top of page

Det finns en mängd olika Hymenoptera - steklar. Jag går inte in närmare på alla olika ordningar, släkten, familjer och arter utan här är en länk till DynTaxa 

https://www.dyntaxa.se/Taxon/Info/3000186?changeRoot=True  om man vill fördjupa sig i steklarnas ordning mm.

Nedan visar jag de steklar jag hittat och de är inte uppdelade i någom ordning mer än alfabetisk. Möjligen om det med tiden blir många olika arter i olika ordningar så kanske jag delar upp dem efter familjer eller släkten.

Andrena cineraria - Sobersandbi

KÄNNETECKEN : Hona: Kroppslängd 13–15 mm. Huvudet är något bredare än högt. Munskölden har fin och tät punktur och en smal opunkterad spalt på mitten. Ansiktets behåring är ljusgrå med svarta hår längs ögat. Antennerna är helt mörkbruna. Antennsegment 3 är kortare än 4+5. Behåringen på mellanryggen är lång och tät, ljusgrå, nästan vit på främre halvan, svart på bakre halvan och ner på skutellen. Postskutellen, sidorna av efterryggen och mellanbröstet har vit behåring. Efterryggens mellanfält är svagt skulpterat. Ryggplåtarna är glänsande med svag mikroskulptur och fin och tät punktur på skivorna medan de avsatta kanterna har ytterst svag och gles punktur. Ryggplåtarna saknar behåring. Bukplåtarna har lång, gles, grå behåring. Bakskenbenen är bruna med svart behåring. Flocculus, bakhöftens pollensamlingsfrans, är liten och gråhårig. Sobersandbiet är ett stort sandbi med typisk vit och svart behåring på mellankroppen. Honan kan i princip bara förväxlas med honan av sälgsandbiet Andrena vaga, som har helt grå behåring på mellankroppen. Båda arterna saknar till stor del behåring på ryggplåtarna, men sobersandbiet har fin punktur på skivorna medan sälgsandbiet saknar punkter.

Hane: Kroppslängd 10–13 mm. Huvudet är tydligt bredare än högt med grå och svart behåring och vithårig mustasch. Munsköldens punktur är fin och tät över hela ytan. Käkarna når inte förbi överläppens bortre kant och saknar basal tand. Antenner bruna och antennsegment 3 är lika långt som 4. Mellanryggen har fina punkter som kan skönjas i mikroskulpturenmed gles, lång, ljusgrå behåring. Skutellen har enstaka svarta hår. Sidorna av efterryggen har fin skulptur och lång vit behåring. Ryggplåtarna är glänsande med svag mikroskulptur och fin punktur med långa vita hår på första och andra ryggplåten. Bakskenbenen och baktarssegmenten är svarta. Hanen av sobersandbi har inte distinkt tvåfärgad behåring på mellankroppen som honan, utan på sin höjd ett fåtal svarta hår på skutellen. Därför påminner han mycket om hanen av sälgsandbi Andrena vaga. En tydlig skillnad finns på första och andra ryggplåten där sobersandbiet har långa, vita hår medan sälgsandbiet saknar hår. En annan skillnad finns på bakskenbenet som är svart hos sobersandbiet och brunt, nästan med orange ton, hos sälgsandbiet. Hanen av flodsandbi A. nycthemera är också en tänkbar förväxlingsart. Denna art har långa, vita hår på alla ryggplåtarna och mycket längre käkar än sobersandbiet. Hanen av sotsandbiet A. nigrospina är också grå/svart och i samma storleksklass som sobersandbiet men har nästan bara svarta hår i ansiktet och knottrig skulptur på efterryggens mellanfält.

EKOLOGI : Flygtiden varar från mitten av april i södra Sverige till mitten av juli i de norra delarna av utbredningsområdet. Sobersandbiet uppträder i många olika naturtyper som skogskanter, torrbackar, ruderatmarker, grustag, trädgårdar och parker. Arten föredrar sandiga marker för sin bobyggnad men anlägger också boet på mer lerhaltiga marker. Boet placeras öppet eller i lätt skugga, ofta i stora ansamlingar med över 100 bon. Sobersandbiet pollen på en rad olika blommande örter som maskros Taraxacum sp, kråkklöver Potentilla palustris, rödblära Silene dioica, vitplister Lamium album, backskärvfrö Thlaspi arvense och fibblor. Blommande buskar besöks också, t ex sälg Salix caprea, slån Prunus spinosa, hallon Rubus idaeus, björnbär Rubus fruticosus och krusbär Ribes uva-crispa. Arten boparasiteras av sälggökbi Nomada lathburiana och gyllengökbi N. goodeniana. 

EKOLOGISK GRUPP : Nyttjar nektar/pollen

UTBREDNING :  Sobersandbiet är en mycket vanlig art i Götaland och Svealand och upp längs Norrlands kust- och inland, med nordligaste fynd i Jokkmokk. Fynd saknas från fjälltrakterna.

Apis mellifera - Honungsbi

EKOLOGI :Honungsbi har inga vilda populationer i landet och betraktas som helt domesticerat. Enstaka samhällen kan överleva i naturen utan tillsyn ett antal år under perioder med vilda vintrar i södra Sverige.

WIKIPEDIA : Honungsbin är ett släkte i insektsordningen steklar som tillhör familjen långtungebin. Alla arter utom det vanliga honungsbiet har asiatisk utbredning. Även andra bin än honungsbin producerar honung, främst gaddlösa bin, men honungsbina är det enda släkte som utnyttjas i någon större omfattning.

EKOLOGISK GRUPP : Nyttjar nektar/pollen

Arge pullata : OBS! har bara bilder på larverna.

EKOLOGI - WIKIPEDIA : Artens värdväxt är björk. Honan lägger i juni-juli ägg i kanten av björkens blad, och larverna äter bladen. Björkarna kan bli helt kalätna, vilket dock inte skadar dem allvarligt. I augusti-september vandrar larverna ner från björkarna för att förpuppa sig i marken

WIKIPEDIA : Arge pullata -(Blåsvart björkstekel) är en stekel i familjen borsthornsteklar i underordningen växtsteklar. Arten, som först nyligen kommit till Sverige och är på spridning, är känd för sin giftighet, som orsakat dödsfall bland betande husdjur. Första fyndet i Sverige av Arge pullata gjordes 2002 i Skanör. Fram till 2006 påträffades den bara kring Falsterbonäset. 2013 rapporterades kalätning av björk i södra tredjedelen av Skåne, och 2016 hade arten spritt sig till nordöstra Skåne. I Danmark är arten känd sedan 1972, och den tros ha kommit dit från Baltikum.

Då larverna vandrar ner från björkarna eller faller ner från kalätna träd kan de förekomma i stor mängd i markvegetationen och förtäras av betande djur. Larverna är starkt giftiga, sannolikt som skydd mot predatorer. Deras skarpa teckning i gult och svart är troligen en varningsfärg.

Giftet, som kallas lophyrotomin, är en oktapeptid, åtta aminosyror i följd, varav fyra är D-aminosyror. Sekvensen är C6H5CO-(D)Ala-(D)Phe-(L)Val-(L)Ile-(D)Asp-(L)Asp-(D)Glu-(L)Gln. Djur som får i sig giftet insjuknar och dör, och obduktion visar massiv leverskada med nekros av levercellerna. Ett utbrott av förgiftning hos får, orsakad av larver av Arge pullata, inträffade i Danmark september 1984. Omkring 250 får blev förgiftade, varav 50 dog. Flera andra arter av växtsteklar i familjen Argidae har liknande gifter, som orsakat förgiftningar hos nötkreatur, får och svin i bl.a. Uruguay och Australien

EKOLOGISK GRUPP : Växtätare (herbivor

Apis mellifera - Honungsbi

EKOLOGI : Ingen info på Dyntaxa? Catalogue of Life :  Diagnosis. Body 18 – 34 mm; fore wing 15 – 21.5 mm; ovipositor 26 – 42 mm long. Body black. Palpi yellow; tegula dark yellow. Coxae and femora reddish brown; trochanters and trochantellus paler than coxae; tibiae and tarsi of fore and mid legs brown. Hind tibia and tarsus dark blackish brown. Antenna with 33 – 38 flagellomeres. Head rounded, slightly narrowing behind eyes in dorsal view. Face scattered punctate and convex. Frons with wrinkles. Malar space granulate, 0.5 × as long as mandible base. Occiput narrow, scattered punctate. Pronotum with wrinkles on ventral area. Speculum convex and glabrous; mesopleural pit distinct. Prepectal carina extending above lower corner of pronotum and curved forward, weakly reaching anterior margin of mesopleuron. Mesopleuron moderately punctate. Propodeum coarsely punctate; median part of propodeum concave; apical part of propodeum with transversal wrinkles. Fifth hind tarsus shorter than third tarsus. First, second, and third tergites distinctly elongate, fourth tergite elongate and transverse. Petiole with spiracle before the middle of petiole. First sternite reaching middle of first tergite with transversal striae. Dorsal lobe of ovipositor with two widely transverse ridges.

EKOLOGISK GRUPP : Parasit

Philanthus triangulum - Bivarg

EKOLOGI : Som fullbildad insekt, imago, lever bivargen på nektar och pollen. Honorna jagar och fångar dock honungsbin som föda till sina larver.

Honan paralyserar bytet genom ett stick med sin gadd och för det sedan till boet, som består av en grävd gång i marken försedd med celler för äggläggning. Normalt provianterar honan varje cell med tre eller fyra honungsbin, men hon kan förse dem med så många som upp till sex stycken.

När larvens utveckling har nått så långt att den är redo att förpuppa sig gör den detta inuti en kokong av silkestråd, vars ändar fästs mot cellens väggar så att puppan med larven kommer att hänga fritt. Detta minskar risken för att puppan drabbas av svampangrepp.

WIKIPEDIA : Bivargen är tecknad i svart och gult, med en randig, getingliknande bakkropp (en variant av mimikry).[1] Den kännetecknas av ett stort huvud och av att den mellersta delen på antennerna är synbart bredare än spetsen och basen. Kroppslängden är 8 till 18 millimeter, och honorna är större än hanarna. Bivargen finns i stora delar av Europa och österut till Sibirien. Dess habitat består av varma och torra hedar eller stäpper och andra liknande områden med jämförbara livsförutsättningar.

EKOLOGISK GRUPP : Djurätare (karnivor)

Vespula germanica - Tyskgeting

EKOLOGI : Tyskgeting förekommer ofta i människans närhet. Bon anläggs nästan alltid undangömt (t.ex. i ett underjordiskt hålrum, en husvägg eller ett övergivet sorkbo) och mycket sällan helt öppet. Om utrymmet för boet under marken är för litet kan arbetarna utvidga det genom att gräva ut och transportera bort jord. Boet liknar den vanliga getingens i fråga om storlek och konstruktion, men ytterhöljet är grått och tillverkat av starkare material. I vissa varmare områden dit arten oavsiktligt har införts, bl.a. Australien och Nya Zeeland, har man påträffat flera meter stora, fleråriga bon med ett ofantligt stort antal invånare. I dessa områden betraktas arten som ett allvarligt skadedjur. Olika negativa effekter har konstaterats på bl.a. trädgårdsskötsel, biodling, turism, utomhusaktiviteter och hälsa.

Tyskgeting är vanligast i de södra delarna av Sverige. Drottningarna lämnar sina övervintringsplatser i mitten av maj och är vanligast i juni. Arbetarna kläcks i månadsskiftet juni–juli, är vanligast i augusti och kan ibland ses långt in i oktober – ibland även i november. Nykläckta drottningar påträffas sparsamt i augusti–september. Hanarna flyger från augusti till en bit in i oktober, ibland till och med in i november.

Grön bärfis eller grönt stinkfly (Palomena prasina) tillhör familjen bärfisar och är utbredd över större delen av Europa, samt i tempererade delar av Asien och norra Afrika.

KÄNNETECKEN : Arbetare: Längd 12–16 mm, och Drottning: Längd 17–20 mm. Med sin lysande gula färg överträffar tyskgeting våra övriga getingarter i färgintensitet, möjligen med undantag för färgformen pseudogermanica av vanlig geting Vespula vulgaris, samt skogssnyltgeting Dolichovespula omissa. Arten skiljs från vanlig geting främst på att kroppens gula färgteckningar är mer omfattande. Drottningen är också lätt att känna igen på de tydliga svarta prickarna i bakkroppens breda, gula tvärband. Den svarta, pilspetsliknande fläcken i det gula tvärbandet mitt på ryggplåt 1 är också typisk. Huvudets sidor bakom fasettögonen är oftast helt gula. Ögoninbuktningens gula teckning är utvidgad i den övre delen och endast smalt avgränsad från (ibland sammanflytande med) den gula fläcken i mitten av pannan. Munskölden är gul med tre små svarta prickar, i sällsynta fall endast en fläck. De gula teckningarna på mellankroppen är också större än hos vanlig geting. Hane: Längd 13–17 mm. Ögoninbuktningens gula teckning är utvidgad i den övre delen och endast smalt avgränsad från (ibland sammanflytande med) den gula fläcken i mitten av pannan. Munskölden är helt gul, ibland med en till tre mörka fläckar (mycket sällan med utbredd svart teckning). Könsorgan: Aedeagus spets är svagt inbuktad och har två rundade utskott undertill.

SVENS FÖREKOMST : 

Bofast och reproducerande

Tyskgeting är en typisk sydlig låglandsart. I Sverige förekommer den i Göta- och Svealand (utom nordvästra delen), och är vanligare i områdets södra del. Den förekommer även i Gästrikland och på några platser längs Norrlandskusten (kring Umeå). Arten finns även i södra Norge och i södra Finland inklusive Åland. Det finns även enstaka nordliga fynd i Norden. Sannolikt rör det sig om migrerande individer snarare än individer från fasta reproducerande populationer. I Danmark är arten utbredd i hela landet.

Världsutbredningen innefattar ursprungligen de låglänta, inte alltför nordliga delarna av Eurasien samt Nordafrika. Arten saknas i Japan. Med människans hjälp har den dessutom spritts oavsiktligt till många länder, bl.a. Island, Nya Zeeland, Australien, Sydafrika, Chile, Argentina, Kanada och USA.

EKOLOGISK GRUPP : Djurätare (karnivor)

bottom of page