top of page

Nu är jag ute på hal is. Jag har väldigt lite litteratur och får helt lita på den hjäp jag får på "nätet" när det gäller artningen av de baggar jag hittat. Så länge som jag inte har många arter så hamnar de alla här nedan om det blir många så får jag bena upp dem.

 

Coleoptera - skalbaggar

Adephaga (rovskalbaggar, Myxophaga (svampätarbaggar), Polyphaga (allätarbaggar)

Taxonkategori - Totalt i Dyntaxa - Påträffade i Sverige - Bofasta i Sverige

Underordning               3                                    3                               3

Överfamilj                   20                                  20                             20

Familj                        111                                106                           104

Underfamilj              260                                 246                           237

Tribus                       490                                 463                           436

Släkte                     1512                               1358                         1267

Undersläkte               37                                    31                             31

Kollektivtaxon              1                                      1                               1

Art                          5697                                4724                        4434

Underart                    36                                     26                            25

Anoplotrupes stercorosus - Skogstordyvel.

EKOLOGI : Skogstordyvel lever av rutten svamp, förmultnande växtdelar eller i spillning och kan t.o.m. påträffas på ruttnande djur. Den förekommer huvudsakligen i skogsmiljöer mer sällan i öppna betesmarker. Arten hittas under hela säsongen – med toppar under försommar och höst – och flyger både på dagen och till lampa på natten.
Fullbildade individer gräver lämpliga gångar med flera kammare där båda könen hjälps åt att ta hand om och vårda sin avkomma – äggen läggs på vår/försommar och larvutvecklingen tar ungefär 10 månader (Rössner 2012).

EKOLOGISK GRUPP : Saprotrof/fag, detrivor

Anthrenus scrophulariae

EKOLOGI : Inga uppgifter i DynTaxa. 

Anthrenus scrophulariae är en skalbaggsart som först beskrevs av Carl von Linné 1758. Anthrenus scrophulariae ingår i släktet Anthrenus och familjen ängrar. Arten är reproducerande i Sverige. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life

EKOLOGISK GRUPP : Saprotrof/fag, detrivor

Bolitophagus reticulatus - Vanlig svampsvartbagge

EKOLOGI : Vanlig svampsvartbagge koloniserar även enstaka träd Vanlig svampsvartbagge verkar bättre anpassad för att kolonisera enstaka isolerade träd – de har flygmuskler under en längre tidsperiod, de flyger oftare och de kan lägga fler ägg åt gången än rödhalsad svartbagge. Att de ofta flyger upprepade korta flygningar tyder också på att de är väl anpassade till att flyga omkring i en brukad skog.

WIKIPEDIA : Vanlig svampsvartbagge är en skalbaggsart som först beskrevs av Carl von Linné 1767. Vanlig svampsvartbagge ingår i släktet Bolitophagus, och familjen svartbaggar. Arten är reproducerande i Sverige.

SUBSTRAT/FÖDA

Ved och bark, alar, asp, björkar, ekar, oxlar, popplar, rönn. Svampar och lavar, eldticka, fnöskticka

EKOLOGISK GRUPP : Fungivor

https://www.slu.se/globalassets/ew/ew-centrala/forskn/popvet-dok/faktaskog/faktaskog03/4s03-04.pdf

Athous subfuscus

EKOLOGI : Inte mycket info på DynTaxa.

WIKIPEDIA : Athous subfuscus är en skalbaggsart som först beskrevs av Müller 1764. Athous subfuscus ingår i släktet Athous, och familjen knäppare. Arten är reproducerande i Sverige.

EKOLOGISK GRUPP :  Djurätare (karnivor), Växtätare (herbivor)

Cantharis rustica.

EKOLOGI : Inga uppgifteri DynTaxa. 

Cantharis rustica är en skalbaggsart som beskrevs av Carl Frederick Fallén 1807. Cantharis rustica ingår i släktet Cantharis, och familjen flugbaggar. Arten är reproducerande i Sverige.

EKOLOGISK GRUPP : Saprotrof/fag, detrivor

Carabus coriaceus - Läderlöpare

EKOLOGI : Läderlöparen lever i löv- eller blandskog. Den är ett nattaktivt rovdjur som springer ifatt sina byten, som till exempel andra insekter, insektslarver, sniglar, snäckor och maskar. Även larven är ett rovdjur. På dagtid kan man hitta dem under stenar, bark eller liknande.

WIKIPEDIA : Läderlöparen är den största jordlöparen i Europa med en längd på 30–40 mm. Översidan är mattsvart och täckvingarna har ett grovt mönster med rynkor och punkter. Läderlöparen finns i större delen av Europa och den finns även i delar av Asien. Den finns i Sverige från Skåne till Härjedalen.

EKOLOGISK GRUPP : Djurätare (karnivor)

Rubrik 2

Carabus nemoralis - Parklöpare.

EKOLOGI : Inga uppgifter i DynTaxa. 

Parklöpare är en skalbagge i familjen jordlöpare

Parklöparen är svart metallglänsande. Den har tre rader med små gropar på varje täckvinge. Liknar trädgårdslöparen.

Parklöparen finns i centrala och norra Europa. Den är allmän i hela Sverige utom längst i norr. Troligtvis inkommen till Sverige på 1800-talet och konkurrerar med trädgårdslöparen om samma ekologiska nisch. Även inplanterad i Nordamerika.

Parklöparen är ett nattaktivt rovdjur som springer ifatt sina byten, som till exempel andra insekter, insektslarver, sniglar och maskar. Även larven är ett rovdjur. På dagtid kan man hitta dem under stenar, bark eller liknande.

EKOLOGISK GRUPP : Djurätare (karnivor)

Carabus violaceus - Purpurlöpare

EKOLOGI : Ingen Info i DynTaxa,

WIKIPEDIA : Purpurlöpare är en skalbagge i familjen jordlöpare. Ett annat namn på arten är violett jordlöpare. Purpurlöparen har nästan släta täckvingar. Täckvingarnas och halssköldens kanter är violettglänsande. Den är 22-35 mm lång. Allmän i hela Sverige utom längst i norr. Finns i större delen av Europa. Arten är reproducerande i Sverige. Purpurlöparen är ett nattaktivt rovdjur som springer ifatt sina byten, som till exempel sniglar och andra småkryp. Även larven är ett rovdjur. På dagtid kan man hitta dem under stenar, bark eller liknande.

EKOLOGISK GRUPP : Djurätare (karnivor)

Cetonia aurata - Gräsgrön guldbagge

EKOLOGI : Ingen Info i DynTaxa,

WIKIPEDIA : Gräsgrön guldbagge är en skalbagge i underfamiljen guldbaggar. Den gräsgröna guldbaggen är metalliskt grönglänsande, med några svaga vita tvärgående streck på täckvingarna. Den är mellan 14 och 20 millimeter lång. Guldbaggen äter nektar och ses ofta på blommor. Guldbaggen flyger ofta i solsken.

EKOLOGISK GRUPP : Saprotrof/fag, detrivor

Cicindela campestris - Grön sandjägare.

EKOLOGI : På många olika slags öppen mark med gles vegetation. Ofta på morän, men även på ren sand eller lera, alvarjordar, bleke eller blottad torv. Stigar, körvägar, hedar, betesmark, täkter osv. Larvgångarna anläggs ofta på ytor med hårt packad jord, gärna med viss markfuktighet. Fullbildade skalbaggar påträffas främst under april-maj, i mindre utsträckning på sensommaren.

EKOLOGISK GRUPP : Djurätare (karnivor)

Coccinella - Nyckelpigor

WIKIPEDIA : Nyckelpigor, en familj i ordningen skalbaggar.

Det finns mer än 4 500 arter i världen, varav 69 i Sverige.

EKOLOGISK GRUPP : Saprotrof/fag, detrivor

Curculionidae - vivlar

https://www.dyntaxa.se/Taxon/Info/2001107?changeRoot=True

WIKIPEDIA : Vivlar är en familj i ordningen skalbaggar. Familjen innehåller över 60 000 arter och är en av de största familjerna av skalbaggar. Ibland används även namnet vivlar för att beskriva den något större överfamiljen Curculionoidea och i dessa sammanhang brukar man istället kalla familjen Curculionidae för Äkta vivlar.

EKOLOGISK GRUPP : Växtätare (herbivor)

Tropiphorus elevatus

WIKIPEDIA : Vivlar är en familj i ordningen skalbaggar. Familjen innehåller över 60 000 arter och är en av de största familjerna av skalbaggar. Ibland används även namnet vivlar för att beskriva den något större överfamiljen Curculionoidea och i dessa sammanhang brukar man istället kalla familjen Curculionidae för Äkta vivlar.

EKOLOGISK GRUPP : Växtätare (herbivor)

Dasytes cyaneus.

EKOLOGI : Inga uppgifter i DynTaxa. 

Dasytes cyaneus är en skalbaggsart som först beskrevs av Fabricius 1775. Dasytes cyaneus ingår i släktet Dasytes, och familjen borstbaggar. Arten är reproducerande i Sverige Dasytes är ett släkte av skalbaggar som beskrevs av Gustaf von Paykull 1799. 

EKOLOGISK GRUPP : Djurätare (karnivor)

Halyzia sedecimguttata - Sextonfläckig sköldpiga.

EKOLOGI :

Sextonfläckig sköldpiga är en skalbaggsart som först beskrevs av Carl von Linné 1758. Den ingår i släktet Halyzia och familjen nyckelpigor

Täckvingarna är ljust gulbruna med 16 vita fläckar, av vilka fyra sitter i den främsta tvärraden. Även halsskölden är ljust gulbrun med fyra blekgula fläckar och en likaledes blekgul mittlinje. Sällsynt förekommer det individer med endast 12 till 14 vita fläckar på täckvingarna. Även halssköldens blekgula fläckar kan vara otydliga. Huvudet är blekgult med ljusorange antenner. Även benen är ljust orangefärgade. Kroppen är 5 till 7 mm lång.

Den sextonfläckiga sköldpigan finns i större delen av Europa utom den sydöstra delen och Island samt vidare österut genom VitrysslandUkrainaRysslandGeorgienTurkietArmenienAzerbajdzjan och Kazakstan till Mongoliet, norra Kina och Japan. I Sverige förekommer arten i hela landet, men främst i Götaland och Svealand. I Finland förekommer arten främst i de södra delarna av landet, med relativt få fynd norr om Mellersta Österbotten – Kajanaland.

Habitatet utgörs av torra lövskogar, parker, skogsbryn, häckar och trädgårdar]. Både larven och den fullbildade insekten lever främst på mjöldaggssvampar, i synnerhet Phyllactinia guttata och Podosphaera mors-uvae, men kan också ta bladlöss, även på barrträd.

Arten är aktiv från april till oktober/november. Den övervintrar i vissna löv eller i sprickor och andra håligheter på trädstammar.

EKOLOGISK GRUPP : Fungivor/svampätare

Harmonia axyridis - harlekinpiga.

EKOLOGI : Inga uppgifter i DynTaxa.

Harlekinnyckelpiga (Harmonia axyridis) är en skalbaggsart inom familjen nyckelpigor (Coccinellidae)

Det naturliga utbredningsområdet är östra Asien, men i och med att den används som biologisk bekämpning mot bladlöss har den fått spridning även i andra världsdelar. På grund av att den konkurrerar ut inhemska arter klassas den i Europa som invaderande främmande art.[1]

I Europa började den säljas i mitten av 1990-talet. Bara några år senare (2001) upptäcktes de första acklimatiserade exemplaren i Belgien. Andra länder har därefter i rask följd gjort liknande observationer: Tyskland, Nederländerna, Frankrike, Storbritannien, Luxemburg och Schweiz.[2] I Norge och Danmark påträffades den första gången 2006. I maj 2007 gjordes det första svenska fyndet av denna art, i Malmö.[3]

I Nordamerika, där den har förekommit vilt sedan slutet av 1980-talet, är de negativa konsekvenserna bättre kända. På sina håll har den blivit den dominerande nyckelpigearten.

Harlekinnyckelpigan kan vara svår att känna igen på grund av sina många olika färgkombinationer. Vanligen har den 0–19 svarta prickar på orange eller röd botten eller 2–4 orange eller röda fläckar på svart botten, men det finns fler varianter. Även halssköldens teckning varierar. Det kan vara ett svart mönster på ljus botten som liknar en kattass, ett M (eller W) eller en parallelltrapets.

De nyckelpigearter som är lättast att förväxla med den är Adalia bipunctataAdalia decempunctata och Harmonia quadripunctata. Den sistnämnda är en nära släkting som förekommer naturligt i europeisk fauna.

Det som framförallt utmärker harlekinnyckelpigan är storleken. Den kan bli upp till 8 mm och är därmed störst vid sidan av Ögonfläckig nyckelpiga, Anatis ocellata. Andra särskiljande drag är att formen på den är något rundare än hos andra arter och att täckvingarna har ett veck någon mm från den bakre kanten.[4]

Larven är lättare att känna igen, särskilt i sina sista utvecklingsstadier. Kroppen är svart till mörkt gråblå och täckt med mjuka taggar. Den har två parallella band på kroppen där segment 1–5 är orangefärgade. Mellan dessa band har segment 4–5 vardera två ljusare orangefärgade taggar.

Larven hos Harmonia quadripunctata är mycket lik, men skiljer sig såtillvida att den inte har orange färg på kroppens femte segment. För att särskilja denna art från harlekinnyckelpigan är det säkrast att se till dess levnadssätt. Den lever enbart i barrskogar och letar sig inte in i hus.

EKOLOGISK GRUPP : Djurätare (karnivor)

Leptura quadrifasciata - Fyrbandad blombock

EKOLOGI : Fyrbandade blombocken är en rätt stor skalbagge som tillhör familjen långhorningar Täckvingarna har fyra gula band som gett arten dess svenska namn. Den fyrbandade blombocken är ganska stor 1-2 cm som gärna besöker blommor exempel strätta eller älggräs. Larverna utvecklas i död ved av olika lövträd och arten finns spridd i större delen av landet. Den kan knappast förväxlas med någon annan art. Man hittar den från slutet av juni en bit in i augusti.

EKOLOGISK GRUPP : Växtätare (herbivor)

Leptura rubra - Gulröd blombock

EKOLOGI : Inga uppfifer i DynTaxa.

Gulröd blombock är en skalbagge i familjen långhorningar. Den är 10 till 20 millimeter lång.

EKOLOGISK GRUPP : Växtätare (herbivor)

Nicrophorus vespilloides - ( Kallas ibland för Vanlig dödgrävare) 

EKOLOGI : INga uppgifter i DynTaxa.

Nicrophorus vespilloides är en skalbagge i familjen asbaggar som lever i Europa och Asien

Den vanliga dödgrävaren blir 12–18 mm lång. Den känns lättast igen från liknande arter, såsom rödbandad dödgrävare (N. investigator) eller N. vespillo, på sina helsvarta antenner och raka kanter på täckvingarna. Täckvingarna är svarta med två gula–orangeröda band och flygvingarna är orangefärgade. Skenbenen på bakbenen är raka.

Dödgrävaren lever av kadaver av mindre däggdjur och fåglar och hittas därför oftast där, men kan även påträffas i ruttnande växtdelar eller i svamp. Den känner lukten av ruttnande kött på långt håll och flyger dit varifrån lukten kommer.

Arten gräver, om det får möjlighet, ner kadavret och lägger sina ägg i detta. Hanen och honan hjälps åt att gräva. De vuxna skalbaggarna hjälps sedan åt att vakta larverna och se till att de har ordentligt med mat.

Hanarna av vanlig dödgrävare utsöndrar ett feromon kallat etyl-4-metylheptanoat för att locka till sig honor

EKOLOGISK GRUPP : Saprotrof/fag, detrivor

Phyllobius argentatus

EKOLOGI : Inga uppgifter i DynTaxa.

Phyllobius argentatus är en skalbaggsart som först beskrevs av Carl von Linné 1758. Phyllobius argentatus ingår i släktet Phyllobius, och familjen vivlar. Arten är reproducerande i Sverige.

EKOLOGISK GRUPP : Växtätare (herbivor)

Platycerus caraboides - Lundblåoxe

EKOLOGI : Ingen info i DynTaxa.

Lundblåoxe, är en skalbagge som hör till familjen ekoxbaggar. 

Platycerus caraboides har en platt kropp, grön eller iriserande blå. Det kan enkelt särskiljas som en hjortbagge av sina elbowed antenner .

Vuxna växer upp till 9-13 millimeter (0,35-0,51 tum) lång och kan mestadels uppträda från maj till juli, flyga runt om dagen i lövskog eller stanna på marken på ruttna grenar. De övervägande värdväxterna är bredbladiga växter, men även barrträd (främst Pinus- arter). Larverna lever vanligen på förfallna trä av ek och bok.

EKOLOGISK GRUPP : Saprotrof/fag, detrivor

Poecilus versicolor - Vårsollöpare 

EKOLOGI : Ingen info i DynTaxa.

Vårsollöpare är en skalbaggsart som först beskrevs av Sturm 1824. Vårsollöpare ingår i släktet Poecilus, och familjen jordlöpare. Arten är reproducerande i Sverige.

EKOLOGISK GRUPP : Djurätare (karnivor)

Pyrochroa coccinea - Stor kardinalbagge

EKOLOGI : Ingen info i DynTaxa.

WIKIPEDIA : Kardinalbaggar (Pyrochroidae) är en familj i ordningen skalbaggar. Av världens cirka 140 arter finns åtta i Europa och två i Sverige, stor kardinalbagge och Schizotus pectinicornis.[1] Dessa baggar har ofta en påfallande röd färg. Kardinalbaggarnas kropp är 3 till 20 millimeter lång, avplattade, långsträckt och vid baksidan bred. De har små hår på kroppen. Antennerna som består av 11 segment är antingen kort eller lika långt som övriga kroppen. De främre och de mellersta extremiteterna består av fem och de bakre av fyra avsnitt.

Dessa skalbaggar lever i lövskog eller vid skogskanter. De vistas ofta på blommor eller dött trä.

Vuxna individer livnär sig främst av söta vätskor från bladlöss eller träden själv men de äter inte särskilt mycket. Larverna lever under trädens bark i gångsystem som de antingen skapar själv eller övertar av andra larver. Larverna av flera arter tar larver eller imago av andra insekter som byte. De andra äter vanligen svampar. Kardinalbaggarnas larver anses som nyttiga då de även äter larver av barkborrar.

EKOLOGISK GRUPP : Saprotrof/fag, detrivor

Rhagium inquisitor - Barrträdlöpare (OBS! För närvarande har jag bara bilder på denna skalbagges "Bo")

EKOLOGI : Barrträdlöpare lever under bark på döda träd även lövträd trotts namnet. Larvens utveckling tar 2 år. När larven känner att det är dags att förpuppa sig hyvlar den långa smala spån ur veden och bygger en skyddande vägg runt sig där den läger sig och förvandlar sig till puppa.
Puppan kläcks tidigt på hösten, den utvecklade skalbaggen övervintrar i sitt skyddande bo.
I maj borrar den sig ut genom barken.

TEXTEN HAR JAG LÅNAT AV : BILD & NATURHISTORIA

Johan Linds bildblogg om djur, natur och vetenskap (https://etologen.wordpress.com/om/)

En visserligen ganska vanlig korthornad långhorning som löper runt i skogen, men med ett spektakulärt utseende. Med sina ofta stora ögon är nog långhorningar de skalbaggar som är bäst på ansiktsuttryck. Långhorningar förpuppas oftast inne i trädets ved, där de levt sitt larvliv. För att kunna bita sig ut har de imponerande mundelar att gnaga med, vilket bidrar till det lite grymma utseendet.

För den vetenskapshistoriskt intresserade har exemplar av denna art skickats från giganten Alfred Russell Wallace till giganten Henry Walter Bates. Närmare bestämt fem stycken, den 26 juni 1845. Exemplaren åtföljdes av den tidsenliga ödmjukheten: ”I send you with this a box of duplicates which I hope will contain some acceptable specimens”.

Värt att nämna är också den för svenska ögon inte så kända finska zoologen Odo Reuter som skrev populära böcker om djur och natur under 1800-talets andra hälft och en bit in på 1900-talet. I sin bok Några blad ur naturens bok beskrev han barrträdlöparen och hens släktingar på det här viset: ”Och enhvar, som observerat dessa djur i naturen, der de krypa upp för trädstammarne, skall nödgas medgifva att denna deras färg bidrager att dölja dem för samlarens och då äfven för insektsätande fåglars ögon.”

EKOLOGISK GRUPP : Växtätare (herbivor)

Rhagium mordax - Lövträdlöpare

EKOLOGI : Ingen info i DynTaxa.

WIKIPEDIA : Lövträdlöpare är en skalbagge i familjen långhorningar. Färgen på kroppen är gråsvart, med två gulröda tvärband på täckvingarna. Kroppslängden är 12 till 22 millimeter. Larverna håller till under barken på lövträd som al, ask, bok, björk och ek som varit döda en kort tid.

EKOLOGISK GRUPP : Växtätare (herbivor)

Rutpela maculata - Fläckig blombock. 

EKOLOGI : Ingen info i DynTaxa.

Vuxna växer upp till 13-20 millimeter (0,51-0,79 tum). Huvudet och pronotumet är mörkbruna, medan täckvingarna är gulaktiga, med svarta prickar och ränder, grova naglar av vepsar, vilket förmodligen ger dem lite skydd från fåglar.

Vuxna kan mötas från maj till augusti och slutföra sin livscykel om två-tre år. De lever bara två till fyra veckor. De är mycket vanliga blomstersökare, speciellt Apiaceae- arter, livnär sig på pollen och nektar. Larver är allätare på lövträd, lever främst av Picea abies , Corylus avellana , Fagus sylvatica , Castanea sativa och Ostrya carpinifolia , liksom på Quercus , Carpinus , Salix , Alnus , Populus och Betula

EKOLOGISK GRUPP : Växtätare (herbivor)

Trichius fasciatus - Humlebagge.

EKOLOGI : Ingen Info i Dyntaxa.

Humlebagge är en insekt tillhörande skalbaggsfamiljen bladhorningar. Längd 10-16 mm. Kroppen är behårad. Ses ofta på blommor såsom älgört, vildros, tistlar och flockblommiga växter där den äter pollen. Som larv lever den i murket trä, ofta i björk.

EKOLOGISK GRUPP : Saprotrof/fag, detrivor

Uleiota planatus

EKOLOGI : Larvutvecklingen sker under barken på nyligen döda träd, både löv- och bartrträd. Främst på ek och bok, men även alm, ask, asp, poppel, björk, lönn, tall och gran har noterats i Sverige. Huruvida larven lever som kambieätare eller rovdjur finns det inga entydiga uppgifter om. Förmodligen utnyttjas båda typerna av föda. Den fullbildade skalbaggen kan påträffas under den större delen av året under bark.

KÄNNETECKEN: En mycket platt, långsmal skalbagge som är cirka 5 mm lång. Färgen är svartbrun. Antenner är nästan lika långa som kroppen, och den första antennleden är kraftigt förlängd. Halsskölden är på sidorna försedd med tydliga taggar.

SVENSK FÖREKOMST: 

Bofast och reproducerande

Fram till 1930-talet påträffades arten i flera sydsvenska landskap från Skåne till Uppland. Arten återfanns sedan inte under lång tid och antogs vara utdöd, men sedan 2000 har många fynd gjorts i Sydsverige, norrut till Uppland. Närmast i Danmark, Finland och Baltikum. Världsutbredningen sträcker sig från Syd- och Mellaneuropa och Nordafrika österut till Japan.

EKOLOGISK GRUPP : Fungivor

bottom of page