top of page

SNIGLAR : Agriolimacidae - fältsniglar, Arionidae - skogssniglar, Boettgerillidae - masksniglar & Limacidae - kölsniglar är de landlevande sniglarna i Sverige.

När det gäller snäckor så blir det en länk till DynTaxa för den som vill fördjupa sig i alla familjer och släkten https://www.dyntaxa.se/?search=sn%C3%A4ckor.

Jag tar bara upp landlevande arterna som jag hittat här.

Arion ater - Svart skogssnigel

EKOLOGI : Svart skogssnigel förekommer i alla typer av skogsmiljöer, alltifrån oligotrofa barrskogar till rika lundar. Man hittar den i kärrskogar, bäckdalar och rasbranter – liksom på stränder av sjöar och vattendrag. I mer öppna biotoper, såsom ängar, hedar och kärr, finns den oftast endast i halvöppna randzoner. I kulturbiotoper hittar man den också mera perifert, i övergången till naturlig skog. Den vita formen (f. albus) tycks ofta förekomma i rikare lövskogsmiljöer.

KNÄNNETECKEN : Längd 90-150 mm. Andningsöppningen är belägen i främre delen av mantelns högra sida. Arten är normalt enfärgat kolsvart (f. ater). Det förekommer också helt vita exemplar (f. albus), vilka saknar förmåga att bilda det svarta pigmentet melanin, och mycket sällsynt påträffas även tvåfärgade exemplar med svart rygg och vita sidor (f. media). Ryggpartiet är rundat och köl saknas. Ryggåsarna är breda och välmarkerade. Snigelns bakände är trubbig och bär ibland en liten slemklump. Krypsulans söm är mörk, och den kan vara mörkare svart än resten av djuret. Den kan också vara ljusare eller svart med vita eller orange tvärstreck – dessa streck kan fortsätta på undersidan, in i krypsulans yttre fält. Krypsulans yttre fält är oftast något mörkare grå än det centrala, vilket gör att den har ett ljust mittband. Huvudet och tentaklerna är mörkt svarta-blåsvarta. Ungar individer är först nästan vita med svaga sidoband. Mörkt pigment börjar sedan bildas på ryggens mittparti, och efter hand som snigeln tillväxer vandrar det nedåt längs sidorna, täcker banden och fortsätter nedåt. Slemmet är färglöst eller mycket ljust gult. Hopdragna, vuxna och halvvuxna individer vrider sig ofta från sida till sida (”rocking movements”) på ett mycket karakteristiskt sätt när de irriteras (jämför Arion rufus och A. vulgaris). Anatomiska karaktärer: Könsförmakets nedre del är relativt stor. Ligulan (tungan) ligger i det övre atriet och är relativt liten, symmetrisk och kragformig.

Hybrider mellan Arion ater och Arionvulgaris

Spansk skogssnigel Arion vulgaris kan para sig med den inhemska arten svart skogssnigel Arion ater. Hybriderna är fertila och kan utan problem föröka sig. Hybriderna kan även återkorsas med båda moderarterna. Tyska studier har också visat att A. vulgaris kan hybridisera med röd skogssnigel Arion rufus, och molekylärgenetiska studier av nordeuropeiskt material har visat att vissa exemplar av Arion vulgaris även bär på gener av Arion rufus. Förmodligen hade hybridiseringen ägt rum redan innan de båda arterna infördes. Hybrider mellan den nordliga A. ater och den mellaneuropeiska A. rufus är kända sedan tidigare. Det är uppenbart att inga artbarriärer fungerar mellan de stora Arion-arterna (undersläktet Arion s.s.) när de kommer i kontakt med varandra, vilket huvudsakligen sker när människan ofrivilligt sprider A. vulgaris in i de andra arternas naturliga utbredningsområden. Vissa undersökta exemplar har visat sig innehålla genetiskt material från alla tre arterna. Efter att en hybridisering ägt rum brukar könsorganen uppvisa drag av både A. ater och A. vulgaris. I och med att A. vulgaris är den vanligare arten i de randzoner mellan naturliga biotoper och kulturbiotoper där hybridisering äger rum, brukar könsorganens utseende i hybridpopulationerna efter en tid utvecklas i riktning mot utseendet hos A. vulgaris. Det beror på att det framför allt är gener från den arten som pumpas in i hybriderna, eftersom den nästa alltid uppträder mest talrikt.

Hybriderna kan till det yttre likna Arionvulgaris, men ofta är de blekt smutsgrå eller smutsbruna med orange söm på krypsulan. Själva krypsulan är ofta enfärgat vit eller grå. För att säkert avgöra om ett exemplar är en hybrid eller inte behöver man dock göra en anatomisk undersökning. Mer än 120 fall av hybridisering är kända från Sverige. Hybriderna brukar uppvisa samma aggressiva ätbeteende som A. vulgaris. Hybridiseringen är på sikt ett hot mot den inhemska A. ater.

SVENS FÖREKOMST : Bofast och reproducerande

Arten har en i stort sammanhängande utbredning i hela Götaland och sydligaste Svealand. Utbredningsluckor och utglesade förekomster finns i vissa jordbruksbygder, t.ex. Västgötaslätten. Nordgränsen går i väster genom södra Värmland och nordvästligaste Västmanland. Arten saknas i stora delar av Mälardalen, inkluderande hela östra Västmanland och östra och södra Uppland. Den följer Östersjökusten norrut genom Roslagen och östra Gästrikland till Söderhamnstrakten i södra Hälsingland.

EKOLOGISK GRUPP : Växtätare (herbivor), Saprotrof/fag, detrivor, Fungivor

Arion vulgaris - Spansk skogssnigel

EKOLOGI : Spansk skogssnigel är extremt invasiv och har med människans hjälp spridits vida över Europa. Spridningen sker passivt, främst genom transport med plantor och jord, men även med tippmassor vid anläggnings- och konstruktionsarbeten, i färdigfabricerade gräsmattor, med lastpallar etc. Genom sin snabba förökningsförmåga (hermafroditism med förmåga till självbefruktning, stor äggproduktion, >400 ägg per individ) kan den snabbt bygga upp stora populationer. Lägger man till det glupska och aggressiva ätbeteendet så har vi att göra med en svår skadegörare som orsakar stora skador i odlingar i många europeiska länder. Den är kannibalistisk och äter gärna skadade och döda individer, både av den egna arten och av andra. Arten övervintrar i Sverige som ungdjur (alla vuxna individer dör i början av oktober) och har en rad parallella generationer under sommar-höst. Utvecklingstiden för äggen är cirka fyra veckor och tiden från kläckt till könsmogen snigel tar ytterligare ungefär fyra veckor. Antalet sniglar under en säsong är beroende av regnmängden under månaden maj. Arten förekommer i alla typer av människopåverkade och människoskapade miljöer som parker, trädgårdar, kyrkogårdar, vägrenar och annan ruderatmark. I jordbrukslandskapet är den mycket vanlig. Övervintring på friland sker så långt norrut som i Östersundstrakten i Jämtland och i Vilhelmina i Åsele Lappmark i inre Norrland.

Grön bärfis eller grönt stinkfly (Palomena prasina) tillhör familjen bärfisar och är utbredd över större delen av Europa, samt i tempererade delar av Asien och norra Afrika.

De fullbildade insekterna har en kroppslängd på omkring 11 till 14 millimeter. Färgen på kroppen är övervägande grönaktig, utom på täckvingarnas hinnartade del, hemelytron, som är mörkare brunsvart.

Ovansidan på kroppen har en fin rödbrunaktig punktstruktur, särskilt framträdande på skutellen. Antennerna har fem leder och blir mörkare ut mot spetsen. Benen är gulgrönaktiga.

På sensommaren börjar den gröna bärfisens färg gå över till mer brunaktig och när hösten kommer är bärfisen mer brun än grön i färgen. Detta är en anpassning för övervintringen och bärfisen får tillbaka sin gröna färg igen framåt våren.

Mundelarna är sugande och den livnär sig på saft från olika växter. Den kan också suga på bär.

Utvecklingen från ägg till imago sker som hos andra halvvingar genom ofullständig förvandlingNymferna liknar de fullbildade insekterna men är vinglösa och kan ha mörkare fläckar.

KÄNNETECKEN : Längd 60–140 mm. Andningsöppningen är belägen i främre delen av mantelns högra sida. Grundfärgen är oftast enfärgat brunröd (smutsbrun) men varierar starkt alltifrån nästan helt svart över alla bruna och röda färgnyanser till orangegul. I sällsynta fall kan de mörka sidoband som finns hos unga individer finns på kropp och mantel finnas kvar även hos fullvuxna. En smal, mörkare eller svart ring kan finnas längs andningsöppningens kant. Ryggpartiet är rundat och köl saknas. Ryggåsarna är breda och väl markerade. Snigelns bakände är trubbig och bär ibland en liten slemklump. Krypsulan är grå, ofta har dess yttre fält något starkare orange ton än det centrala. Krypsulans söm är av samma färg som resten av kroppen. Den har ofta mörka tvärstreck – dessa streck kan fortsätta på undersidan, långt in i krypsulans yttre fält. Huvudet och tentaklerna är mörkt svarta-blåsvarta, sällan ljust grå. Unga individer av arten är först nästan helt ljusbruna-orangebruna med distinkta, breda, mörka sidoband som på manteln täcker hela nedre delen och omger andningshålet. Ovanför banden finns ofta ett smalt ljust fält. Vid övergången mellan mantel och kropp förskjuts bandets läge i höjdled vilket syns som ett avbrott. Banden kan finnas kvar hos halvvuxna individer och i sällsynta fall också hos vuxna. Unga individer av Arion vulgaris(och A. rufus) skiljs från A. fuscus och A. subfuscus genom de betydligt bredare åsarna på ryggpartiet. Dessa är också färre till antalet. Slemmet är färglöst eller ljusgult-orange. Hopdragna, vuxna och halvvuxna individer vrider sig inte från sida till sida (”rocking movements”) när de irriteras (jämför Arion ater och A. rufus) – observera att detta är en s.k. positiv karaktär: Finns beteendet rör det sig inte om A. vulgaris, finns det inte säger det inget om arttillhörigheten. Anatomiska karaktärer: Äggledarens nedre del är mycket starkt uppsvälld och i den ligger tungan (ligulan) som består av två långa flikar och har ett båtlikt utseende. Anmärkning: Hybrider med Arion ater är inte ovanliga. Arionflagellus Collinge, 1893 är mycket snarlik A.vulgaris och finns i flera europeiska länder. Anatomisk undersökning är nödvändig för att säkert skilja arterna. 

 

Hybrider mellan Arion ater och Arionvulgaris

Spansk skogssnigel Arion vulgaris kan para sig med den inhemska arten svart skogssnigel Arion ater. Hybriderna är fertila och kan utan problem föröka sig. Hybriderna kan även återkorsas med båda moderarterna. Tyska studier har också visat att A. vulgaris kan hybridisera med röd skogssnigel Arion rufus, och molekylärgenetiska studier av nordeuropeiskt material har visat att vissa exemplar av Arion vulgaris även bär på gener av Arion rufus. Förmodligen hade hybridiseringen ägt rum redan innan de båda arterna infördes. Hybrider mellan den nordliga A. ater och den mellaneuropeiska A. rufus är kända sedan tidigare. Det är uppenbart att inga artbarriärer fungerar mellan de stora Arion-arterna (undersläktet Arion s.s.) när de kommer i kontakt med varandra, vilket huvudsakligen sker när människan ofrivilligt sprider A. vulgaris in i de andra arternas naturliga utbredningsområden. Vissa undersökta exemplar har visat sig innehålla genetiskt material från alla tre arterna. Efter att en hybridisering ägt rum brukar könsorganen uppvisa drag av både A. ater och A. vulgaris. I och med att A. vulgaris är den vanligare arten i de randzoner mellan naturliga biotoper och kulturbiotoper där hybridisering äger rum, brukar könsorganens utseende i hybridpopulationerna efter en tid utvecklas i riktning mot utseendet hos A. vulgaris. Det beror på att det framför allt är gener från den arten som pumpas in i hybriderna, eftersom den nästa alltid uppträder mest talrikt.

Hybriderna kan till det yttre likna Arionvulgaris, men ofta är de blekt smutsgrå eller smutsbruna med orange söm på krypsulan. Själva krypsulan är ofta enfärgat vit eller grå. För att säkert avgöra om ett exemplar är en hybrid eller inte behöver man dock göra en anatomisk undersökning. Mer än 120 fall av hybridisering är kända från Sverige. Hybriderna brukar uppvisa samma aggressiva ätbeteende som A. vulgaris. Hybridiseringen är på sikt ett hot mot den inhemska A. ater.

SVENS FÖREKOMST : Bofast och reproducerande. Spansk skogssnigel påträffades i Sverige första gången i mitten av 1970-talet (Göteborgstrakten och västra Skåne) och spreds från mitten av 1980-talet mycket snabbt. Den är i dag vanlig i hela södra och mellersta Sverige, speciellt i tättbefolkade områden, runt städer och samhällen i västra och södra Skåne, längs Västkusten och i Göteborgstrakten, Mälardalen och Stockholmstrakten samt i jordbruksbygder. Nordgränsen går genom mellersta Värmland och mellersta Dalarna, Det finns spridda förekomster i kustlandskapen längs Östersjön norrut till Skellefteå i Västerbotten. I inlandet finns sedan ungefär fem år flera etablerade populationer i Östersundstrakten i Jämtland och i Vilhelmina i Åsele Lappmark.

EKOLOGISK GRUPP : Växtätare (herbivor), Saprotrof/fag, detrivor, Fungivo

Malacolimax tenellus - Svampsnigel

EKOLOGI : Svampsnigel lever i slutna, naturliga skogsbiotoper av olika slag, alltifrån oligotrofa barrskogar till rika lundar och ädellövskogar samt även i kärrskogar av olika slag. Man hittar ibland, men mera sällan, även arten i kulturmiljöer som parker och trädgårdar. Den undviker öppna miljöer av alla slag. Limax tenellusär en utpräglad höstart, vars livscykel gör att man hittar vuxna djur först sent på hösten. Den påträffas ofta ätande på svamp.

KÄNNETECKEN : Längd 35–50 mm. Andningsöppningen är belägen i bakre delen av mantelns högra sida. Färgen på öppningens kant avviker inte från kroppsfärgen i övrigt. Snigeln är oftast enfärgat citrongul, men den kan också vara mörkare orange eller ljusbrun-grå. Diffusa partier med djupare liggande mörkgrått pigment förekommer hos vissa individer. Kroppen ger ett mjukt, ”vattnigt” intryck. På ryggens mittparti finns en mycket svagt markerad köl som i färg inte avviker från kroppen i övrigt. Kölen är mycket kort och räcker endast någon centimeter in från bakändan. Rygglinjens profil sluttar relativt jämnt, och viker inte abrupt av nedåt längst bak. Snigelns bakände är spetsig. Krypsulan är enfärgat ljus och sömmen är ljus. Huvudet är ljust och tentaklerna mörkt grå-gråbruna. Unga individer är blekare än fullvuxna, de kan även vara helt färglösa. Slemmet är mycket ljust gult eller orange. Anatomiska karaktärer: Penis är förhållandevis kort och tjock. Gången till sädesmotagarblåsan fäster långt ner, nära basen av penis.

SVENSK FÖREKOMST : Bofast och reproducerande. Svampsnigel är allmän i Götaland och Svealand upp till mellersta Dalarna. Den förekommer också i en bred zon i kustlandet upp till norra Västerbotten. Arten tycks saknas i norra Dalarna och Härjedalen men återkommer i Jämtland och är tämligen allmän upp till Lycksele Lappmark. Ett isolerat fynd finns i det inre av Pite Lappmark.

EKOLOGISK GRUPP :  Växtätare (herbivor), Saprotrof/fag, detrivor, Fungivor

Helix pomatia - Vinbergssnäcka

EKOLOGI : Vinbergssnäcka är införd till Sverige av människan, men detta ligger mycket långt tillbaka i tiden, utplanteringar har förekommit sedan medeltiden och framåt. Man finner ofta arten i anslutning till slott, herrgårdar och ruiner. Troligen har den planterats in för att tjäna som exklusiv föda (”escargots”, ”sniglar”) eller som en vacker trädgårdsdekoration. I Mälardalen och Skåne har ställvis en viss naturalisering av arten skett och där kan den lokalt vara mycket allmän. Artens naturliga utbredning i Europa är kontinental och de sura jordarna och det regniga, oceaniska klimatet i Västsverige passar arten dåligt. Det krävs tillgång på kalk för att bygga upp det stora skalet, vilket gör att den gynnas på kalkberggrund, skalgrus etc. Arten blir mycket gammal, den är en av få snäckor som man kan bestämma exakt ålder på. Det äldsta svenska exemplaret var hela 37 år (vilket dock torde vara en ovanligt hög ålder). Vinbergssnäckan tillhör de få arter där en åldersbestämning kan göras ganska enkelt. Innan skalet når vuxen ålder avbryts tillväxten under vinterdvalan, vilket syns tydligt som en distinkt oregelbundenhet på skalytan – en s.k. vinterlinje (oftast 3-5 hos vinbergssnäckan). Den vuxna snäckan anlägger vid övervintring ett kalklock i mynningen (s.k. epiphragma, se ovan) när detta sker så sker samtidigt en liten tillväxt i mynningen som ses som en liten, markerad tvärgående ås (övervintringsvalk). Genom att addera dessa och vinterlinjerna får man fram exakt ålder (egentligen antal övervintringar).
Det svenska trivialnamnet ”Vinbergssnäcka” är en direktöversättning av det tyska ”Weinbergschnecke” – arten är vanlig i vinodlingarna (vinbergen) i Tyskland och Frankrike.

KÄNNETECKEN : Skalet är högervridet och starkt klotformigt rundat. Det når en höjd av 30–50 mm och en bredd av 32–50 mm, och arten är därmed den största landsnäcksarten i den svenska faunan. Toppen är flackt konisk. Spirans höjd är variabel men oftast mycket låg, den utgör endast ca 1/8 av den totala skalhöjden. Antalet vindlingar är 4,7–6. De tillväxer snabbt i bredd och mycket snabbt i höjd. I höjd har den sista vindlingen en jämnt rundad, starkt klotformigt välvd, ytterlinje. Skalundersidan är ganska flackt rundad. Fogen mellan vindlingarna är grund. Skalet är tjockt och fast. De har beige till ljusbrun grundfärg (om periostracum är eroderat gråvit grundfärg). Ofta finns 1–5 något mörkare, diffusa spiralband-zoner på skalet. Skalytan är ogenomskinlig och matt. Den har en ganska grov, oregelbunden radiärstriering. Denna korsas av en mycket fin, svag spiralstriering (ses i 25 gångers förstoring). Mynningen är mycket stor och ofta något högre än bred. Dess ytterkant är jämnt rundad. Läpp saknas eller är mycket svagt utbildad, utom collumellärt där den är markerat omvikt. Genom att en tillväxtlist bildas i mynningen vid varje övervintring finns där ofta en eller flera markerade valklika förtjockningar. Läppen har ett avbrott i parietalläget. I mynningspartiet är överkanten av den sista vindlingen föga, eller inte alls, vinklad nedåt. Den smala naveln täcks nästan helt av den omvikta läppen (navelspringa). Vid övervintring tillsluts mynningen med ett fast, tjockt kalklock (epiphragma) som slängs av när djuret blir aktivt efter vinterdvalan.

SVENSK FÖREKOMST : Bofast och reproducerande. Arten är ganska allmänt förekommande i stora delar av Skåne. I Mälardalen och i södra Uppland, speciellt i Stockholmstrakten, är den ställvis mycket allmän och spridd. Förekomster finns i alla landskap i Götaland och Svealand (inklusive Öland och Gotland) samt i Gästrikland. Ett fåtal spridda, huvudsakligen kustnära, förekomster finns också längst Östersjökusten upp till mellersta Ångermanland.

EKOLOGISK GRUPP :  Växtätare (herbivor), Saprotrof/fag, detrivor, Fungivor

bottom of page