MOSSOR :  

Ännu en organism som jag inte kan så mycket om och som jag ibland inte kan låta bli att titta på och fotografera när jag är ute på svampjakt då de är så varierande och många mycket vackra.

Jag har inte forograferat så många arter så nedan hamnar de i bokstavsordning efter det vetenskapliga namnet, när de blir flera så får jag ordna dem i släkten.

Informationen om arterna har jag hämtat från DynTaxa & Artfakta, ArtDatabanken om inget annat anges.  

Här är en länk till DynTaxa : https://www.dyntaxa.se/Taxon/SearchResult/230384?search=mossor

Anastrophyllum saxicola - Blocktrappmossa.

Wikipedia : Blocktrappmossa är en levermossart som först beskrevs av Heinrich Adolph Schrader, och fick sitt nu gällande namn av Rudolf Mathias Schuster. Blocktrappmossa ingår i släktet trappmossor, och familjen Lophoziaceae. Arten är reproducerande i Sverige

EKOLOGISK GRUPP Autotrof (fotosyntetiserande)

Taxonkategori - Totalt i Dyntaxa - Påträffade i Sverige - Bofasta i Sverige

Art                               9                                  6                            6

Varietet                        2                                  2                            2

Anastrophyllum saxicola - Blocktrappmoss
Anastrophyllum saxicola - Blocktrappmossa. Sweden, Skåne, Söderåsen, Skäralid. 2010-04-02.
Anastrophyllum saxicola - Blocktrappmoss
Anastrophyllum saxicola - Blocktrappmossa. Sweden, Skåne, Söderåsen, Skäralid. 2010-04-02.
Anastrophyllum saxicola - Blocktrappmoss
Anastrophyllum saxicola - Blocktrappmossa. Sweden, Skåne, Söderåsen, Skäralid. 2010-04-02.
Show More

Atrichum undulatum - Vågig sågmossa.

Wikipedia : Vågig sågmossa är en bladmossart som först beskrevs av Brotherus, och fick sitt nu gällande namn av Chen Pan-chieh, Wan Thung-ling, Xu Wen-xuan och Xiong Ruo-li 1984. Vågig sågmossa ingår i släktet sågmossor, och familjen Polytrichaceae. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.

EKOLOGISK GRUPP Autotrof (fotosyntetiserande)

Taxonkategori - Totalt i Dyntaxa - Påträffade i Sverige - Bofasta i Sverige

Art                               3                                  3                            2

Varietet                       2                                  2                            2

Atrichum undulatum - Vågig sågmossa
Atrichum undulatum - Vågig sågmossa. Sweden, Skåne, Helsingborg, Välaskogen. 2009-10-11.
Show More

Ceratodon purpureus - Brännmossa.

EKOLOGI : Brännmossa växer på torra och störda platser som vägkanter, brandfält, grustag, murar och liknande. Underlaget varierar från mineraljord till humus och bark. De vanligaste substraten är sand, lera, torv och förna. Arten växer sällan på kalkrik jord; den finns främst på sur jord och klarar till och med starkt sur mark. Den växer ofta tillsammans med silvermossa Bryum argenteum,kornbryum B. dichotomum, brännbryum B. creberrimum och spåmossa Funaria hygrometrica.

KÄNNETECKEN ; Arten bildar 1-3 cm höga, gröna till röd- eller gulaktigt brungröna tuvor. Stammen saknar - eller är endast sparsamt försedd med - ludd av rhizoider. Bladen är smalt triangulära; från en äggrund bas är de utdragna i en oftast smal spets. Bladcellerna är kantiga men med slät yta. Bladkanterna är tillbakaböjda. Nerven är kraftig och når bladets spets eller är utlöpande. Kapslar finns ofta. De är cylindriska, raka till svagt böjda och pekar snett uppåt. Som torra är de djupt fårade. I torka ser man även att kapseln ofta har en svag antydan till struma. Kapselskaftet är 1-3 cm långt och glänsande rött. Peristomtänderna är långa och trådsmala med en ljus och tunn kant. Sporerna är 12-15 µm i diameter, gulaktiga, nästan släta och mognar på sommaren. Specialiserad vegetativ förökning förekommer i form av små groddkorn på rhizoiderna. I sällsynta fall förekommer även groddstavar i bladvecken.
Brännmossa kan variera ganska mycket i utseende; bl.a. finns trubb- och långspetsade former. Variationen i form och färg beror ofta på ekologiska anpassningar, och exempelvis finns starkt rödpigmenterade former i torra trakter. Från Svalbard känner man till former som bl.a. har större celler och blad med något annorlunda utseende; ett par sådana har beskrivits på varietets- eller underartsnivå (och t.o.m. som egna arter) men behandlas här inte som egna taxa: C. purpureussubsp. antarcticus (C. antarcticus) resp. C. purpureus var. rotundifolius (C. heterophyllus).
Arten kan likna lansmossor Didymodon spp., vilka dock har kapslar utan struma vid basen och mjukt rundade, relativt tjockväggiga celler som ofta har papiller. Vissa avvikande former av brännmossa kan förväxlas med kalkbrännmossa Ceratodon conicus; man kan behöva mäta cell- och nervbredd och helst även studera peristomtänderna.

SVENSK FÖREKOMST

Bofast och reproducerande

Arten är en kosmopolit och är nästan överallt allmän - särskilt i närheten av bebyggelse och annan av människan störd mark. Däremot är den sällsynt i naturskog och ovanför trädgränsen i fjällen. Utbredningen i övrigt omfattar hela Europa, och arten är funnen på alla kontinenter.

EKOLOGISK GRUPP Autotrof (fotosyntetiserande)

Taxonkategori - Totalt i Dyntaxa - Påträffade i Sverige - Bofasta i Sverige

Art                               2                                  2                            2

Ceratodon purpureus - Brännmossa
Ceratodon purpureus - Brännmossa. Sweden, Skåne, Råå, Äsket. 2014-03-22.
Ceratodon purpureus - Brännmossa
Ceratodon purpureus - Brännmossa. Sweden, Skåne, Råå, Äsket. 2014-03-22.
Ceratodon purpureus - Brännmossa
Ceratodon purpureus - Brännmossa. Sweden, Skåne, Råå, Äsket. 2014-03-22.
Ceratodon purpureus - Brännmossa
Ceratodon purpureus - Brännmossa. Sweden, Skåne, Råå, Äsket. 2014-03-22.
Ceratodon purpureus - Brännmossa
Ceratodon purpureus - Brännmossa. Sweden, Skåne, Råå, Äsket. 2014-03-22.
Ceratodon purpureus - Brännmossa
Ceratodon purpureus - Brännmossa. Sweden, Skåne, Råå, Äsket. 2014-03-22.
Show More

Dicranoweisia cirrata - Kustsnurrmossa

EKOLOGI : Kustsnurrmossa växer på sten och bark i ljusöppna miljöer med hög luftfuktighet. Arten är kalkskyende och underlagen har ett lågt pH. Vanliga underlag är trädstammar av björk, oxel, ek och rönn samt stenblock av gnejs och granit. Typiska miljöer är skogsbryn, kyrkogårdar, parker, alléer och hustak. Utomlands kan den förekomma på torv- och halmtak. Kustsnurrmossa är en av få mossor som tål relativt höga halter av försurande ämnen, och den återfinns även i städer och industriområden. Arten växer ofta tillsammans med stubbkvastmossa Dicranum montanum, kvastmossa D. scoparium och cypressfläta Hypnum cupressiforme.

KÄNNETECKEN : Arten bildar upp till 2,5 cm höga, gröna till gulgröna, rundade, täta tuvor. Bladen är smalt linjära till avlångt triangulära med kanter som är smalt tillbakaböjda. Nerven slutar i bladets spets. Bladen är i torka starkt krusigt vridna. Cellerna är i bladets övre halva släta, ca 10 µm breda, rundat kvadratiska och i bladets nedre halva rektangulära. Kapslar förekommer ofta. De är halmgula, upprätta, cylindriska och släta men som tömda fint skrynkliga. Kapselskaftet är ca 1 cm långt och gulaktigt. Sporerna är 15-18 µm i diameter, gula, fint papillösa och mognar på våren. Specialiserad vegetativ förökning förekommer ibland i form av flercelliga, runda till cigarrformade groddkorn som bildas på bladets undersida nära stammen.
Kustsnurrmossa liknar klipptussar Cynodontium spp. eller stubbkvastmossa Dicranum montanum, men dessa arter har tandade bladkanter och mamillösa bladceller. På avstånd kan kustsnurrmossa som torr även likna arter i släktet Weissia, men de växer alla på bar, kalkrik jord och har bladceller som är tätt papillösa.

SVENSK FÖREKOMST : Bofast och reproducerande

Arten är allmän i sydvästra Sveriges kustområden och följer kusten med avtagande frekvens norrut till Uppland. Den är sällsynt i inlandet. Arten har ökat något i Sverige under de senaste 50 åren. I Danmark är kustsnurrmossa allmän. I Norge var den tidigare sällsynt i Osloregionen och Sörlandet men har ökat och spritt sig ända till Nord-Tröndelag - troligtvis till följd av ett mildare klimat och av att den står emot försurning bättre än andra mossor. Den kan därför ha ökat på bekostnad av föroreningskänsliga mossor. I Finland är den endast funnen i den sydvästligaste delen. Utbredningen i övriga Europa inkluderar hela Väst- och Centraleuropa - där den t.ex. har ökat kraftigt i Tjeckien - samt isolerade förekomster i Medelhavsområdet. En lokalt ökad belastning av basiska föroreningar som ammoniak har dock lett till att arten på vissa platser har minskat. Arten finns även i Nordafrika, delar av Asien och Nordamerika.

EKOLOGISK GRUPP Autotrof (fotosyntetiserande)

Dicranoweisia_cirrata_-_Kustsnurrmossa
Dicranoweisia cirrata - Kustsnurrmossa. Sweden, Skåne, Billesholm, Åvarps fälad. 2014-03-29.
Show More

Diplophyllum albicans - Nervveckmossa.

Wikipedia : Nervveckmossa är en bladmossart som först beskrevs av Carl von Linné, och fick sitt nu gällande namn av Barthélemy Charles Joseph Dumortier. Nervveckmossa ingår i släktet veckmossor, och familjen Scapaniaceae. Arten är reproducerande i Sverige. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.

SVENSK FÖREKOMST : Bofast och reproducerande

EKOLOGISK GRUPP Autotrof (fotosyntetiserande)

Taxonkategori - Totalt i Dyntaxa - Påträffade i Sverige - Bofasta i Sverige

Art                               3                                  3                            3

Varietet                       2                                  2                             2

Diplophyllum albicans - Nervveckmossa
Diplophyllum albicans - Nervveckmossa. Sweden, Skåne, Skäralid, Söderåsens NP. 2014-01-04.
Diplophyllum albicans - Nervveckmossa
Diplophyllum albicans - Nervveckmossa. Sweden, Skåne, Skäralid, Söderåsens NP. 2014-01-04.
Diplophyllum albicans - Nervveckmossa
Diplophyllum albicans - Nervveckmossa. Sweden, Skåne, Skäralid, Söderåsens NP. 2014-01-04.
Show More

Fissidens adianthoides - Stor fickmossa

EKOLOGI : Stor fickmossa växer på våta och sumpiga ställen - helst med något basiskt vatten, men även neutrala till svagt sura underlag förekommer. Den påträffas i rikkärr och sumpskog, längs vattendrag, vid källor och på sjöstränder, men även i tidvis fuktiga klippskrevor. Arten växer ofta tillsammans med källgräsmossa Brachythecium rivulare, spjutmossa Calliergonella cuspidata, kalkkammossa Ctenidium molluscum och bandpraktmossa Plagiomnium elatum. Mogna kapslar påträffas framförallt på hösten.

KÄNNETECKEN : Arten bildar upp till 9 cm höga, mörkt gröna till brun- eller svartaktiga, luckra tuvor. Bladskivan är som fuktig ofta något vågig. Bladen är smalt tunglika, ca 3 mm långa och försedda med en kort spets. De översta bladen är 3-4 gånger så långa som breda. Bladspetsen har grova, vassa, olikstora tänder. Bladcellerna är 11-20 µm breda. I bladkanten finns två till fyra rader av mer tjockväggiga celler, så att kanten ser något blek ut. Nerven är lång och kraftig, mörkt grön till brun och slutar i eller strax nedom bladspetsen. Arten är sam- eller ibland skildkönad, och hanorganen är dolda inuti knopplika bildningar i bladvecken. Kapslar är vanligt förekommande. Dessa är avlånga, släta, upprätta till horisontella och svagt krökta. Kapselskaften är 1-2 cm långa, rödbruna och fästade ett par centimeter från skottspetsen. Peristomtänderna är 60-70 µm breda vid basen. Sporerna är 16-24 µm i diameter, grönbruna och släta till fint papillösa. Vegetativ förökning förekommer genom avfallande, rotslående grenar och adventivskott från bladskivorna.
Stor fickmossa liknar mest blek fickmossa F. dubius, men den senare är oftast mindre och har något mindre bladceller, 6-12 µm breda, delvis två cellager tjock bladskiva och ännu blekare bladkanter. Vanligtvis växer F. dubius på torrare lokaler. Stor fickmossa kan förväxlas med lerfickmossa F. taxifolius, vilken dock har en bladspets med små, jämnstora tänder och en tydligt utlöpande, uddlik nerv. Arten kan även likna bräkenfickmossa F. osmundoides som har små, jämnstora tänder närmast bladspetsen och en nerv som slutar strax nedanför bladspetsen.

SVENSK FÖREKOMST : Bofast och reproducerande : Arten är allmän i hela landet och förekommer upp till subalpin zon. I slättbygder finner man den mest i rikkärr och utmed vattendrag. Den har ett liknande utbredningsmönster i Norge och Finland. I Danmark är arten allmän i kalktrakter men ovanlig i övrigt. På Island är den mindre allmän, och den är också känd från Färöarna och Svalbard. Utbredningen inkluderar stora delar av Europa, samt delar av Afrika, Asien, Nya Zeeland, Syd- och Nordamerika och Grönland.

EKOLOGISK GRUPP Autotrof (fotosyntetiserande)

Fissidens adianthoides - Stor fickmossa.
Fissidens adianthoides - Stor fickmossa. Sweden, Skåne, Röstånga, Röstånga Mölla. 2019-02-17
Fissidens adianthoides - Stor fickmossa.
Fissidens adianthoides - Stor fickmossa. Sweden, Skåne, Röstånga, Röstånga Mölla. 2019-02-17
Show More

Frullania dilatata - Hjälmflikmossa.

Hjälmfrullania är en bladmossart som först beskrevs av Carl von Linné, och fick sitt nu gällande namn av Barthélemy Charles Joseph Dumortier. Hjälmfrullania ingår i släktet frullanior, och familjen Frullaniaceae. Arten är reproducerande i Sverige. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.

EKOLOGISK GRUPP Autotrof (fotosyntetiserande)

Frullania dilatata - Hjälmfrullania
Frullania dilatata - Hjälmfrullania. Sweden, Skåne, Röstånga, Nackarpsdalen. 2019-02-17
Frullania dilatata - Hjälmflikmossa
Hjälmfrullania är en bladmossart som först beskrevs av Carl von Linné, och fick sitt nu gällande namn av Barthélemy Charles Joseph Dumortier. Hjälmfrullania ingår i släktet frullanior, och familjen Frullaniaceae. Arten är reproducerande i Sverige. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.
Frullania dilatata - Hjälmflikmossa
Hjälmfrullania är en bladmossart som först beskrevs av Carl von Linné, och fick sitt nu gällande namn av Barthélemy Charles Joseph Dumortier. Hjälmfrullania ingår i släktet frullanior, och familjen Frullaniaceae. Arten är reproducerande i Sverige. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.
Frullania dilatata - Hjälmflikmossa
Hjälmfrullania är en bladmossart som först beskrevs av Carl von Linné, och fick sitt nu gällande namn av Barthélemy Charles Joseph Dumortier. Hjälmfrullania ingår i släktet frullanior, och familjen Frullaniaceae. Arten är reproducerande i Sverige. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.
Frullania dilatata - Hjälmflikmossa
Hjälmfrullania är en bladmossart som först beskrevs av Carl von Linné, och fick sitt nu gällande namn av Barthélemy Charles Joseph Dumortier. Hjälmfrullania ingår i släktet frullanior, och familjen Frullaniaceae. Arten är reproducerande i Sverige. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.
Frullania dilatata - Hjälmflikmossa
Hjälmfrullania är en bladmossart som först beskrevs av Carl von Linné, och fick sitt nu gällande namn av Barthélemy Charles Joseph Dumortier. Hjälmfrullania ingår i släktet frullanior, och familjen Frullaniaceae. Arten är reproducerande i Sverige. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.
Frullania dilatata - Hjälmflikmossa
Hjälmfrullania är en bladmossart som först beskrevs av Carl von Linné, och fick sitt nu gällande namn av Barthélemy Charles Joseph Dumortier. Hjälmfrullania ingår i släktet frullanior, och familjen Frullaniaceae. Arten är reproducerande i Sverige. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.
Frullania dilatata - Hjälmflikmossa
Hjälmfrullania är en bladmossart som först beskrevs av Carl von Linné, och fick sitt nu gällande namn av Barthélemy Charles Joseph Dumortier. Hjälmfrullania ingår i släktet frullanior, och familjen Frullaniaceae. Arten är reproducerande i Sverige. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.
Frullania dilatata - Hjälmflikmossa
Hjälmfrullania är en bladmossart som först beskrevs av Carl von Linné, och fick sitt nu gällande namn av Barthélemy Charles Joseph Dumortier. Hjälmfrullania ingår i släktet frullanior, och familjen Frullaniaceae. Arten är reproducerande i Sverige. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.
Frullania dilatata - Hjälmflikmossa
Hjälmfrullania är en bladmossart som först beskrevs av Carl von Linné, och fick sitt nu gällande namn av Barthélemy Charles Joseph Dumortier. Hjälmfrullania ingår i släktet frullanior, och familjen Frullaniaceae. Arten är reproducerande i Sverige. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.
Show More

Frullania tamarisci - Klippfrullania.

Wikipedia : Klippfrullania är en bladmossart som först beskrevs av Carl von Linné, och fick sitt nu gällande namn av Barthélemy Charles Joseph Dumortier. Klippfrullania ingår i släktet frullanior, och familjen Frullaniaceae. Arten är reproducerande i Sverige. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.

EKOLOGISK GRUPP Autotrof (fotosyntetiserande)

Frullania tamarisci - Klippfrullania
Frullania tamarisci - Klippfrullania. Sweden, Skåne, Skäralid, Söderåsens NP. 2014-01-04
Show More

Funaria hygrometica - Spåmossa

EKOLLOGI : Spåmossa förekommer på allehanda störd mark: på lerjord, sandjord eller torv. Den är en tidig kolonisatör på bränd mark, där den kan bilda täta och mycket omfattande mattor. Annars kan man påträffa den i diken, vägkanter, på ruderatmark, på nyröjd mark, i trädgårdar och i växthus. Arten kan bli dominerande på stora ytor, och mossfloran tenderar att vara relativt artfattig där den växer. Dock före-kommer den ofta tillsammans med andra störningsgynnade arter såsom brännmossa Ceratodon purpureus och silvermossa Bryum argenteum. På bränd jord har den oftast Ceratodon purpureusoch lungmossa Marchantia polymorphasom följeslagare. På lite lerigare underlag kan man finna den med knopptuss Tortula acaulon och stor neonmossa Barbula unguiculata. Mogna kapslar påträffas framför allt på sommaren.

KNÄNNETECKEN : Arten bildar upp till 3 cm höga skott som växer enstaka eller i täta tuvor. Bladen är ovala och bredast strax ovanför mitten, varifrån de gradvis avsmalnar mot den oftast vassa spetsen. Honbla-den och de översta bladen är något kupade och sitter tätt överst på stammen, vilket ger ett knopplikt intryck. Bladkanten består av något smalare celler, vilka dock inte bildar en tydlig kantlist. Bladkanten är slät eller har otydliga och trubbiga tänder i den övre de-len av bladet. Nerven upphör strax nedanför - eller sällsynt i - spetsen av bladet. Kapselskaftet kan bli mycket långt, ca 5 cm, och är i väta ofta kraftigt böjt och vridet, men det rätar ut sig när det torkar. Kapseln är böjd och asymmetrisk med mynningen placerad på sidan av kapseln, och den övergår gradvis i kapselskaftet. Innan sporerna släpps är kapseln slät, men den tömda och torra kapseln är starkt fårad. Peristomet består av två tandkransar; den yttre kransen består av 16 höga tänder som sitter ihop i spetsen och bildar en skiva, medan den inre kransen består av något kortare tänder. Locket är något välvt och saknar tydligt avsatt spets. Mössan är asymmetrisk och täcker framför allt den ena sidan av kapseln, och den har ett långt, sidoställt spröt. Sporerna är 12-22 µm i diameter och släta.
Spåmossa kan likna stor huvmossa Physcomitrium pyriforme, särskilt när kapselskaftet är ungt och endast kröns av en smal mössa. Den senare avviker dock genom sin raka och symmetriska kapsel, sin symmetriska mössa och sina kraftigare tandade bladkanter. Dessutom är honbladen smalare, vilket gör att skotten inte ser knopplika ut.

SVENSK FÖREKOMST : Bofast och reproducerande

Arten är vanlig i hela Sverige och Norden. Den är vitt spridd över större delen av jorden.

EKOLOGISK GRUPP Autotrof (fotosyntetiserande)

Funaria_hygrometica_-_Spåmossa
Funaria hygrometica - Spåmossa. Sweden, Skåne, Rollsberga, Rövarkulan 2014-04-18.
Funaria_hygrometica_-_Spåmossa
Funaria hygrometica - Spåmossa. Sweden, Skåne, Rollsberga, Rövarkulan 2014-04-18.
Show More

Hupnum cupressiforme - Cypressfläta. 

EKOLOGI : Arten hittas både på kalkfattiga och kalkrika underlag. Den kan växa på marken, på sten, trädstammar och murket trä. Norrut växer den oftast på klippor och block.

KÄNNETECKEN : Växer krypande till uppstigande eller ibland upprätt och bildar glänsande gröna, gulaktiga eller bruna mattor. Skotten är ej eller svagt plattade, 5-10 cm långa och oregelbundet grenade eller ibland regelbundet fjädergrenade. Stammen är ljus, grön eller gul, och saknar hyalodermis. Pseudoparafyllierna är smalt eller mycket smalt triangulära. Stambladen är svagt eller kraftigt ensidigt krökta mot underlaget. Bladen är kupade eller starkt kupade, äggrunda eller brett äggrunda och smalnar gradvis eller plötsligt av till en smal spets. Bladkanten är delvis tillbakaböjd nära basen, i övrigt plan. Den är tandad till mycket fint tandad i övre 35 % av bladet och otandad längre ner. Cellerna i bladmitten är släta, 35-109 × 5-8,5(-9) µm, med mer eller mindre tjocka väggar med eller utan porer. Bashörnsgrupperna är äggrunda eller brett äggrunda längs bladkanten. De består av bredare än långa, kvadratiska, kort rektangulära eller i nedre delen delvis rektangulära celler. De övre bashörnscellerna är tjockväggiga medan de nedre är tydligt uppblåsta och tunn- eller tjockväggiga. Bashörnscellerna är upp till 20 µm breda. Arten är skildkönad med normalstora hanplantor. Sporkapslar är relativt vanliga i Götaland och Svealand, men ovanliga i norr. De är mer eller mindre krökta, sällan nästan raka, och locket är koniskt. Kapselväggens längsgående cellväggar är något tjockare än de tvärgående. Tandkransarna är välutvecklade. Sporerna är 13-22 µm.
Framförallt på kalkrikt underlag eller nära havskuster hittar man ofta exemplar med starkt svällande skott och kraftigt kupade, ibland nästan raka blad som gradvis eller plötsligt smalnar av mot spetsen. Dessa har urskilts som varieteten lacunosum och har dessutom kortare celler än man skulle förvänta sig om det helt enkelt var storvuxna exemplar av cypressfläta. Det finns åtminstone ett fall där sådana storvuxna plantor växt blandade med normala plantor, vilket visar att det finns en genetisk skillnad mellan de två typerna. Eftersom det finns många exemplar som utgör mellanformer i utseende behövs ytterligare studier innan vi med säkerhet kan säga om den storvuxna typen bör betraktas som en egen art eller om det är rimligare att betrakta den som en varietet av cypressfläta.
Cypressfläta är mycket variabel i utseende och storlek, vilket gör att den kan förväxlas med flera andra flätmossor Hypnum. Den kan ibland likna maskfläta Hypnum vaucheri, atlantfläta H. resupinatum, trådfläta H. andoi, plattfläta H. jutlandicum eller praktfläta H. imponens. Skillnader gentemot dessa behandlas under respektive art. Cypressfläta kan även likna haldanenmossa Callicladium haldanianum och kopparglansmossa Platygyrium repens, och skillnader behandlas under denna.

SVENSK FÖREKOMST : Bofast och reproducerande. Cypressfläta är allmän i Götaland och större delen av Svealand, men är ovanlig eller saknas på många platser i norr och i fjällkedjan. Den finns i Danmark, Norge, Finland, Island och Färöarna. Arten är kosmopolitisk men saknas eller är sällsynt framförallt i tropiska låglandsområden, Arktis och Antarktis.

EKOLOGISK GRUPP Autotrof (fotosyntetiserande)

Hypnum cupressiforme - Cypressfläta
Hypnum cupressiforme - Cypressfläta. Sweden, Skåne, Söderåsen, Kopparhatten 2009-11-10.
Hypnum cupressiforme - Cypressfläta
Hypnum cupressiforme - Cypressfläta. Sweden, Skåne, Söderåsen, Kopparhatten 2009-11-10.
Hypnum_cupressiforme_-_Cypressfläta_&_Ne
Hypnum cupressiforme - Cypressfläta & Neckera pennata - Aspfjädermossa. Sweden, Hälsingland, Enånger, Lindefallet. 2018-09-06.
Show More

Hylocomium splendens - Husmossa

EKOLOGI : Arten är en av våra vanligaste mossor på marken i frisk till något fuktig barrskog, men förekommer även i andra skogstyper, liksom på öppna hed- och ängsmarker i både låglandet och i fjällkedjan.

KÄNNETECKEN : Växer i luckra gröna, gulaktiga eller brunaktiga mattor. Skotten kan bli mer än 15 cm långa. Ett enskilt skott växer normalt en säsong, varefter nästa års skott växer ut en bit nedanför spetsen på föregående årsskott. Varje enskilt skott växer till en början uppåt och senare horisontellt, vilket ger upphov till en tydlig våningsstruktur. Skotten är 2-3 gånger upprepat fjädergrenade i ett plan. På den vanligen röda eller rödbruna stammen finns rikligt med grenade parafyllier. Dessa är (1-)2-5 celler breda vid basen och består mot spetsarna av avlånga celler i enkla rader. Stambladen är upprätta, raka och mer eller mindre tryckta mot varandra. De är släta, äggrunda till brett äggrunda och smalnar i övre delen kort av till ett smalt och ibland krusigt spetsparti som utgör 10-25 % av bladlängden. Nerven är dubbel och når 20-55 % av bladlängden. Den slutar ofta i en udd. Bladkanten är tandad eller grovtandad i övre delen, fintandad eller otandad längre ner. Kanten är tillbakaböjd i nedre tredjedelen. Cellerna i bladmitten är 36-94 × 4-8,5 µm, vanligen tjockväggiga och med porer. Bashörnsgrupperna är små och otydliga, och består av rektangulära eller avlånga, tjockväggiga och något vidgade celler. Sporkapslar förekommer emellanåt och sporerna är 11,5-17,5 µm.
I fjällen, framförallt i den alpina zonen, är husmossan ofta mindre, 1-2 gånger fjädergrenad med omkring 2-3 cm långa årsskott, och har korta och kortspetsade till trubbiga blad. Genetiska studier har visat att dessa alpina populationer, varieteten alpinum, skiljer sig från de som finns i större delen av landet.
Husmossa känner man igen på de glänsande, upprepat fjädergrenade skotten som växer i våningar och på att det sitter rikligt med grenade parafyllier mellan de släta eller svagt veckade bladen. Svagt förgrenade exemplar kan förväxlas med mörk husmossa Hylocomiastrum umbratumsom dock har hjärtformiga och starkt längsveckade stamblad. Någon gång kan tujamossor Thuidium påminna om husmossa, men dessa är betydligt mattare och skiljer sig i övrigt som beskrivs under släktet tujamossor.

SVENSK FÖREKOMS : Bofast och reproducerande

Husmossa är vanlig i nästan hela landet, utom i större sammanhängande jordbruksbygder där den är mindre vanlig eller ibland sällsynt. Den finns i Danmark, Norge (inkl. Svalbard), Finland, Island och Färöarna. Arten är vitt utbredd i Europa, Afrika, St. Helena, Asien, Nya Zeeland och Nordamerika.

EKOLOGISK GRUPP Autotrof (fotosyntetiserande)

Hylocomium splendens - Husmossa
Hylocomium splendens - Husmossa. Sweden, Skåne, Söderåsen, Skäralid. 2010-04-02.
Show More

Kindbergia praelonga - Spärrsprötmossa.

EKOLOGI : Arten växer på jord, sten och murket trä. Den hittas framförallt i fuktiga skogsmiljöer, men växer även på exempelvis stränder, dikeskanter och fuktig ängsmark.

KÄNNETECKEN : Växer i gröna, mörkgröna eller gulgröna, lösa mattor. Skotten är 3-10 cm långa och regelbundet fjädergrenade eller ibland upprepat fjädergrenade. Ibland är den basala delen av skotten upprätt och ogrenad medan resten av skotten är horisontell och grenad. Stambladen har en mer eller mindre utstående, brett hjärtlik till triangulär bas som plötsligt smalnar av till en smal övre del som är rännformig och slutar i en smal spets. Den övre delen är böjd bakåt och utgör omkring halva bladlängden. Stambladen är tydligt nedlöpande, ofta ända ner till bladet nedanför. Grenbladen är tydligt mindre än stambladen, nästan raka, äggrunda och smalnar gradvis av till en smal spets. De är inte lika långt nedlöpande som stambladen. Bladnerven är 38-52 µm bred vid basen och enkel. Den når 50-60 % upp i bladet och slutar hos stambladen sällan i en udd på ryggsidan. Hos grenbladen slutar nerven vanligen i en tydlig udd och dessutom har ibland några celler på övre nervryggen utskjutande övre hörn. Bladkanten är genomgående kraftigt tandad men ibland är den övre delen av stambladen något finare tandad. Bladskivans celler är 30-64(-74) × 6-8 µm. Bashörnsgrupperna är tydliga eller otydliga, äggrunda till brett äggrunda, och består av rektangulära till nästan linjära och något utvidgade celler. Arten är skildkönad och har sällan sporkapslar. Sporkapselns lock har ett långt spröt. Kapselskaftet är knottrigt. Sporerna är 16-22 µm.
Spärrsprötmossa känns igen på de långt nedlöpande, utstående och brett hjärtlika till triangulära stambladen som plötsligt smalnar av mot en smal och tillbakaböjd övre del, medan grenbladen är nästan raka, betydligt mindre, äggrunda och gradvis avsmalnande mot spetsen. Kraftiga skott som är upprepat fjädergrenade kan påminna om tujamossor Thuidium. Dessa har dock korta celler med papiller, samt grenade parafyllier av korta celler. Späda och sparsamt förgrenade skott kan på grund av stambladens utseende påminna om spärrmossor Campylium eller liknande arter. De senare har dock annorlunda bashörn och växer normalt blötare än spärrsprötmossa. Spärrsprötmossa kan även förväxlas med späd gräsmossa Sciuro-hypnum reflexum, och skillnader mellan dessa behandlas under den senare.
Spärrsprötmossa har på grund av olika tolkningar av vad det äldre namnet Hypnum praelongum Hedw. representerar ibland felaktigt kallats Eurhynchium stokesii, medan lundsprötmossa Oxyrrhynchium hiansistället kallats Eurhynchium praelongumsom är en äldre synonym till spärrsprötmossa.

SVENSK FÖREKOMST : Bofast och reproducerande. Spärrsprötmossa finns i södra Sverige upp till södra delarna av Värmland och Uppland. Den är vanligast i områden med fuktigt klimat. Arten finns i Danmark, Norge, Finland, Island och Färöarna. Arten finns troligen naturligt bara i Europa, Nordafrika (inkl. Makaronesien) och västligaste Asien, medan uppgifter från andra delar av Asien, liksom i Australien, Nya Zeeland, Nordamerika och Sydamerika beror på introduktioner eller representerar andra arter.

EKOLOGISK GRUPP Autotrof (fotosyntetiserande)

Taxonkategori - Totalt i Dyntaxa - Påträffade i Sverige - Bofasta i Sverige

Art                               1                                 1                             1

Kindbergia praelonga - Spärrsprötmossa o
Kindbergia praelonga - Spärrsprötmossa och Brachythecium rivulare - Källgräsmossa. Sweden, Skåne, Råå, Äsket. 2014-03-22.
Kindbergia praelonga - Spärrsprötmossa o
Kindbergia praelonga - Spärrsprötmossa och Brachythecium rivulare - Källgräsmossa. Sweden, Skåne, Råå, Äsket. 2014-03-22.
Kindbergia praelonga - Spärrsprötmossa o
Kindbergia praelonga - Spärrsprötmossa och Brachythecium rivulare - Källgräsmossa. Sweden, Skåne, Råå, Äsket. 2014-03-22.
Show More

Lophocolea heterophylla - Vedblekmossa.

Wikipedia : Vedblekmossa är en bladmossart som först beskrevs av Christian Gottfried Daniel Nees von Esenbeck, och fick sitt nu gällande namn av J.J.Engel et R.M.Schust.. I den svenska databasen Dyntaxa används istället namnet Lophocolea heterophylla.

EKOLOGISK GRUPP Autotrof (fotosyntetiserande)

Lophocolea heterophylla - Vedblekmossa
Lophocolea heterophylla - Vedblekmossa. Sweden, Skåne, Råå, Esket 2012-04-23
Lophocolea heterophylla - Vedblekmossa
Lophocolea heterophylla - Vedblekmossa. Sweden, Skåne, Råå, Esket 2012-04-23
Lophocolea heterophylla - Vedblekmossa
Lophocolea heterophylla - Vedblekmossa. Sweden, Skåne, Råå, Esket 2012-04-23
Lophocolea heterophylla - Vedblekmossa
Lophocolea heterophylla - Vedblekmossa. Sweden, Skåne, Råå, Esket 2012-04-23
Show More

Marchantia polymorpha - Lungmossa

Wikipedia  : Lungmossa är en bålmossa som beskrevs av Carl von Linné. Lungmossa ingår i släktet lungmossor, och familjen Marchantiaceae. Arten är reproducerande i Sverige. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.

EKOLOGISK GRUPP Autotrof (fotosyntetiserande)

Marchantia polymorpha - Lungmossa
Marchantia polymorpha - Lungmossa. Sweden, Skåne, Simrishamn, Mälarhusen. 2010-11-13.
Marchantia polymorpha - Lungmossa
Marchantia polymorpha - Lungmossa. Sweden, Skåne, Simrishamn, Mälarhusen. 2010-11-13.
Show More

Mnium hornum - Skuggstjärnmossa.

EKOLOGI : Skuggstjärnmossa växer oftast på fasta underlag, t.ex. stubbar, trädbaser och stenar i skuggig miljö, såsom i sumpskog och inte minst på socklar i klibbalkärr. Den påträffas även direkt på våt mark intill källor och skogsbäckar och den växer ofta nedanför fuktiga bergsstup med droppande vatten. Den finns oftast på sura, kalkfattiga underlag och tycks ofta växa på lokaler med hög och jämn luftfuktighet. Den växer ofta tillsammans med nervveckmossa Diplophyllum albicans, vågig sidenmossa Plagiothecium undulatum, bäckrundmossa Rhizomnium punctatum och västlig hakmossaRhytidiadelphus loreus. Sporerna mognar på försommaren.

KÄNNETECKEN : Arten bildar 2–10 cm höga, mörkgröna, upptill luckra och nedtill täta tuvor. Stammen är nedtill täckt av en brun filt av rhizoider. De vegetativa skotten är ofta något bågböjda i toppen medan de fertila är upprätta och raka. Bladen är långsmalt ovala och inte eller endast otydligt, smalt nedlöpande på stammen, men de nedersta bladen är små och triangulära. Bladkanterna har en tydlig kantlist med vassa tänder som är arrangerade parvis. Nerven är kraftig och slutar strax nedanför bladspetsen. På nervens undersida finns kraftiga tänder. Kantlisten och bladen i övrigt blir med tiden rödaktiga. Bladcellerna är oregelbundet rektangulära till sexkantiga, i bladets mitt 20–30 µm breda, inte ordnade i rader och utan förtjockade hörn. Arten är skildkönad och kapslar förekommer mindre allmänt. Kapseln är oval och riktad rakt åt sidan eller nedåt. Kapselskaftet är 2–5 cm långt och rödaktigt. Sporerna är 21–29 µm i diameter, gulgröna och papillösa. Specialiserad vegetativ förökning är inte känd. 
Skuggstjärnmossa har de längsta skotten i släktet och är näst taggstjärnmossa Mnium spinosum den kraftigaste i släktet. Exemplar som vuxit i djup skugga i t.ex. klippskrevor och grottor blir spädare och kan misstas för nordlig stjärnmossa M. lycopodioides eller uddstjärnmossa M. marginatum, men båda dessa har längre nerv som löper ut i bladspetsen samt brett nedlöpande bladbas.

SVENSK FÖREKOMST

Bofast och reproducerande

Arten är en sydlig låglandsart. Den är allmän i sydvästligaste Sverige och Finland, hela Danmark (även Färöarna) och främst utefter kusten i Norge, men mindre allmän på Island. Arten är gradvis ovanligare norr- och österut. Den är känd från stora delar av Västeuropa söderut till Portugal, medan utbredningen glesnar österut. Därutöver är arten funnen i östra Nordamerika.

EKOLOGISK GRUPP Autotrof (fotosyntetiserande)

Taxonkategori - Totalt i Dyntaxa - Påträffade i Sverige - Bofasta i Sverige

Art                               7                                  7                            7

Mnium hornum - Skuggstjärnmossa
Mnium hornum - Skuggstjärnmossa. Sweden, Skåne, Råå, Äsket. 2014-03-22.
Mnium hornum - Skuggstjärnmossa
Mnium hornum - Skuggstjärnmossa. Sweden, Skåne, Råå, Äsket. 2014-03-22.
Mnium hornum - Skuggstjärnmossa
Mnium hornum - Skuggstjärnmossa. Sweden, Skåne, Råå, Äsket. 2014-03-22.
Mnium hornum - Skuggstjärnmossa
Mnium hornum - Skuggstjärnmossa. Sweden, Skåne, Råå, Äsket. 2014-03-22.
Mnium hornum - Skuggstjärnmossa
Mnium hornum - Skuggstjärnmossa. Sweden, Skåne, Råå, Äsket. 2014-03-22.
Mnium hornum - Skuggstjärnmossa
Mnium hornum - Skuggstjärnmossa. Sweden, Skåne, Råå, Äsket. 2014-03-22.
Mnium hornum - Skuggstjärnmossa
Mnium hornum - Skuggstjärnmossa. Sweden, Skåne, Råå, Äsket. 2014-03-22.
Show More

Neckera pennata - Aspfjädermossa (VU)

EKOLOGI : Arten växer på trädstammar i gamla, vanligen grandominerade och örtrika skogar med inslag av asp eller ädla lövträd, ibland också i lövdominerade skogar.Den trivs bäst i tämligen fuktigt läge i flerskiktade och olikåldriga bestånd. Arten sitter vanligen i ögonhöjd eller något lägre. De rikaste lokalerna omfattar mer än 120 träd men vanligen växer den på ett fåtal träd och ej sällan på ett enstaka. De vanligaste värdträden är ask, asp, lönn och lind, men mossan har åtminstone någon gång påträffats på de flesta av våra lövträdslag. På enstaka växtplatser växer den på bergväggar och block. Lunglav Lobaria pulmonaria, njurlavar Nephroma-arter, korallblylav Parmeliella triptophylla och fällmossa Antitrichia curtipendula är vanliga följearter.

KÄNNETECKEN : Bildar ljusgröna mattor med plymlikt utstickande skott. Skotten är tämligen kraftiga och platta, 4-7 cm långa och 3-4 mm breda. Stammen är rikt och ofta fjäderlikt förgrenad. Stambladen är gradvis avsmalnande, asymmetriskt tunglika med nedre delen av ena bladkanten brett invikt. Bladen är tydligt tvärvågiga och har en något uddliknande spets. Bladnerven är kort och dubbel, eller saknas ibland. Bladens storlek är 2,5-3,2 × 0,7-0,9 mm. Cellerna i bladmitten är 30-35 × 7-9 µm, i bladspetsen 21-34 × 7,2-9,5 µm. Arten är samkönad och sporkapslar är vanliga. Kapselskaften är 0,4-0,6 mm långa. Sporerna är 14-25 µm.
Aspfjädermossa kan förväxlas med nordlig fjädermossa Neckera oligocarpa, som också har vågiga blad och oftast är fertil, men som har mindre blad (1,5-2 mm), något längre kapselskaft (0,8-0,9 mm) samt enbart växer på sten. Aspfjädermossa kan också vara mycket lik grov fjädermossa Neckera crispa men denna art är så gott som alltid utan kapslar (och i så fall långskaftade) och har större och mer tunglika blad som ofta blir 4 mm långa.

SVENSK FÖREKOMST : Bofast och reproducerande

Aspfjädermossa finns sällsynt från södra Småland upp till Ångermanland, med tyngdpunkten i östra Sverige. Antalet nutida kända lokaler är ca 130, varav ca 100 har upptäckts efter 1990. De nya fynden är sannolikt ej nyetableringar utan tidigare oupptäckta växtplatser. 60 av de nutida fynden är gjorda i Uppland (huvudutbredningsområde). Totalt genom tiderna har ca 160 växtplatser rapporterats och på ungefär 25 av dem har arten konstaterats försvunnen. Spridning till nya lokaler verkar vara mycket ovanlig. Riklig nytetablering inom vissa befintliga populationer har dock konstaterats. Chanserna tycks goda att finna ännu fler växtplatser eftersom nyfynd i Medelpad, västra Värmland och södra Småland har gjorts. I Danmark är den funnen endast en gång på ask på norra Jylland (Holmen 1957). Endast ett fåtal lokaler är angivna från Norge, mest från västsidan av Oslofjorden och utmed Drammenelv. I Finland är den funnen på ett 30-tal lokaler (Piippo 1982), men där har modernt skogsbruk lett till en minskning. I Norden är arten hemiboreal till sydligt boreal. Världsutbredningen kan betecknas som cirkumpolär, nästan kosmopolitisk. Arten föredrar något kontinentala områden (Möller 1912, Smith 1978). Arten är rödlistad även i flera andra länder i Europa och finns med på den europeiska rödlistan.

HOT : Aspfjädermossa tycks strikt bunden till gamla skogar, framförallt på näringsrik, högproduktiv mark. Troligen gynnas den av lång skoglig kontinuitet. Ett hot är att det vanliga värdträdet ask har drabbats av askskottsjuka. Arten är dessutom känslig mot kraftig avverkning. Den kan i vissa fall överleva på kvarlämnade lövträd efter avverkning, men då alltid på nordsidan och med störst sannolikhet i fuktigt läge. Mycket slutna och mörka skogar, såsom en tät omgivning av gran, missgynnar arten.

NATURVÅRD : Typisk art i taiga (Boreal region (BOR))

Skogsstyrelsens signalart

EKOLOGISK GRUPP : Autotrof (fotosyntetiserande), Epifyt

Neckera_pennata_-_Aspfjädermossa
Neckera pennata - Aspfjädermossa. (till vänster syns också Hypnum cupressiforme - Cypressfläta) Sweden, Hälsingland, Enånger, Lindefallet. 2018-09-06
Neckera pennata - Aspfjädermossa
Neckera pennata - Aspfjädermossa. Sweden, Hälsingland, Enånger, Lindefallet. 2018-09-06
Neckera pennata - Aspfjädermossa
Neckera pennata - Aspfjädermossa. Sweden, Hälsingland, Enånger, Lindefallet. 2018-09-06
Show More

Pellia epiphylla - Fickpellia.

Wikipedia : Fickpellia är en levermossa som först beskrevs av Carl von Linné, och fick sitt nu gällande namn av August Karl Joseph Corda. Enligt Catalogue of Life ingår Fickpellia i släktet pellior och familjen Pelliaceae, men enligt Dyntaxa är tillhörigheten istället släktet pellior och familjen Pelliaceae 

EKOLOGISK GRUPP Autotrof (fotosyntetiserande)

Pellia_epiphylla_-_Fickpellia
Pellia epiphylla - Fickpellia. Sweden, Skåne, Halandsås Ugglehall. 2010-04-28.
Pellia_epiphylla_-_Fickpellia
Pellia epiphylla - Fickpellia. Sweden, Skåne, Halandsås Ugglehall. 2010-04-28.
Pellia_epiphylla_-_Fickpellia
Pellia epiphylla - Fickpellia. Sweden, Skåne, Halandsås Ugglehall. 2010-04-28.
Pellia_epiphylla_-_Fickpellia
Pellia epiphylla - Fickpellia. Sweden, Skåne, Halandsås Ugglehall. 2010-04-28.
Pellia_epiphylla_-_Fickpellia
Pellia epiphylla - Fickpellia. Sweden, Skåne, Halandsås Ugglehall. 2010-04-28.
Show More

Plagiochila asplenioides subsp. porelloides -  Liten bräkenmossa

Wikipedia : Denna levermossa växer på fuktiga stenar i framför allt lövskog, mera sällan på jord och ved. kalkgynnad. Förekommer allmänt i hela norden men saknas i fjällen. De gröna 3-6 cm. Höga skotten har starkt konvexa. Äggrunda blad medfin taggat kant. Det svenska namnet syftar sannolikt på likheten med svartbräken. Mossan bildar gärna rena täta vida mattor.

SVENSK FÖREKOMST : Bofast och reproducerande

EKOLOGISK GRUPP Autotrof (fotosyntetiserande)

Plagiochila asplenioides subsp
Plagiochila asplenioides subsp. porelloides - Liten bräkmossa & Skogsbjörnmossa. Sweden, Skåne, Skäralid, Söderåsens NP. 2014-01-04.
Plagiochila asplenioides subsp
Plagiochila asplenioides subsp. porelloides - Liten bräkmossa & Skogsbjörnmossa. Sweden, Skåne, Skäralid, Söderåsens NP. 2014-01-04.
Show More

Plagiomnium undulatum - Vågig praktmossa.

EKOLOGI : Vågig praktmossa växer på frisk eller fuktig, näringsrik skogsmark. Den förekommer oftast i lövskog där den ofta bildar mycket omfattande mattor i svackor i terrängen. Den växer ofta tillsammans med andra storvuxna, näringsgynnade mossor, t.ex. hårgräsmossa Cirriphyllum piliferum, hasselmossa Eurynchium angustirete, lundsprötmossa Oxyrrhynchium hians, bräkenmossa Plagiochila asplenioides, hakmossor Rhytidiadelphus spp. och tujamossor Thuidium spp.

KÄNNETECKEN : Skotten är upp till 10 cm höga, gröna och växer i relativt luckra mattor. Sterila skott är upprätta eller bågböjda, och fertila skott är upprätta. Den har underjordiska utlöpare som nya skott kommer upp från. Hanskott är relativt vanliga och har iögonfallande ”blommor” av stjärnlikt utspärrade blad i toppen på palmliknande skott; hanorganen syns som en mörkgrön, rund fläck i mitten. Både hon- och hanskott fortsätter ofta att förgrena sig efter befruktningen. Därför är de fertila skotten ofta extra uppseendeväckande med flera plymliknande, bågböjda skott i kanterna. Bladen är tvärvågiga, smalt tunglika och ofta mycket långa, ibland över 10 mm. Bladen är kort uddspetsade, har lång, tydlig nerv och är kraftigt nedlöpande. Bladcellerna är kantiga, ungefär lika långa som breda och relativt små, 10–15 µm, jämfört med övriga arter i släktet. Bladkanten har en tydlig kantlist av långsmala celler och tydliga tänder. Arten är skildkönad och kapslar är sällsynta. Locket är koniskt och saknar spröt.
Vanligen är vågig praktmossa omisskännlig, men på våren har de unga skotten brett ovala blad som ännu inte utvecklat sin karakteristiska tvärvågighet, vilket gör att man då kan förväxla den med andra arter i släktet. Upprätta skott kan eventuellt förväxlas med vågig sågmossa Atrichum undulatum som har liknande bladform men har parvist sittande tänder i bladkanten och åsar på översidan av bladnerven.

SVENSK FÖREKOMST : Bofast och reproducerande

Arten är tämligen allmän i södra Sverige, men norr om Mälardalen blir den snabbt sällsynt. Den är allmän i Danmark och södra Norge och mindre vanlig i norra Norge, Finland och på Island. Den förekommer i nästan hela Europa, på Kanarieöarna, Madeira, Azorerna, i Kaukasus, västra Asien och Etiopien.

EKOLOGISK GRUPP Autotrof (fotosyntetiserande)

Plagiomnium undulatum - Vågig praktmossa
Plagiomnium undulatum - Vågig praktmossa. Sweden, Skåne, Råå, Äsket. 2014-03-22.
Plagiomnium undulatum - Vågig praktmossa
Plagiomnium undulatum - Vågig praktmossa. Sweden, Skåne, Råå, Äsket. 2014-03-22.
Plagiomnium undulatum - Vågig praktmossa
Plagiomnium undulatum - Vågig praktmossa. Sweden, Skåne, Råå, Äsket. 2014-03-22.
Show More

Polytrichastrum formosum - Skogsbjörnmossa.

Wikipedia : Skogsbjörnmossa är en bladmossa i släktet Polytrichastrum. Färgen är mörkare och mattare än den stora björmossans. Mossan kan bli upp mot 12 cm hög. Sporkapslarna är trubbigt femkantiga. Den växer på skuggiga platser i skogar, framförallt lövskogar, från Skåne till Ångermanland, på såväl jord som block. 

EKOLOGISK GRUPP Autotrof (fotosyntetiserande)

Polytrichastrum formosum - Skogsbjörnmos
Polytrichastrum formosum - Skogsbjörnmossa. & Klippskapania, Scapania nemorea. Sweden, Skåne, Skäralid, Söderåsens NP. 2014-01-04.
Show More

Polytrichum juniperinum - Enbjörnmossa.

Wikipedia : Enbjörnmossa är en bladmossart som beskrevs av Hedwig 1801. Enligt Catalogue of Life ingår Enbjörnmossa i släktet björnmossor och familjen Polytrichaceae.

 Arten är reproducerande i Sverige 

EKOLOGISK GRUPP Autotrof (fotosyntetiserande)

Polytrichum juniperinum - Enbjörnmossa
Polytrichum juniperinum - Enbjörnmossa. Sweden, Skåne, Söderåsen, Skäralid. 2010-04-02.
Polytrichum juniperinum - Enbjörnmossa
Polytrichum juniperinum - Enbjörnmossa. Sweden, Skåne, Söderåsen, Skäralid. 2010-04-02.
Show More

Polytrichum piliferum - Hårbjörnmossa

Wikipedia : Hårbjörnmossa är en bladmossart som beskrevs av Hedwig 1801. Enligt Catalogue of Life ingår Hårbjörnmossa i släktet björnmossor och familjen Polytrichaceae, men enligt Dyntaxa är tillhörigheten istället släktet björnmossor och familjen Polytrichaceae. Arten är reproducerande i Sverige.

EKOLOGISK GRUPP Autotrof (fotosyntetiserande)

Polytrichum piliferum - Hårbjörnmossa
Polytrichum piliferum - Hårbjörnmossa. Sweden, Skåne, Bjuv, Åvarps stenbrott. 2017-04-02.
Polytrichum piliferum - Hårbjörnmossa
Polytrichum piliferum - Hårbjörnmossa. Sweden, Skåne, Bjuv, Åvarps stenbrott. 2017-04-02.
Show More

Rhizomnium punctatum - Bäckrundmossa. 

EKOLOGI : Bäckrundmossa växer främst på fuktig mineraljord t.ex. på sten, murken ved och trädbaser. Miljön är ofta skogsbäckar, sumpskog och andra skuggiga miljöer. Det är den rundmossa som har den vidaste ekologin och den kan även växa relativt torrt. Bäckrundmossa växer ofta tillsammans med en rad vanliga bäckkantsmossor, t.ex. på jord tillsammans med pellior Pellia spp., på ved med spretmossor Herzogiella spp. samt på sten och trädbaser tillsammans med cypressfläta Hypnum cupressiforme och råttsvansmossa Isothecium alopecuroides. Sporerna mognar på försommaren.

KÄNNETECKEN : Arten bildar 2–5 cm höga, mörkt gröna tuvor. Stammen är ofta rödfärgad, och i bladvecken finns ofta rikligt med mörkbruna rhizoider. Bladen är omvänt äggrunda till nästan cirkelrunda, och har oftast en kort och oansenlig udd i spetsen (ses med lupp). Bladkanterna är släta och har en tydlig kantlist som består av 2–4 rader av mycket långsmala, rödbruna, tjockväggiga celler. Kantlisten är skiktad i 2–3 cellager och endast i spetsen enkel-skiktad. Nerven är kraftig, rödbrun och upphör oftast strax nedanför bladspetsen. Bladcellerna är avlångt sexkantiga, ordnade i sneda rader och i bladets mitt 30–50 µm breda. Arten är skildkönad men kapslar förekommer relativt ofta. Kapseln är oval till kort cylindrisk och nickande. Kapselskaftet är 2–4 cm långt och rödgult. Sporerna är 30–50 µm i diameter, brungula och fint papillösa. Specialiserad vegetativ förökning är inte känd. Däremot kan arten lokalt sprida sig med hjälp av rhizoider; på t.ex. lågor i närheten av vatten kan arten täcka stora ytor genom rhizoiderna. 
Bäckrundmossa kan likna filtrundmossa Rhizomnium pseudopunctatum, men den senare har både stam- och bladvecksrhizoider och saknar alltid bladudd. En annan förväxlingsart kan vara stor rundmossa R. magnifolium, men den senare har både stam- och bladvecksrhizoider, en klenare kantlist och blad som vanligtvis helt saknar antydan till udd

SVENSK FÖREKOMST : Bofast och reproducerande

Arten är allmän i hela Sverige men norrut, och särskilt i rikare kärr, tar gradvis filtrundmossa R. pseudopunctatum vid. Den är allmän även i Norge, Finland och Danmark och har där ett liknande utbredningsmönster. Arten är tämligen allmän på Island och finns på Färöarna. Utbredningen inkluderar stora delar av Europa, samt delar av Nordafrika, Asien, Nordamerika och Grönland.

EKOLOGISK GRUPP Autotrof (fotosyntetiserande)

Rhizomnium punctatum - Bäckrundmossa
Rhizomnium punctatum - Bäckrundmossa. Sweden, Skåne, Råå, Äsket. 2014-03-22.
Rhizomnium punctatum - Bäckrundmossa
Rhizomnium punctatum - Bäckrundmossa. Sweden, Skåne, Råå, Äsket. 2014-03-22.
Rhizomnium punctatum - Bäckrundmossa
Rhizomnium punctatum - Bäckrundmossa. Sweden, Skåne, Råå, Äsket. 2014-03-22.
Rhizomnium punctatum - Bäckrundmossa
Rhizomnium punctatum - Bäckrundmossa. Sweden, Skåne, Råå, Äsket. 2014-03-22.
Show More

Sciuro-hypnum curtum - Spretgräsmossa.

EKOLOGI : Arten växer på förna, humusrik jord och jordtäckta stenar och klippor, ibland även på murket trä. Den växer vanligen i olika typer av skogar och hör till de arter som är vanliga även i granplanteringar.

KÄNNETECKEN : Bildar gröna eller gulgröna mattor, eller växer ofta inblandad bland andra arter. Skotten är 3-6 cm långa och oregelbundet förgrenade till glest fjädergrenade. Grenarna är som fuktiga vanligen plattade genom att bladen står ut åt två håll, och som torra raka eller svagt böjda. Stambladen är mer eller mindre utstående, plana eller svagt kupade, och raka eller med något krökt överdel. De är äggrunda till äggrunt hjärtlika och smalnar gradvis av till en smal spets. Bladnerven är enkel och slutar ibland i en liten udd på ryggsidan. Nerven når 40-75 % upp i bladet. Bladkanten är i stambladen tandad, i grenbladen kraftigt tandad. Bladskivans celler är 70-140 × 8-12 µm. Bashörnsgrupperna är äggrunda eller triangulära, slutar tydligt före bladnerven och är tydligt eller otydligt avgränsade. De består av rektangulära, tydligt utvidgade celler. Kapselskaftet är knottrigt i övre och slätt i nedre delen. Sporerna är 13-18 µm.
Spretgräsmossa är karakteristisk genom sina normalt plattade grenar, som vid en snabb blick kan påminna om en sidenmossa Plagiothecium. Små exemplar kan likna spärrgräsmossa Sciuro-hypnum starkii, men bladskivans celler är mycket längre, 70-140 istället för 35-80 µm långa. Spretgräsmossa kan även förväxlas med sandnäbbmossa Rhynchostegium megapolitanum och skillnader behandlas under den senare.
Exemplar som i utseendet bildar mellanformer mellan spretgräsmossa och spärrgräsmossa S. starkiiförekommer sällsynt. DNA-data från kloroplasterna placerar sådana plantor tillsammans med spretgräsmossa medan kärn-DNA för dem samman med späd gräsmossa Sciuro-hypnum reflexum. Det är för närvarande oklart hur man ska behandla sådana exemplar.
Under många år kallades vår art för Sciuro-hypnum oedipodium (Mitt.) Ignatov & Huttunen. Detta är emellertid en annan art som liknar spretgräsmossa men som finns i Nordamerika samt sällsynt från Kaukasus och österut i Asien.

SVENSK FÖREKOMST : Bofast och reproducerande

Spretgräsmossa förekommer i hela landet, men är troligen sällsynt i Norrland. Den finns i Danmark, Norge och Finland. Arten finns dessutom i stora delar av Europa, Asien och Nordamerika.

EKOLOGISK GRUPP Autotrof (fotosyntetiserande)

Sciuro-hypnum curtum - Spretgräsmossa
Sciuro-hypnum curtum - Spretgräsmossa. Sweden, Skåne, Råå, Äsket. 2014-03-22.
Show More

Sciuro-hypnum reflexum - Späd gräsmossa

EKOLOGI : Arten växer främst i skuggiga skogsmiljöer, men finns även i fjällen upp till den mellanalpina regionen. Den växer på marken, på block och klippor, murket trä och trädbaser.

KÄNNETECKEN : Bildar gröna eller gulgröna mattor eller ibland luckra vävar. Skotten är 2-4 cm långa och oregelbundet eller regelbundet fjädergrenade. Grenarna är inte plattade, och som torra kraftigt böjda. Stambladen är i basen upprätta eller ibland utstående, medan den övre delen av bladen är utspärrad eller tillbakaböjd. De är plana eller svagt kupade, hjärtlika till äggrunda och smalnar plötsligt av till en relativt lång övre del med en smal spets. Grenbladen är markant mindre och smalare än stambladen, och har inte utspärrade överdelar. Bladnerven är enkel och slutar ibland i en udd på ryggsidan. Nerven slutar nära bladspetsen. Bladkanten är i stambladen fintandad, i grenbladen kraftigt tandad. Bladskivans celler är 25-60(-95) × 6-12 µm. Bashörnsgrupperna är äggrunda och slutar tydligt före bladnerven. De består av kvadratiska till kort rektangulära, ibland något utvidgade celler. Kapselskaftet är knottrigt. Sporerna är 11-21 µm.
Späd gräsmossa är relativt späd och känns i övrigt igen på att den övre delen av stambladen är utspärrad, stam- och grenblad är mycket olika i form och genom att grenarna som torra är karakteristiskt krökta. I fuktigt tillstånd kan arten förväxlas med spärrsprötmossa Kindbergia praelonga som också har stamblad med en tillbakaböjd övre del och stam- och grenblad med tydligt olika utseende. Spärrsprötmossa är dock större, har inte tydligt krökta grenar som torr, har rektangulära till nästan linjära bashörnsceller, är skildkönad och har ett kapsellock med ett tydligt spröt. Späd gräsmossa kan även förväxlas med tromsgräsmossa Sciuro-hypnum tromsoeense och spärrgräsmossa S. starkii, och skillnader behandlas under dessa.

SVENSK FÖREKOMST : Bofast och reproducerande

Späd gräsmossa finns i så gott som hela landet. Den finns i Danmark, Norge (inkl. Svalbard), Finland och Island. Arten förekommer också i övriga Europa, Asien och Nordamerika.

EKOLOGISK GRUPP Autotrof (fotosyntetiserande)

Sciuro-hypnum reflexum - Späd gräsmossa.
Sciuro-hypnum reflexum - Späd gräsmossa. Sweden, Skåne, Råådalen, Görarp. 2014-01-15.
Sciuro-hypnum reflexum - Späd gräsmossa.
Sciuro-hypnum reflexum - Späd gräsmossa. Sweden, Skåne, Råådalen, Görarp. 2014-01-15.
Show More

SKOGENS RÖST

Rädda vad som räddas kan