top of page

Det finns ca: 200 arter tickor i Sverige.  Än så länge har jag hittat ---  arter och de hittar du här.

I några släkten hittar vi bara en art, de kommer direkt här nedan, 14 släkten.

De andra hittas på egen sida, klicka på respektive knapp.

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

Mensularia

Abortiporus biennis - Klumpticka (1 art i släktet)

EKOLOGI : Nedbrytare som växer på dold lövved i marken samt på stubbar av ek, bok och ask i hagmark, park och ädellövskog. I Sverige är den främst funnen på kulturpåverkad mark i hagar, parker och vägkanter men också i lövskog. I utlandet är svampen även funnen på barrved. På de kända lokalerna uppträder som regel fruktkroppar av klumpticka bara på någon enstaka till fem platser. Varje plats rymmer troligtvis en genetiskt unik svampindivid (genet) som ofta fragmenterats till ett par frilevande, men genetiskt identiska mycel (rameter, motsvarar IUCN:s definition av individ). Fruktkropparna är ettåriga, men mycelets livslängd kan vara lång, flera decennier och potentiellt lika lång som veden finns kvar.

KÄNNETECKEN : En ticka med ettåriga fruktkroppar som är starkt variabla. De kan vara oregelbundet och grunt trattformade, spatellika, oregelbundet knöliga eller ibland hopväxta till taktegellagda eller oformliga bildningar, på vertikala vedytor blir de närmast konsolformade. Hatten är 3–9 cm bred, och dess ovansida är mjukt till styvt hårig, ibland zonerad, först vitaktig till ljust beige, med åldern rödaktig, gulbrun till brun. Om fot finns är den av varierande form, 1–7 cm hög, central eller sidoställd. Porerna är tunnväggiga, oregelbundna, kantiga eller labyrintiska, först vitaktiga, med åldern (eller vid tryck) rodnande, slutligen brunaktiga. Köttet är segt, vitaktigt, i övre delen luckrare och mörkare. Arten är en sensommar- och höstsvamp.

FÖREKOMST : Klumpticka är en sydlig art på nordgränsen av sitt utbredningsområde i södra Sverige. Den är sällsynt funnen från Skåne till Uppland. De flesta fynden är från mer eller mindre kustnära områden. Det finns drygt 25 kända aktuella lokaler i landet (2005). Det verkliga antalet lokaler i landet bedöms inte överstiga 150. Arten är funnen i Norge och Danmark och finns upptagen på båda ländernas rödlistor men är ej känd från Finland. Den är en förhållandevis vanlig art i mellersta och södra Europa och är förmodligen en kosmopolitisk art.

EKOLOGISK GRUPP : Saprotrof/fag, detrivor

Cerrena unicolor - Slingerticka.( 1 art i släktet)

Cerrena

Ekologi : Löv- och blandskog, helst björkskog. Stubbar och döda stående eller, sällan, liggande träd, särskilt björk. Sällan asp, sälg/vide, al, lönn, hassel, rönn m.fl. Vitrötare.

Ekologisk grupp : Saprotrof/fag, detrivor, Parasit

Climacocystis borealis - Trådticka. (1 art i släktet)

 Climacocystis borealis Art                 

Ekologi : Granskog, helst ängsgranskog och rik sumpgranskog. Stubbar och döda stående eller, sällan, liggande stammar av gran. Vitrötare.

Ekologisk grupp : Saprotrof/fag, detrivor

Climacodon septentrionalis - Grentaggsvamp (NT)

EKOLOGI : vampen lever parasitiskt på grova, levande lövträd oftast bok, asp, björk, hästkastanj, poppel, lönn, rönn och oxel. Arten växer till 50 % på lönn i Nordvästeuropa. Den kan dock växa på alla lövträd i parker, även exotiska arter. Den förekommer gärna på kyrkogårdar, i alléer, parker, lövskogar och hagmarker men även i slutna skogar. Den kan också växa på fallna grova stockar och på stubbar av lövträd. Arten är en allvarlig skadesvamp som orsakar svår vitröta. Fruktkropparna kommer fram under september till november, gärna i gamla skador och grenhål på stammen. Gamla fruktkroppar sitter oftast kvar till nästa sommar. Den uppträder som regel bara på någon enstaka till ett par träd per lokal. Troligtvis finns det bara en genetiskt unik svampindivid (genet) per träd, men det kan fragmenterats till ett par frilevande, men genetiskt identiska mycel (rameter, motsvarar IUCN:s definition av individ). Fruktkropparna är ettåriga, men mycelets livslängd kan vara lång, potentiellt lika lång som träden och veden finns kvar.

KÄNNETECKEN : Grentaggsvamp är en vedlevande taggsvamp. Den ettåriga fruktkroppen består av många hopväxta, först vita sedan gräddfärgade, taktegellagda, konsolformiga hattar som utgår från en oval sockel som kan bli upp till en halv meter i diameter. Hattarna är sega, 5–15 cm breda, ganska tunna och platta. Översidan är kort borsthårig och något gropig. Taggarna på undersidan är 5–15 mm långa, av hattens färg och mörknar med åldern. Köttet är zonerat i ett vertikalt tvärsnitt. Lukt och smak är mild till något obehaglig. Kan ibland lukta som fisk.

UTBREDNING :  Grentaggsvamp förekommer sällsynt från Skåne upp till Medelpad. Den är något vanligare i Bergslagen och östra Mellansverige. Känd från 150 aktuella lokaler i landet (2005). Det verkliga antalet lokaler i landet bedöms inte överstiga 800, vilket motsvarar ungefär 6 000 genetiskt unika mycel (bedöms motsvara 12 000 individer enligt IUCN:s definitioner). En fortlöpande minskning pågår p.g.a. avverkning av äldre grova lövträd i kulturlandskapet och i parker. Omfattningen är dock svår att bedöma. Arten är mycket sällsynt i Danmark. I Norge är den funnen i de sydöstra delarna och i Finland huvudsakligen i den södra delen. Arten verkar ha en nordlig till östlig utbredning inom den boreala zonen. Grentaggsvamp är sällsynt i Europa och det sydligaste kända fyndet är från Jugoslavien. Arten förekommer genom hela norra Asien och ner till Malaysia. Den finns också i Nordamerika. Den uppges som hotad i Danmark och Tyskland.

EKOLOGISK GRUPP : Saprotrof/fag, detrivorParasit

Daedalea quercina - Korkmussling (1 art i släktet)

Ekologi : Löv- och blandskog med ek. Stubbar och naken kärnved på döda och levande ekar. Brunrötare.

Ekologisk grupp : Saprotrof/fag, detrivor

Fistulina hepatica - Oxtungsvamp. (NT) (1 art i släktet)

EKOLOGI :Oxtungssvamp är en svag parasit som växer på stambaser, stubbar och rötter av gamla levande ekar. Påträffas i löv- och blandskog, allé, hagmark och park. Fruktkroppar bildas ofta på trädets basala delar och grövre rötter men kan sitta betydligt högre upp på stam eller grova grenar. Svampen kan fortsätta att bilda fruktkroppar på fallna träd och stubbar. Svampen orsakar brunröta och anses tillsammans med svaveltickan (Laetiporus sulphureus) vara huvudorsaken till ihåliga ekstammar. I norra Europa är oxtungsvampen nästan uteslutande en eksvamp men i Central- och Sydeuropa är den ej ovanlig på äkta kastanj (Castanea sativa) och mycket sällsynt funnen på andra lövträd som al, björk, bok, hassel, lind och valnöt. Den uppträder som regel bara på någon enstaka till ett par ekar på varje lokal. Varje ek rymmer troligtvis bara en genetiskt unik svampindivid (genet). Fruktkropparna är kortlivade, men mycelets livslängd kan vara lång, potentiellt lika lång som eken finns kvar.

KÄNNETECKEN : Oxtungssvamp är en ettårig, hattbildande ticka vars fruktkroppar är mer eller mindre vidväxta eller har en kort, sidoställd fot och vanligen 10–30 cm breda. Hattens ovansida är orangeröd till mörkt rödbrun, först borstig eller med små papiller, senare slät och slemmig. Undersidan har tätt ställda, fria rör, först vitaktiga till blekt gulaktiga, senare brunröda till bruna. Som färsk är svampen köttig och saftig. Den utsöndrar vinröda, saftdroppar både på hattens ovan och undersida eller då man skär i den.

FÖREKOMST : En sällsynt eller tämligen sällsynt art som dock lokalt kan vara något vanligare. Den uppträder inom hela ekens naturliga utbredningsområde i Sverige. Omkring 1 000 aktuella lokaler är kända i landet (2005). En väl känd och lätt igenkänd art. Det verkliga antalet lokaler i landet bedöms inte överstiga 10 000. Total population i landet bedöms ha minskat med över 15 % över de senaste 20 åren, p.g.a. att ekar avverkas, skuggas ihjäl eller dör (ekdöden). Minskningen bedöms pågå fortlöpande. I övriga Nordeuropa är arten känd från Danmark, Norge, Finland (rödlistad i de bägge senare länderna), Estland, Lettland och Litauen. Den är även rödlistad i Polen.

EKOLOGISK GRUPP : Saprotrof/fag, detrivor, Parasit

Fomes fomentarius - Fnöskticka (1 art i släktet)

Ekologi : Lövskog, bl.a. bok- och björkskog. Stubbar, liggande stammar och levande och döda, stående stammar av lövträd, särskilt bok och björk, sällan andra lövträd. Vitrötare.

Ekologisk grupp : Saprotrof/fag, detrivor, Parasit

Fomes fomentarius - Fnöskticka (1 art i släktet)

Jag har fått för mig om att det finns en rödare variant av fnösktikan men det är min lilla oventenskapliga fundering. Jag stöter på en sådan variant då och då och ofta på samma låga eller inom ett litet begränsat område.

​

Mycket sällan kan man också stöta på ex. som "blöder" jag har gjort det två gånger på 10 år.

​

På våren stöter man på fnösktickor som sporerar och sporerna släpps ut undertoll i porlagret men hamnar ovanpå tickan, detta har att göra med olika elektiska spänningsfält i tickan!

​

Ekologi : Lövskog, bl.a. bok- och björkskog. Stubbar, liggande stammar och levande och döda, stående stammar av lövträd, särskilt bok och björk, sällan andra lövträd. Vitrötare.

Ekologisk grupp : Saprotrof/fag, detrivor, Parasit

Grifola frondosa - Korallticka (NT).  (1 art i släktet)

EKOLOGI :I Sverige växer koralltickan främst på eller vid basen av gamla ekar eller stundom flera meter från trädet från en i marken dold rot eller vid gamla ekstubbar. Svampen förekommer både i park-, hagmarks- och skogsmiljö. I Europa växer arten främst på ek men är även noterad på andra lövträd som alm, avenbok, björk, bok, lönn och äkta kastanj.

KÄNNETECKEN : Korallticka är en ticka med ettårig fruktkropp, tuvformat växtsätt och angenäm doft. Fruktkroppen består av en mängd gyttrade hattar utgående från en förgrenad fot, vanligen 15–35 cm i diameter men ibland upp till 65 cm och vägande mer än 20 kg. De enskilda hattarna är halvcirkel-, tung- eller spatelformade, 2–6 (–10) cm breda. Hattöversidan är ljusgrå till brungrå eller mörkbrun. Hattundersidan är vitaktig med väl synliga porer (2–4/mm). Porlagret löper ner på hattfot och grenar. Köttet är vitt och ganska fast. Grentickan (Polyporus umbellatus) har också ett tuvformat växtsätt, men dess hattar har en centralställd fot och bräckligt kött.

FÖREKOMST : Koralltickan är tämligen sällsynt eller lokalt något vanligare, inom ekens naturliga utbredningsområde i Sverige. Ca 350 aktuella förekomster är kända. I övriga Nordeuropa känd från Danmark, Estland, Finland, Lettland, Litauen och Norge. Arten som är cirkumpolärt utbredd på norra halvklotet är funnen i de flesta central- och sydeuropeiska länder. Arten anses som sällsynt i hela Europa och arten är också rödlistad i ett flera land, bl.a. i de nordiska grannländerna.

EKOLOGISK GRUPP : Saprotrof/fag, detrivor

​

EKOLOGISK GRUPP: Saprotrof/fag, detrivor

Irpicodon pendulus - Vintertagging (NT). (1 art i släktet)

EKOLOGI : Vintertagging är en vedrötande svamp som bara växer på döda eller döende tallar. Fruktkroppar utvecklas i regel på barken, ibland i såren efter avbrutna grenar och ofta högt upp i trädkronan. Fruktkroppar påträffas också på omkullfallna träd och på stubbar. Nästan all insamling har skett under vinterhalvåret mellan oktober och april.

KÄNNETECKEN : Vintertagging bildar 0,5–2 cm stora, något välvda, konsolformade hattar. Hattarna kan också vara tunglika, solfjäderformade och med kort fot. Ibland uppträder de tegellagda. Hatten är tunn och på ovansidan gulvit till grågul. Undersidan är försedd med oregelbundna, upp till 1,5 mm långa taggar och har samma färg som ovansidan. Fruktkroppens inre är fyllt av vida, oregelbundna hyfer medan basidieskiktet bärs upp av en tät hyfvävnad av smala hyfer. Sporerna är kortcylindriska och något böjda. De färgas blå i Melzers lösning.

FÖREKOMST : Vintertagging förekommer på Öland och Gotland, i östra och inre Svealand, i Härjedalen och Hälsingland samt sparsamt i övre Norrland. Ett fåtal fynd från sydöstra Norge och södra Finland kompletterar bilden av en art med huvudsakligen östlig–sydöstlig utbredning. Den är rapporterad från många länder i Centraleuropa men anses på de flesta håll vara sällsynt. Utbredningen är troligen inskränkt till Eurasien. Arten kan vara förbisedd eftersom den kan utvecklas högt över marken i halvdöda träd.

EKOLOGISK GRUPP : Saprotrof/fag, detrivor

Laetiporus sulphureus - Svavelticka (1 art i släktet)

Ekologi : Löv- och blandskog samt hagmark. Döda stampartier och håligheter på levande, sällan döda ekar. Sällan andra lövträd, t.ex. körsbär, oxel, pil och poppel. Brunrötare.

Ekologisk grupp : Saprotrof/fag, detrivor, Parasit

Leptoporus mollis sensu lato - Kötticka (NT) (1art i släktet)

​

EKOLOGI : Köttickan är en vednedbrytare som orsakar brunröta på granved. Den växer på såväl granlågor med ännu kvarsittande bark som på upprättstående stubbar och torrträd. Sannolikt är den uttorkningskänslig och förekommer främst i fuktig äldre granskog av naturskogskaraktär, ibland även i extensivt brukad skog i områden med hög luftfuktighet, t.ex. gransumpskog. I torra och nederbördsfattiga områden är arten däremot strängt knuten till slutna och urskogsliknande bestånd som bibehåller ett fuktigt lokal- och mikroklimat. På svampens växtplatser förekommer vanligtvis många andra ovanliga och rödlistade vedsvampar, såsom granticka, gränsticka, blackticka, rosenticka, lappticka och rynkskinn

KÄNNETECKEN : En mjuk och saftig ticka med ettåriga fruktkroppar vilka först är ljust rosa, som äldre köttröda–vinröda. Vid tumning bildas röda eller rödvioletta fläckar. Gamla exemplar kan vara mer tegelröda–rödbruna. Fruktkropparna växer ut på hösten, vanligen enstaka eller några få tillsammans. De är ofta hovformade eller brett tunglika, ca 4–12 cm breda och ca 2–4 cm tjocka. Ovansidan är först fint luden eller tovigt hårig, som äldre ofta kal. Porlagret är till en början ljusare än hattovansidan. Porerna är runda eller utdraget kantiga, ca 3–4 st per mm.

FÖREKOMST : En nordlig art som huvudsakligen är knuten till granens naturliga utbredningsområde. I Götaland och södra Svealand är den sällsynt och påträffas mest i skyddade grannaturskogar, i Norrland mindre allmän i äldre granskog. Arten är en välkänd och eftersökt signalart i samband med naturvärdesinventeringar. Arten bedöms generellt ha minskat under senare år på grund av skogsavverkningar, trots att den också skyddats i många nya avsättningar och reservat.

EKOLOGISK GRUPP : Saprotrof/fag, detrivor

NOTERING : Arten verkar ha delats upp i två Leptoporus mollis/erubescens , vad som är vad vet jag ännu inte.

Meripilus giganteus - Jätteticka (1 art i släktet)

Ekologi : Ädellövskog, helst bok- och ekskog. Även park. Stubbar och vid stambasen av levande och döda ädellövträd, särskilt bok och ek, sällan ask, björk, lönn m.fl. Vitrötare.

Ekologisk grupp : Saprotrof/fag, detrivor, Parasit

Meruliopsis taxicola - Blodticka (1 art i släktet)

Ekologi : Gles tallskog i s. Sverige och skuggig granskog i norra. Bark och naken ved på liggande stammar och grenar av tall i södra och gran i norra Sverige. Vitrötare.

Ekologisk grupp : Saprotrof/fag, detrivor

Phaeolus schweinitzii - Grovticka (1 art i släktet)

Ekologi : Barrskog, helst tallskog, park och planterad lärk(skog). Stubbar, stambaser och på i marken dolda rötter av levande och död tall och lärk. Sällsynt på gran. Brunrötare.

Ekologisk grupp : Saprotrof/fag, detrivor, Parasit

Phylloporia ribis- Krusbärsticka (1 art i släktet)

EKOLOGI :Svampen är en parasit och ger vitröta. Det vanligaste är att fruktkropparna växer på mossbevuxna delar av äldre levande krusbärsbuskar, ibland också röda vinbär, nära marken i gamla trädgårdar och vid ödegårdar. Sällsynt är den också funnen på måbär, benved och kornell i Sverige. Från övriga Europa är den uppgiven från 30-talet värdväxter. Den kan även påträffas på död ved.

KÄNNETECKEN : Krusbärstickan bildar fleråriga, med åren trähårda fruktkroppar. De är konsolformade till resupinata, 3–8 cm långa, upp till 5 cm breda och upp till 4 cm tjocka vid basen. Hattarna är relativt platta. Ofta bildas flera hattar som överlappar varandra. Svampen omsluter ofta stammar och grenar på busken där den växer. Hattens ovansida är ojämn och tydligt koncentriskt fårad, åtminstone på yngre fruktkroppar finluden, rostbrun till mörkbrun med ljusare gulaktig kant, senare mer eller mindre kal och med små gropar och knölar. Porlagret är rostbrunt. Poröppningarna är tjockväggiga, porerna är mycket små, 6–9 per mm. Rörlagret är otydligt skiktat och upp till 5 mm tjockt. Ofta är svamphattarna övervuxna av alger, vilket ger dem ett grönaktigt utseende. Då de växer nära marken kan de även vara övervuxna av mossa. Köttet är brunt, skimrande, avgränsat från det övre, behårade hattskiktet av en mer eller mindre tydlig zon. Konsistensen är hos unga fruktkroppar ganska mjuk, äldre exemplar är trähårda.

FÖREKOMST : Svampen finns i de flesta landskap i södra Sverige och dessutom i Gästrikland och Hälsingland. Den uppges ha minskat i landet, men orsaken är inte känd. Den finns också i södra Finland och längs norska kusten upp till Ulesund. I Danmark betraktas den som vanlig. I Europa är krusbärstickan vitt spridd, den finns dessutom från Ryssland till Japan och i Nordamerika.

EKOLOGISK GRUPP : Saprotrof/fag, detrivor

bottom of page