Arion vulgaris - Spansk skogssnigel

EKOLOGI : Spansk skogssnigel är extremt invasiv och har med människans hjälp spridits vida över Europa. Spridningen sker passivt, främst genom transport med plantor och jord, men även med tippmassor vid anläggnings- och konstruktionsarbeten, i färdigfabricerade gräsmattor, med lastpallar etc. Genom sin snabba förökningsförmåga (hermafroditism med förmåga till självbefruktning, stor äggproduktion, >400 ägg per individ) kan den snabbt bygga upp stora populationer. Lägger man till det glupska och aggressiva ätbeteendet så har vi att göra med en svår skadegörare som orsakar stora skador i odlingar i många europeiska länder. Den är kannibalistisk och äter gärna skadade och döda individer, både av den egna arten och av andra. Arten övervintrar i Sverige som ungdjur (alla vuxna individer dör i början av oktober) och har en rad parallella generationer under sommar-höst. Utvecklingstiden för äggen är cirka fyra veckor och tiden från kläckt till könsmogen snigel tar ytterligare ungefär fyra veckor. Antalet sniglar under en säsong är beroende av regnmängden under månaden maj. Arten förekommer i alla typer av människopåverkade och människoskapade miljöer som parker, trädgårdar, kyrkogårdar, vägrenar och annan ruderatmark. I jordbrukslandskapet är den mycket vanlig. Övervintring på friland sker så långt norrut som i Östersundstrakten i Jämtland och i Vilhelmina i Åsele Lappmark i inre Norrland.

Grön bärfis eller grönt stinkfly (Palomena prasina) tillhör familjen bärfisar och är utbredd över större delen av Europa, samt i tempererade delar av Asien och norra Afrika.

De fullbildade insekterna har en kroppslängd på omkring 11 till 14 millimeter. Färgen på kroppen är övervägande grönaktig, utom på täckvingarnas hinnartade del, hemelytron, som är mörkare brunsvart.

Ovansidan på kroppen har en fin rödbrunaktig punktstruktur, särskilt framträdande på skutellen. Antennerna har fem leder och blir mörkare ut mot spetsen. Benen är gulgrönaktiga.

På sensommaren börjar den gröna bärfisens färg gå över till mer brunaktig och när hösten kommer är bärfisen mer brun än grön i färgen. Detta är en anpassning för övervintringen och bärfisen får tillbaka sin gröna färg igen framåt våren.

Mundelarna är sugande och den livnär sig på saft från olika växter. Den kan också suga på bär.

Utvecklingen från ägg till imago sker som hos andra halvvingar genom ofullständig förvandling. Nymferna liknar de fullbildade insekterna men är vinglösa och kan ha mörkare fläckar.

KÄNNETECKEN : Längd 60–140 mm. Andningsöppningen är belägen i främre delen av mantelns högra sida. Grundfärgen är oftast enfärgat brunröd (smutsbrun) men varierar starkt alltifrån nästan helt svart över alla bruna och röda färgnyanser till orangegul. I sällsynta fall kan de mörka sidoband som finns hos unga individer finns på kropp och mantel finnas kvar även hos fullvuxna. En smal, mörkare eller svart ring kan finnas längs andningsöppningens kant. Ryggpartiet är rundat och köl saknas. Ryggåsarna är breda och väl markerade. Snigelns bakände är trubbig och bär ibland en liten slemklump. Krypsulan är grå, ofta har dess yttre fält något starkare orange ton än det centrala. Krypsulans söm är av samma färg som resten av kroppen. Den har ofta mörka tvärstreck – dessa streck kan fortsätta på undersidan, långt in i krypsulans yttre fält. Huvudet och tentaklerna är mörkt svarta-blåsvarta, sällan ljust grå. Unga individer av arten är först nästan helt ljusbruna-orangebruna med distinkta, breda, mörka sidoband som på manteln täcker hela nedre delen och omger andningshålet. Ovanför banden finns ofta ett smalt ljust fält. Vid övergången mellan mantel och kropp förskjuts bandets läge i höjdled vilket syns som ett avbrott. Banden kan finnas kvar hos halvvuxna individer och i sällsynta fall också hos vuxna. Unga individer av Arion vulgaris(och A. rufus) skiljs från A. fuscus och A. subfuscus genom de betydligt bredare åsarna på ryggpartiet. Dessa är också färre till antalet. Slemmet är färglöst eller ljusgult-orange. Hopdragna, vuxna och halvvuxna individer vrider sig inte från sida till sida (”rocking movements”) när de irriteras (jämför Arion ater och A. rufus) – observera att detta är en s.k. positiv karaktär: Finns beteendet rör det sig inte om A. vulgaris, finns det inte säger det inget om arttillhörigheten. Anatomiska karaktärer: Äggledarens nedre del är mycket starkt uppsvälld och i den ligger tungan (ligulan) som består av två långa flikar och har ett båtlikt utseende. Anmärkning: Hybrider med Arion ater är inte ovanliga. Arionflagellus Collinge, 1893 är mycket snarlik A.vulgaris och finns i flera europeiska länder. Anatomisk undersökning är nödvändig för att säkert skilja arterna. 

 

Hybrider mellan Arion ater och Arionvulgaris

Spansk skogssnigel Arion vulgaris kan para sig med den inhemska arten svart skogssnigel Arion ater. Hybriderna är fertila och kan utan problem föröka sig. Hybriderna kan även återkorsas med båda moderarterna. Tyska studier har också visat att A. vulgaris kan hybridisera med röd skogssnigel Arion rufus, och molekylärgenetiska studier av nordeuropeiskt material har visat att vissa exemplar av Arion vulgaris även bär på gener av Arion rufus. Förmodligen hade hybridiseringen ägt rum redan innan de båda arterna infördes. Hybrider mellan den nordliga A. ater och den mellaneuropeiska A. rufus är kända sedan tidigare. Det är uppenbart att inga artbarriärer fungerar mellan de stora Arion-arterna (undersläktet Arion s.s.) när de kommer i kontakt med varandra, vilket huvudsakligen sker när människan ofrivilligt sprider A. vulgaris in i de andra arternas naturliga utbredningsområden. Vissa undersökta exemplar har visat sig innehålla genetiskt material från alla tre arterna. Efter att en hybridisering ägt rum brukar könsorganen uppvisa drag av både A. ater och A. vulgaris. I och med att A. vulgaris är den vanligare arten i de randzoner mellan naturliga biotoper och kulturbiotoper där hybridisering äger rum, brukar könsorganens utseende i hybridpopulationerna efter en tid utvecklas i riktning mot utseendet hos A. vulgaris. Det beror på att det framför allt är gener från den arten som pumpas in i hybriderna, eftersom den nästa alltid uppträder mest talrikt.

Hybriderna kan till det yttre likna Arionvulgaris, men ofta är de blekt smutsgrå eller smutsbruna med orange söm på krypsulan. Själva krypsulan är ofta enfärgat vit eller grå. För att säkert avgöra om ett exemplar är en hybrid eller inte behöver man dock göra en anatomisk undersökning. Mer än 120 fall av hybridisering är kända från Sverige. Hybriderna brukar uppvisa samma aggressiva ätbeteende som A. vulgaris. Hybridiseringen är på sikt ett hot mot den inhemska A. ater.

SVENS FÖREKOMST : Bofast och reproducerande. Spansk skogssnigel påträffades i Sverige första gången i mitten av 1970-talet (Göteborgstrakten och västra Skåne) och spreds från mitten av 1980-talet mycket snabbt. Den är i dag vanlig i hela södra och mellersta Sverige, speciellt i tättbefolkade områden, runt städer och samhällen i västra och södra Skåne, längs Västkusten och i Göteborgstrakten, Mälardalen och Stockholmstrakten samt i jordbruksbygder. Nordgränsen går genom mellersta Värmland och mellersta Dalarna, Det finns spridda förekomster i kustlandskapen längs Östersjön norrut till Skellefteå i Västerbotten. I inlandet finns sedan ungefär fem år flera etablerade populationer i Östersundstrakten i Jämtland och i Vilhelmina i Åsele Lappmark.

EKOLOGISK GRUPP : Växtätare (herbivor), Saprotrof/fag, detrivor, Fungivo