Adscita statices - Ängsmetallvinge : Nära hotad (NT)

EKOLOGI : Fjärilen förekommer på öppna blomrikare gräsmarker, dels på varma torra blomrika gräsmarker primärt på sandmarker (f. statices) och dels på friska till fuktiga gräsmarker exempelvis av smörblommetyp (f. heuseri). Arten gynnas tydligt av slåtter och lågintensivt bete och förekommer normalt inte i mer intensivt betade hagar. Formen heuseri föredrar normalt mindre, helst vindskyddade, ängsmarker. Den flyger från mitten av juni till början av juli, medan f. statices flyger senare på sommaren, från andra halvan av juli till in i augusti. De båda formernas ekologi gör att de knappast förekommer på samma habitat även om dessa emellanåt kan ligga i närheten av varandra. Det finns därför sammantaget förmodligen en effektiv reproduktiv barriär mellan dem som i hög utsträckning kan förväntas försvåra ett genutbyte. Fjärilen är aktiv endast om dagen och flyger gärna i solsken i en rak ganska långsam och snabbt svirrande flykt en halv- till en meter över marken och sätter sig ofta i vegetationen på strån eller någon blomma. Den kan genom sin litenhet och sin färg, särskilt hos äldre mer slitna djur, vara lite svår att observera i flykten men är lättare att observera när de vilar på blommor för att suga nektar. Den kan även utan stora svårigheter hittas sittande i vegetationen. På rikare förekomster kan flera fjärilar uppehålla sig på en och samma blomma. De svärmar gärna även under den sena eftermiddagen och varma dagar in på kvällen medan solen fortfarande värmer på lokalen. Under varma dagars hetaste timmar avtar flygaktiviteten ibland helt och fjärilen sitter då i skugga på undersidan av blommor eller längre ner på strån. I mulet ljummet väder kan den ofta skrämmas upp ur vegetationen då den flyger iväg en kortare sträcka innan den sätter sig igen. Fjärilar av f. heuseri besöker gärna smörblommor (Ranunculus spp.) och t ex gökblomster (Lychnis flos-cuculi) och de av f. statices besöker gärna blåaktiga blommor som vädd (Scabiosa spp.), blåmunkar (Jasione montana), trift (Armeria maritima) eller axveronika (Veronica spicata). Honan av båda formerna lägger de plattat ovala gulaktiga äggen i ägghopar på ca 20-40 stycken på undersidan av värdväxtens blad, ängssyra Rumex acetosa (f. heuseri) och bergsyra Rumex acetosella (f. statices). De små larverna lever tillsammans och äter sig in mellan bladens över- och undersida där de äter av bladköttet (minerare). Detta syns ofta tydligt som större urätna blekare fläckar på bladen. Som större lever de solitärt och äter hela bladen från kanterna. Larverna övervintrar i det tredje eller fjärde stadiet, beroende på ekologisk form, i en mindre spånad bland förna på marken. Larverna av f. heuseri blir fullväxta i mitten av maj i söder och i slutet av maj eller början av juni längre norrut. Larverna av f. statices blir fullväxta under andra halvan av juni eller början av juli. De större larverna påträffas sällan i naturen då de lever långt ner i vegetationen och huvudsakligen äter av de marknära bladen. Det går dock lätt att finna de små larvernas minor och innan de är fullväxta kan man med hjälp av dessa och färska gnagmärken även hitta de stora larverna. Förpuppningen sker i en vitaktig löst spunnen kokong bland markförna. Puppan kläcks efter ca 3 veckor. I likhet med bastardsvärmarna innehåller alla utvecklingsstadier cyanogena glukosider som snabbt kan brytas ner enzymatiskt och avge det mycket giftiga ämnet cyanväte. Detta förklarar också tillsammans med den metalliska signalfärgen dess oskygga beteende.

KÄNNETECKEN : Fjärilen är karakteristisk genom sin glänsande gröna till blågröna metallskimrande färg på såväl vingar, antenner som översidan av kroppen. Vingarnas metallglans avtar när fjärilen blir äldre. Hannen har svagt fjäderlika antenner och är större än honan som har enkla antenner. Arten uppträder över stora delar av Västeuropa, och även i Sverige, som två former med delvis olika ekologi och med vissa morfologiska skillnader. De båda formerna har av vissa ansetts representera två mycket närstående arter, Adscita statices är något större och har oftast 38–45 antennleder, ”A. heuseri” har vanligen 32–36 antennleder och är något mindre. Dock har inga klara genitalieskillnader ännu kunnat konstateras. I dagsläget anser de flesta forskare att det fråga om två ekologiska former (f. statices och f. heuseri) av en och samma art. De morfologiska såväl som ekologiska skillnaderna visar att formerna representerar två olika genotyper. I mer enstaka fall finns övergångsformer. Det kan inte uteslutas att senare undersökningar kan komma att visa att de i själva verket utgör två goda arter. Vingspann 24–32 mm. Larverna är fullvuxna 12–15 mm långa, kraftiga och knubbiga med välvd rygg, grundfärg ljusgrå–gulgrön med ett brett smutsgulgrönt–rosabrunt ryggfält.

FÖREKOMST : I Sverige förekommer arten från Skåne upp till Siljanstrakten i Dalarna och norr därom följer den kustbandet upp till Norrbotten, nordligast till i höjd med polcirkeln. Enstaka äldre inlandsobservationer från Härjedalen, Jämtland och Medelpad finns också. Adscita statices f. statices förekommer bara i de sydöstra delarna av landet upp till Stockholmstrakten och har västerut i Svealand påträffats till strax väster om Vättern. Adscita statices f. heuseri förekommer däremot från Skåne i söder och över hela artens utbredningsområde, d v s upp till Norrbotten. Arten var redan 1885 med säkerhet känd från Skåne till Hälsingland och var 1943 förtecknad upp till Norrbotten. Inga omständigheter talar för att arten skulle vara nyinvandrad i landet. Arten är överallt tydligt lokal i sina förekomster. Den har minskat kraftigt och försvunnit från många lokaler i takt med att markanvändningen i jordbruket ändrats och intensifierats med följden att slåttern på många ängsmarker upphört, betet intensifierats och ängsmarker gödslas och brukas intensivare. Flera tidigare kända habitat har också planterats igen med skog. I Uppland har den exempelvis inte kunnat återfinnas på mer än några få lokaler trots långvariga eftersök under 1990-talet. Arten har dock av allt att döma upprätthållit sitt ackumulerade utbredningsområde, vilket dock inte alls avspeglar det tydliga försvinnandet hos båda formerna från åtskilliga lokaler. Det är möjligt att torrmarksformen statices i Sverige hittills har klarat sig bättre i de sydliga delarna av landet, men dess habitat är få och återfinns numer till stor del bara utmed syd- och östkusten. I Norge förekommer arten överallt lokalt i landets södra delar upp till ca 62 grader nordlig bredd i Nord-Opland med de rikaste förekomsterna öster om fjällområdena, men förekomster finns även väster om denna och på sina håll i yttre Hordaland ända fram till Atlantkusten. I Finland förekommer arten överallt lokalt genom landet upp till strax norr om polcirkeln i distriktet Pohjois-Pohjanmaa. Båda formerna förekommer, men f. statices är begränsad till de södra delarna av landet. Där är situationen densamma som i Sverige och arten har uppvisat en tydlig tillbakagång de senaste decennierna. I Danmark förekommer arten lokalt över i stort sett hela landet, men saknas i flera av distrikten som omfattar öarna i sydöst. Där har framförallt f. heuseri gått tillbaka kraftigt. I Estland, Lettland och i Litauen förekommer arten utbrett lokalt och mer eller mindre allmänt över länderna. I Tyskland förekommer den utbrett men överallt tydligt lokalt över hela landet. I delstaten Hessen har f. statices minskat under de senaste decennierna och försvunnit från flera lokaler och f. heuseri förekommer här ännu någorlunda utbrett. Arten är i Europa utbredd från de nordöstra delarna av Iberiska halvön, England, genom huvuddelen av Västeuropa inklusive Medelhavsområdet utom i Italien, i Turkiet, vidare österut genom Ryssland, Sibirien till nordvästra Kina. 

EKOLOGISK GRUPP : Växtätare (herbivor)