro av tänder i bladkanten samt en nerv som kan nå bladmitten. För skillnader mot rundfjädermossa Neckera besseri, se denna art.

EKOLOGISK GRUPP Autotrof (fotosyntetiserande)

UTBREDNING : Denna, den vanligaste arten i släktet, förekommer allmänt i de södra landskapen men blir gradvis sällsyntare norrut och saknas nästan helt i fjällen. Arten förekommer i hela Norden, i stort sett hela Europa och sällsynt i Nordafrika. Den är även funnen i Mindre Asien samt Nordamerika.

Taxonkategori - Totalt i Dyntaxa - Påträffade i Sverige - Bofasta i Sverige

Art                              6                                 6                             6

Varietet                      1                                 1                              1

Neckera pennata - Aspfjädermossa (VU)

EKOLOGI : Arten växer på trädstammar i gamla, vanligen grandominerade och örtrika skogar med inslag av asp eller ädla lövträd, ibland också i lövdominerade skogar.Den trivs bäst i tämligen fuktigt läge i flerskiktade och olikåldriga bestånd. Arten sitter vanligen i ögonhöjd eller något lägre. De rikaste lokalerna omfattar mer än 120 träd men vanligen växer den på ett fåtal träd och ej sällan på ett enstaka. De vanligaste värdträden är ask, asp, lönn och lind, men mossan har åtminstone någon gång påträffats på de flesta av våra lövträdslag. På enstaka växtplatser växer den på bergväggar och block. Lunglav Lobaria pulmonaria, njurlavar Nephroma-arter, korallblylav Parmeliella triptophylla och fällmossa Antitrichia curtipendula är vanliga följearter.

KÄNNETECKEN : Bildar ljusgröna mattor med plymlikt utstickande skott. Skotten är tämligen kraftiga och platta, 4-7 cm långa och 3-4 mm breda. Stammen är rikt och ofta fjäderlikt förgrenad. Stambladen är gradvis avsmalnande, asymmetriskt tunglika med nedre delen av ena bladkanten brett invikt. Bladen är tydligt tvärvågiga och har en något uddliknande spets. Bladnerven är kort och dubbel, eller saknas ibland. Bladens storlek är 2,5-3,2 × 0,7-0,9 mm. Cellerna i bladmitten är 30-35 × 7-9 µm, i bladspetsen 21-34 × 7,2-9,5 µm. Arten är samkönad och sporkapslar är vanliga. Kapselskaften är 0,4-0,6 mm långa. Sporerna är 14-25 µm.
Aspfjädermossa kan förväxlas med nordlig fjädermossa Neckera oligocarpa, som också har vågiga blad och oftast är fertil, men som har mindre blad (1,5-2 mm), något längre kapselskaft (0,8-0,9 mm) samt enbart växer på sten. Aspfjädermossa kan också vara mycket lik grov fjädermossa Neckera crispa men denna art är så gott som alltid utan kapslar (och i så fall långskaftade) och har större och mer tunglika blad som ofta blir 4 mm långa.

UTBREDNING : Aspfjädermossa finns sällsynt från södra Småland upp till Ångermanland, med tyngdpunkten i östra Sverige. Antalet nutida kända lokaler är ca 130, varav ca 100 har upptäckts efter 1990. De nya fynden är sannolikt ej nyetableringar utan tidigare oupptäckta växtplatser. 60 av de nutida fynden är gjorda i Uppland (huvudutbredningsområde). Totalt genom tiderna har ca 160 växtplatser rapporterats och på ungefär 25 av dem har arten konstaterats försvunnen. Spridning till nya lokaler verkar vara mycket ovanlig. Riklig nytetablering inom vissa befintliga populationer har dock konstaterats. Chanserna tycks goda att finna ännu fler växtplatser eftersom nyfynd i Medelpad, västra Värmland och södra Småland har gjorts. I Danmark är den funnen endast en gång på ask på norra Jylland (Holmen 1957). Endast ett fåtal lokaler är angivna från Norge, mest från västsidan av Oslofjorden och utmed Drammenelv. I Finland är den funnen på ett 30-tal lokaler (Piippo 1982), men där har modernt skogsbruk lett till en minskning. I Norden är arten hemiboreal till sydligt boreal. Världsutbredningen kan betecknas som cirkumpolär, nästan kosmopolitisk. Arten föredrar något kontinentala områden (Möller 1912, Smith 1978). Arten är rödlistad även i flera andra länder i Europa och finns med på den europeiska rödlistan.

HOT : Aspfjädermossa tycks strikt bunden till gamla skogar, framförallt på näringsrik, högproduktiv mark. Troligen gynnas den av lång skoglig kontinuitet. Ett hot är att det vanliga värdträdet ask har drabbats av askskottsjuka. Arten är dessutom känslig mot kraftig avverkning. Den kan i vissa fall överleva på kvarlämnade lövträd efter avverkning, men då alltid på nordsidan och med störst sannolikhet i fuktigt läge. Mycket slutna och mörka skogar, såsom en tät omgivning av gran, missgynnar arten.

NATURVÅRD : Typisk art i taiga (Boreal region (BOR))

Skogsstyrelsens signalart

EKOLOGISK GRUPP : Autotrof (fotosyntetiserande), Epifyt

Taxonkategori - Totalt i Dyntaxa - Påträffade i Sverige - Bofasta i Sverige

Art                              6                                 6                             6

Varietet                       1                                1                              1

Pellia epiphylla subsp. epiphylla - Vanlig fickpellia

Wikipedia : Fickpellia är en levermossa som först beskrevs av Carl von Linné, och fick sitt nu gällande namn av August Karl Joseph Corda. Enligt Catalogue of Life ingår Fickpellia i släktet pellior och familjen Pelliaceae, men enligt Dyntaxa är tillhörigheten istället släktet pellior och familjen Pelliaceae 

EKOLOGISK GRUPP Autotrof (fotosyntetiserande)

Taxonkategori - Totalt i Dyntaxa - Påträffade i Sverige - Bofasta i Sverige

Art                              3                                 3                             3

Underart                    2                                 2                             2

Plagiochila asplenioides subsp. porelloides -  Liten bräkenmossa

Wikipedia : Denna levermossa växer på fuktiga stenar i framför allt lövskog, mera sällan på jord och ved. kalkgynnad. Förekommer allmänt i hela norden men saknas i fjällen. De gröna 3-6 cm. Höga skotten har starkt konvexa. Äggrunda blad medfin taggat kant. Det svenska namnet syftar sannolikt på likheten med svartbräken. Mossan bildar gärna rena täta vida mattor.

FÖREKOMST : Bofast och reproducerande

EKOLOGISK GRUPP Autotrof (fotosyntetiserande)

Taxonkategori - Totalt i Dyntaxa - Påträffade i Sverige - Bofasta i Sverige

Art                              5                                 1                            1

Underart                    3                                 2                             2

Varietet                      2                                 2                             2

Plagiomnium affine - Skogspraktmossa

EKOLOGI :  Skogspraktmossa förekommer både i skog, ängs- och betesmark och till och med på åkrar. Den växer direkt på frisk eller fuktig, ofta näringsrik mark, men kan även krypa upp över block och stambaser. Den verkar vara något störningsgynnad eftersom den lyckas etablera sig till och med på åkermark, men de mest välutvecklade mattorna hittar man i lite mer skyddat läge, ofta i lövskog. Arten växer ofta tillsammans med näringsgynnade pleurokarpa bladmossor, t.ex. gräsmossor Brachythecium spp., hårgräsmossa Cirriphyllum piliferum, lundsprötmossa Oxyrrhynchium hians och hakmossor Rhytidiadelphus spp.

KÄNNETECKEN : Skotten är upp till 4 cm höga, gröna och växer ofta i täta mattor. Sterila skott är krypande, medan fertila skott är upprätta. Hanskott är vanliga och har iögonfallande ”blommor” av stjärnlikt utspärrade blad i toppen; hanorganen syns som en mörkgrön, rund fläck i mitten av dem. Bladen är brett ovala med en kort, uddlik spets och en lång, tydlig nerv. Bladen är långt och smalt nedlöpande. Bladcellerna är rundat rektangulära och ca 2 gånger så långa som breda. Bladkanten har en tydlig kantlist av långsmala celler och tydliga tänder som består av 1–4 celler. Arten är skildkönad och kapslar är mycket sällsynta. Locket är koniskt och saknar spröt.

Skogspraktmossa kan förväxlas med andra arter i släktet, särskilt unga skott som kan vara omöjliga att artbestämma. Lättast känns den igen på de långt men smalt nedlöpande bladen. Bandpraktmossa Plagiomnium elatum och bågpraktmossa P. medium har blad med bredare nedlöpning och växer ofta blötare, medan kärrpraktmossa P. ellipticum och kalkpraktmossa P. rostratum saknar eller har mycket kort nedlöpning.

UTBREDNING : Arten är allmän i södra Sverige och förekommer även i södra Norrlands kusttrakter, men ovanför högsta kustlinjen blir den snabbt ovanlig. Den är allmän i Danmark och tämligen allmän i de sydligaste delarna av Norge och Finland. Den förekommer i nästan hela Europa, på Madeira, i Kaukasus och Iran.

EKOLOGISK GRUPP Autotrof (fotosyntetiserande)

Taxonkategori - Totalt i Dyntaxa - Påträffade i Sverige - Bofasta i Sverige

Kollektivtaxon            1                                  1                            1

Art                             9                                   8                            8

Plagiomnium undulatum - Vågig praktmossa.

EKOLOGI : Vågig praktmossa växer på frisk eller fuktig, näringsrik skogsmark. Den förekommer oftast i lövskog där den ofta bildar mycket omfattande mattor i svackor i terrängen. Den växer ofta tillsammans med andra storvuxna, näringsgynnade mossor, t.ex. hårgräsmossa Cirriphyllum piliferum, hasselmossa Eurynchium angustirete, lundsprötmossa Oxyrrhynchium hians, bräkenmossa Plagiochila asplenioides, hakmossor Rhytidiadelphus spp. och tujamossor Thuidium spp.

KÄNNETECKEN : Skotten är upp till 10 cm höga, gröna och växer i relativt luckra mattor. Sterila skott är upprätta eller bågböjda, och fertila skott är upprätta. Den har underjordiska utlöpare som nya skott kommer upp från. Hanskott är relativt vanliga och har iögonfallande ”blommor” av stjärnlikt utspärrade blad i toppen på palmliknande skott; hanorganen syns som en mörkgrön, rund fläck i mitten. Både hon- och hanskott fortsätter ofta att förgrena sig efter befruktningen. Därför är de fertila skotten ofta extra uppseendeväckande med flera plymliknande, bågböjda skott i kanterna. Bladen är tvärvågiga, smalt tunglika och ofta mycket långa, ibland över 10 mm. Bladen är kort uddspetsade, har lång, tydlig nerv och är kraftigt nedlöpande. Bladcellerna är kantiga, ungefär lika långa som breda och relativt små, 10–15 µm, jämfört med övriga arter i släktet. Bladkanten har en tydlig kantlist av långsmala celler och tydliga tänder. Arten är skildkönad och kapslar är sällsynta. Locket är koniskt och saknar spröt.
Vanligen är vågig praktmossa omisskännlig, men på våren har de unga skotten brett ovala blad som ännu inte utvecklat sin karakteristiska tvärvågighet, vilket gör att man då kan förväxla den med andra arter i släktet. Upprätta skott kan eventuellt förväxlas med vågig sågmossa Atrichum undulatum som har liknande bladform men har parvist sittande tänder i bladkanten och åsar på översidan av bladnerven.

UTBREDNING : Arten är tämligen allmän i södra Sverige, men norr om Mälardalen blir den snabbt sällsynt. Den är allmän i Danmark och södra Norge och mindre vanlig i norra Norge, Finland och på Island. Den förekommer i nästan hela Europa, på Kanarieöarna, Madeira, Azorerna, i Kaukasus, västra Asien och Etiopien.

EKOLOGISK GRUPP: Autotrof (fotosyntetiserande)

Taxonkategori - Totalt i Dyntaxa - Påträffade i Sverige - Bofasta i Sverige

Kollektivtaxon            1                                  1                            1

Art                             9                                   8                            8

Polytrichum formosum - Skogsbjörnmossa.

EKOLOGI : Skogsbjörnmossa förekommer i skogar, gärna med ett visst lövinslag. Där växer den på block, bergväggar, hällmarker, rotvältor, lågor eller humushaltig jord. Den kan dock även växa i mer öppna miljöer såsom ängs- och hagmarker. Den kan hittas tillsammans med t.ex. kvastmossa Dicranum scoparium, kärrbjörnmossa Polytrichum longisetum och enbjörnmossa P. juniperinum.

KÄNNETECKEN : 

Skott ibland upp till 10 cm höga, ofta ogrenade. Blad i väta utstående till nedböjda, i torka något oregelbundet böjda. Bladkant tandad. Bladspets brun, tandad. Bladnerv på ovansidan med 45–50 raka lameller, 4–5 celler höga; lamelltoppceller rundade, med svagt förtjockade cellväggar och utan papiller. Bladskiva mellan nerv och bladkant i bladets övre del med 2–6 rader av 10–15 µm breda celler. Celler i den stjälkomfattande bladbasen i snitt 5–10 gånger så långa som breda. Kapsel som torr relativt vasst fyrkantig (fem- eller sällsynt sexkantig) i tvärsnitt; peristomtänder 170–305 µm långa; kapselhals avsatt men inte starkt insnörd; kapselskaft upp till 6 cm långt. Sporer 12–16 µm i diameter. Specialiserad vegetativ förökning ej känd.

Två av artens varieteter förekommer i Sverige (behandlas ibland som egna arter). Varietet densifolium har jämfört med varietet formosum något mindre tydligt avsatt kapselhals, längre peristomtänder (220–305 µm mot 170–185(250) µm), kortare celler i den stjälkomfattande bladbasen (5–7 gånger så långa som breda mot 6–10 gånger) och dessutom är kanten på bladnervens lameller i profil svagt tandad (istället för otandad).

Skogsbjörnmossa är vanlig på t.ex. block i skogar i hela södra Sverige och utmärks av sin mörkgröna färg, smal bladskiva och rundade, släta lamelltoppceller. Kärrbjörnmossa Polytrichum longisetum är snarlik men har bredare bladskiva (5–10(20) celler mellan nerv och bladkant) ofta bestående av något bredare celler (15–18 µm), kortare celler i den stjälkomfattande bladbasen (3–5 gånger så långa som breda) samt större sporer (16–28 µm). Mycket unga exemplar bör undvikas när bladskivans bredd ska bedömas. Den sällsynta arten tajgabjörnmossa P. pallidisetum särskiljer sig genom att ha plattade lamelltoppceller. Stor björnmossa P. commune och närstående arter har starkt insnörd kapselhals och urnupna lamelltoppceller.

UTBREDNING : Vanlig i södra Sverige upp till norrlandsgränsen men avtar i frekvens norr därom och sa­knas helt i norr. Nordliga fynd bör samlas in och stu­deras i mikroskop för att utesluta den snarlika arten kärr­björnmossa Polytrichum longisetum som även förekommer längre norrut. Arten saknas eller är sällsynt i områden med kalkrika jordlager i södra Sverige. I Norden även angiven från Danmark, Norge, Finland, Island och Färöarna men saknas på Svalbard. Totalutbredningen omfattar Europa, Afrika, Asien och Nordamerika samt Oceanien (Nya Guinea och Nya Zeeland). I Ryssland tillhör det mesta materialet varietet densifolium medan varietet formosum där bara finns vid Svarta havet. Detta skulle kunna tyda på att var. formosum har en mer västlig tyngdpunkt i sin utbredning i Sverige och Norden.

EKOLOGISK GRUPP Autotrof (fotosyntetiserande)

Taxonkategori - Totalt i Dyntaxa - Påträffade i Sverige - MBofasta i Sverige

Art                            10                                10                             10

Varietet                      5                                  5                               5

Polytrichum juniperinum - Enbjörnmossa.

EKOLOGI : Enbjörnmossa växer på torr, väldränerad mark eller berg, ofta täckt av ett tunt jord­lager, i många olika miljöer i jordbruks- och skogslandskapet. Typiska växtplatser är t.ex. hällmarker, sandtäkter, sandfält, hedar, torra bergbranter och vägkanter, och arten kan även hittas på murar, block, berghällar och rotvältor. Den växer även på fjällhedar upp till lågalpin region. Den kan förekomma i något mer friska, slutna miljöer än hårbjörnmossa Polytrichum piliferum men växer torrare än myrbjörnmossa P. strictum. Den kan växa tillsammans med t.ex. hårbjörnmossa P. piliferum och kvastmossor Dicranum spp. och i mer slutna skogsmiljöer arter som skogsbjörnmossa Polytrichum formosum, husmossa Hylocomium splendens och väggmossa Pleurozium schreberi.

KÄNNETECKEN : 

Skott upp till 30 cm höga, oftast ogrenade, utan eller med rhizoidludd på stammen. Blad 4–8 mm långa, ofta rakt uppåtriktade i väta och snett uppåtriktade eller upprätta i torka. Bladkant tunn, delvis genomskinlig, otandad, invikt över nerven. Bladspets gradvis avsmalnande, oftast brun till brunröd i hela sin längd men ibland något färglös i yttersta spetsen, något tandad. Bladnerv på ovansidan med 25–50 raka lameller, 6–8 celler höga; lamelltoppceller toppiga, tjockväggiga och utan papiller. Bladskivans celler i bladets övre del tjockväggiga, 9–12 µm breda. Kapsel som mogen vasst fyrkantig i tvärsnitt; peristomtänder 110–150 µm långa; kapselhals insnörd; kapselskaft av starkt varierande längd, upp till 7 cm långt. Sporer 6–12 µm i diameter, släta. Specialiserad vegetativ förökning ej känd.

Enbjörnmossa har bladspets med brun hårudd och invikt, otandad bladkant, vilket skiljer den från de flesta andra björnmossor. Myrbjörnmossa Polytrichum strictum är dock mycket lik men växer ofta i vitmosstuvor, har ofta klenare skott, kortare blad (3–5 mm istället för 4–8 mm) och stam täckt av rhizoidludd. Ibland kan hårudden hos enbjörnmossa vara lite färglös i spetsen, och i fjällen kan sådana exemplar förväxlas med hedbjörnmossa P. hyperboreum vars lamelltoppceller är mer ovala och mer tunnväggiga.

UTBREDNING : Vanlig i stora delar av Sverige och Norden men sällsynt i trakter med kalkrika jordlager. Totalutbredningen omfattar Europa, Nordafrika, Asien, Nordamerika, Centralamerika, Sydamerika, Austra­lien, Antarktis samt Grönland.

EKOLOGISK GRUPP Autotrof (fotosyntetiserande)

Polytrichum piliferum - Hårbjörnmossa

EKOLOGI : Hårbjörnmossa växer på torr, väldränerad mark eller på berg, ofta täckt av ett tunt jordlager, i många olika miljöer, t.ex. hällmarker, sandtäkter, hedar, sandfält, torra bergbranter och vägkanter. Oavsett om den växer öppet i jordbrukslandskapet, längs stränder eller mer slutet i skogen återfinns den på de torraste platserna på grus och sand, eller högst upp på murar och småkullar, block, berghällar och rotvältor. I fjällen går den upp till högalpin region och växer också där på torra, exponerade ställen ­såsom vindpinade ryggar. Den kan växa tillsammans med t.ex. brännmossa Ceratodon purpureus, nickmossa Pohlia nutans, enbjörnmossa Polytrichum juniperinum och kvastmossa Dicranum scoparium.

KÄNNETECKEN : Skott ofta någon centimeter höga, ibland upp till 5 cm höga, ogrenade, utan eller med rhizoidludd vid basen. Blad i torka upprätta, i väta något utstående. Bladkant otandad, tunn, delvis genomskinlig, invikt över nerven. Bladspets relativt plötsligt avsmalnande till en lång (upp till 1/3 av bladets längd), färglös, ibland basalt rödbrun hårudd. Bladnerv på ovansidan med 25–35 raka lameller, 6–9 celler höga; lamelltoppceller toppiga, tjockväggiga, utan papiller. Bladskivans celler i bladets övre del tjockväggiga, 10–15 µm breda. Kapsel något avlång, upp till 2 gånger så lång som bred, vasst fyrkantig i tvärsnitt, upprätt till horisontell; peristomtänder 200–250 µm långa, ofta vita; kapselhals insnörd; kapselskaft upp till 3 cm långt. Sporer 9–15 µm i diameter, släta. Specialiserad vegetativ förökning ej känd.

Hårbjörnmossa växer torrt och utmärks av lång, färglös hårudd i bladspetsen och färglös, invikt bladkant. Den kan växa tillsammans med enbjörnmossa Polytrichum juniperinum som har mer gradvis avsmalnande, ofta helt brun bladspets som sällsynt kan vara något färglös allra längst ut men aldrig utdragen i en lång, färglös hårudd. I fjällen förekommer hedbjörnmossa P. hyperboreum som ofta har en kortare färglös bladspets som är tydligt brun i nedre halvan samt lamelltoppceller som är mer rundade och tunnväggiga.

UTBREDNING : Vanlig i stora delar av Sverige och Norden men sällsynt i trakter med kalkrika jordlager. Totalutbredningen omfattar Europa, Afrika, Asien, Nordamerika, Sydamerika, Australien, Antarktis och Grönland.

EKOLOGISK GRUPP Autotrof (fotosyntetiserande)

Radula complanata - Plattsvepemossa

Wikipedia : Plattsvepemossa är en bladmossart som först beskrevs av Carl von Linné, och fick sitt nu gällande namn av Barthélemy Charles Joseph Dumortier. Plattsvepemossa ingår i släktet radulor, och familjen Radulaceae. Arten är reproducerande i Sverige. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.

EKOLOGISK GRUPP : Autotrof (fotosyntetiserande)

Taxonkategori - Totalt i Dyntaxa - Påträffade i Sverige - Bofasta i Sverige

Art                              2                                 1                            1

Underart                    2                                  2                            2

Rhizomnium punctatum - Bäckrundmossa. 

EKOLOGI : Bäckrundmossa växer främst på fuktig mineraljord t.ex. på sten, murken ved och trädbaser. Miljön är ofta skogsbäckar, sumpskog och andra skuggiga miljöer. Det är den rundmossa som har den vidaste ekologin och den kan även växa relativt torrt. Bäckrundmossa växer ofta tillsammans med en rad vanliga bäckkantsmossor, t.ex. på jord tillsammans med pellior Pellia spp., på ved med spretmossor Herzogiella spp. samt på sten och trädbaser tillsammans med cypressfläta Hypnum cupressiforme och råttsvansmossa Isothecium alopecuroides. Sporerna mognar på försommaren.

KÄNNETECKEN : Arten bildar 2–5 cm höga, mörkt gröna tuvor. Stammen är ofta rödfärgad, och i bladvecken finns ofta rikligt med mörkbruna rhizoider. Bladen är omvänt äggrunda till nästan cirkelrunda, och har oftast en kort och oansenlig udd i spetsen (ses med lupp). Bladkanterna är släta och har en tydlig kantlist som består av 2–4 rader av mycket långsmala, rödbruna, tjockväggiga celler. Kantlisten är skiktad i 2–3 cellager och endast i spetsen enkel-skiktad. Nerven är kraftig, rödbrun och upphör oftast strax nedanför bladspetsen. Bladcellerna är avlångt sexkantiga, ordnade i sneda rader och i bladets mitt 30–50 µm breda. Arten är skildkönad men kapslar förekommer relativt ofta. Kapseln är oval till kort cylindrisk och nickande. Kapselskaftet är 2–4 cm långt och rödgult. Sporerna är 30–50 µm i diameter, brungula och fint papillösa. Specialiserad vegetativ förökning är inte känd. Däremot kan arten lokalt sprida sig med hjälp av rhizoider; på t.ex. lågor i närheten av vatten kan arten täcka stora ytor genom rhizoiderna. 
Bäckrundmossa kan likna filtrundmossa Rhizomnium pseudopunctatum, men den senare har både stam- och bladvecksrhizoider och saknar alltid bladudd. En annan förväxlingsart kan vara stor rundmossa R. magnifolium, men den senare har både stam- och bladvecksrhizoider, en klenare kantlist och blad som vanligtvis helt saknar antydan till udd

UTBREDNING : Bofast och reproducerande

Arten är allmän i hela Sverige men norrut, och särskilt i rikare kärr, tar gradvis filtrundmossa R. pseudopunctatum vid. Den är allmän även i Norge, Finland och Danmark och har där ett liknande utbredningsmönster. Arten är tämligen allmän på Island och finns på Färöarna. Utbredningen inkluderar stora delar av Europa, samt delar av Nordafrika, Asien, Nordamerika och Grönland.

EKOLOGISK GRUPP Autotrof (fotosyntetiserande)

Taxonkategori - Totalt i Dyntaxa - Påträffade i Sverige - Bofasta i Sverige

Artkomplex                1                                  1                            1

Art                              5                                  4                            4

Rhytidiadelphus loreus - Västlig hakmossa

EKOLOGI : Arten växer på marken, stenblock och klippor i skogsmiljöer med hög luftfuktighet.

KÄNNETECKEN : Bildar gröna, mörkgröna eller gråaktigt gröna, lösa mattor. Skotten är kraftiga och kan bli mer än 30 cm långa. De är styva och oregelbundet fjädergrenade. Stambladen är från en upprätt till utåtriktad bas tillbakaböjda eller ensidigt krökta. Bladens basala del är något längsveckad, äggrund till brett eller triangulärt äggrund. Bladen smalnar i övre delen gradvis och mycket långt av till en smal spets. Bladnerven är dubbel och mycket kort. Grenbladen är allsidigt utstående. Bladkanten är fintandad eller mot basen ibland helbräddad. Kanten är ibland tillbakaböjd nära basen men är i övrigt plan. Cellerna i bladmitten är (42-)52-128 × 6-9(-10) µm, mer eller mindre tjockväggiga, släta och med porer. Bashörnscellerna avviker ej eller knappt från övriga celler i bladbasen. Sporerna är 19-26 µm.

Västlig hakmossa påminner om gräshakmossa Rhytidiadelphus squarrosus, men är grövre, mer elastisk och mer gråaktig i färgen. Bladen är något längsveckade i basen och åtminstone i stora delar av skotten brukar de vara tydligt ensidigt böjda. Dessutom skiljer sig bashörnscellerna knappt från övriga celler i bladbasen hos västlig hakmossa, medan det finns tydliga bashörnsgrupper hos gräshakmossa.

UTBREDNING : Svensk förekomst: Bofast och reproducerande. Västlig hakmossa finns norrut till Jämtland och Ångermanland. Arten finns i Danmark, Norge, Finland, Island och Färöarna. Den finns i stora delar av Europa, Makaronesien och Nordamerika. Liksom västlig husmossa Loeskeobryum brevirostre minskade västlig hakmossa i frekvens i början av 1900-talet. Eftersom västlig hakmossa är betydligt vanligare har minskningen inte uppmärksammats lika mycket, men även för denna kan man misstänka att det beror på förändringar i skogsbrukets metoder.

EKOLOGISK GRUPP Autotrof (fotosyntetiserande)

Taxonkategori - Totalt i Dyntaxa - Påträffade i Sverige -Bofasta i Sverige

Art                              4                                  4                           4

Rhytidiadelphus triquetrus - Kransmossa

EKOLOGI : Arten växer både i skog och på öppna marker, rikligast i basrika miljöer eller på mullrik mark. I södra Sverige hittar man den ofta särskilt rikligt i miljöer med blåsippa.

KÄNNETECKEN : Växer i gulgröna till gröna, ofta luftiga mattor av oftast upprätta skott. Skotten är mycket kraftiga och kan bli över 20 cm långa. De är styva och regelbundet eller oregelbundet fjädergrenade Stambladen är mer eller mindre utstående och raka, men är ibland riktade åt ett och samma håll och bildar oftast en distinkt, tät knopp i skottspetsen. Bladens basala del är längsveckad, triangulär till hjärtformig och kraftig avsmalnande mot fästet. Bladen smalnar gradvis av till en relativt bred spets. Bladnerven är dubbel och når 50-60 % av bladlängden. Grenbladen är allsidigt utstående. Bladkanten är fintandad eller mot basen ibland helbräddad. Kanten är plan eller i övre delen delvis in- eller tillbakaböjd. Cellerna i bladmitten är 27-92 × 4-8,5 µm, mer eller mindre tjockväggiga och med porer, i övre delen av bladskivan med övre celländarna utskjutande på ryggsidan. Bashörnscellerna avviker knappt från övriga celler i bladbasen. Sporerna är 17-21 µm.

Kransmossa är vanligen lätt att känna igen på sina stora och upprätta skott och oftast mer eller mindre gulgröna färg. De stora och breda triangulära eller hjärtlika bladen är raka och bildar ofta en tät knopp i skottspetsen. Småvuxna exemplar kan ibland påminna något om ruggmossa Rhytidium rugosum, men denna har äggrunda, smalare blad som är tvärrynkiga i övre delen och har stora och välutvecklade bashörnsgrupper.

UTBREDNING : Svensk förekomst: Bofast och reproducerande. Kransmossa finns i hela landet men är mindre vanlig eller sällsynt i stora delar av Norrland. Arten finns i Danmark, Norge, Finland, Island och Färöarna. Den är vitt utbredd i Europa, Makaronesien, Asien och Nordamerika.

EKOLOGISK GRUPP Autotrof (fotosyntetiserande)

Sciuro-hypnum curtum - Spretgräsmossa.

EKOLOGI : Arten växer på förna, humusrik jord och jordtäckta stenar och klippor, ibland även på murket trä. Den växer vanligen i olika typer av skogar och hör till de arter som är vanliga även i granplanteringar.

KÄNNETECKEN : Bildar gröna eller gulgröna mattor, eller växer ofta inblandad bland andra arter. Skotten är 3-6 cm långa och oregelbundet förgrenade till glest fjädergrenade. Grenarna är som fuktiga vanligen plattade genom att bladen står ut åt två håll, och som torra raka eller svagt böjda. Stambladen är mer eller mindre utstående, plana eller svagt kupade, och raka eller med något krökt överdel. De är äggrunda till äggrunt hjärtlika och smalnar gradvis av till en smal spets. Bladnerven är enkel och slutar ibland i en liten udd på ryggsidan. Nerven når 40-75 % upp i bladet. Bladkanten är i stambladen tandad, i grenbladen kraftigt tandad. Bladskivans celler är 70-140 × 8-12 µm. Bashörnsgrupperna är äggrunda eller triangulära, slutar tydligt före bladnerven och är tydligt eller otydligt avgränsade. De består av rektangulära, tydligt utvidgade celler. Kapselskaftet är knottrigt i övre och slätt i nedre delen. Sporerna är 13-18 µm.
Spretgräsmossa är karakteristisk genom sina normalt plattade grenar, som vid en snabb blick kan påminna om en sidenmossa Plagiothecium. Små exemplar kan likna spärrgräsmossa Sciuro-hypnum starkii, men bladskivans celler är mycket längre, 70-140 istället för 35-80 µm långa. Spretgräsmossa kan även förväxlas med sandnäbbmossa Rhynchostegium megapolitanum och skillnader behandlas under den senare.
Exemplar som i utseendet bildar mellanformer mellan spretgräsmossa och spärrgräsmossa S. starkiiförekommer sällsynt. DNA-data från kloroplasterna placerar sådana plantor tillsammans med spretgräsmossa medan kärn-DNA för dem samman med späd gräsmossa Sciuro-hypnum reflexum. Det är för närvarande oklart hur man ska behandla sådana exemplar.
Under många år kallades vår art för Sciuro-hypnum oedipodium (Mitt.) Ignatov & Huttunen. Detta är emellertid en annan art som liknar spretgräsmossa men som finns i Nordamerika samt sällsynt från Kaukasus och österut i Asien.

UTBREDNING : Spretgräsmossa förekommer i hela landet, men är troligen sällsynt i Norrland. Den finns i Danmark, Norge och Finland. Arten finns dessutom i stora delar av Europa, Asien och Nordamerika.

EKOLOGISK GRUPP Autotrof (fotosyntetiserande)

Taxonkategori - Totalt i Dyntaxa - Påträffade i Sverige - Bofasta i Sverige

Kollektivtaxon            1                                  1                             1

Art                           10                                   9                             9

Sciuro-hypnum populeum - Parkgräsmossa.

EKOLOGI : Arten förekommer i skuggiga eller fuktiga miljöer, eller ibland på våta bäckstränder och periodvis översilade klippor. Arten växer på block, klippor, trädbaser och rötter, ibland även på marken.

KÄNNETECKEN : Bildar mörk- till gulgröna eller ibland brunaktiga mattor. Skotten är 2-5 cm långa och oregelbundet eller regelbundet fjädergrenade. Grenarna är inte plattade, och som torra raka eller svagt böjda. Stambladen är upprätta till utstående, kupade och raka eller svagt krökta. De är smalt äggrunda till äggrunt triangulära och smalnar gradvis av till en smal spets. Bladnerven är enkel och slät, och slutar nära bladspetsen. Bladkanten är i både stam- och grenblad fintandad till tydligt tandad. Bladskivans celler är 25-73 × 6-9,5 µm. Bashörnsgrupperna är avlångt triangulära, når fram till eller nästan fram till bladnerven och är otydligt avgränsade. De består av kvadratiska eller rektangulära celler. Kapselskaftet är knottrigt, ibland mindre tydligt i nedre delen. Sporerna är 12-16 µm.

Parkgräsmossa varierar kraftigt i storlek, och stora exemplar har ibland kallats Brachythecium populeum var. jaapianum. Dessa skiljer sig inte i något annat avseende från mindre plantor och betraktas här som en del av variationen inom arten. Parkgräsmossa och bäckgräsmossa Sciuro-hypnum plumosum har båda avlångt triangulära bashörnsgrupper som når mer eller mindre fram till bladnerven, men parkgräsmossa känns lätt igen på sin betydligt längre bladnerv som slutar nära bladspetsen. Skillnader mellan denna art och den mycket sällsynta lockgräsmossa Brachythecium geheebii behandlas under den senare.

UTBREDNING : Parkgräsmossa finns i landet åtminstone norrut till södra Lappland. Den förekommer i Danmark, Norge, Finland, Island och Färöarna. Arten finns dessutom i övriga Europa, Afrika, Asien och Nordamerika.

EKOLOGISK GRUPP : Autotrof (fotosyntetiserande)

Sciuro-hypnum reflexum - Späd gräsmossa

EKOLOGI : Arten växer främst i skuggiga skogsmiljöer, men finns även i fjällen upp till den mellanalpina regionen. Den växer på marken, på block och klippor, murket trä och trädbaser.

KÄNNETECKEN : Bildar gröna eller gulgröna mattor eller ibland luckra vävar. Skotten är 2-4 cm långa och oregelbundet eller regelbundet fjädergrenade. Grenarna är inte plattade, och som torra kraftigt böjda. Stambladen är i basen upprätta eller ibland utstående, medan den övre delen av bladen är utspärrad eller tillbakaböjd. De är plana eller svagt kupade, hjärtlika till äggrunda och smalnar plötsligt av till en relativt lång övre del med en smal spets. Grenbladen är markant mindre och smalare än stambladen, och har inte utspärrade överdelar. Bladnerven är enkel och slutar ibland i en udd på ryggsidan. Nerven slutar nära bladspetsen. Bladkanten är i stambladen fintandad, i grenbladen kraftigt tandad. Bladskivans celler är 25-60(-95) × 6-12 µm. Bashörnsgrupperna är äggrunda och slutar tydligt före bladnerven. De består av kvadratiska till kort rektangulära, ibland något utvidgade celler. Kapselskaftet är knottrigt. Sporerna är 11-21 µm.
Späd gräsmossa är relativt späd och känns i övrigt igen på att den övre delen av stambladen är utspärrad, stam- och grenblad är mycket olika i form och genom att grenarna som torra är karakteristiskt krökta. I fuktigt tillstånd kan arten förväxlas med spärrsprötmossa Kindbergia praelonga som också har stamblad med en tillbakaböjd övre del och stam- och grenblad med tydligt olika utseende. Spärrsprötmossa är dock större, har inte tydligt krökta grenar som torr, har rektangulära till nästan linjära bashörnsceller, är skildkönad och har ett kapsellock med ett tydligt spröt. Späd gräsmossa kan även förväxlas med tromsgräsmossa Sciuro-hypnum tromsoeense och spärrgräsmossa S. starkii, och skillnader behandlas under dessa.

UTBREDNING : Späd gräsmossa finns i så gott som hela landet. Den finns i Danmark, Norge (inkl. Svalbard), Finland och Island. Arten förekommer också i övriga Europa, Asien och Nordamerika.

EKOLOGISK GRUPP Autotrof (fotosyntetiserande)

Syntrichia virescens - Alléskruvmossa

EKOLOGI : Alléskruvmossa växer på barken av skrovliga stammar av lövträd, T.ex. ask och alm. Den är stoftgynnad. Vanliga miljöer är alléer, bryn av ädellövskog, parker, trädgårdar och gårdsmiljöer. Arten växer ofta tillsammans med stor hättemossa Orthotrichum lyellii, hårhättemossa O. diaphanum, guld-lockmossa Homalothecium sericeum och allémossa Leucodon sciuroideS. Sporerna mognar på sommaren.

KÄNNETECKEN : Arten bildar upp till 2 cm höga, grågröna till olivgröna, täta kuddar. Stammen har centralsträng. Bladen är rosettlikt ordnade i stammens topp. Bladformen är tunglik, bladskivan har en tydlig midja (tydligt smalare vid mitten) och bladspetsen är vanligen urnupen. Bladkanten är helt plan i de två övre tredjedelarna och smalt tillbakaböjd i den nedre tredjedelen. Nerven är kraftig och löper ut i en lång, färglös hårudd som är tydligt tandad. Nervens undersida är kraftigt papillöS. Bladnerven har 1–2 band av stereider. Cellerna i bladets övre halva är rundat kantiga, 10–14 µm breda och tätt papillösa. Arten är skildkönad och kapslar är ytterst sällsynta och inte funna i Norden. Kapseln är upprätt, cylindrisk, slät och ibland svagt krökT. Kapselskaftet är rödaktigt och ca 1,5 cm långT. Peristomtänderna hos arten är de kortaste (0,4 mm) bland de arter i släktet som finns i Norden och endast spiralvridna ett varv. Sporerna är 12–15 µm i diameter, brunaktiga och fint papillösa. Specialiserad vegetativ förökning är inte känd.

Alléskruvmossa kan likna almskruvmossa Syntrichia laevipila, men den senare är samkönad (kapslar vanliga) och har en närmast slät hårudd. Den vanligaste förväxlingen är dock med små former av takmossa S. ruralis, men den senare har bladkanter som är tillbakaböjda minst halva bladets längd och blad som sitter jämnt fördelade längs stammen (inte rosettlikt i toppen).

UTBREDNING : Svensk förekomst: Bofast och reproducerande. Svensk invandringshistoria: Spontan. Arten är ganska vanlig i de södra och sydöstra delarna av Norden och sällsynt i de västra och norra. Utbredningen inkluderar stora delar av övriga Europa, Kanarieöarna, delar av Nordafrika och västra Asien.

EKOLOGISK GRUPP Autotrof (fotosyntetiserande)

Taxonkategori - Totalt i Dyntaxa - Påträffade i Sverige - Bofasta i Sverige

Art                            11                               11                           11

Varietet                       1                                 1                             1

bottom of page