top of page

Här blir det buskar och buskar som kan bli mindre träd, ett definitionsproblem ibland. Här hamnar också de två vedartade klätterrväxterna vi har i landet.(Lonicera periclymenum), murgröna (Hedera helix) och en tredje invasiv art nämligen, Clematis vitalba - Skogsklematis.
Jag upptäcker att allteftersom jag jobbar med webbsidan och de olika organismerna att jag saknar en massa bra bilder på framför allt kärlväxter. Ni får ha överseende med att det saknas en hel del buskar och en hel del bilder på de jag hitintills presenterar, det kommer såklart kompletteringar allt eftersom :)
Som vanligt får ni ta det för vad det är en ofullständig presentation som till skillnad från en bok hela tiden kan fyllas på och förbättras.

Clematis vitalba - Skogsklematis

BIOTOPER : BarrskogLöv-/barrblandskogMänskligt störd/skapad mark

NOTERING : Risk för invasivitet - Hög risk (HI) 4A,2DF

Wikipedia : https://sv.wikipedia.org/wiki/Skogsklematis

Skogsklematis (Clematis vitalba) är en art i familjen ranunkelväxter från EuropaTurkiet till norra Iran och AfghanistanKaukasus och nordvästra Afrika.

Klematis, liksom många ranunkelväxter, är giftig. I hela växten förekommer eteriska oljor och andra ämnen som irriterar hud och slemhinnor.

Corylus avellana - Hassel

BIOTOPER : Buskmark, Lövskog, Mänskligt störd/skapad mark, Trädbärande gräsmark, Ädellövskog.

SLU : https://editor.wix.com/html/editor/web/renderer/edit/eb4a5afd-9931-4d66-8abe-da0a32f21514?metaSiteId=d4ae9113-7c80-4264-a54f-4d3f02ea7a09

Veckans växt v. 8 2007 Hassel (Corylus avellana L.) Släktet Corylus består av ett 15-tal arter hemmahörande i den tempererade zonen. Som vildväxande i Norden återfinns endast en av dessa, Corylus avellana, vars naturliga utbredningsområde sträcker sig över större delen av Europa, främre Asien och norra Afrikas bergstrakter. Hasselns frukter uppskattades tidigt i historien. Torkade nötter har påträffats i 4000åriga pålbyggnadsboplatser i Östergötland, och i Norge har nötrestrer återfunnits i det vikingatida Osebergskeppet. Kring sekelskiftet 1800/1900 var nötodling på modet i flera europeiska länder. Intresset spreds även till Sverige, vilket resulterade i att storfruktiga utländska sorter planterades i privata odlingar. Det förekom även försök att odla hassel kommersiellt. Som exempel kan nämnas trädgårdsmannen Rudolf Abelins initiativ i Båstad efter inspiration från England. Dåtidens dröm om Norden som nötproducent har emellertid inte infriats. Istället blev odlingen i England, Belgien och Tyskland utkonkurrerad av producenter i områden med gynnsammare klimat. Idag svarar Turkiet, Italien, Spanien och Oregon för merparten av världsproduktionen. I våra hemträdgårdar finns emellertid fortfarande sortäkta buskar som minner om tiden när hasseln stod högt i popularitet. Ofta rör det sig om buskar med stora välsmakande nötter, ibland med lånade gener av den storfruktiga arten Corylus maxima. Hasselnötter brukar delas in i två grupper - de långsträckta "Filbertnötterna" och de runda "Cob-nötterna". Som exempel på sorter ur de båda grupperna kan nämnas 'Lambert Filbert' och 'Cosford'. En enda svensk sort - 'Alnarps Cob' - känner vi från litteraturen. Frukt- och bäruppropet letar efter den och efter andra äldre sorter av hassel. Vi är emellertid inte enbart intresserade av namnsorter utan också av storfruktiga buskar med ursprung från vår inhemska flora, speciellt buskar vars nötter använts i hushållet. (Vi ser framemot Ditt tips! Text: Inger Hjalmarsson)

Naturhistoriska Riksmuseet : https://www.nrm.se/faktaomnaturenochrymden/vaxter/frovaxterfanerogamer/vaxterpavaren/varvaxter/hassel.6086.html

Hassel kan blomma redan i februari månad, men vanligast är att den blommar i mars och april. Hasseln är vindpollinerad, där hanens hängen släpper ut en mängd pollenkorn, som med vindens hjälp förs över till den lilla röda honblomman. Hane och hona finns på samma buske.    

Hasselnötterna är goda och rika på fett och vitaminer. Den kan ge värdefull sallads- och matolja, som även används i parfymindustrin och till oljefärger. Som huskur brukades två teskedar torkade eller färska blad till en kopp vatten tre till fyra gånger dagligen mot diarré. Hassel finns i hela Europa, utom på några öar, samt längst i norra och nordöstra delen.

(Författare och foto Lars-Åke Janzon, fil.dr., Naturhistoriska riksmuseet)

Wikipedia : https://editor.wix.com/html/editor/web/renderer/edit/eb4a5afd-9931-4d66-8abe-da0a32f21514?metaSiteId=d4ae9113-7c80-4264-a54f-4d3f02ea7a09

Hasseln (Corylus avellana) är ibland, särskilt i tät skog, ett litet träd av 5–8 meters höjd, men blir gärna en yvig buske genom de talrika skotten från rothalsen. Den är en skuggväxt och har i vanliga fall tunna, mörkt och rent gröna löv som vissnar lätt. Den trivs dock i många trakter på solöppna ställen, till exempel i skärgårdar. Där blir löven blekare gröna, i det att skotten växer hela sommaren, med en rödaktig anstrykning.

Biologi : Hos hasseln är hänget, som gett ordningen namnet "hängeväxter", tydligt utpräglat i hanblomställningen. Det är ett långt, slakt, hängande, tätblommigt ax, som producerar stora mängder pollen och vajar av minsta vindil. Blomningen sker långt före lövsprickningen. Hanhängena bildas redan föregående år, liksom svenska träds knoppar i allmänhet, men övervintrar som knoppar utan några skyddande fjäll. Därför kan deras sträckning och blomning börja så snart dagsmejan gör sig kännbar, i mars eller april, ja ibland under blid och solig väderlek mitt i vintern. Ett hanhänge hos hasseln består av en lång huvudaxel med tättsittande skärmblad och inom vart och ett av dessa två tunna, sammanvuxna fjäll, nämligen två förblad, tillhörande den av fyra tvåkluvna ståndare (åtta ståndarknappar) bildade blomman. Honblommorna sitter i små knopplika ax, omgivna av vanliga knoppfjäll, mellan vilka de korta märkena skjuter fram som små purpurröda trådar. En honblomma består av ett mycket litet fruktämne och två trådlika märken, (jämför avenboken). Från blomningen till nötmognaden åtgår en tid av fem månader. Hasselns frukt är en typisk nötfrukt med ensamt frö, rikt på näringsförråd i hjärtbladen ("nötkärnan"), med benhård fruktvägg ("skalet") till fröets skydd. Välsmakligheten hos nötfröet beror på den fina nötoljan i näringsförrådet.

Tvillingnötter eller filipiner är hasselnötter som har två frön, eller kärnor, i sig.

Etymologi : Avellana betyder från Avella i Italien. Växtens fornsvenska namn, hasl återspeglas i ortnamnet Hässelby i närheten av Stockholm.

Cotoneaster multiflorus - Flockoxbär

BIOTOPER : Mänskligt störd/skapad mark. Risk för invasivitet, Hög risk, (HI) 2BC,4D

Wikipedia : https://editor.wix.com/html/editor/web/renderer/edit/eb4a5afd-9931-4d66-8abe-da0a32f21514?metaSiteId=d4ae9113-7c80-4264-a54f-4d3f02ea7a09

Flockoxbär (Cotoneaster multiflorus) är en rosväxtart som beskrevs av Aleksandr Andrejevitj Bunge. Flockoxbär ingår i släktet oxbär, och familjen rosväxter. Utöver nominatformen finns också underarten C. m. calocarpus.

Euonymus europaeus -Benved 
BIOTOPER : Buskmark, Lövskog, Ädellövskog.
Wikipedia : https://editor.wix.com/html/editor/web/renderer/edit/eb4a5afd-9931-4d66-8abe-da0a32f21514?metaSiteId=d4ae9113-7c80-4264-a54f-4d3f02ea7a09

Benved (Euonymus europaeus) är en i Sverige ganska sällsynt förekommande buske eller ett mindre träd. Den växer i SkåneBlekingeHalland, södra SmålandÖland och Gotland. Växten är vanlig i stora delar av Europa och förekommer sparsamt på sina håll i Nordamerika samt Nya Zeeland, men är inte ursprunglig där. Även i Europa ökade arten sin utbredning med människans hjälp.

Dialektalt kallas växten på Gotland Bainvid. Andra namn är korsbär, alster och spelbom. (Spelbom antas vara en förvrängning av ett av växtens många tyska namn, Spindelbaum.)

Utseende : Benved växer ofta som en buske, men kan bli upp till 10 m hög och är då ett litet träd. Den växer i den smalstammiga undervegetationen i lövskogar och skogsbryn tillsammans med andra buskar.

Blommorna och bladen är oansenliga, men de rosenröda frukterna, som sitter kvar långt in på vintern, har gjort denna benved ganska vanlig som prydnadsväxt i trädgårdar och parker. Namnet "benved", som används även om andra småträd, till exempel skogsolvon (Viburnum opulus), skogstry (Lonicera xylosteum) och skogskornell (Cornus sanguinea), syftar på den gulaktiga, hårda och fina veden.

Blomman har en stor nektaralstrande skiva innanför ståndarna och runt pistillens stift. Denna utgör blommans översta stamdel (blomaxeln) och dess starka utvidgning på bredden och ombildning till en tjock skiva gör att fruktämnet ibland tvingas ner under hyllet och ståndarfästet (undersittande fruktämne).

Fruktens rosenröda färg utgör en tydlig signal för djur. Fröna sitter kvar även när fröhusets rum står vidöppna. Omkring fröet sitter en köttig, orangegul mantel, det så kallade fröhöljet (arillus).

Lövens höstfärg är ofta i en röd färgskala.

Benvedens kvistar skiljer sig från andra träd och buskar genom de smala korkartade listerna i kvistarna som ger dem ett fyrkantigt utseende.

Giftighet : För människan smakar bäret inte gott och kan vara farligt att förtära, men det avskräcker inte fåglar. När dessa biter sönder fröhöljet, blir det egentliga fröet fritt och faller till marken. Även andra växtdelar kan ge människor problem vid förtäring, men giftigheten i bladen avtar efter blomningen. Problemen vid förtäring är vanligen av övergående natur (kräkningar, magsmärtor, diarré). Allvarliga fall är sällsynta, men oregelbunden hjärtverksamhet och kramper kan förekomma. Om mer än 5 frön förtärts bör Giftinformationscentralen (telefon 112) kontaktas. Dödsfall hos vuxen har inträffat efter 36 frön.

Användning : Den hårda veden kan användas som vackert snickarvirke, men på grund av de klena dimensionerna duger det bara till småsaker. I Storbritannien, där trädet kallas för spindle tree användes virket förr till alla möjliga föremål såsom stickor (att sticka plagg med), provstickor vid matlagning, pinnar i ryggen till pinnstolar samt till tvärslåar. Även pipskaft till lerpipor och tunna, svarvade utsmyckningar på diverse möbler och framställning av träkol.

En annan användning är vid växtfärgning, där benved kan ge ylle gula och gröna nyanser.

Medicinsk användning : Inom folkmedicinen används benved för utvärtes bruk där frukterna används för ingnidning mot skabb. De torkade, pulveriserade löven, eller en dekokt av bladen, användes till att behandla hundskabb samt i salva mot ohyra. Invärtes är substrat av benved kraftigt laxerande, kräkningsframkallande och galldrivande.

Hedera helix - Murgröna 
BIOTOPER : Lövskog, Trädbärande gräsmark, Ädellövskog.
SLU : https://www.slu.se/globalassets/ew/org/centrb/pom/murgrona.pdf
Veckans växt v. 16 2009:  Murgröna (Hedera) Murgrönesläktet omfattar ett tiotal arter städsegröna, klättrande buskar. I naturen finner man dem över ett stort område från Europa och norra Afrika till Asien och Japan. Murgrönorna klättrar själva med hjälp av häftrötter som sitter på de unga skotten.  De växer lika bra som marktäckare, och klarar oftast de flesta jordar och ljusförhållanden.  Murgrönorna har en mycket speciell egenskap – deras liv omfattar två olika faser.  De klättrande skotten är sterila, har flikiga blad och häftrötter (juvenil fas). När plantan är ca 10 år gammal, och har klättrat så högt den kan på sitt underlag, utvecklas buskiga grenar med diamantformade blad som saknar häftrötter men däremot kan blomma (adult fas). Om man beskär murgrönan regelbundet blir den tät och stannar dessutom i den juvenila fasen, med flikiga blad. Tar man däremot sticklingar av blomgrenar i den adulta fasen och planterar dem bli resultatet inte en klättrare utan en buske. Buskmurgröna odlades till exempel i Danmark 1875 och såldes från Alnarps trädgårdar från 1893 och framåt, åtminstone till 1939. Murgröna (Hedera helix) växer vild från Europa till Iran. Den växer sällsynt vild i södra delen av Sverige, och är Gotlands landskapsblomma. Murgrönan är en gammal medicinalväxt som bland annat använts för sårvård på grund av sina antibakteriella egenskaper. Den får gulgröna blommor i september-oktober som är omtyckta av fjärilar och bin. Blommorna följs av blåsvarta bär som mognar sommaren efter.
 
Wikipedia : https://sv.wikipedia.org/wiki/Murgr%C3%B6na

Giftighet : Hela växten är giftig, men giftmängden i bladen är inte så stor. Giftet verkar irriterande på hud och slemhinnor och kan ge dermatit hos känsliga personer. Bären innehåller mer gift, och 10-12 bär har en laxerande effekt på en vuxen människa.

Juniperus communis - En.

EKOLOGI : Enen är en tålig växt som växer såväl blött som torrt, på sur mark såväl som basisk mark.

BIOTOPER : Blottad mark, Buskmark, Friska gräsmarker, Torra gräsmarker, Trädbärande gräsmark, Öppna gräsmarker, Barrskog

Fuktiga-blöta gräsmarker, Löv-/barrblandskog, Lövskog, Mänskligt störd/skapad mark.
ÖVRIGT : Enen är Smålands landskapsträd.
Wikipedia : https://editor.wix.com/html/editor/web/renderer/edit/eb4a5afd-9931-4d66-8abe-da0a32f21514?metaSiteId=d4ae9113-7c80-4264-a54f-4d3f02ea7a09

En (Juniperus communis) är en vintergrön barrväxt inom familjen cypressväxter.

Historik : Enen är allmänt spridd över hela norra halvklotet. I takt med inlandsisens avsmältning kom den in från Danmark ungefär samtidigt som asp och björk. Den är köldtålig och dess utbredning har inte begränsats av klimatskäl i Sverige.

Beskrivning : Enen är tvåbyggare vilket betyder att individerna är honliga eller hanliga. Barren sitter i kransar om tre och honkottarna har tre fröfjäll. Det som i dagligt tal kallas enbär är egentligen ett slags bärkottar. Efter pollineringen utvecklas fröfjällen till ett köttigt bärlikt hölje kring de tre fröna. Enbärens frön mognar först under tredje året. Hankottarna består av pollensäckar som torkar och faller av kort efter det att pollenkornen spritts med vinden på våren.

En en, med typiskt utseende för Närsholmen på Gotland.

På enen ses ofta ett slags utväxter som fått namnet "kikbär" och som liknar ett öppnat fröhus med tre valv. Denna bildning består av tre mycket förstorade barr, som omsluter tre mindre sådana, och nedanför kikbäret sitter tre mycket små barr, liksom lågblad på grenen. Denna företeelse är en s.k. gallbildning, förorsakad av en däri boende insektslarvs angrepp på växtens skott, och kallas därför ett "zoocecidium". Insekten är en gallmyggaAllmän engallmygga, Oligotrophus juniperinus.

Enen är mycket vanlig i Norden och finns i hela den norra tempererade zonen. Enen är oftast busklik till följd av att kronstammen är låg och nedsänkt i mossa och barrmylla. Nästan alltid kan man dock längst nere urskilja en kort kronstam, som uppbär kronan. Enen är därför oftast ett buskträd. Inte sällan blir enen dock ett högstammigt träd av ungefär fyra till åtta meter, men kan nå en höjd av ända upp till femton meter, och har då oftast tät, cypresslik eller kägelformig krona. De renaste enbestånden ser man på magra, stenbundna backar mellan de odlade fälten, eftersom uthuggning och avbetning där har utrotat lövskogen. Vissa delar av fjällhedarna är också översållade med små enar, som antagit dynform eller spaljéform.

En inventering i Jämtland har visat att enen på 1950-talet nådde 1 300 m höjd, men 2008 hade den krupit högre, ända till 1 405 m. Oberoende undersökningar i AlpernaPyrenéernaJurabergen och Uralbergen har visat samma tendenser. Orsaken antas vara den period av global uppvärmning som jorden nu är inne i.

Användning : Inom folkmedicinen används växtens bär främst som urindrivande medel och ingår i ett flertal s.k. blodreningskurer. Avsikten med ett urindrivande medel i ett blodrenande medel är att öka utsöndringen av slaggämnen via urinen. Medlet ordineras även vid nedsatt njurfunktion för att öka utsöndringen av urinämnen. I svensk folkmedicin kokades kikbär i vatten eller mjölk och användes som botemedel för kikhosta.

Torkade enbär kan användas som krydda i till exempel såser och i rätter med viltkött. Enbär kan användas som brännvinskrydda, till exempel i gin och genever. Man använder också enen, såväl bär som ris, vid framställning av Gotlandsdricka och enbärsdricka

Status : Enen har det största utbredningsområde av alla barrväxter och i flera regioner ökar populationen. Endast i begränsade områden som England är enen på tillbakagång. Arten hittas i många naturreservatIUCN listar enen som livskraftig (LC).

Lonicera caprifolium - Kaprifol
EKOLOGI : Växer i torr till fuktig skog (ofta kraftig vegetativ spridning på sand), skogsbryn, buskmarker, vägkanter, på hällmarker, ödetomter och ruderatmarker. Sprider sig främst vegetativt men troligen även via frukterna som äts av fåglar vilka därmed kan sprida fröna. Många förvildade populationer härrör från trädgårdsutkast och ”rymlingar” från intilliggande trädgårdar.
KÄNNETECKEN : 
En lövfällande, klättrande buske (lian) som kan nå en höjd av 8 m. De parvist sittande bladen är brett äggrunda och kala med hel kant. De övre bladen (mot blomställningen) är skålformigt sammanväxta. Blommorna är stora (4-5 cm långa), tvåläppiga med smala kronbladsflikar som är gräddvita-ljusgula på insidan och svagt rödtonade på utsidan. Frukterna är orangea bär.

Främsta förväxlingsrisken är vildkaprifol Lonicera periclymenum, vilken är inhemsk i sydsvenska kusttrakter men även odlad och förvildad i resten av södra Sverige, Vildkaprifolen skiljer sig genom att ha fria, skaftade övre blad, blad som är håriga på undersidan som unga och genom att ha röda bär. Kronpipen är på utsidan tätt glandelhårig (0,3-0,5 mm långa hår) hos vildkaprifol medan den är nästan kal hos äkta kaprifol.
FÖRVÄXLINGSRISK : Förväxlingsrisk föreligger även med en handfull andra odlade och än så länge sällan förvildade kaprifoler: vintergrön kaprifol L. sempervirens (vintergrön, har talrika blommor i en tät kvast, kronan är utvändigt kal, röd och tubformad med korta, trubbiga och likformiga kronbladsflikar samt kontrasterande gula ståndarknappar); eldkaprifol L. × brownii (lik vintergrön kaprifol men har blommor som är utvändigt finludna och har tydligt olikstora kronbladsflikar); blomsterkaprifol L. × heckrottii (blommor kransställda, ofta mörkröda på utsidan, orange-gula på insidan); rosenkaprifol L. × italica (ofta utspärrat håriga grenar, blommor med hårig och glandelhårig utsida av kronpipen, äggrunda, 1-1,5 mm långa stödblad vid fruktämnets bas vilka saknas hos äkta kaprifol); praktkaprifol L. tragophylla (stora [6-8 cm långa], ofta gula till ljust orangea blommor med på insidan hårig kronpip, unga blad med hårig undersida); tellmannskaprifol L. × tellmanniana (stora [6-8 cm långa], ofta mörkt gula-orangea blommor med på insidan hårig kronpip, unga blad med kal undersida; denna art är ännu ej noterad som förvildad i Sverige). (Tyler 2018)
FÖREKOMST : Populär odlad art sedan 1600-talet (Tyler m.fl. 2007). Ganska vanlig som förvildad i södra Sverige upp till Karlstad, södra Dalarna och Gävletrakten, norr därom ännu sällsynt. Första fyndet som förvildad gjordes i Hultsfred, Småland/Kalmar län 1824 (Edqvist & Karlsson 2007) men det finns ett herbarieark från Solna insamlat 1821 (Virtuella herbariet 2022; osäkert om detta exemplar är vilt eller odlat). Ursprunglig i södra Europa till Kaukasus.
HOT : Bildar täta, krypande bestånd, längs marken och upp i buskar och träd, vilka tränger ut andra arter.

Risk för invasivitet - Mycket hög risk - (SE) 4A,3DF

Lonicera xylosteum - Skogstry
BIOTOPER : 
Barrskog, Buskmark, Löv-/barrblandskog, Lövskog, Trädbärande gräsmark, Friska gräsmarker, Öppna gräsmarker.
NatureGate : https://luontoportti.com/sv/t/1347/skogstry

Växtform och höjd : Buske. 1–2 m.

Blomma : Ganska liten, gulvit. Kronan klocklik, 2-läppig, 10–15 mm lång. Överläppen 4-flikig, underläppen hel. Kronans utsida korthårig, insidan långhårig. Fodret grunt 5-tandat. Blommorna parvis i bladvecken.

Bladen : Bladskivor ca. 5 cm långa, helbräddade, äggrunda, med utdragna spetsar, på båda sidor glandel- och fjäderhåriga. Ovansidan matt grågrön, undersidan ljus och med upphöjd nervatur. Skaftade blad motsatta.

Frukten :  Glandelhårigt, mörkrött, glänsande bär.

Växtplats : Lundar, ibland som prydnadsväxt.

Blomningstid : Juni.

Det finns omkring 110 tryarter, de flesta i norra halvklotets tempererade och varma områden. Många arter används som prydnadsväxter och dessa härstammar vanligen från Europas bergstrakter eller från Nordamerika.

Skogstryet är en buske som förgrenar sig redan vid basen. Den förekommer helst i rika sluttningslundar och vid åkerkanter. Dess bär är bittra och giftiga. Arten lämnar ett glatt, segt och hållbart virke.

Wikipedia : https://sv.wikipedia.org/wiki/Skogstry

Skogstry (Lonicera xylosteum), även kallad bentry, är en oftast helt låg men lummig, vackert grön buske i familjen kaprifolväxter med smärta, behagfullt sträckta grenar och mjuka, tunna, finhåriga blad. Det växer i skuggiga, steniga lundar, och någon gång kan det på sådana ställen bli ett smalt, krokstammigt småträd av upp till 2 meters höjd. Om de beskuggande träden huggits ned kan skogstryet leva kvar länge på den solöppna marken, men blir då lägre, knubbigare och mera blekbladigt.

Sverige och Finland går denna art nästan upp till polcirkeln men i Norge är den inskränkt till landets södra del.

Veden är mycket hård och seg. I Skåne och svenskfinland kallas därför skogstryn för hårdved. Man ska inte förväxla detta med skogskornell, som också traditionellt kallas hårdved. Det är detta som det från grekiskan hämtade xylosteum betyder.

Blomkronan är hos släktet Lonicera olikbladig och symmetrisk, närmare bestämt tvåläppig med underläppen bildad av en, överläppen av fyra kronflikar. Det har fem ståndare. Blomningen är tidig och infaller i maj eller juni). Skogstry får mörkröda bär som sitter parvis. Bären är giftiga och ger kräkningar, ansiktsrodnad, överdriven törst och vidgade pupiller.

Lycium barbarum - Bocktörne
BIOTOPER : Mänskligt störd/skapad mark.  
Risk för invasivitet, Låg risk, (LO) 3A,2D
Wikipedia : https://sv.wikipedia.org/wiki/Bockt%C3%B6rne

Bocktörne eller kinesiskt odlade goji (Lycium barbarum) är en art i familjen potatisväxter och förekommer naturligt i centrala Kina. Arten finns naturaliserad i Sverige och odlas ibland som trädgårdsväxt.

Torkade gojibär, det vill säga frukterna hos bocktörne.

BeskrivningVäxten, Bocktörne är en lövfällande buske och tomat-släkting som vanligen blir mellan 80 och 200 cm hög. Den skjuter rikligt med rotskott. Grenarna är långa och tunna, vanligen bågböjda, med ljus slät bark och många tornarBladen är grågröna, lansettlika, bredast vid mitten, med helbräddad bladkant. Blommorna är skaftade och kommer ensamma eller några få tillsammans i bladvecken. Kronan är trattlik med femflikiga, stjärnformigt utbredda flikar. Fodret är tvåflikigt. Arten blommar i juni-juli i Sverige. Bocktörne är mycket lik arten bredbladigt bocktörne (L. chinense), men den senare har bredare, äggrunda eller avlånga blad som är rent gröna. Fodret har 3-5 flikar. Grenarna har endast få eller inga tornar.

Frukterna – kinesiska gojibär

Huvudartikel : Gojibär : Gojibär (engelska: wolfberry, goji berry eller goji) är det kommersiella namnet på växtens frukter. Bären har formen av en ellipsoid och är 1-2 cm i diameter. Dess färg är röd eller orange.

När bocktörne odlats som trädgårdsväxt finns det en källa som säger att den har giftiga bär, Wigander 1976.[1] Det är okänt om det kan ha funnits en giftig sort eller om den uppgiften bara baseras på att bocktörne är en potatisväxtSolanaceae, där det finns många arter med giftiga bär.

Varieteter : Arten kan indelas i två varieteter:

var. barbarum, som har breda, tunna blad. Frukterna är röda med mer än 15 frön i varje.
Gojibär - Bocktörne - Lycium barbarumvar. auranticarpum, har smala, köttiga blad. Frukterna är orangegula och har 4–8 frön.

Jalapeno.nu  : https://jalapeno.nu/gojibar-bocktorne.html
Gojibäret växer ursprungligen i trakterna kring Himalaya och har använts i kinesisk läkekonst under flera tusen år.
Bäret innehåller stora mängder ämnen som antioxidanter, mineraler och vitaminer, och i Sverige säljs ofta gojibär torkade eller som juice i hälsokosthandeln
Smaken påminner om russin fast med en lite beskare smak.

Prunus spinosa - Slån
BIOTOPER :
Buskmark, Havsstrand, Mänskligt störd/skapad mark, Sötvattensstrand, Trädbärande gräsmark.
SLU : https://editor.wix.com/html/editor/web/renderer/edit/eb4a5afd-9931-4d66-8abe-da0a32f21514?metaSiteId=d4ae9113-7c80-4264-a54f-4d3f02ea7a09
Veckans växt v. 42 2006  : Slån Prunus spinosa L. Vildväxande slån är nära släkt med våra odlade plommon och körsbär. Det växer i snår, gärna längs vägrenar och gärdsgårdar, där det syns vackert blommande under våren. I Sverige är förekomsten riklig i Skåne och längs kusterna upp till 60:e breddgraden. Slånet förekommer vanligen som en buske, men kan vid enstaka tillfällen bilda ett litet träd. Buskarna förökar sig med rotskott. På så vis bildas täta svårgenomträngliga buskage, speciellt som grenarna har vassa tornar. Frukterna är vanligen runda, upptill 20 mm i diameter. Under mognaden skiftar huden från grönt till nästan svart med blåaktig dagg. Fruktköttet är grönaktigt, kärvt och omslutande en stor sten, Slånbär är rika på sura garvämnen. Den sträva garvsyresmaken mildras om de får mogna ordentligt och bli frostnupna. Snart är rätta tiden att skörda slånbär! Slånbär används traditionellt till saft och likör men kan även avnjutas på andra sätt. Linnés lärjunge Per Kalm gjorde följande kulinariska iakttagelser under sin Västgöta och bohuslänska resa 1742: "Stärkelsebären, som på denne orten allestädes i stor ymnighet växte, sades vara alltför sköna, när de stekas uti i smör i en panna och man sedan strör lite socker på dem. Somliga plockade dem och torkade uti ugnen." Slån korsas lätt med andra arter av Prunus, varför det förekommer mellanformer mellan t ex krikon och slån. Frukt- och bäruppropet vill gärna veta mer om såväl storfruktiga slånbär, som korsningar mellan slånbär och dess nära släktingar, vilka odlats och/eller använts i hushållet.
Text och foto: Inger Hjalmarsson, Pom 
Wikipedia : https://sv.wikipedia.org/wiki/Sl%C3%A5n

Slån eller slånbärsbuske (Prunus spinosa[2] L.) är en buske i familjen rosväxter, mer sällsynt ett litet träd.[3] Den får blå eller blåsvarta stenfrukter som kallas slånbär. Busken, som har vassa tornar, växer vilt i större delen av Europa. I Sverige är den vanlig i södra Sveriges kustlandskap.

Beskrivning : Busken är normalt 1–2[2][4] meter hög men kan växa till 3–4[5] meters höjd med åren. Grenarna sitter mycket tätt, och på grenarna finns många vassa tornar. Den har ett välutvecklat rotsystem (rotskottsförökning[3]), som gör busken mycket svår att flytta.

Bladen är 2–5 cm långa och växer vanligen inte ut förrän efter att busken har blommat. Den blommar i maj, ibland även juni, med små (kronbladen är 5–8 mm) vita blommor med 20 ståndare och luktar lite svagt åt mandelhållet. På hösten får busken drygt 1 cm stora, blåsvarta bär.

Slånbären påminner till färgen om blåbär men är större och stenfrukter, upp till 20 mm stora. Den är nära släkt med körsbär och plommon, det senare antyds av franskans namn prunelle ('litet plommon'). Omogna bär är sura eller nästan bittra men efter höstfrost utvecklas sockerämnena i bäret och smaken blir sötare.

Biotop och utbredning Slån trivs på torra, solbelysta platser i kalkrik jord.

Busken finns i hela Europa (utom Island), i Främre Asien och till och med i Nordafrika. Slån finns även på några platser i östra Nordamerika, men är inte ursprunglig där.

Sverige finns slånbärsbusken i hela Götaland och stora delar av Svealand. Den är vanligast i kustområden. I Finland finns slån sällsynt på hela Åland, men i Fastlands-Finland bara i ett mycket smalt kustbälte i sydvästra Finland.

Skörd och egenskaper : Bären innehåller garvsyra som ger dem en kärv och sur, nästan bitter smak. När temperaturen sjunker under noll grader omvandlas garvsyran, och slånbärens smak blir sötare och mindre sträv. Det fungerar utmärkt att imitera detta genom att lägga dem i frysen under 1–2 dygn. Slånbären används ibland till saft, och man väntade åtminstone förr till efter första ordentliga frostnatten innan man skördade. En annan anledning till att skörda sent är att slånbär mognar sent, och därför är det lämpligt att ge dem så lång tid som möjligt att bli fullmogna.

Slånbär innehåller 60 gånger fler antioxidanter än vindruvor och räknas till Sveriges nyttigaste vilda bär/frukter.

Användning : Av slånbär kan tillverkas saftlikör[3] och gelé/mos. Vid tillagningen bör kärnorna tas bort innan kokning, så de inte överför sin bitterhet till mos eller dryck.

Saft finns att köpa från lokala safttillverkare på flera platser i landet. Bären används även för att smaksätta alkoholhaltiga drycker, framförallt likör som till exempel pacharán och sloe gin. Av bären kan även tillverkas slånbärsgelé (eller liknande mos/puré).

Många fågelarter äter slånbär, inklusive trastar.

En lite udda användning är att man använder tornarna till att vid korvstoppning försluta ändarna på korvskinnet. Därav det dialektala namnet korvstickbuske på slån.

Slånets ved är hård och kan bland annat användas till träsnide.

Rosa rugosa - Vresros
EKOLOGI : Arten producerar frukter, nypon, som sprids med fåglar och längs vattendrag. Den reproducerar sig även vegetativt med rhizom och rotfragment. Frukterna sprids lätt med vatten då de tål både söt- och saltvatten. De håller sig flytande långa perioder och även om frukten går sönder så tål även fröna att flyta vidare en relativt lång period. Frukterna från denna art har bättre flytförmåga än många av dess släktingar, detta gör det möjligt för den att sprida sig långa sträckor. Väl rotad bildar den täta bestånd med hjälp av rotskott som också kan bilda nya plantor om de skulle gå av och spridas med, till exempel, vattendrag.
KÄNNETECKEN : Vresros är en rikt grenig och tätt taggig ros med stora (upp till 9 cm breda) vita till mörkt rosa blommor samt stora (2-3 cm breda), från ändarna plattade nypon. Bladen är tjocka och rynkiga, på ovansidan blankt mörkgröna och kala, på undersidan tätt håriga. Foderbladen är hela och kala. Taggarna är oliklånga och raka med luddhårig bas. Den kan bli drygt två meter hög.
FÖREKOMST : Vresros härstammar från nordöstra Asien och importerades till Europa i slutet av 1700-talet. Den fördes till Sverige som prydnadsväxt men har senare använts som sandbindare. Första rapporten om förvildning i Sverige kom 1918 från Lidingö. Arten finns idag i hela Sverige och säljs fortfarande som trädgårdsväxt.
HOT : 
Arten växer ofta på sanddyner längs stränder där den stabiliserar sanden och förhindrar erosion och vidare dynbildningar. Den är och kan komma att bli ett stort problem i många hotade naturtyper. Den bildar ofta så täta bestånd att den tränger ut inhemska arter.

Vresros hamnade på en delad andraplats (invasivitetsindex 26,6 av maximalt 38) av 721 bofasta svenska växtarter som har introducerats efter år 1700, i ett förslag till riskklassificering av främmande växter (Tyler m.fl. 2015).
ÅTGÄRD : 
Naturvårdsverket är ansvarig myndighet för arbetet med invasiva arter på land och tillhandahåller information och rekommendationer som berör vresros.

Eventuella förekomster bör utraderas och arten rapporteras, om möjligt med fotografi, genom Artfaktas rapporteringstjänst.

Risk för invasivitet : Mycket hög risk : (SE) 4AB,4EF

Sambucus nigra - Fläder
BIOTOPER : Buskmark, Lövskog, Mänskligt störd/skapad mark, Löv-/barrblandskog, Trädbärande gräsmark, Ädellövskog.
SLU : chrome-extension://efaidnbmnnnibpcajpcglclefindmkaj/https://www.slu.se/globalassets/ew/org/centrb/pom/flader.pdf
Veckans växt v. 15 2010 Fläder (Sambucus nigra L.) Fläderns bär är rika på mörka hälsobringande och immunförstärkande antocyaniner. De har sedan urminnes tider tillvaratagits genom torkning, saftkokning och vinframställning. Idag finner vi också bärens extrakt i flaskor och pillerburkar på hälsokostaffärernas hyllor. Dessa produkter är populära inte minst i förkylningstider. Fläderbären nyttjas även industriellt som naturligt färgämne. I södra och mellersta Sverige har det varit vanligt att skörda fläderbär från vildväxande bestånd och enstaka buskar i den egna trädgården. I andra länder i Mellaneuropa och Nordamerika förekommer kommersiell odling. Inte minst i vårt grannland Danmark odlas bären till saft som i sin tur utgör bas för exempelvis soppor och kompotter. Flädern är förnöjsam och snabbväxande, varför den också lämpar sig till olika lä- och skyddsplanteringar. Fläderbuskarna på bilderna växer i tjänstemannafruktodlingen vid det numera nedlagda sockerbruket i Roma, Gotland. Syftet med de snart 100-åriga buskarna torde ha varit att ge såväl lä som bär till hushållen. De ärtstora, svarta eller svartvioletta fläderbären mognar relativt sent, i september-oktober. Helst bör alla bären i klasen vara mogna när man skördar. Bären plockas med stjälk, och kan med fördel repas innan tillredningen. Det är viktigt att känna till att fläderns gröna växtdelar innehåller en glykosid, som kan ge giftverkan. Den vildväxande flädern uppvisar stor variation. I Danmark har man genom urval och korsningar tagit fram rikgivande sorter med stora och ensartat mognande bär. Bland dessa kan nämnas Sambu, Korsør och Allesø. Sorterna förökas med sticklingar och buskarna planteras med 3-4 meters avstånd. Flädern vill ha rikligt med kvävegödsling för att ge god skörd, men är i övrigt lättskött. Skördar på uppemot 15 ton per hektar är inte ovanliga. Svenska sorter av fläder för bärproduktion saknas i den pomologiska litteraturen, men sorter som valts ut och odlats lokalt kan förekomma. Känner du till en sådan lokalsort av fläder? Hör gärna av dig till fruktochbaruppropet@pom.info eller Frukt- och bäruppropet, CBM, Box 57, 230 53 Alnarp.
(Text och foto: Inger Hjalmarsson, Frukt- och bäruppropet )


Wikipedia : https://sv.wikipedia.org/wiki/Fl%C3%A4der
Fläder (Sambucus nigra) är art i familjen desmeknoppsväxter. Arten förekommer naturligt i Europa till västra Sibirien, nordvästra AfrikaTurkiet och över Kaukasus och Iran till Indien. Fläder växer i låglandet och i bergstrakter upp till 1 800 meter över havet. Arten odlas också på andra håll, både som prydnadsväxt och för sina olika användbara växtdelar.

Det är en stor buske eller träd som kan bli upp till 10 meter högt. Grenarna har rent vit märg. Bladen sitter motsatta, de är gröna och parbladiga. Fläderblommorna sitter i tillplattade, breda blomställningar och har en karakteristisk stark och söt doft, som framförallt lockar flugor som pollinerare[. De små blommorna är vita eller svagt gulaktiga med ljusgula ståndarknappar. Blommorna är oftast i fem delar, med fem foderblad, fem kronblad, fem fria ståndare och tre fruktblad, vilket som senare gör att frukten bildar tre kärnor (tre frukter). Blommorna är hermafroditiska. Frukterna är botaniska bär och blir först röda, men de blir senare svarta och glänsande. Arten blommar i juni-juli och bären mognar under augusti.

Det finns även odlingssorter av fläder som skiljer sig från vildformen i färg, till exempel mörkt rödlila blodfläder och gulbladig fläder. 

Under förkristen tid ansågs flädern garantera att goda husandar skulle stanna på gården. Ett danskt ordspråk lyder: "Hvor hylden ej vil gro, kan mennesket ikke bo" - Där fläder ej vill gro, kan ingen människa bo.

Fläder växer i låglandet och i bergstrakter upp till 1800 m ö h.[1] Den föredrar måttlig till sandig, kväverik och frisk, lätt sur lerjord.

Liknande arter : Arten skall inte förväxlas med sommarfläder (S. ebulus). Dessa arter är giftigare än den flädern. De är dock inte särskilt lika. Druvfläder har gulgröna blommor i en rundad klase och bären blir röda som mogna. Sommarfläder är en drygt meterhög ört och vissnar ner till marken varje vinter. Blommorna och frukterna relativt lika, blommorna har dock röda ståndarknappar. I Nordamerika förekommer den liknande arten kanadafläder (S. canadensis) och på Madeira finns den endemiska madeiraflädern (S. lanceolata).

SjukdomarFläderskinn, Hyphodontia sambuci, är en form av svamp som bildar vita täcken, 50-100 µm tjocka, på bark och stam, de angriper särskilt fläder. Det är inte en art, utan flera arter som samverkar, Lyomyces.

Användning : Blommorna kan användas vid tillverkning av saftfläderblomssaft, i södra Sverige kallad hyllesaft. Även bären går att koka saft på.

I Tyskland gör man en fläderblomchampagne [källa behövs] som kan innehålla upp till 10 % vol alkohol. Den håller sig i flera månader. Saften kokas eftersom fläder annars kan vara giftigt. Det går att fritera blomklasarna till dessert, på tyska kallas den rätten Hollerschöberl eller Hollerküchle. De har använts inom medicinen, där de kallades "Flores sambuci". Bärsaften kan med fördel användas för färgning, liksom blomsaften.

Genom att blanda den kokta saften med vitt vin eller alkohol kan en form av drink framställas, liksom man kan använda den för att krydda brännvin. En svensk sort är Hallands fläder med varunummer 7 hos Systembolaget.

Man kan även göra sylt på bären, så kallad fläderbärssylt.

Bevarandestatus : För beståndet är inga hot kända. Hela populationens anses vara stabil. IUCN listar arten som livskraftig (LC).

Toxicitet : Strukturformel för sambunigrin

Växtens blad, bark och rötter innehåller ett gift, sambunigrin, som i kontakt med vatten avsöndrar blåsyra. Vid kokning splittras sambunigrin och gifteffekten försvinner. Även omogna bär och frön i mogna bär innehåller ämnet, vilket gör att de råa bären inte bör ätas. Giftet tillhör gruppen cyanogeniska glykosider, som finns hos många växter.

De omogna fläderbären och andra växtdelar av fläder innehåller även andra toxiner, framför allt irriterande saponiner och eteriska oljor som troligtvis förstörs vid upphettning. Man har detekterat cyanhaltiga glykosider i låga halter i växtens alla delar förutom i blomman, men inget fall med cyanväteförgiftning efter förtäring av äkta fläder är känt.

Enligt Giftinformationscentralen i Sverige är blommorna och de mogna svarta bären ofarliga att förtära. Förtäring av bären i rikliga mängder, och i synnerhet omogna, kan däremot ge magbesvär med magkrämpor, illamående, kräkningar och diarré.

Ulex europaeus - Ärttörne

BIOTOPER : Friska gräsmarker, Mänskligt störd/skapad mark, Öppna gräsmarker.

Främmande art, HI, Risk för invasivitet, Hög risk, (HI) 2AC,3DF

Wikipedia : https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%84rtt%C3%B6rne

Ärttörne (Ulex europaeus) är en städsegrön buske som blir upp till en och en halv meter hög och får gula blommor som blommar från maj till juni. I Sverige förekommer den mest i den södra delen.

Viburnum opulus - Olvon
BIOTOPER : 
Buskmark, Löv-/barrblandskog, Lövskog, Ädellövskog, Barrskog, Mänskligt störd/skapad mark.
Wikipedia : https://sv.wikipedia.org/wiki/Skogsolvon

Skogsolvon (Viburnum opulus) är en buske i familjen desmeknoppsväxter.

Beskrivning : Busken når sällan mer än en höjd av 5 meter. De stora platta blomställningarna kontrasterar mot det kraftigt gröna lövverket. Bladen är handflikiga, och har, för att kunna fungera trots att de är så breda, flera huvudnerver. Bladskaftet har 2 smala stipler nedtill, och upptill 1 eller 2 par gröna, skållika honungskörtlar (nektarier). De kallas "extraflorala" för att nektarierna sitter på vegetativa delar. Eftersom de inte har någon betydelse för insektsbesök i blommorna eller pollineringen har man kallat dem extranuptiala. I många fall är det dock uppenbart att nektarierna besöks av myror, som i gengäld jagar bort uppkrypande skadedjur (insektslarver) från växtens övre, spädare delar, särskilt från blommorna.

Blomställningen innehåller två slags blommor: de mittersta är små, gulvita och tvåkönade. De yttersta däremot är stora och rent vita, men har inga fertila delar och är alltså könlösa. Kantblommorna har till uppgift att vägleda insekter till blomställningen, där mittblommorna är de verkliga blommorna med nektarståndare och pistill.

Frukten är en stenfrukt med klarröd färg. Den hänger kvar hela vintern. Fruktköttet smakar obehagligt, men förbättras efter frost. Bilden visar även en fruktsten, det vill säga fruktväggens inre, trähårda lager närmast omkring fröet, och ett längdsnitt av fröets delar: en stor frövita (näringsförrådet), och i dess ena ände ett mycket litet växtanlag (även kallat grodd eller embryo).

En trädgårds- eller kulturform av denna art är snöbollsbusken (Viburnum opulus 'Roseum' syn sterile), utmärkt av klotrunda, helvita blomställningar som uppkommer genom att alla blommor är av det könlösa slaget. Denna växt är således steril (ofruktsam). Blomningen hos den odlade varianten varar längre än på den vilda, ursprungliga växten. Förökning av den sterila varianten sker genom sticklingar och rotutskott.

Habitat : Förekommer naturligt i Europa, norra och västra Asien, norra Nordamerika. I bergstrakter når arten 1300 meter över havet.

Artens utbredning går över nästan hela Europa. Saknas nästan helt i Spanien och Portugal.

Biotop : Skogsolvon hör hemma på skogsängar och i skogsbryn.

Giftighet : Snöbollsbuske (V. opulus 'roseum')

Bäret uppges ibland i litteraturen som giftigt. Icke desto mindre används det, liksom barken, i naturläkekonsten.

Enligt Giftinformationscentralen kan förtäring av mer än 10 à 15 bär ge magbesvär, men svåra komplikationer är ovanliga. Giftverkan beror bland annat på bärens innehåll av garvämnen.

Enligt Wigander (1976) däremot, kan svåra förgiftningar vara dödliga.

Olvon i kulturen : Olvon nämns i sångerna Visa vid midsommartidEtt rött olvon vid ängen (Oy u luzi Chervona kalyna) och Kalinka.

Hantverk : Träet i grenarna är dels tämligen hårt, dels lättkluvet. Det har gjort att i gamla tider skomakare använde olvonträ för tillverkning av pligg. En hemslöjdtillämpning är pinnar i vävskedar.

NatureGate : https://luontoportti.com/sv/t/1396/olvon

Växtform och höjd : Buske. 1–3 m.

Blomma : Två typer av blommor. Stora, sterila, vita kantblommor är 5-flikiga med rund spets. Små, tvåkönade mittblommors vita hylle är ofta klocklikt. 5 ståndare. Pistill utan stift med 3 märken. Blomställningen en platt, ca. 10 cm bred kvast.

Bladen : Bladskivor ca. 6 cm långa, treflikiga. Flikarna stortandade med utdragen spets. Mittnerverna på ovansidan glandelhåriga. Undersidan fint hårig, grå. Bladen motsatta, skaftade och utan stipler.

Frukten : Röd stenfrukt.

Växtplats : Lundskogar, lundkärr, bäckkanter. Även som prydnadsväxt.

Blomningstid : Juni–juli.

Antalet arter i olvonsläktet är ca. 150. De flesta av dessa hör hemma i norra halvklotets tempererade områden. Det finns endast 3 europeiska arter. Många av de arter används som prydnadsväxter härstammar från Nordamerika.

Olvonbusken har kantiga grenar och en vacker blomning. Olvonets stora kantblommor saknar både ståndare och pistiller och de tjänar därför enbart som lockbete för pollinatörerna. Som pollinatörer fungerar bin och skalbaggar men självpollination förekommer också. Olvonet förekommer främst på fuktiga rika marker. Dess bark har i tiderna använts för att ge smärtlindring. Barken och veden luktar illa.

bottom of page