top of page

Cakile maritima - Marviol

BIOTOPER : Havsstrand

Marviol är en ört med blekt rödlila blommor. Marviol är en strandväxt som är vanlig längs havskusterna i södra Sverige, men som kan förekomma ända upp till Västerbotten. Den växer både på sandstränder och stenstränder. Wikipedia

 Användning : Späda blad och stjälkar kan användas råa i sallad eller ingå i någon varmrätt. Äldre blad är lämpliga att blanda med andra som har mildare smak. Blommorna har en söt doft och kan passa som dekoration.Rötterna går att torka och mala till ett pulver som kan blandas med annat mjöl vid bakning av bröd.

Marviol har liksom rucola och senap en skarp och pepprig smak. Detta är karaktäristiskt även för andra korsblommiga vilda växter.

SOM MEDICIN : Marviol har använts medicinskt mot skrofler och skörbjugg.

Marviol är rik på c-vitamin. Fröerna innehåller en fet olja.

www.skogsskafferiet.se 

Calla palustris - Missne
BIOTOPER: Klibbalkärr, Småvatten, Vattendrag, Barrskog, Kalkfattiga myrbiotoper, Kalkrika myrbiotoper, Lövskog, Sjöar, Triviallövskog.
Missne är en art i familjen kallaväxter. Den är den enda arten i släktet och har en cirkumboreal utbredning. Den förekommer naturligt i Sverige och är allmän i de södra delarna, men är mer sällsynt i norr. Den växer i tjärnar och insjöar. Arten odlas även som vattenväxt i trädgårdar. Wikipedia

Caltha palustris - Kabbleka

BIOTOPER : Fuktiga-blöta gräsmarkerSmåvattenSötvattensstrand

Öppna gräsmarkerKalkfattiga myrbiotoper, Kalkrika myrbiotoper

Öppna myrbiotoper.

Kabbeleka kan i vissa fall vara ett bygdemålord, som syftar på andra arter: bredkaveldun, hästhov, arter av släktet Chrysanthemum, ej närmare specificerade. Kabbleka, även Kabbeleka, är en växt med gula blommor Wikipedia

Campanula persicifolia - Stor blåklocka

EKOLOGI : Stor blåklocka är hävdgynnad och förekommer i olika typer av gräsmarker och i brynmiljöer. Den gynnas främst av slåtter som hävdform. Ofta kvarstående från odling vid äldre bebyggelse. Den tål en viss näringspåverkan. Några följearter är vårbrodd (aggregat) Anthoxanthum odoratum agg., gullviva Primula veris och prästkrage Leucanthemum vulgare.

Gynnas av hävd och småskalig störning, missgynnas av utebliven störning och igenväxning.

Typisk art i Silikatgräsmarker 6270, Slåtterängar i låglandet 6510. Vanlig även i Kalkgräsmarker 6210, Stagg-gräsmarker 6230, Lövängar 6530, Trädklädd betesmark 9070. Positiv signalart inom Ängs- och betesmarksinventeringen.

KÄNNETECKEN : 

Stor blåklocka är en flerårig, medelstor ört som blir 30–100 cm hög. Stjälken är upprätt, trind och kal, med vit mjölksaft. Rosettbladen är glesa, 7–15 cm, långsmala, omvänt äggrunda och glest naggade med ljusare spetsar. Stjälkbladen är strödda, lansettlika och smalare uppåt stjälken. Knoppen är 2–4 cm, smalt oval, trubbig och längsveckad med foderflikar som är 2–3 mm breda. Fruktställningen består av kapslar på korta grenar i stjälkens topp. Kapslarna är omvänt äggrunda, ljusbruna och upprätta.

Stor blåklockas vintergröna, långsmala och glest naggade blad är typiska där de nedre är bredare ovan mitten och de övre mer lansettlika. Klockorna är stora, över 2 cm, med centimeterlånga vita märkesflikar. Någon gång ses vitblommande former.

FÖRVÄXLINGSRISK : 

Ängsklocka Campanula patula – har en kantig, grenig blomstjälk och saknar bladrosett. Stjälkbladen är omvänt äggrunda. Knopp och frukt är mindre, med långa smala foderflikar.

Liten blåklocka Campanula rotundifolia – har greniga, tunna blomstjälkar med trubbiga knoppar och mycket mindre, smala foderflikar. Rosettbladen är mindre, runda och trubbtandade.

Skogsnoppa och norsknoppa Gnaphalium sylvaticum, G. norvegicum – har smalare, ca 0,5–1 cm breda, jämnbreda–lansettlika blad som är gröna ovan och vitt filthåriga under.

FÖREKOMST : Vanlig i Götaland, Svealand och längs södra Norrlandskusten.

Campanula rotundifolia - Liten blåklocka

EKOLOGI : Har en stor bredd vad gäller biotoper, men växer företrädesvis i mer eller mindre öppna, näringsfattiga och torra till friska miljöer, som gräs-, hedmarker och dyner, hällmarker, vägkanter, fjällhedar och glesa skogar. Den är en bra signal för hävd. Några följearter är gökärt Lathyrus linifolius, vårbrodd (aggregat) Anthoxanthum odoratum agg., knippfryle Luzula campestris och slåttergubbe Arnica montana. Arten gynnas av hävd och störning och missgynnas av igenväxning.

Liten blåklocka pollineras till stor del av bin, men åtminstone tetraploida populationer kan självpollineras (Maad m.fl. 2013, Sutherland & Galloway 2018). Ökande blomstorlek med ökande höjd över havet i Skandinavien tros bero på en anpassning till större pollinerande bin med ökande altitud, från små solitärbin och humlor i låglandet till stora humlor i alpina områden (Maad m.fl. 2013). Backblåklocka subsp. rotundifolia har en förmåga att leva kvar länge, trots att förhållandena försämras, och kan sedan svara snabbt genom att expandera när förhållanden förbättras igen (Lindborg m.fl. 2005).

Typisk art i Stagg-gräsmarker 6230, Silikatgräsmarker 6270, Slåtterängar i låglandet 6510, Lövängar 6530, Trädklädd betesmark 9070. Karakteristisk art i Höglänta slåtterängar 6520. Vanlig även i Grå dyner 2130, Torra hedar 4030, Enbuskmarker 5130. Positiv indikator inom NILS, Nationella Inventeringar av Landskapet i Sverige.

KÄNNETECKEN : 

En ganska lågväxt, vanligen 20-30 cm (upp till 50 cm) hög, flerårig ört med 15-30 mm långa och blålila, någon gång vita, klockformade kronor som har grunt inskurna flikar och ett grunt (1-2 mm) treflikat märke. Arten blommar i juli-september. Stjälken har lineära, oskaftade blad med hel kant medan rosettbladen är ca 1 cm breda och rundat njur- till hjärtformade med långa skaft. Frökapslarna är hängande med porer vid basen (vilka gör att fröna skakas ur först vid kraftig vind eller skakning, vilket ökar spridningsavståndet jämfört med om de skulle spridas vid mindre skakningar).

Arten förekommer som tre bristfälligt utredda underarter i Sverige. Underarterna skiljer sig åt i antal och storlek hos blommorna, i växtsätt samt i kromosomtal (Lid m.fl. 2005). Backblåklocka subsp. rotundifolia (tetraploid kromosomuppsättning) har ofta talrika, relativt små (vanligen < 20 mm långa) blommor och växer upprätt, medan skredblåklocka subsp. groenlandica (tetraploid) och lappblåklocka subsp. gieseckiana (diploid) båda växer mer krypande, har en till tre större blommor samt bredare frökapslar. Identifikationen och separationen av underarterna försvåras av att planthöjden och antalet blommor per stjälk minskar medan blomstorleken ökar, mer eller mindre kontinuerligt, med stigande höjd över havet (i Norge; Maad m.fl. 2013)

FÖRVÄXLINGSRISK : 

Stor blåklocka Campanula persicifolia – är i alla delar större(upp till 1 m hög) och styv, Har en kraftigare, ogrenig stjälk. Rosettbladen är större och långsmala, med nedvikt och ofta fint naggad kant. Frökapslarna är uppstående med porer i övre halvan. Blommorna är större (vanligen 30–40 mm långa) och har djupt inskurna märkesflikar (ca 1 cm, liklånga med stiftet).

Ängsklocka Campanula patula – är tvåårig och har en kantig, hårig stjälk. Rosettblad saknas och stjälkbladen är omvänt äggrunda. Den har något större, rödlila blommor med betydligt djupare inskurna och mer utbredda kronflikar. Knopparna är spetsiga, med längre foderflikar och kapslarna är upprätta med porer mot spetsen.

Gentianor och gentianellor Gentiana spp., Gentianella spp. – har långsmala–äggrunda, motsatta blad. Kronan är mer uppåtriktad och fodret annorlunda.

FÖREKOMST : 

Liten blåklocka förekommer över i princip hela landet, där underarten backblåklocka subsp. rotundifolia är den vanligaste och finns i hela landet, åtminstone nedom fjällen, medan skredblåklocka subsp. groenlandica förekommer i de södra och mellersta fjällen och lappblåklocka subsp. gieseckiana är rapporterad från det nordligaste fjällområdet i Torne lappmark. Backblåklocka har sannolikt minskat när tidigare öppna landskap har fått minskad hävd och beskogats, men minskningen märks inte i upprepade provinsflorainventeringar, där jämförelserna gjorts på en grov kilometerskala (2,5–5 km) som knappast fångar upp mindre förändringar hos vanliga arter.

Arten förekommer cirkumpolärt i Eurasiens och Nordamerikas tempererade, alpina och arktiska områden (Hultén & Fries 1986, Sutherland & Galloway 2018). Liten blåklocka tros ha uppstått för 2,2 millioner år sedan i södra Centraleuropa från andra diploida Campanula-arter kring Medelhavet, varifrån den har spridit sig över resten av norra halvklotet (till Nordamerika för ca 114 000 år sedan; Sutherland & Galloway 2018).

HOT : Missgynnas av upphörd hävd, att öppna marker växer igen med träd och av ökad näring som leder till att arten trängs ut av mer högvuxna och konkurrensstarka växter.

Cardamine amara - Bäckbräsma

BIOTOPER : Kalkfattiga myrbiotoper, Kalkrika myrbiotoper, Öppna myrbiotoper, Klibbalkärr, Lövskog, Sötvattensstrand, Triviallövskog

Fuktiga-blöta gräsmarker, Ädellövskog, Öppna gräsmarker.

VäxtformFlerårig ört.

Höjd. 20–40 cm. Stjälk upprätt–uppstigande, knappt förgrenad, kantig, kal.

BlommaRadiärsymmetrisk. Vit krona med fyra 7–9 mm långa blad. Foder bestående av 4 ca. 3 mm långa blad med rund spets och uppblåst bas. 6 ståndare. Ståndarknappar mörkt violetta. Sambladig, 2-talig pistill. Blommor i klasar som formar kvastar.

BladenParbladiga, rent gröna, kala. Lågblad långskaftade. Övre stjälkblad nästan oskaftade. Hög- och lågbladens småblad lika stora, ovala, tandade eller vågkantiga. Bladen strödda.

FruktenSkida delad i 2 rum av hinnartad skiljevägg. 2–3 mm lång, platt och med ca. 15 mm långt fruktskaft. Frön ljusbruna.

VäxtplatsKällor, skogskärr, bäckar, diken, strandsnår.

BlomningstidMaj–juni.

Bäckbräsman är en perenn källväxt. Den övervintrar grön och tål nedfrysning. Växten är därför redo att blomma tidigt på våren. Bäckbräsman är en god indikator på källpåverkan. Den växer vid källdrag, ibland ganska långt från själva källan.

Arten är självpollinerad men det bildas ganska få frön. Den förökar sig vanligen vegetativt med hjälp av lossnade revor. Dessa flyter iväg med bäckens strömmar till nya växtplatser.

Bäckbräsman påminner mycket om ängsbräsman (C. pratensis). Man kan dock skilja arterna på bäckbräsmans bladrosett. Rosettbladens småblad är annorlunda till form och storlek än mellanbladens. NatureGate

Cardamine bulbifera - Tandrot

BIOTOPER : LövskogÄdellövskog.

Växtform . Flerårig ört.

Höjd . 30–60 cm.

BlommaRadiärsymmetrisk. Ljuslila krona med fyra 12–16 mm långa blad. Foder bestående av 4 hinnkantade blad med rund spets. Foderblad klart kortare än kronbald. Sambladig 2-talig pistill. Sex ståndare varav 2 korta och 4 långa.

Bladen. Lågblad långskaftade och flikiga. Lägre mellanblad parbladiga. Småblad hinnkantade och något tandade. Övre mellanblad ovala, helbräddade. I övre bladveck svarta groddknoppar. Kala. Bladen strödda.

FruktenSkida delad i 2 rum av hinnartad skiljevägg. Ca 3 mm lång med ca 15 mm långt fruktskaft. Skidor förblir ofta outvecklade.

Växtplats. Hassellundar och lövängar.

Blomningstid(Maj–)Juni.

Den perenna tandroten är fridlyst i Finland. Den är kalkgynnad. Tandroten blommar i lundarnas fältskikt tidigt på våren, före trädens och buskarnas lövsprickning. På detta sätt försäkrar den sig om tillräcklig mängd ljus. Växtens knoppar är långt utvecklade redan föregående höst och detta möjliggör en tidig blomning. Tandroten utvecklar sällan frö. Den förökar sig vegetativt med hjälp av groddknoppar som bildas i bladvecken. De avfallna groddknopparna rotar sig och ger upphov till genetiskt identiska individer.

Tandroten kan också föröka sig med hjälp av sin snabbt växande jordstam, speciellt om växtplatsen inte har tillräckligt med ljus. En ny individ uppkommer då en del av jorstammen förlorar kontakten med moderindividen. Som namnet antyder har tandroten tandlika knoppar på sin jordstam.

Cardamine impatiens - Lundbräsma

BIOTOPER : Lövskog, Ädellövskog.

Cardamine pratensis - Ängsbräsma

EKOLOGI : Förekommer främst på frisk–fuktig betes- och slåttermark, fuktängar och längs stränder. Den är en tydlig signal för fuktiga gräsmarksmiljöer. Några följearter är låga starrar som hundstarr Carex nigra, hirsstarr Carex panicea, skallror Rhinanthus spp., kärrsälting Triglochin palustris, gökblomster Lychnis flos-cuculi och olika arter av spiror Pedicularis spp.

Gynnas av hävd och störning, missgynnas av igenväxning.

Typisk art i Fuktängar 6410. Vanlig även i fuktiga delar av Stagg-gräsmarker 6230. Positiv signalart inom Ängs- och betesmarksinventeringen. Positiv indikator inom NILS, Nationella Inventeringar av Landskapet i Sverige.

KÄNNETECKEN : 

Ängsbräsma är en flerårig, spenslig ört som blir 10–50 cm hög. Stjälken är upprätt, ogrenig, ihålig och kal. Rosettbladen är parbladiga med uddblad som större än parbladen. Ett blad har 1–8 par småblad som är vågigt runda–elliptiska och har en bladkant med liten uddtand vid nervändarna. Stjälkbladen är strödda och parbladiga med småblad som är smalare än rosettbladens. Knoppen är ljusgrön till en början men spricker upp tidigt så att de rosa kronbladen syns. Knopparna sitter på skaft som förlängs under mognaden. Fruktställningen består av en klase med smala, snett uppåtriktade skidor.

Ängsbräsma känns igen på bladrosetter med kort- eller oskaftade parblad och en ihålig, kal stjälk. Formen på småbladen är variabel och tre underarter finns beskrivna: äkta ängsbräsma subsp. pratensis, kärrbräsma subsp. paludosa och polarbräsma subsp.

FÖRVÄXLINGSRISK : 

Småvänderot Valeriana dioica – har långsmala parblad, även rosettbladen, som ofta är mörkare gröna. Bladen har gles nätnervatur och saknar uddtänder i nervändarna.

Andra bräsmor Cardamine spp. – har inte kombinationen av bladrosetter, kort- eller oskaftade småblad och en fuktig–blöt växtmiljö.

Sumpfräne och strandfräne Rorippa palustris, R. sylvestris – har sågade–tandade småblad. Föredrar näringsrika miljöer. Sumpfräne är ettårig. Strandfräne växer ofta i stora bestånd med uppstigande–upprätta stjälkar. Har gula blommor.

FÖREKOMST : Äkta ängsbräsma är vanlig i Götaland och södra Svealand. Kärrbräsma är vanlig i hela landet förutom Norrlands inland och i fjälltrakterna där polarbräsma istället tar vid.

BIOTOP : Fuktiga-blöta gräsmarker, Kalkrika myrbiotoper, Småvatten, Sötvattensstrand, Öppna gräsmarker, Öppna myrbiotoper, Kalkfattiga myrbiotoper

Carduus acanthoides - Piggtistel
EKOLOGI . Piggtistel är bofast på torr, kalkrik, oftast kraftigt kulturpåverkad mark som vägkanter, åkerkanter och kulturbetesmarker. Mera tillfälligt uppträder den kring gårdar och på avfallsplatser, ruderatmarker och kalkbrott. Ursprungligen har den troligen kommit in i landet med orent utsäde och vallfrö. Den äldsta noteringen från Sverige är från Landskrona 1751.
KÄNNETECKEN : Piggtistel är en tvåårig, 50–200 cm hög, grenig, ljusgrön ört. De avlångt lansettlika bladen är djupt parflikiga, kala eller sparsamt krushåriga på undersidan. Stjälken är kraftigt vingad ända upp till korgarna. Både blad och stjälk har en mängd hårda, stickande tornar som åtminstone på stjälkens vingar ofta är mer än 5 mm långa. Korgarna sitter ensamma eller 3-4 tillsammans i stjälk och grenspetsar. Korgarna är relativt stora, ca 3 cm breda med spindelvävshåriga, stickande holkfjäll. Blommorna är ljust röda, sällan vita. Arten blommar i juli-september. Piggtistel sammanblandas då och då med krustistel C. crispus. Krustistel är emellertid mörkare grön, har mindre (ca 2 cm breda) korgar samt svagare och kortare tornar som på stjälkens vingar är högst 3 mm långa. Bladen är filthåriga på undersidan. Piggtistel hybridiserar både med krustistel och nicktistel C. nutans.
FÖREKOMST : Piggtistel är ursprunglig i sydöstra Europa. I Sverige finns den idag som bofast i Skåne, Blekinge, på Öland och Gotland samt i Västergötland. Den har inga aktuella fynd från Bohuslän, Södermanland, Västmanland och Uppland. Flest lokaler har piggtistel i Skånes kalkområden (224 lokaler) och på Gotland. Även om den fortfarande finns på åtskilliga lokaler i dessa landskap, har den gått tillbaka under senare decennier. Arten har dessutom blivit funnen som tillfällig i flera landskap, även i den norra delen av landet. I Danmark finns piggtistel här och där, framför allt på Själland och Bornholm. Här uppges den ha varit betydligt vanligare på 1800-talet. I Norge och Finland är den endast känd som tillfällig på ruderatmark. Som ursprunglig eller naturaliserad finns piggtistel i sydöstra Europa från trakten av Kaspiska havet, i söder från Mindre Asien, Balkanhalvön och norra Italien till norra Tyskland och nordvästligast till Danmark och Sverige. I övriga delar av Europa uppträder den endast tillfälligt. Piggtistel är införd i Nord- och Sydamerika.
HOT : Piggtistel är en ljus- och värmekrävande växt. All igenväxning är därför ett uppenbart hot mot arten.

Carlina vulgaris - Spåtistel

EKOLOGI : Spåtistel är lätt att känna igen under stora delar av året och är en bra signal för kalkrika och torra hävdade marker. Några följearter är brudbröd Filipendula vulgaris, olika jungfrulin-arter Polygala spp. och solvändor Helianthemum spp.

Gynnas av basmineral, hävd och ljus, missgynnas av igenväxning.

Typisk art i Enbuskmarker 5130, Kalkgräsmarker 6210, Alvar 6280. Vanlig även i Silikatgräsmarker 6270, Slåtterängar i låglandet 6510, Höglänta slåtterängar 6520. Positiv signalart inom Ängs- och betesmarksinventeringen. Positiv indikator inom NILS, Nationella Inventeringar av Landskapet i Sverige. Kalkgynnad, 1 poäng i söder och 0 poäng i norr enligt NILS lista över rikmarksarter.

KÄNNETECKEN : 

Spåtistel är en tvåårig, lågvuxen och taggig ört som blir 10–60 cm hög. Stjälken är upprätt, grenig upptill, rödaktig och ullhårig. Rosettbladen är brett–smalt lansettlika och tandade med kraftiga taggar. Stjälkbladen är strödda och stjälkomfattande, i övrigt ser de ut som rosettbladen. Knoppen är stor och bred, med gula diskblommor och starkt taggiga yttre holkfjäll. Fruktställningen är ljusgrå och består av 2–5 korgar i toppen av stjälk och grenar. Som vissen är den kvarstående som en taggig vinterståndare.

Spåtistelns vissna blomställningar står kvar under mer än ett år och är tillsammans med de lansettlika taggiga bladen bra kännetecken för arten. Holkfjällen dras ihop vid torka och spärras ut vid fuktiga förhållanden – den spår väder! Den är ofta tvåårig med enbart bladrosett första året.

FÖRVÄXSLINGSRISK : 

Andra tistlar Cirsium spp., Carduus spp. – framför allt bladrosetter kan vara svårskilda, men andra tistlar har mer tydligt parflikiga blad eller annorlunda bladform.

Ängsskära Serratula tinctoria – har en grönare, mer grenig stjälk. Bladen är parflikiga och vasst sågtandade, ej taggiga.

FÖREKOMST : Mindre vanlig i kalktrakter i Götaland och södra Svealand upp till Gästrikland. Vanlig på Öland och Gotland.

Centaurea cyanus - Blåklint

BIOTOPER : Åkermark, Mänskligt störd/skapad mark.

Centaurea jacea - Rödklint

EKOLOGI : Rödklint växer i torra–friska miljöer. Den gynnas främst av slåtter som hävdform. Den tål en viss näringspåverkan och dyker ofta upp på före detta åkermark men även i magra gräsmarker. Några följearter är vårbrodd (aggregat) Anthoxanthum odoratum agg., prästkrage Leucanthemum vulgare och svartkämpar Plantago lanceolata.

Gynnas av hävd och småskalig störning, missgynnas av igenväxning eller intensivt bete.

Karakteristisk art i Silikatgräsmarker 6270, Slåtterängar i låglandet 6510. Vanlig även i Kalkgräsmarker 6210, Fuktängar 6410 (inkl. undertyp Kalkfuktängar 6411).

KÄNNETECKEN : 

Rödklint är en flerårig ört som växer nedliggande–upprätt och blir 30–80 cm hög. Stjälken är grenig upptill, korthårig och sträv. Den har ingen bladrosett. Stjälkbladen är strödda, brett lansettlika, gråaktiga och glest tandade med mycket små tänder (här behövs lupp för att kunna se!). Knoppen har ljusbruna holkfjäll med ett rundat, något flikigt bihang överst. Fruktställningen består av ensamma korgar i toppen av stjälk och grenar. Frukten har en kort hårpensel.

Rödklintens smala, lite grågröna blad tillsammans med en upptill grenig blomställning är bra kännetecken. De nedre stjälkbladen kan vara något parflikiga.

FÖRVÄXLINGSRISK : 

Väddklint Centaurea scabiosa – har alla blad parflikiga, saknar de små tänderna på stjälkbladen och har en kantigare stjälk. Holkfjällen har en svart fransad hinnkant. Växer generellt i torrare miljöer.

Svartkämpar Plantago lanceolata – har bladrosetter med långsmala, lansettlika blad. Stjälken är aldrig grenig och blomställningen är annorlunda.

Andra rödblommiga klintar Centaurea spp. – har bredare och/eller flikiga blad utan de små tänderna i bladkanten. De flesta arterna är mycket ovanliga.

FÖREKOMST : Vanlig i Götaland, delar av Svealand och mindre vanlig i södra Norrlands kustland och älvdalar. Sällsynt i norra Norrland.

Chrysosplenium alternifolium - Gullpudra

BIOTOPER : Klibbalkärr, Sötvattensstrand, Kalkfattiga myrbiotoper

Kalkrika myrbiotoper, Lövskog, Triviallövskog, Ädellövskog.

Växtform : Flerårig ört.

Höjd: 5–15 cm.

Blomma Liten gulgrön och radiärsymmetrisk. Saknar hylle. Fodret består av 4–5 blad. 8 ståndare, pistill 2-talig med 2 stift. Blomställningen en kvast med gulgröna, kronbladslika högblad.

Bladen : Lågblad skaftade, njurlika, vanligen naggade och glest håriga. Blommornas stödblad gulgröna med hjärtlik bas. Bladen strödda.

FruktenKapsel som öppnar sig likt en skål.

VäxtplatsVid källor, bäck- och dikeskanter, lundkärr, våtmarker vid stränder.

BlomningstidMaj–juni.

Gullpudrans släkte (Chrysosplenium) omfattar 60 arter och hör till stenbräckeväxternas familj. Speciellt många arter av gullpudra finns i Östasien. Gullpudran blommar tidigt, ofta före lövsprickningen. Dess allmänna utbredning följer ganska noggrant vattendragens stränder. Gullpudran föredrar växtplatser med lerbotten.

Polargullpudran (C. tetrandum) är ganska vanlig i fjäll-Lappland. Polargullpudran liknar den vanliga gullpudran. Den är emellertid mindre och helt kal. NatureGate

Cichorium intybus - Cikoria
BIOTOP : 
Mänskligt störd/skapad mark,Torra gräsmarker

Öppna gräsmarkerÅkermark.


Cikoria eller vägvårda är en flerårig ört i familjen korgblommiga växter med ljusblå blommor. I Skåne dialektalt kallad blåbinkegräs och blåblinka. En äldre regional namnform är Jernört. Den har historiskt använts bland annat som sallat, kaffesurrogat och som medel mot gikt. Wikipedia
 

Användning

BLAD

Bladen hos cikoria kan användas råa i sallad eller kokas. De har en besk smak, särskilt när växten blommar, men kan mildras genom att sätta en hink över plantan eller genom blanchering.

BLOMMA OCH KNOPP

Blommorna kan också användas i sallad och knopparna kan syltas.

ROT

Roten kan kokas och användas som rotgrönsak, bäst är de unga rötterna. Skörda rötterna första året innan blomning. Rostad cikoriarot kan (som kvickrotekollon och snärjmåra) fungera som koffeinfritt kaffesubstitut.

SOM MEDICIN

Cikoria är lätt laxerande och kan användas vid förstoppning; stimulerar aptiten och matsmältningen; urindrivande och har renande verkan på urinvägarna.
 

Innehållsämnen

Roten innehåller fett, proteiner, bitterämnen och sockerarten inulin som sägs vara bra för diabetiker eftersom det inte påverkar blodsockret. Bladen innehåller dessutom vitaminerna C, K, P och dikaffeylvinsyra.
https://www.skogsskafferiet.se/

Cirsium acaule - Jordtistel (NT)
EKOLOGI : 
Jordtistel växer på kalkrika marker som är torra till friska. Naturbetesmarker, vägkanter och tuviga fuktängar kan hysa arten. Arten är tydligt hävdgynnad. Bladrosetten är tätt tryckt mot marken. Genom detta växtsätt undviker plantan att vid bete eller slåtter förlora en stor del av sin bladmassa. Dessutom gör den taggiga konstruktionen av växten att den svårligen kan betas (Ekstam m.fl. 1988). Några följearter är darrgräs Briza media, vildlin Linum catharcticum och olika orkidéer Orchidaceae.

Typisk art i Kalkgräsmarker 6210. Vanlig även i Silikatgräsmarker 6270, Alvar 6280, Lövängar 6530. Positiv indikator inom NILS, Nationella Inventeringar av Landskapet i Sverige. Kalkgynnad, 1 poäng i söder och 0 poäng i norr enligt NILS lista över rikmarksarter.

KÄNNETECKEN : Jordtistel är en flerårig, taggig ört som tillhör familjen korgblommiga växter (Asteraceae). Den mycket korta stjälken mäter endast 1–3 cm. De styva bladen är parflikade med kraftiga taggar och sitter samlade i en rosett vid markytan. På ovansidan är de kala medan undersidan är finhårig. Den ensamma blomkorgen är 1,5–3 cm bred och färgen rödviolett. Blomningen sker i juli–augusti. Jordtistel i blom kan inte förväxlas med någon annan svensk växt. Den kan sällsynt bilda hybrider med andra arter i släktet Cirsium.

FÖRVÄXLINGSRISK : 

Kärrtistel Cirsium palustre – har en högrest stjälk. Bladen har glesare, spetsiga flikar, betydligt finare taggar och undersidan är vitt filthårig.

Vägtistel Cirsium vulgare – har också en högrest stjälk. Bladen är styvt taggiga, ovansidan är grågrön och undersidan vitt filthårig.

Spåtistel Carlina vulgaris – växer upprätt och har ljusare gröna, hela, brett lansettlika blad med kraftiga taggar.

Piggtistel och nicktistel Carduus acanthoides, C. nutans – har under första året bara en bladrosett. Bladflikarna är mer triangulära jämfört med jordtistelns mer rektangulära. I kalktrakter i södra Sverige, främst Öland och Gotland.

FÖREKOMST : 

Jordtistel är funnen främst i Götaland med enstaka utpostlokaler i södra Svealand. På fastlandet har den minskat kraftigt medan den har klarat sig bättre på Öland och Gotland. Även i de kalkrikare trakterna i Västergötland och Östergötland håller den sig kvar (Artportalen 2015). Minskningstakten under 30 år beräknas i Skåne (Tyler m.fl. 2007) till 83 % och i Bohuslän (Blomgren m.fl. 2011) till 34 %, baserad på data från mitten av 1900- till början 2000-talet.

Jordtistel förekommer spridd i Danmark (Fredriksen m.fl. 2012), mycket sällsynt i Norge med enstaka lokaler (Artskart 2015) men saknas i Finland (Finsk växtatlas 2015). Den förekommer för övrigt i en stor del av Europa (Tutin 1976).

HOT : Upphörd hävd gör att jordtisteln försvinner. I ohävdade marker har den lågväxta plantan svårt att fortleva då den omgivande vegetationen skuggar ut den. Även ökad kvävetillförsel gör att den konkurreras ut av mer snabbväxande arter och därför försvinner från betesmarken (Ekstam m.fl. 1992).

ÖVRIGT : Artepitetet acaule betyder ”utan stjälk”. Det engelska namnet är passande nog dwarf thistle (dvärgtistel). Första fynduppgiften publicerades av Linné under hans öländska och gotländska resa 1741 (von Linné & von Sydow 1962.). Det var vid Vibble på Gotland som han såg en utslagen jordtistel och kunde beskriva växten.

Cirsium palustre - Kärrtistel

BIOTOPER : Fuktiga-blöta gräsmarker, Sötvattensstrand, Öppna gräsmarker, Öppna myrbiotoper, Kalkfattiga myrbiotoper

Kalkrika myrbiotoper, Lövskog, Triviallövskog.

Kärrtistel är en art tillhörande familjen korgblommiga växter. Den förekommer i Sverige både som två- och flerårig. Arten blir mellan 50 och 250 centimeter hög. Den har smala mörkgröna parflikiga blad som har taggig kant och blekgrön undersida. Wikipedia

Clematis vitalba - Skogsklematis

BIOTOPER : BarrskogLöv-/barrblandskogMänskligt störd/skapad mark

NOTERING : Risk för invasivitet - Hög risk (HI) 4A,2DF

Cochlearia danica - Dansk skörbjuggsört
BIOTOPER : Havsstrand,
Den danska skörbjuggsörten är en ettårig men övervintrande strandväxt. Den föredrar fuktig och milt, maritimt klimat och neutral, kväverik jordmån. Dansk skörbjuggsört användes förr som nyttoväxt och åts som sallat. Alla arter i Cochlearia-släktet är självpollinerade

Colchicum autumnale - Tidlösa
BIOTOPER : Fuktiga-blöta gräsmarker, Mänskligt störd/skapad mark,Öppna gräsmarker, Friska gräsmarker.
NOTERING : Veckans växt v. 38 2007  SLU.
Tidlösan är en knölväxt. Den blommar oftast på hösten med krokusliknade blommor, men det finns arter som blommar både på vintern och på våren. Enklaste sättet att se skillnad på en krokus och en tidlösa är att räkna ståndarna. Krokusen har 3 ståndare medan tidlösan har 6 ståndare. Tidlösans blad kommer först på våren. Dessa är gröna, glansiga och upp till 30 cm stora. Det finns ett 60-tal arter av tidlösor eller nakna jungfrun som de också kallas för. De tillhör familjen Colchicaceae och finns vildväxande från Portugal och Nordafrika i väster, genom Europa och Asien fram till Himalaya i öster. Namnet Colchicum kommer från Colchis som är en region i Georgin, där en del arter växer i stora mängder. Tidlösan är mycket giftig, det gäller växtens alla delar. Giftet heter colchicin och används bland annat till att titta på växters kromosomer eftersom giftet stör celldelningen. Det fantastiska med tidlösor är att de kan blomma utan vatten eller jord. Det är bara att lägga knölen i fönstret och vänta. Den art som har odlats längst i vårt land är C. autumnale som på svenska heter tidlösa. Den kom till Skandinavien redan under 1400-talet och Rudbeck den äldre odlade den i Uppsala Botaniska trädgård år 1666. Knölarna blir 6 cm långa och 4 cm breda med mörkbrunt skal. Från varje knöl kommer det 1-6 bägarformade blommor. Dessa är ca 10 cm stora och blekt rosalila i färgen med gula ståndare. Men det finns stor variation inom arten. Tidlösan är nästan härdig i hela landet. Ett gammalt tecken för trädgårdsmästare är, "att dåColchicum autumnale blommar upp, stunda de första farliga nattfrosterna." Det finns många sorter av tidlösa, några exempel är; 'Alboplenum' som har en vit och fylld blomma, 'Album' enkel vitblommig och 'Pleniflorum' som är fylld och rosa.

 

Comarum palustre - Kråkklöver

BIOTOPER : Fuktiga-blöta gräsmarkerKalkfattiga myrbiotoper,  

SötvattensstrandÖppna gräsmarkerÖppna myrbiotoper

Kalkrika myrbiotoper.

NOTERING : Kråkklöver (Potentilla palustris) är en vanlig ört i hela Sverige med brunröda blommor. Palustris som är växtens artnamn kommer av palus som betyder kärrträsk eller sumpmark på latin.[1] Ibland placeras kråkklöver i ett eget släkte: kråkklövrar (Comarum). Trots sitt namn är den inte ens i samma familj som klövrar (Trifolium) eller vattenklövrar (Menyanthes)). Kråkklöver har en stor spridning över norra halvklotet och finns i stora delar av EuropaAsien och Nordamerika.

Den blir upp till 80 cm hög och växer ofta i närheten vatten då den älskar fuktiga jordar (som artnamnet syftar till) såsom i kärr, på stränder och fuktängar. Kråkklöver blommar i juni till juli.

Kråkklöver har flera regionala, dialektala och historiska namn. I alstret Speculum botanicum renovatum från år 1659 av J. Franck benämns örten som röda femfingerört eller rödh kråkefötter. Carl von Linné själv talar om växtartens namn som kallgräs, kråkfötter och mjölkpungar i Flora Svecica från 1745. Elias Fries verk "Kritisk ordbok öfver Svenska Växtnamnen från år 1880 listar benämningarna hummeltuppor, kallgräs, kråkfötter, kråkklöfver samt mjölkpungar.

Convallaria majalis - Liljekonvalj

BIOTOPER : BuskmarkFriska gräsmarkerTorra gräsmarker

Öppna gräsmarkerLövskog, Triviallövskog, Ädellövskog.

NOTERING : Liljekonvaljen, Convallaria majalis, som av de gamla botanisterna kallades ”Lilium convallium", däldernas lilja, är väl känd och mycket omtyckt för sina rent vita, skira och väldoftande blommor. C. F. Nyman skriver i ”Svenska växters Naturhistoria” från 1868: Bland allmogen heter den vanligast Majliljor eller Majblomster; bladen kallas (helst i Götarike) Bockblad, eller för deras glänsande undersida Glise(Glans)blad. Kovalje (Dalarne) och Lillkunningval, Kungvallar (Gotland) m.m. äro tydligen förvridningar af Konvalje och Liljekonvalje; Lille Kong Valle (Vestergötl.) är en ”personifiering”.

 

Hela växten är giftig och farligheten känd sedan långt tillbaka. I folkmedicinen har liljekonvaljen sparsamt använts bl.a. som hjärtmedicin. Den minst farliga medicinen var ett nyspulver som gjordes av torkade blommor och användes mot snuva och fluss. Konvaljevin tillverkades också, ett brännvin så beskt att man behövde tillsätta ytterligare kryddor.

I mitten på 1700-talet väckte konvaljen behag med sin ljuvliga doft och vackra blomma. Storblommiga liljekonvaljer med höga stänglar och med olika blomningstid selekterades så småningom fram med tonvikt på att de skulle vara särskilt lämpade för drivning. Avvikande varieteter som 'Flore Pleno' och 'Rosea' med fyllda resp. rosa blommor och 'Variegiata' (introducerad redan 1576) och 'Albostriata' (1865) med variegerade blad ansågs intressanta men inte lika vackra som den vita liljekonvaljen.

 

När en konvaljodling ska anläggas är idealet en genomsläpplig (men inte för torr) lättbrukad sandjord som är näringsrik och fri från fleråriga ogräs. Konvaljegroddar (eller spiror) från en sandig jord blommar tidigare än de som har växt i en lerig jord. Tre år bör konvaljerna stå på samma plats. Upptagningen görs i september när bladen vissnat ner. Blombara treåriga groddar (rundade med lila anstrykning, här krävs ett vant öga!) sorteras från de ett- och två år gamla blivande utplanteringsgroddarna. De blombara buntas om 25 st groddar per bunt och jordslås på frostfritt ställe. Groddarna måste stå lodrätt annars blir de krökta och svårdrivna. De under hösten upptagna groddarna väcks från slutet av november till mitten av januari ur vintervilan genom varmvattenbehandling.

Från senare delen av 1800-talet fram till strax före andra världskriget var tyska konvaljegroddar en av de mest efterfrågade exportartiklarna inom trädgårdsbranschen. I området runt Hamburg odlades konvaljer i mycket stor omfattning och buntarna med blombara konvaljspiror förvarades i kylhus. Av en tillfällighet upptäcktes en höst i början på 1880-talet en kvarglömd låda med groddar som villigt lät sig drivas i blom. ”Iskonvaljerna” gjorde det nu möjligt att leverera året runt.

Det fanns de som förfasade sig över manipuleringen med vintervilan. I boken ”Vårblommor” skriver Axel Holzhausen: Tagna ur sitt isfängelse och insatta i värme och fuktig luft börja dessa stackare genast att växa och skynda sig att blomma, yrvakna och förstörda efter en alltför lång konstgjord sömn. De första, bländande vita liljekonvaljerna, vilka med besvär och möda frambringas till juletid, sedan den dystra hösten är över och man skådar fram mot ett nytt år, ha nu ej längre samma värde som förr.

I Svenssons Frökatalog för hösten 1905 kunde man beställa såväl svenska, danska som tyska drivgroddar för 35 kr, 32 resp. 28 kr per 1000 st, för isbehandlade groddar fick man betala 35 kr. 10 000 planteringsgroddar kostade 28 kr.

Kanske är ändå liljekonvaljen mest känd som luktblomster? Människor har fascinerats av dess doft i flera århundraden. Den första kända parfymen med liljekonvaljnot skapades runt 1765 i London. Doften var emellertid svårfångad och därmed dyr. När liljekonvaljeolja 1908 kunde framställas syntetiskt tog framställningen av många parfymer med liljekonvaljdoft fart. Exempel på välkända parfymer där doften ingår är ”Diorissimo” och ”Chanel No. 5”. 

Veckans växt v. 50 2008 SLU. 

Corydalis cava - Hålnunneört
EKOLOGI : Hålnunneört är en kalkgynnad art som växer på frisk-fuktig, mullrik mark i halvöppna ängslövskogar och parker. I sådana miljöer kan den bilda stora bestånd. Ibland kan man även påträffa den i lövsnår och dungar i basrika naturbetesmarker. På Öland är flera av lokalerna belägna längs vägar som passerar genom lövskogsområden. Näringslagringen i den ihåliga jordstammen gör att hålnunneört kan komma igång med tillväxt och blomning tidigt under våren innan lövverket slagit ut, samtidigt kan den överleva torrare somrar eftersom den då vissnat ner helt. Hålnunneört pollineras troligen av humledrottningar i Skandinavien.
KÄNNETECKEN : Hålnunneört är en flerårig, upp till 3 dm hög ört med grågröna upprepat flikiga blad. Stjälken växer upp ur en knölformig, ihålig jordstam och saknar fjäll vid basen. Hålnunneört blommar på våren med röda eller gräddvita blommor som sitter i en tät klase. Rödblommiga individ är vanligast och ibland allenarådande på lokalerna. De asymmetriska blommorna har en sporre som är böjd i spetsen och helbräddade, äggrunda stödblad. Även smånunneört C. intermedia och gotlandsnunneört C. gotlandica har helbräddade stödblad, men solida jordstammar och ett stort fjäll vid stjälkbasen. Hålnunneört är en praktfull växt som oftast är lätt att skilja från andra nunneörtarter.
FÖREKOMST : Hålnunneört har sina flesta lokaler i Skåne (kallades tidigare för skånsk nunneört) men växer även sällsynt på Öland samt i Blekinge, Småland och Västergötland. Som förvildad kan den då och då även påträffas i parker norrut till Mälarlandskapen. Utanför Skåne är hålnunneört en mycket sällsynt art. I Skåne har undersökningar visat att arten kan ha tappat uppemot 75 % av sina lokaler under det senaste halvseklet. Minskningstakten har beräknats uppgå till omkring 20 % under de senaste 30 åren och den minskande trenden bedöms fortsätta. I Danmark är hålnunneört relativt vanlig i landets östra och södra delar. Här är den inte rödlistad. Arten saknas som spontan växt i både Norge och Finland. I övrigt har hålnunneört en sammanhängande utbredning i de centrala och sydöstra delarna av Europa, men har även spridda förekomster i de norra delarna av Iberiska halvön samt i de norra delarna av Mellersta östern.
HOT : Om lövskogen sluter sig alltför tätt trivs inte hålnunneört. Alltför hårdhänt röjning av randmiljöer kan också skada bestånden. Några rika skånska och öländska lokaler finns i ädellövskogar; på Öland ofta där olika alm-arter Ulmus spp. dominerar. Slår almsjukan till i dessa lövskogar kan det även påverka hålnunneört ogynnsamt.
ÖVRIGT : Hålnunneört är unik i växtvärlden genom att den bildar en ihålig jordstam (i samband med att den blommar från fjärde året) som tillväxer under plantans hela livslängd, likt en expanderande sfär. Storleken och formen på jordstammen kan därmed användas för att åldersbestämma enskilda individer. Tillväxtsätt genom expandering av jordstammen kan medföra att livslängden ökar något för arten. Den äldsta individen i en studie av 150 plantor från Själland, Danmark uppskattades vara 16 år gammal. Studier av storleken på jordstammen indikerar att populationer med hålnunneört ofta är likåldriga och att föryngring med frö inte sker regelbundet. Etablering med frö sker då troligen under några få år i samband med störningar i skogsmiljöerna och innan lövverket slutit sig, vitsippekloner brett ut sig eller förna ansamlats.

Crambe maritima - Strandkål

BIOTOPER : Havsstrand. Ganska ovanlig på steniga havsstränder. Vanligast förekommande längs västkusten, mer sällsynt längs östkusten upp till Uppland.

ANVÄNDNING : Själkar kan kokas eller stuvas som blomkål.

ÖVRIGT  : Strandkål tillhör korsblommiga växtfamiljen och är nära släkt med våra vanliga kålsorter. Eftersom den är sällsynt bör den användas återhållsamt, särskilt på östkusten. Strandkål är fridlyst i Blekinge och Gotlands län.

Odlas i England som delikatess

Om du befinner dig på Västkusten i sommar, varför inte ta en rejäl promenad utmed stranden så här i semestertider, i stället för att ligga och steka dig? Då kan det nämligen hända att du plötsligt springer på en stor grågrön, vaxartad “pladuska” med krusiga blad och stora flocklika blomställningar.  

Den blommar i juni-juli med ganska små vita blommor. Det är strandkålen som verkar att kunna växa ur praktiskt taget ingenting. Särskilt hittar man den på lite grusiga eller steniga och tånggödslade stränder där den kan växa nästan som i familjer med ett par stora och många mindre plantor. Strandkålen är flerårig. I den korsblomstriga familjen (Brassicaceae) är den unik eftersom den klotrunda frökapseln, eller skidan, bara innehåller ett enda frö. Fröna blåser eller flyter lätt iväg och ger på så sätt goda spridningsmöjligheter. Torkade fröställningar är dekorativa att ta in på senhösten. Strandkålen förekommer särskilt utmed västkusten samt på Öland och Gotland, men också här och där upp till Upplandskusten. Arten är fridlyst i Blekinge och på Gotland.

Om du skulle smaka på ett blad där i solgasset så skulle du känna att det är rätt bittert. Kål, jovisst, men kanske ändå inte riktigt. Faktum är att strandkålen har använts mycket länge i odling och då har man blekt den, precis som sparris, rabarber och endiver, för att göra den mindre bitter i smaken. Man satte, enkelt uttryckt, en stor blomkruka ovanpå plantorna vilket gjorde att bladskaften växte sig långa, mjälla och blev milt smakande. Traditionen att bleka strandkål har varit särskilt stark i anglosaxiska länder och Vilmorin-Andrieux konstaterade 1885 i sin underbara The vegetable garden följande: “Like Rhubarb, the use of Sea-kale is at present almost confined to the English people at home and abroad. It has gone to America and the antipodes, but has not crossed the Channel”. Därefter beskriver han ingående på mer än fem sidor hur odlingen går till.

1800-talets engelska kustbefolkning ägnade sig också åt att bleka plantorna, men gjorde genom att täcka dem med nästan en halv meter tång och grus redan under hösten. Redan i mars månad året därpå kunde man börja att skörda fina, blekta skott som tydligen var mycket eftersökta på marknaden i Southampton. Så ta en promenad i solen på jakt efter strandkålen – du blir brun då med!

Veckans växt v. 33 2008  SLU.

Cruciata laevipes - Korsmåra

BIOTOPER : Mänskligt störd/skapad mark.

ÖVRIGT : Korsmåra ( Cruciata laevipes ) har sitt ursprung i Europa och västra Asien men har introducerats i USA, där det har blivit ett invasivt ogräs. Namnet kommer från det faktum att de fyrkantiga stjälkarna är släta och den doftande växten en gång skördades för madrasser. Bladen anses ätbara.

Korsmåra (Cruciata laevipes) är en måreväxtart som beskrevs av Philipp Filip Maximilian Opiz. Enligt Catalogue of Life[ ingår Korsmåra i släktet korsmåror och familjen måreväxter, men enligt Dyntaxa är tillhörigheten istället släktet korsmåror och familjen måreväxter. Arten förekommer tillfälligt i Sverige, men reproducerar sig inte. 

Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.

Cynoglossum officinale - Hundtunga

BIOTOPER : HavsstrandMänskligt störd/skapad mark

Friska gräsmarker, Åkermark, Öppna gräsmarker.

EKOLOGI : Hundtunga växer mest vid vägkanter, gårdsplaner, kring fållor och fårhus eller överbetade fårhagar. Den påträffas också på grusiga havsstränder med förkärlek för miljön kring sjöbodar och båtlägen. Vanligen är marken kvävrik.

KÄNNETECKEN : Hela växten är tätt gråluden. Blomningen börjar i juni och pågår långt in på sommaren. Fröna (delfrukterna) har hakar som fäster på djurs pälsar eller människors kläder. Härav kommer det gamla namnet prästlus. 

Blommar mellan vecka 23 och 30. Blomningstiden är ungefärlig och kan variera mellan åren

FÖREKOMST : Allmän

ÖVRIGT : Hundtunga är en kulturrelikt och har förts in i Sverige, förmodligen av munkar. Första gången den omnämns i skrift är på 1300-talet. Ett annat namn på växten är munklöss, vilket sannolikt kommer av att fröna satt fast på munkarnas kåpor.

Roten såväl som örten har fram till 1800-talet använts inom folkmedicinen. Enligt signaturläran ansågs hundtunga verksam mot hundbett. Namnet Cynoglossum syftar på att bladen är sträva som en hunds tunga.

Av de kokta rötterna gjorde man stolpiller för att bota mot hemorrojder. Saften från bladen ansågs förebygga håravfall. Bladen innehåller ämnen som utvärtes verkar sårläkande och invärtes blodtryckssänkande.

På Öland kallas den munklöss

Den slutade användas under slutet av 1800-talet då man upptäckte att hundtungan gav flera negativa biverkningar. Senare har man upptäckt att den innehåller ämnen som kan vara cancerframkallande och skadliga för levern.

Hundtungan har även använts som färgväxt. Roten ger mörkgrå färg på garn betat med järnvitriol, blomsaften ger grön färg som man kan måla med.

Texten lånat från - ALLT PÅ ÖLAND./ https://alltpaoland.se/

Påverkan på djur

Gifterna i hundtunga ger skador på levern. Förgiftningen är kumulativ och symtom kan uppstå flera veckor eller månader efter intag, vilket gör det svårt att spåra orsaken. Exempel på symtom orsakade av leverskada är viktförlust, gulsot, depression, diarré, ökad känslighet för solljus (fotosensibilitet) i opigmenterad hud, samt hepatisk encefalopati med neurologiska störningar.

Växtens smak förbättras vid torkning och förgiftning sker vanligen genom intag av hö eller foder som kontaminerats. Hästar och nötkreatur är särskilt känsliga för förgiftning av hundtunga medan får verkar vara toleranta

bottom of page