Natrix natrix - vanlig snok

EKOLOGI : Arten påträffas vanligen vid olika typer av vatten eller fuktmarker såsom sjöar, floder, dammar, åar, bäckar, moss- och myrmarker. Kan också vandra över stora områden mellan våtmarker. Under näringsperioden är den knuten till platser med grodor, paddor eller fisk och under sommarens äggutvecklingsperiod till platser med förmultnande vegetation (vassbäddar, gödselstackar, komposthögar o.dyl.) eller annan lämplig varm och fuktig mark. Övervintrar ofta i steniga områden långt från vatten, från oktober till mars, med viss tidsförskjutning under varma eller långa vintrar och på olika latituder. Äggen läggs normalt i slutet av juni eller i juli och ungarna kläcks i augusti eller september. Vanligen läggs mellan 11 och 25 ägg per kull, men stora honor kan producera betydligt fler. 

KÄNNETECKEN : En 60-120 cm lång orm som snabbt försvinner i gräset då fara nalkas. Honan blir avsevärt längre och kraftigare än hannen. Snoken har svart eller grå kroppsfärg, med eller utan mörkare teckning längs sidorna. Buksidan är ljus och arten har typiska gula, orangefärgade eller vita fläckar på bakhuvudet. Helsvarta individer som saknar nackfläckar förekommer lokalt, och kan förväxlas med svarta huggormar. Den gotländska underarten varierar mycket i utseende och är ofta tydligt tecknad. Pupillen är rund och huvudets ovansida är täckt av stora plåtar. Dessa båda karaktärer skiljer snoken från huggormen. Kroppens fjäll har en svag mittköl vilket ger skinnet ett matt intryck, jämfört med hasselsnokens mer glatta struktur.

HOT : Snoken är utsatt för flera typer av hot. Utdikning av våtmarker med minskad födotillgång har lokalt slagit ut arten. Antalet lämpliga äggläggningsplatser har minskat kraftigt allt eftersom antalet öppna gödselstäder och komposthögar i landskapet blivit färre. Försurningen kan lokalt slå ut amfibier och fisk med minskad födotillgång för snoken som följd. Stora vägbyggen mellan sommarens näringsplatser och vinterns övervintringsplatser kan slå ut hela populationer. Även ”naturvårdande” åtgärder, i form av alltför intensiv röjning av skyddande ris och undervegetation vid övervintringsplatser, har lokalt slagit ut snokbestånd i Mälardalen.

SVENS FÖREKOMST : Bofast och reproducerande. Den sammanhängande utbredningen i Sverige omfattar Götaland, större delen av Svealand samt södra Norrlandskusten. De nordligaste reproducerande bestånden finns i sydöstra Medelpad (kustlandet S Sundsvall samt en bit upp i Ljungans dalgång). Sentida fynd av enstaka snokar har gjorts i Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten. Under 1900-talets första hälft tycks arten ha haft en långt vidare och talrikare förekomst i Norrland nedom fjällkedjan, med de allra nordligaste fynden gjorda utanför Gällivare. Tillbakagången i Norrland under 1900-talet har varit mycket stor, men det är osäkert om den tidigare vida utbredningen var en naturlig värmetidsrelikt eller resultatet av mänsklig aktivitet. Snoken har minskat kraftigt också i delar av södra Sverige under senare delen av 1900-talet, och artens nuvarande utbredning och status är överlag dåligt känd. Snoken förekommer dessutom på Öland och Gotland. Snokens totala utbredning omfattar så gott som hela Europa (saknas bl.a. på Irland) och österut till Centralasien (Bajkalsjön och nordvästra Mongoliet), Mellanöstern till norra Iran i öster och Syrien i söder, Cypern och nordvästra Afrika.

EKOLOGISK GRUPP : Djurätare (karnivor)

​