top of page

Cakile maritima - Marviol

BIOTOPER : Havsstrand

Wikipedia : https://sv.wikipedia.org/wiki/Marviol

Marviol är en ört med blekt rödlila blommor. Marviol är en strandväxt som är vanlig längs havskusterna i södra Sverige, men som kan förekomma ända upp till Västerbotten. Den växer både på sandstränder och stenstränder. 

​​Skogssafferiet : https://www.skogsskafferiet.se/marviol/ 

Användning : Späda blad och stjälkar kan användas råa i sallad eller ingå i någon varmrätt. Äldre blad är lämpliga att blanda med andra som har mildare smak. Blommorna har en söt doft och kan passa som dekoration.Rötterna går att torka och mala till ett pulver som kan blandas med annat mjöl vid bakning av bröd.

Marviol har liksom rucola och senap en skarp och pepprig smak. Detta är karaktäristiskt även för andra korsblommiga vilda växter.

SOM MEDICIN : Marviol har använts medicinskt mot skrofler och skörbjugg. Marviol är rik på c-vitamin. Fröerna innehåller en fet olja.

Calla palustris - Missne
BIOTOPER: Klibbalkärr, Småvatten, Vattendrag, Barrskog, Kalkfattiga myrbiotoper, Kalkrika myrbiotoper, Lövskog, Sjöar, Triviallövskog.
Wikipedia : https://sv.wikipedia.org/wiki/Missne
Missne är en art i familjen kallaväxter. Den är den enda arten i släktet och har en cirkumboreal utbredning. Den förekommer naturligt i Sverige och är allmän i de södra delarna, men är mer sällsynt i norr. Den växer i tjärnar och insjöar. Arten odlas även som vattenväxt i trädgårdar. 
NatureGate : https://luontoportti.com/sv/t/371/missne

Missne är en flerårig växt som förökar sig förutom med de röda bären även vegetativt. Rotstocken, som växer i gyttja, torv eller vatten, utvecklar sidogrenar som lätt lossnar och blir självständiga när huvudgrenen dör. Förgreningarna innehåller luft och flyter på vattenytan med vattenströmmar till nya växtplatser. På detta sätt kan missnen bilda täta bestånd i t.ex. små bäckar. Dessutom är missnens fröna klibbiga och fastnar lätt på fötter av fåglar som sprider missnen till nya vattendrag.

Missnen är giftig men under nödår dess jordstammar har varit svinmat men också används som extra mjöl till bröd.

Växtform : Flerårig ört med jordstam.

Höjd : 15–40 cm. Jordstam tjock. Blomstjälk mjuk.

Blomma :  Utan hylle, ca. 5 mm bred, tätt samlade i en 3–5 cm hög kolvlik samling omgiven av ett vitt hölsterblad. I nedre delen av blomställningen tvåkönade blommor, högre upp enkönade hanblommor. Vanligen 6 ståndare. Pistill med 1 stift.

Bladen :  Strödda, långskaftade. Bladskivor hjärtlika, lika breda som långa, helbräddade, kala, glänsande.

Frukten :  Rött, kantigt, saftigt bär, ca. 5 mm bred.

Växtplats :  Skogskärr, madkärr, vid bäckar och gyttjiga dammars stränder.

Blomningstid :  Juni–juli.

Caltha palustris - Kabbleka

BIOTOPER : Fuktiga-blöta gräsmarker, Småvatten, Sötvattensstrand

Öppna gräsmarker, Kalkfattiga myrbiotoper, Kalkrika myrbiotoper

Öppna myrbiotoper.

Wikipedia : https://sv.wikipedia.org/wiki/Kabbleka

Kabbeleka kan i vissa fall vara ett bygdemålord, som syftar på andra arter: bredkaveldun, hästhov, arter av släktet Chrysanthemum, ej närmare specificerade.

Kabbleka (Caltha palustris), även Kabbeleka, är en växt med gula blommor

Beskrivning : Blommorna utgörs av fem fria foderblad. Kronblad saknas. Det finns även en rent vit varietet, Caltha Alba. Honungsavsöndringen är inte bunden vid hyllebladen eller ståndarna, utan det är pistillerna, som i en liten grop på vardera sidan av fruktämnet har de sockeralstrande körtlarna. Blomman har en svag doft som påminner om kautschuk. Bladen är hjärtformade och glansigt mörkgröna. Frukterna är flerfröiga fröhus, vart och ett bildat av ett enda fruktblad. De liknar ärtväxternas baljor.

Biotop : Kabbelekan är allmän vid kärr, diken och på sanka stränder där dess saftigt gröna, grova och något klumpiga örtstånd hastigt skjuter upp från de övervintrande skotten och hinner blomma redan i maj.

Habitat : Kabbleka finns vitt spridd över tempererade och boreala områden i hela norra halvklotet, även högt upp i fjällen.

Naturhistoriska riksmuseet :

https://www.nrm.se/fakta-om-naturen/vaxter/landvaxter/varvaxter/kabbleka

Linné skrev 1755

Svenskt namn kalvleka, i Småland kabbalök, i Västergötland kabbeleka, i Skåne kabbelek, i Uppland mjölkrosor, i Medelpad mjölkblomster, i Ångermanland trimjölksgräs, i Västmanland fålsungefötter. Växer allmänt i sumpmarker. Blommar då göken gal, mörten leker och smöret börjar gulna, fastän korna lämnar den orörd.

Campanula persicifolia - Stor blåklocka

EKOLOGI : Stor blåklocka är hävdgynnad och förekommer i olika typer av gräsmarker och i brynmiljöer. Den gynnas främst av slåtter som hävdform. Ofta kvarstående från odling vid äldre bebyggelse. Den tål en viss näringspåverkan. Några följearter är vårbrodd (aggregat) Anthoxanthum odoratum agg., gullviva Primula veris och prästkrage Leucanthemum vulgare.

Gynnas av hävd och småskalig störning, missgynnas av utebliven störning och igenväxning.

Typisk art i Silikatgräsmarker 6270, Slåtterängar i låglandet 6510. Vanlig även i Kalkgräsmarker 6210, Stagg-gräsmarker 6230, Lövängar 6530, Trädklädd betesmark 9070. Positiv signalart inom Ängs- och betesmarksinventeringen.

KÄNNETECKEN : Stor blåklocka är en flerårig, medelstor ört som blir 30–100 cm hög. Stjälken är upprätt, trind och kal, med vit mjölksaft. Rosettbladen är glesa, 7–15 cm, långsmala, omvänt äggrunda och glest naggade med ljusare spetsar. Stjälkbladen är strödda, lansettlika och smalare uppåt stjälken. Knoppen är 2–4 cm, smalt oval, trubbig och längsveckad med foderflikar som är 2–3 mm breda. Fruktställningen består av kapslar på korta grenar i stjälkens topp. Kapslarna är omvänt äggrunda, ljusbruna och upprätta.

Stor blåklockas vintergröna, långsmala och glest naggade blad är typiska där de nedre är bredare ovan mitten och de övre mer lansettlika. Klockorna är stora, över 2 cm, med centimeterlånga vita märkesflikar. Någon gång ses vitblommande former.

FÖRVÄXLINGSRISK : Ängsklocka Campanula patula – har en kantig, grenig blomstjälk och saknar bladrosett. Stjälkbladen är omvänt äggrunda. Knopp och frukt är mindre, med långa smala foderflikar.

Liten blåklocka Campanula rotundifolia – har greniga, tunna blomstjälkar med trubbiga knoppar och mycket mindre, smala foderflikar. Rosettbladen är mindre, runda och trubbtandade.

Skogsnoppa och norsknoppa Gnaphalium sylvaticum, G. norvegicum – har smalare, ca 0,5–1 cm breda, jämnbreda–lansettlika blad som är gröna ovan och vitt filthåriga under.

FÖREKOMST : Vanlig i Götaland, Svealand och längs södra Norrlandskusten.

Campanula rotundifolia - Liten blåklocka

EKOLOGI : Har en stor bredd vad gäller biotoper, men växer företrädesvis i mer eller mindre öppna, näringsfattiga och torra till friska miljöer, som gräs-, hedmarker och dyner, hällmarker, vägkanter, fjällhedar och glesa skogar. Den är en bra signal för hävd. Några följearter är gökärt Lathyrus linifolius, vårbrodd (aggregat) Anthoxanthum odoratum agg., knippfryle Luzula campestris och slåttergubbe Arnica montana. Arten gynnas av hävd och störning och missgynnas av igenväxning.

Liten blåklocka pollineras till stor del av bin, men åtminstone tetraploida populationer kan självpollineras (Maad m.fl. 2013, Sutherland & Galloway 2018). Ökande blomstorlek med ökande höjd över havet i Skandinavien tros bero på en anpassning till större pollinerande bin med ökande altitud, från små solitärbin och humlor i låglandet till stora humlor i alpina områden (Maad m.fl. 2013). Backblåklocka subsp. rotundifolia har en förmåga att leva kvar länge, trots att förhållandena försämras, och kan sedan svara snabbt genom att expandera när förhållanden förbättras igen (Lindborg m.fl. 2005).

Typisk art i Stagg-gräsmarker 6230, Silikatgräsmarker 6270, Slåtterängar i låglandet 6510, Lövängar 6530, Trädklädd betesmark 9070. Karakteristisk art i Höglänta slåtterängar 6520. Vanlig även i Grå dyner 2130, Torra hedar 4030, Enbuskmarker 5130. Positiv indikator inom NILS, Nationella Inventeringar av Landskapet i Sverige.

KÄNNETECKEN : En ganska lågväxt, vanligen 20-30 cm (upp till 50 cm) hög, flerårig ört med 15-30 mm långa och blålila, någon gång vita, klockformade kronor som har grunt inskurna flikar och ett grunt (1-2 mm) treflikat märke. Arten blommar i juli-september. Stjälken har lineära, oskaftade blad med hel kant medan rosettbladen är ca 1 cm breda och rundat njur- till hjärtformade med långa skaft. Frökapslarna är hängande med porer vid basen (vilka gör att fröna skakas ur först vid kraftig vind eller skakning, vilket ökar spridningsavståndet jämfört med om de skulle spridas vid mindre skakningar).

Arten förekommer som tre bristfälligt utredda underarter i Sverige. Underarterna skiljer sig åt i antal och storlek hos blommorna, i växtsätt samt i kromosomtal (Lid m.fl. 2005). Backblåklocka subsp. rotundifolia (tetraploid kromosomuppsättning) har ofta talrika, relativt små (vanligen < 20 mm långa) blommor och växer upprätt, medan skredblåklocka subsp. groenlandica (tetraploid) och lappblåklocka subsp. gieseckiana (diploid) båda växer mer krypande, har en till tre större blommor samt bredare frökapslar. Identifikationen och separationen av underarterna försvåras av att planthöjden och antalet blommor per stjälk minskar medan blomstorleken ökar, mer eller mindre kontinuerligt, med stigande höjd över havet (i Norge; Maad m.fl. 2013)

FÖRVÄXLINGSRISK : Stor blåklocka Campanula persicifolia – är i alla delar större(upp till 1 m hög) och styv, Har en kraftigare, ogrenig stjälk. Rosettbladen är större och långsmala, med nedvikt och ofta fint naggad kant. Frökapslarna är uppstående med porer i övre halvan. Blommorna är större (vanligen 30–40 mm långa) och har djupt inskurna märkesflikar (ca 1 cm, liklånga med stiftet).

Ängsklocka Campanula patula – är tvåårig och har en kantig, hårig stjälk. Rosettblad saknas och stjälkbladen är omvänt äggrunda. Den har något större, rödlila blommor med betydligt djupare inskurna och mer utbredda kronflikar. Knopparna är spetsiga, med längre foderflikar och kapslarna är upprätta med porer mot spetsen.

Gentianor och gentianellor Gentiana spp., Gentianella spp. – har långsmala–äggrunda, motsatta blad. Kronan är mer uppåtriktad och fodret annorlunda.

FÖREKOMST : Liten blåklocka förekommer över i princip hela landet, där underarten backblåklocka subsp. rotundifolia är den vanligaste och finns i hela landet, åtminstone nedom fjällen, medan skredblåklocka subsp. groenlandica förekommer i de södra och mellersta fjällen och lappblåklocka subsp. gieseckiana är rapporterad från det nordligaste fjällområdet i Torne lappmark. Backblåklocka har sannolikt minskat när tidigare öppna landskap har fått minskad hävd och beskogats, men minskningen märks inte i upprepade provinsflorainventeringar, där jämförelserna gjorts på en grov kilometerskala (2,5–5 km) som knappast fångar upp mindre förändringar hos vanliga arter.

Arten förekommer cirkumpolärt i Eurasiens och Nordamerikas tempererade, alpina och arktiska områden (Hultén & Fries 1986, Sutherland & Galloway 2018). Liten blåklocka tros ha uppstått för 2,2 millioner år sedan i södra Centraleuropa från andra diploida Campanula-arter kring Medelhavet, varifrån den har spridit sig över resten av norra halvklotet (till Nordamerika för ca 114 000 år sedan; Sutherland & Galloway 2018).

HOT : Missgynnas av upphörd hävd, att öppna marker växer igen med träd och av ökad näring som leder till att arten trängs ut av mer högvuxna och konkurrensstarka växter.

Cardamine amara - Bäckbräsma

BIOTOPER : Kalkfattiga myrbiotoper, Kalkrika myrbiotoper, Öppna myrbiotoper, Klibbalkärr, Lövskog, Sötvattensstrand, Triviallövskog

Fuktiga-blöta gräsmarker, Ädellövskog, Öppna gräsmarker.

NatureGate : https://luontoportti.com/sv/t/1440/backbrasma

Bäckbräsman är en perenn källväxt. Den övervintrar grön och tål nedfrysning. Växten är därför redo att blomma tidigt på våren. Bäckbräsman är en god indikator på källpåverkan. Den växer vid källdrag, ibland ganska långt från själva källan.

Arten är självpollinerad men det bildas ganska få frön. Den förökar sig vanligen vegetativt med hjälp av lossnade revor. Dessa flyter iväg med bäckens strömmar till nya växtplatser.

Bäckbräsman påminner mycket om ängsbräsman (C. pratensis). Man kan dock skilja arterna på bäckbräsmans bladrosett. Rosettbladens småblad är annorlunda till form och storlek än mellanbladens. 

Växtform : Flerårig ört.

Höjd : 20–40 cm. Stjälk upprätt–uppstigande, knappt förgrenad, kantig, kal.

Blomma : Radiärsymmetrisk. Vit krona med fyra 7–9 mm långa blad. Foder bestående av 4 ca. 3 mm långa blad med rund spets och uppblåst bas. 6 ståndare. Ståndarknappar mörkt violetta. Sambladig, 2-talig pistill. Blommor i klasar som formar kvastar.

Bladen : Parbladiga, rent gröna, kala. Lågblad långskaftade. Övre stjälkblad nästan oskaftade. Hög- och lågbladens småblad lika stora, ovala, tandade eller vågkantiga. Bladen strödda.

Frukten : Skida delad i 2 rum av hinnartad skiljevägg. 2–3 mm lång, platt och med ca. 15 mm långt fruktskaft. Frön ljusbruna.

Växtplats : Källor, skogskärr, bäckar, diken, strandsnår.

Blomningstid : Maj–juni.

Cardamine bulbifera - Tandrot

BIOTOPER : Lövskog, Ädellövskog.​

NatureGate : https://luontoportti.com/sv/t/1044/tandrot

Den perenna tandroten är fridlyst i Finland. Den är kalkgynnad. Tandroten blommar i lundarnas fältskikt tidigt på våren, före trädens och buskarnas lövsprickning. På detta sätt försäkrar den sig om tillräcklig mängd ljus. Växtens knoppar är långt utvecklade redan föregående höst och detta möjliggör en tidig blomning. Tandroten utvecklar sällan frö. Den förökar sig vegetativt med hjälp av groddknoppar som bildas i bladvecken. De avfallna groddknopparna rotar sig och ger upphov till genetiskt identiska individer.

Tandroten kan också föröka sig med hjälp av sin snabbt växande jordstam, speciellt om växtplatsen inte har tillräckligt med ljus. En ny individ uppkommer då en del av jorstammen förlorar kontakten med moderindividen. Som namnet antyder har tandroten tandlika knoppar på sin jordstam.

Växtform : Flerårig ört.

Höjd : 30–60 cm.

Blomma : Radiärsymmetrisk. Ljuslila krona med fyra 12–16 mm långa blad. Foder bestående av 4 hinnkantade blad med rund spets. Foderblad klart kortare än kronbald. Sambladig 2-talig pistill. Sex ståndare varav 2 korta och 4 långa.

Bladen : Lågblad långskaftade och flikiga. Lägre mellanblad parbladiga. Småblad hinnkantade och något tandade. Övre mellanblad ovala, helbräddade. I övre bladveck svarta groddknoppar. Kala. Bladen strödda.

Frukten : Skida delad i 2 rum av hinnartad skiljevägg. Ca 3 mm lång med ca 15 mm långt fruktskaft. Skidor förblir ofta outvecklade.

Växtplats : Hassellundar och lövängar.

Blomningstid : (Maj–)Juni.

Cardamine impatiens - Lundbräsma
BIOTOPER : Lövskog, Ädellövskog.

Lars Salomon : Fältflora över signalarter i skog - lavar, mossor, kärlväxter : https://webbapp.signalarter.se/

15-50 cm hög korsblommig växt. Stjälken år upprätt med parbladiga rosettblad. Även stjälkbladen parbladiga med upp till 9 par småblad och med stripellika öron vid bladfästet. Kronbladen upprätta och 2-3 mm långa.

Blommar maj-juni.

Lundbräsma växer på skuggig, fuktig näringsrik mark i lundar lövskogar och branter.

Skåne- Uppland.

Förväxlingsarter : saknas. Bladens utseende och de stripellika öronen är karakteristiska.

Cardamine pratensis - Ängsbräsma

EKOLOGI : Förekommer främst på frisk–fuktig betes- och slåttermark, fuktängar och längs stränder. Den är en tydlig signal för fuktiga gräsmarksmiljöer. Några följearter är låga starrar som hundstarr Carex nigra, hirsstarr Carex panicea, skallror Rhinanthus spp., kärrsälting Triglochin palustris, gökblomster Lychnis flos-cuculi och olika arter av spiror Pedicularis spp.

Gynnas av hävd och störning, missgynnas av igenväxning.

Typisk art i Fuktängar 6410. Vanlig även i fuktiga delar av Stagg-gräsmarker 6230. Positiv signalart inom Ängs- och betesmarksinventeringen. Positiv indikator inom NILS, Nationella Inventeringar av Landskapet i Sverige.

KÄNNETECKEN : Ängsbräsma är en flerårig, spenslig ört som blir 10–50 cm hög. Stjälken är upprätt, ogrenig, ihålig och kal. Rosettbladen är parbladiga med uddblad som större än parbladen. Ett blad har 1–8 par småblad som är vågigt runda–elliptiska och har en bladkant med liten uddtand vid nervändarna. Stjälkbladen är strödda och parbladiga med småblad som är smalare än rosettbladens. Knoppen är ljusgrön till en början men spricker upp tidigt så att de rosa kronbladen syns. Knopparna sitter på skaft som förlängs under mognaden. Fruktställningen består av en klase med smala, snett uppåtriktade skidor.

Ängsbräsma känns igen på bladrosetter med kort- eller oskaftade parblad och en ihålig, kal stjälk. Formen på småbladen är variabel och tre underarter finns beskrivna: äkta ängsbräsma subsp. pratensis, kärrbräsma subsp. paludosa och polarbräsma subsp.

FÖRVÄXLINGSRISK : Småvänderot Valeriana dioica – har långsmala parblad, även rosettbladen, som ofta är mörkare gröna. Bladen har gles nätnervatur och saknar uddtänder i nervändarna.

Andra bräsmor Cardamine spp. – har inte kombinationen av bladrosetter, kort- eller oskaftade småblad och en fuktig–blöt växtmiljö.

Sumpfräne och strandfräne Rorippa palustris, R. sylvestris – har sågade–tandade småblad. Föredrar näringsrika miljöer. Sumpfräne är ettårig. Strandfräne växer ofta i stora bestånd med uppstigande–upprätta stjälkar. Har gula blommor.

FÖREKOMST : Äkta ängsbräsma är vanlig i Götaland och södra Svealand. Kärrbräsma är vanlig i hela landet förutom Norrlands inland och i fjälltrakterna där polarbräsma istället tar vid.

BIOTOP : Fuktiga-blöta gräsmarker, Kalkrika myrbiotoper, Småvatten, Sötvattensstrand, Öppna gräsmarker, Öppna myrbiotoper, Kalkfattiga myrbiotoper

Carduus acanthoides - Piggtistel
EKOLOGI . Piggtistel är bofast på torr, kalkrik, oftast kraftigt kulturpåverkad mark som vägkanter, åkerkanter och kulturbetesmarker. Mera tillfälligt uppträder den kring gårdar och på avfallsplatser, ruderatmarker och kalkbrott. Ursprungligen har den troligen kommit in i landet med orent utsäde och vallfrö. Den äldsta noteringen från Sverige är från Landskrona 1751.
KÄNNETECKEN : Piggtistel är en tvåårig, 50–200 cm hög, grenig, ljusgrön ört. De avlångt lansettlika bladen är djupt parflikiga, kala eller sparsamt krushåriga på undersidan. Stjälken är kraftigt vingad ända upp till korgarna. Både blad och stjälk har en mängd hårda, stickande tornar som åtminstone på stjälkens vingar ofta är mer än 5 mm långa. Korgarna sitter ensamma eller 3-4 tillsammans i stjälk och grenspetsar. Korgarna är relativt stora, ca 3 cm breda med spindelvävshåriga, stickande holkfjäll. Blommorna är ljust röda, sällan vita. Arten blommar i juli-september. Piggtistel sammanblandas då och då med krustistel C. crispus. Krustistel är emellertid mörkare grön, har mindre (ca 2 cm breda) korgar samt svagare och kortare tornar som på stjälkens vingar är högst 3 mm långa. Bladen är filthåriga på undersidan. Piggtistel hybridiserar både med krustistel och nicktistel C. nutans.
FÖREKOMST : Piggtistel är ursprunglig i sydöstra Europa. I Sverige finns den idag som bofast i Skåne, Blekinge, på Öland och Gotland samt i Västergötland. Den har inga aktuella fynd från Bohuslän, Södermanland, Västmanland och Uppland. Flest lokaler har piggtistel i Skånes kalkområden (224 lokaler) och på Gotland. Även om den fortfarande finns på åtskilliga lokaler i dessa landskap, har den gått tillbaka under senare decennier. Arten har dessutom blivit funnen som tillfällig i flera landskap, även i den norra delen av landet. I Danmark finns piggtistel här och där, framför allt på Själland och Bornholm. Här uppges den ha varit betydligt vanligare på 1800-talet. I Norge och Finland är den endast känd som tillfällig på ruderatmark. Som ursprunglig eller naturaliserad finns piggtistel i sydöstra Europa från trakten av Kaspiska havet, i söder från Mindre Asien, Balkanhalvön och norra Italien till norra Tyskland och nordvästligast till Danmark och Sverige. I övriga delar av Europa uppträder den endast tillfälligt. Piggtistel är införd i Nord- och Sydamerika.
HOT : Piggtistel är en ljus- och värmekrävande växt. All igenväxning är därför ett uppenbart hot mot arten.

Carlina vulgaris - Spåtistel

EKOLOGI : Spåtistel är lätt att känna igen under stora delar av året och är en bra signal för kalkrika och torra hävdade marker. Några följearter är brudbröd Filipendula vulgaris, olika jungfrulin-arter Polygala spp. och solvändor Helianthemum spp.

Gynnas av basmineral, hävd och ljus, missgynnas av igenväxning.

Typisk art i Enbuskmarker 5130, Kalkgräsmarker 6210, Alvar 6280. Vanlig även i Silikatgräsmarker 6270, Slåtterängar i låglandet 6510, Höglänta slåtterängar 6520. Positiv signalart inom Ängs- och betesmarksinventeringen. Positiv indikator inom NILS, Nationella Inventeringar av Landskapet i Sverige. Kalkgynnad, 1 poäng i söder och 0 poäng i norr enligt NILS lista över rikmarksarter.

KÄNNETECKEN : 

Spåtistel är en tvåårig, lågvuxen och taggig ört som blir 10–60 cm hög. Stjälken är upprätt, grenig upptill, rödaktig och ullhårig. Rosettbladen är brett–smalt lansettlika och tandade med kraftiga taggar. Stjälkbladen är strödda och stjälkomfattande, i övrigt ser de ut som rosettbladen. Knoppen är stor och bred, med gula diskblommor och starkt taggiga yttre holkfjäll. Fruktställningen är ljusgrå och består av 2–5 korgar i toppen av stjälk och grenar. Som vissen är den kvarstående som en taggig vinterståndare.

Spåtistelns vissna blomställningar står kvar under mer än ett år och är tillsammans med de lansettlika taggiga bladen bra kännetecken för arten. Holkfjällen dras ihop vid torka och spärras ut vid fuktiga förhållanden – den spår väder! Den är ofta tvåårig med enbart bladrosett första året.

FÖRVÄXSLINGSRISK : 

Andra tistlar Cirsium spp., Carduus spp. – framför allt bladrosetter kan vara svårskilda, men andra tistlar har mer tydligt parflikiga blad eller annorlunda bladform.

Ängsskära Serratula tinctoria – har en grönare, mer grenig stjälk. Bladen är parflikiga och vasst sågtandade, ej taggiga.

FÖREKOMST : Mindre vanlig i kalktrakter i Götaland och södra Svealand upp till Gästrikland. Vanlig på Öland och Gotland.

Centaurea cyanus - Blåklint
BIOTOPER : Åkermark, Mänskligt störd/skapad mark.
Wikipedia : https://sv.wikipedia.org/wiki/Bl%C3%A5klint

Blåklint (Cyanus segetum, eller tidigare Centaurea cyanus) är en art i familjen korgblommiga växter.

Beskrivning : Blåklintens hjärtblad är ovala med ganska tydlig nervatur. Bladen har tydliga skaft och saknar behåring. Örtbladen är långsmala och grågröna med spindelvävsliknande behåring. Plantan blir 40-70 cm hög med mörkblåa blomkorgar i toppen.Fröna har en samling av borst i ena änden.

Symboler : Blåklinten är sedan 1968 nationalblomma för Estland, landskapsblomma för Östergötland, partisymbol för estniska partiet Eestimaa Rahvaliit, partisymbol för Samlingspartiet i Finland, tidigare partisymbol för Liberalerna i Sverige, en hoppets symbol för ALS Society of Canada

Blåklinten var också den svenska rösträttsrörelsens symbol.

Utbredning : Under pleistocen växte blåklint på stäpptundran i södra Europa och följde med isens avsmältning norrut på öppna gräsmarker. Den fick dock sin stora spridning först med jordbrukets införande som ogräsväxt.

Blåklinten växer i norra Europa i huvudsak i samband med odlad jord, men i östra Medelhavsområdet växer den helt fritt. Den betraktas av den orsaken som ett ogräs och i takt med att bekämpningsmetoderna gått framåt har också blåklinten gått tillbaka. I Storbritannien är blåklinten klassad som hotad art. I Sverige, i de sydsvenska jordbruksbygderna, har den status som tämligen allmän, ökande förekomst förklaras med ökningen av ekologisk odling.

”Ännu lite längre fram skall blåklinten stå alldeles i sädesfältets sirsande yttervägg av strå liksom vore den flydd ut från det inre av en gul tät och blond sädesdjungel. Den spenslar ut sig, den blå blomman, böjer sig ut och tittar inbillningsvis sett med skrämsel längs det ändlösa ledet av uppsträckta strån.„

– Ur Blomstermånad av Harry Martinson (Det enkla och det svåra, 1939)

Biologi : Inom jordbruket är blåklint ett vinterannuellt örtogräs, fröna kan även gro tidigt på våren, och orsakar följaktligen störst problem i höstådda grödor. Förökning sker endast med frön, vilka i marken har en livslängd på 1-5 år. 

Bekämpning : Liksom med många andra fröförökade ogräs är en viktig åtgärd att undvika att bygga upp fröbanken. Detta kan göras genom att bereda en s.k. falsk såbädd vilket innebär att jorden bearbetas och fröna stimuleras att gro. När dessa har grott bearbetas jorden igen och plantorna förstörs utan att ha hunnit producera frön. En annan åtgärd är minskad jordbearbetning då fröna stannar på jordytan och blir uppätna av djur eller dör av andra orsaker. De frön som ligger djupt nere i marken får ingen chans att gro om de inte plöjs upp. De dör också så småningom. Det är även fördelaktigt att minska mängden höstsådda grödor.

Blåklint kan även bekämpas kemiskt med herbicider. Det finns dock ett visst problem med att arten utvecklar resistens mot herbicider vilket betyder att vissa individer överlever bekämpningen och slutar vara känsliga för kemikalien. Hittills finns det två kända fall av resistent blåklint i Sverige. 

Användning : Cornflower water (Blåklintvatten) används för behandling av hudåkommor och kosmetiskt. Framställs genom ångdestillering av torkade blommor. 60 g torkade blommor ger 1 liter cornflower water. Fransk benämning Eau de casselunettes (lunettes = glasögon på franska). En alternativ benämning är Eau de Bleuet. (Bleuet är ett av utländska traditionella namn på blåklint.) Blåklintvatten anses vara bra mot ögonirritationerer (rödsprängda ögon), allmänt "trötta ögon", ringar under ögonen och andra blåmärken, småsår i huden. Preliminära undersökningar antyder att blåklintpreparat eventuellt har viss gynnsam effekt för att motverka stenar i urinvägarna, men det är för närvarande långt ifrån vetenskapligt bevisat.
Analys av blåklints kemiska innehåll, har givit som resultat att succylatcyanidin 3,5-diglycerider möjligen kan ha viss medicinsk effekt.
En infusion i vatten kan vara lugnande vid nervösa åkommor. Den utpressade saften från kronbladen kan användas som blått bläck.

Om den utpressade saften från kronbladen blandas med en alunlösning (kaliumaluminiumsulfat) kan den användas för akvarellmålning.

Blåklint kan användas vid växtfärgning tillsammans med betmedel alun. Resultatet är en vacker blå färg, som emellertid inte är särskilt hållbar (ej "färgäkta").

Kronbladen används för att ge färg åt potpourriblandningar.

Etymologi : Blåklint.

Centaurea i den tidigare benämningen Centaurea cyanus kan härledas från Centaur (på svenska stavat Kentaur), hästmänniskan i grekisk mytologi. En av kentaurerna, Keiron, lärde mänskligheten om växters helande verkan.

Cyanus i det vetenskapliga släktnamnet är latin och betyder blå. Denna betydelse har sin förklaring i romersk mytologi. Enligt denna hade gudinnan Flora, alla växters moder, hjälp av en fruktbarhetsdemon vid namn Kyanos (Κυανός) från Kreta, och som hade blå kläder. Kyanos älskade Flora så mycket att han försummade sig själv så till den grad att han en dag dog i ett hirsfält. Till minne av Kyanos förvandlade Flora dennes döda kropp till en blåklint.

Klint kan härledas från det fornnordiska kletr, som betyder klippa. I nutida överförd bemärkelse kan det innebära bergstopp, kulle, brant, och är besläktat med klant, klunt, knöl, klump. Det dialektala klätt är i grunden samma ord som klint. Associationen till blåklint antas vara att tolkningen klump syftar på blomkorgens form. Kronbladens färg kallas kornblå, från tyska korn(blumen)blau.

Synonymer : Vetenskapliga synonymer (kronologiskt ordnat)

Centaurea cyanus L., 1753, Cyanus cyanus (L) Hill. 1768 nom. illeg., Jacea segetum (Hill) Lam., 1779 nom. illeg., Cyanus arvensis Moench, 1794, nom. illeg., Cyanus dentato-folius Gilib, 1782 nom. illeg., Cyanus vulgaris Delarbre, 1800, nom. illeg, Centaurea segetalis Salisb., 1796 nom. illeg., Centaurea lanata Roxb., 1820, Centaurea pulchra DC., 1838, Jacea segetalis Lam ex Steud, 1840, Centaurea umbrosa A.L.P.Huet ex Reut., 1856, Setachna cyanus (L.) Dulac, 1867, Centaurea cyaneum St-Lag, 1880

Centaurea cyanocephala Velen., 1881, Centaurea cynarocephala Velen., 1886, Centaurea hortorum Pau, 1887, Leucantha cyanus (L) Nieuwl & Lunell, 1917, Centaurea cyanus var. denudata Suksd., 1927, Centaurea cyanus subsp. coa Rech.f., 1949

Alternativa svenska namn

Blå bondtuppor (Dala-Floda i Dalarna), Blågubbar (Roslagen), Blågubbe (Värmland)[, Blåhattar (Östra Södermanland)

Blåklätt (Södermanland), Blåkorn (Skåne), Blålilja (Halland), Blå ringblomma (Norra Bohuslän), Blå sästuppor (Mora i Dalarna)

Blåtopp (Björkvik i Södermanland), Båtsmanshattar, Gotland, Duvestol (Blekinge, Skåne), Klint (Populärnamn i blomsterhandeln)

Centaurea jacea - Rödklint

EKOLOGI : Rödklint växer i torra–friska miljöer. Den gynnas främst av slåtter som hävdform. Den tål en viss näringspåverkan och dyker ofta upp på före detta åkermark men även i magra gräsmarker. Några följearter är vårbrodd (aggregat) Anthoxanthum odoratum agg., prästkrage Leucanthemum vulgare och svartkämpar Plantago lanceolata.

Gynnas av hävd och småskalig störning, missgynnas av igenväxning eller intensivt bete.

Karakteristisk art i Silikatgräsmarker 6270, Slåtterängar i låglandet 6510. Vanlig även i Kalkgräsmarker 6210, Fuktängar 6410 (inkl. undertyp Kalkfuktängar 6411).

KÄNNETECKEN : 

Rödklint är en flerårig ört som växer nedliggande–upprätt och blir 30–80 cm hög. Stjälken är grenig upptill, korthårig och sträv. Den har ingen bladrosett. Stjälkbladen är strödda, brett lansettlika, gråaktiga och glest tandade med mycket små tänder (här behövs lupp för att kunna se!). Knoppen har ljusbruna holkfjäll med ett rundat, något flikigt bihang överst. Fruktställningen består av ensamma korgar i toppen av stjälk och grenar. Frukten har en kort hårpensel.

Rödklintens smala, lite grågröna blad tillsammans med en upptill grenig blomställning är bra kännetecken. De nedre stjälkbladen kan vara något parflikiga.

FÖRVÄXLINGSRISK : 

Väddklint Centaurea scabiosa – har alla blad parflikiga, saknar de små tänderna på stjälkbladen och har en kantigare stjälk. Holkfjällen har en svart fransad hinnkant. Växer generellt i torrare miljöer.

Svartkämpar Plantago lanceolata – har bladrosetter med långsmala, lansettlika blad. Stjälken är aldrig grenig och blomställningen är annorlunda.

Andra rödblommiga klintar Centaurea spp. – har bredare och/eller flikiga blad utan de små tänderna i bladkanten. De flesta arterna är mycket ovanliga.

FÖREKOMST : Vanlig i Götaland, delar av Svealand och mindre vanlig i södra Norrlands kustland och älvdalar. Sällsynt i norra Norrland.

Chamaenerion angustifolium - Mjölke
BIOTOPER : Blottad mark, Mänskligt störd/skapad mark, Barrskog, Löv-/barrblandskog

Wikipedia ; https://sv.wikipedia.org/wiki/Mj%C3%B6lke_(v%C3%A4xt)

Mjölke, mjölkört eller rallarros (Chamaenerion angustifolium) är en flerårig ört i familjen dunörtsväxter. Namnen mjölke och mjölkört kommer av att växten har antagits befordra mjölkavsöndringen hos kor.

Habitat : Mjölke finns i norra halvklotets tempererade områden. Den är vanlig längs banvallar, på hyggen och diken i hela Sverige, ända upp på kalfjället. På 1950-talet nådde den enligt en inventering i Jämtland 1 120 m; 2008 har den klättrat upp till 1 380 m. Oberoende undersökningar i Uralbergen, Alperna, Pyrenéerna och Jurabergen har visat liknande tendenser. Orsaken antas vara den globala uppvärmningen.

Utseende : Mjölkörten blir 50–150 cm hög och har rosa till rödvioletta blommor med fyra kronblad. Bladen är långa och smala, ganska mörka på översidan och ljusare under. Frökapslarna är rödbruna och varje kapsel innehåller mellan 300 och 400 mycket små frön. Sammanlagt kan en enda planta ge 80 000 frön. Fröna har små hår som hjälper dem att spridas med vinden. Den stora mängden frön och att växterna även sprider sig med rotskott gör att den kan bli ett ogräs. Mjölkörten gav Christian Konrad Sprengel (1750–1816) en inblick i korspollineringens mekanismer; före hans upptäckt var korspollinering ett okänt begrepp.

Underarter : Två underarter kan urskiljas:

subsp. angustifolium - är diploid och har kala stjälkar och blad och mindre blommor. Den förekommer i de kallare delarna av utbredningsområdet och är den underart som förekommer i Europa.

subsp. circumvagum - är tetraploid och har finhåriga stjälkar och blad och större blommor. Den förekommer i de varmare delarna av utbredningsområdet.

Föda : Rotstocken innehåller ca 16 % stärkelse. De mjuka och nästan vita rotstockarna som används, smakar väldigt beskt men kan ätas efter kokning. För att mildra den bittra smaken bör rotstocken rostas och förvällas innan kokning i nytt vatten. Man bör även dra bort rotstockens bruna mittsträng. Även skotten kan ätas efter kokning och har hög halt av vitamin C, men kolhydrathalten är låg. Mjölkört betraktas som en av de 14 viktigaste vildväxterna i en överlevnadssituation.

I Ryssland har mjölkörtens blad traditionellt torkats och använts som te. Växten heter på ryska иван-чай (Ivan-te) och drycken kallas sedan medeltiden koporje-te (копорский чай) efter fästningen Koporje (finska Kaprio) mellan Sankt Petersburg och Narva.

NatureGate : https://luontoportti.com/sv/t/519/mjolke

Mjölken är en flerårig stor ört med grov jordstam. Mjölkört, mjölke, duntrav, rallarros, rävsvans, göknål, brudfackla, rävrumpa, skogsblåss är några av denna arts många namn. Den trivs bäst där växttäcket är öppet och gynnas av mänsklig verksamhet. Mjölke är anpassad för att snabbt erövra t.ex. brandytor eller andra öppna ytor. Vid sidan av en effektiv vegetativ förökning producerar de skidlika kapslarna rikligt med flygande frön på hösten. Dessa gror lätt på öppen mark. Mjölke är en pionjärväxt och dominerar växtplatserna endast under ett fåtal år.

Mjölke är Södra Österbottens landskapsblommma. Unga blad, som inte helt öppnat sig, kan användas i sallader.

Chamaenerion angustifolium -Mjölke

Känt också som : Mjölkört, Rallarros, Duntrav

Vetenskapliga synonymer : Chamerion angustifolium, Epilobium angustifolium

Växtform : Flerårig ört.

Höjd : 50–150 cm. Stjälk upprätt, ogrenad, vanligen kal.

Blomma : Krona svagt zygomorf, 2–4 cm bred, med 4 purpurröda, ibland ljusröda–vita kronblad. 4 rödbruna, smala och håriga foderblad. 8 ståndare. 4-talig pistill uppbyggd av sammanväxta fruktblad. Blomställningen en rikblommig klase.

Bladen : Oskaftade. Smalt elliptiska, nästan helbräddade, kala, under blågrå. Bladen strödda.

Frukten : 5–8 cm lång smal kapsel, frön med hårplym.

Växtplats: Ljusa moskogar, lundar och lundkärr, hyggen och brandytor, vägkanter, renar, ruderatmarker.

Blomningstid : Juni–augusti.

Chelidonium majus - Skelört
BIOTOPER : Mänskligt störd/skapad mark.
NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/893/skelort
Skelörten är giftig, och särskilt dess rödgula mjölksaft som sipprar ut på sårytorna om man bryter av växten. Blommorna har ingen nektar, utan pollineringen sköts helt av sådana insekter som använder pollen som föda. Troligen förekommer också självpollinering. Det lilla, svarta fröet har en utväxt som myrorna tycker om, och då de transporterar fröna sprids de till nya växtplatser. Fröna kan säkert spridas ännu längre med hjälp av fåglar som äter myror, men den effektivaste spridningen har troligen skett med människans hjälp.Skelörten användes förr i tiden som medicinalväxt och har eventuellt också odlats. Vanligast är den på kulturpåverkade områden, t.ex. på gamla boplatser. Den kan nog också hittas i lundar, men inte heller då brukar det vara långt till närmaste bosättning.
Växtform: Flerårig ört. Kraftig pålrot.
Höjd : 40-60 cm. Nedre delen av stjälken och bladskaften glest långhåriga.
Blomma : Radiärsymmetrisk, 2-3 cm bred. Kronblad 4, gula. 2 foderblad som faller av då blomman öppnar sig. Pistiller 12-30. Pistill uppbyggd av 2 fruktblad, 2-talig. Blomställning flocklik med 3-6 blommor.
Blad : Strödda, skaftade. Bladskiva parbladig, undertill grå och hårig. Småblad rundade, något flikiga, flikarna trubbtandade.
Frukt : En smal, 3-5 cm lång, kal, skidliknande kapsel.
Växtplats : Busksnår i trädgårdar, stenmurar, lövskogshällar.
Blomningstid : Juni-augusti

Wikipedia : https://sv.wikipedia.org/wiki/Skel%C3%B6rt
​Skelört (Chelidonium majus) är en flerårig växt och en art i skelörtsläktet inom familjen vallmoväxter.
Beskrivning : Skelörten blir mellan 25 och 85 cm hög och blommar från maj till augusti, med gula blommor, sittande i flocklika ställningar. Stjälken är upprätt och ihålig, nertill med utstående hår. Mjölksaften är orange och giftig.[1] Bladen är 2- till 3-pariga med en ren grön kal ovansida, medan undersidan är blågrön och glest hårig. Fröna är 1,4 mm stora, äggrunda och sprids av myror.
Den är ganska vanlig och trivs i näringsrik mark. Den kan påträffas på exempelvis gårdar, byar, stenmurar, lövskogshällar, kyrkogårdar och myrstackar. Dess utbredning i Norden sträcker sig till södra Finland, Sverige, små områden i södra Norge och i hela Danmark.
I botaniska böcker från 1800-talet angavs Allmän Kelidon som artens svenska namn, med regionala namnformerna Svalört och Sönnerdönnes.
Medicinsk användning : Skelörten har en kramplösande verkan på glatt muskulatur, särskilt på gallväggarna, men även i mag-tarmkanalen. Försök med skelört för behandling av migrän har visat sig ge symptomlindring. För utvärtes bruk används den som bot mot vårtor. Använd växtdel är hela växten ovanjord när den är i blom.
Inga kända biverkningar föreligger upp till 5 g enligt Kommission E. Måttlig överdosering kan ge muntorrhet, diarré, illamående och kräkning. Vid kraftigare överdosering kan mag- och tarmkramper, yrsel och medvetanderubbning uppstå.
Giftinformation : Uppskattningsvis 30 olika alkaloider har isolerats från skelört. De flesta av alkaloiderna är benzofenantridin- och protopinbaser som delvis är kombinerade med chelidonsyra, och deras koncentration i olika delar av växten varierar med säsong och utvecklingsstadium. Alkaloidernas övergripande effekt är lugnande och smärtstillande. De orsakar avslappning av tarmens glatta muskler, bronker, kranskärl och gallvägar, påverkan på hjärtaktiviteten och blodtrycket, sänkning av blodsockernivåerna, irritation i slemhinnan, samt är giftiga för kroppens celler (cytotoxiska)
Några av de alkaloider som finns i skelört är chelidonin, coptisin, sanguinarin, chelerytrin, berberin, protopin och celandin. Flera av alkaloiderna är potentiellt toxiska. De som nämns mest frekvent i litteraturen är chelidonin (en isokinolinalkaloid) och alfa-homochelidonin som båda är kemiskt relaterade till papaverin som återfinns i exempelvis vallmoväxter. Chelidonin påverkar celldelningen (antimitotiskt) men är annars endast svagt toxisk. Coptisin är vanligast i skelörtens delar ovan jord och är giftig för celler (cytotoxisk). Sanguinarin finns särskilt i rötterna. Chelerytrin anses vara den mest effektiva celandinalkaloiden i skelört och tillskrivs flertalet av de toxiska effekterna. Denna alkaloid är starkt lokalirriterande och kan ge mag-tarminflammation (gastroenterit) med kräkningar och häftiga diarréer. Chelerytrin minskar även reflexretbarheten i nerverna och har i stora doser centralt förlamande effekt som speciellt påverkar vasomotorcentrum och andningscentrum. Vissa av dess effekter liknar morfinets men de perifera effekterna dominerar.

Chrysosplenium alternifolium - Gullpudra

BIOTOPER : Klibbalkärr, Sötvattensstrand, Kalkfattiga myrbiotoper

Kalkrika myrbiotoper, Lövskog, Triviallövskog, Ädellövskog.​

NatureGate : https://luontoportti.com/sv/t/1304/gullpudra

Gullpudrans släkte (Chrysosplenium) omfattar 60 arter och hör till stenbräckeväxternas familj. Speciellt många arter av gullpudra finns i Östasien. Gullpudran blommar tidigt, ofta före lövsprickningen. Dess allmänna utbredning följer ganska noggrant vattendragens stränder. Gullpudran föredrar växtplatser med lerbotten.

Polargullpudran (C. tetrandum) är ganska vanlig i fjäll-Lappland. Polargullpudran liknar den vanliga gullpudran. Den är emellertid mindre och helt kal. 

Växtform : Flerårig ört.

Höjd: 5–15 cm.

Blomma : Liten gulgrön och radiärsymmetrisk. Saknar hylle. Fodret består av 4–5 blad. 8 ståndare, pistill 2-talig med 2 stift. Blomställningen en kvast med gulgröna, kronbladslika högblad.

Bladen : Lågblad skaftade, njurlika, vanligen naggade och glest håriga. Blommornas stödblad gulgröna med hjärtlik bas. Bladen strödda.

Frukten : Kapsel som öppnar sig likt en skål.

Växtplats : Vid källor, bäck- och dikeskanter, lundkärr, våtmarker vid stränder.

Blomningstid : Maj–juni.

Cichorium intybus - Cikoria
BIOTOP : Mänskligt störd/skapad mark,Torra gräsmarker, Öppna gräsmarker, Åkermark.

SLU, Veckans växt v. 30 2007 - https://www.slu.se/globalassets/ew/org/centrb/pom/cikoria.pdf

Längs med vägarna i södra delarna av landet, och inte minst på Gotland, stöter man ofta på cikorian eller vägvårdan som den också kallas.
Underbart vackert ljust himmelsblå ter den sig nästan som en medelhavsväxt. Plantan kan nästan verka lite spretig och blommorna tycks slå ut både här och där. Botaniskt sett tillhör cikorian de korgblomstriga växterna (Asteraceae) som rymmer flera andra kulturväxter: solros, jordärtskocka, svartrot, kronärtskocka eller kardon m.fl.
Kulturformer av cikorian har sedan mycket länge använts på många olika sätt, inte minst som sallat (cikoriasallat, rosensallat). Den lite beska - men ack så goda! - endivesallaten som är vanligare på matborden längre ned i Europa kommer från släktingen C. endivia L. eller sydcikorian.
Mest känd är kanske ändå cikorian som kaffesurrogat. Sedan 1700-talet har man använt den rostade och malda roten som ersättning för eller tillsats i vanligt kaffe för att få ned kostnaden. Under senaste kriget, när avspärrningarna satte stopp för kaffeimporten, fick cikoriakaffet stor spridning. Det ska enligt uppgift smaka gott. I alla fall mycket bättre än andra "låtsassurrogat" som rostade fikon, kakaoskal, hästkastanjer, vinkärnor, sparrisfrö.

Wikipedia : https://sv.wikipedia.org/wiki/Cikoria

Cikoria eller vägvårda (Cichorium intybus) är en flerårig ört i familjen korgblommiga växter med ljusblå blommor. I Skåne dialektalt kallad blåbinkegräs[1] och blåblinka. En äldre regional namnform är Jernört.[2] Den har historiskt använts bland annat som sallat, kaffesurrogat och som medel mot gikt.
Biologi : Den är högrest, 30–80 centimeter hög.[3] Stjälken är kantig, ihålig, styv, sträv, gles, och grågrön, med kala, utspärrade grenar och matt grönska. Solskenet lockar de stora himmelsblå korgarna att öppna sig. Frukten har i sin topp en liten krona av små fjäll i en eller två cirkelformationer.
Växten har en lodrät, förgrenad rotstock, som nedåt övergår i en kraftig pålrot. Om en del av roten avskiljs från resten av roten, bildas lätt knoppar som växer ut till nya blomskott. Genom detta har växten stora möjligheter att spridas vegetativt.
Utbredning : Arten är spridd över Europa till Nordafrika, österut till Sibirien, Kina, Centralasien Indien och Mellanöstern.
Cikoria förekommer vilt i sydligaste Sverige samt på Öland och Gotland, där den på många platser följer vägkanterna och förekommer på tomter och mark i träda. Som förvildad från trädgårdar ses den ibland även i mellersta Sverige och södra Norge och Finland.
Cikoria och människan : Denna växt är sedan urminnes tider odlad, även i Sverige, framför allt för att bladen kan ätas som sallat. Två odlade sorter vanliga i butikerna är frisésallat och rosensallat.
Roten användes förr (och i någon mån ännu) som kaffesurrogat och medicinskt mot bland annat gikt. Cikoria används även, i mindre utsträckning och då särskilt i samband med ekologisk odling, som vallväxt.

Svenska Östrsällskapet : https://ortasallskapet.se/ort/cikoria/

​På norska heter den Sikori, på danska Cikorie, på finska Sikuri, på engelska Chickory och på tyska Wegwarte, på spanska Achicoria, på franska Chicorée, på italienska Cicoria comune
Namnet :  Kallas även vägvårda, eftersom den ofta växer vid vägkanter. Namnet kommer från tyskans Wegwarte. Rektor Henriksson i Dals Rostock berättar följande om vägvårdan, ” En jungfru stod vid vägkanten när Jesus passerade. Han bad om ett glas vatten, men hon nekade honom hårdhjärtat. Som straff blev hon förvandlad till denna blomma. Artnamnet intybus var namnet på cikoria hos romaren Vergilius och antas komma av att den odlade cikorian har ihålig stjälk in-tubus.
Beskrivning : Flerårig ört. Stjälkarna är kantiga, styva, sega och strävhåriga och kan bli 80-150 cm höga. I stjälken finns en bitter mjölksaft. De flesta bladen sitter i en basal bladrosett, de är styvhåriga och parflikiga med tandad kant. Stjälkbladen, som är brett hjärtlika vid basen och stjälkomfattande, är kala på ovansidan och styvhåriga undertill. Cikoria blommar i juli-augusti med ljusblå blommor i blomkorgar, som sitter oskaftade i små grupper längs grenarna på den spärrgreniga stjälken. Roten är en lång pålrot, ibland delad, med bitter mjölksaft inuti.
Cikorian är punktlig, blomman sluter sig fem timmar efter det att den öppnats, samma tider dag efter dag, men olika tider beroende på breddgrad.
Utbredning och historia :  Cikoria hör hemma i Europa, Nordafrika och Främre Asien. Vildväxande i sydligaste Sverige. Den växer ofta vid vägkanter på torr kulturpåverkad mark. I Mellansverige är arten mer sparsamt förekommande och ofta tillfällig.
Den odlades redan i det gamla Egypten, Grekland och Rom som grönsak och läkeväxt. Cikoria omnämns i en av de äldsta bevarade egyptiska texterna, den sk Papyrus Ebers, daterad till runt 1550 fKr. Den innehåller recept på hur man botar upp till 800 olika åkommor. Galenos, en grekisk läkare som levde under första århundradet eKr, kallade cikorian leverns vän. Första fynduppgift i Sverige publicerades år 1685 i Rudbecks Hortus Botanicus, men arten var känd redan under medeltiden. Det är dock, enligt Pater Kilian, inte lätt att följa cikorians öden under medeltiden, eftersom nästan alla namn som de medeltida författarna kände till på cikoria också användes på ringblomma. Hildegard av Bingen var den förstå som intresserade sig för örten som klostermedicin. Hon rekommenderade den som medel mot heshet och som matsmältningsbefrämjande medel.
Arter och sorter :  Det finns två arter av cikoria, som båda har gett upphov till olika undergrupper och en mängd olika sorter. Många sorter används till sallad, de flesta är italienska eller franska och smakar mer eller mindre beskt. Till den vanliga cikorian (Cikoria intybus) hör rosensallat och endivesallat. Den senare drivs ofta fram i totalt mörker för att få en mildare smak.
Den andra arten heter sydcikoria (Cikoria endivia). Till den hör salldssorterna escarolesallat och friséesallat.
Enligt Kari Vetlesen är cikoria främst en grönsak och salladsört. Den finns i flera varianter; med gröna, bleka eller röda blad. De gröna (C. intybus var. foliosum) kallas sommarcikoria eller bara cikoriasallat, de med bleka blad kallas julsallat, de röda kallas radicchio. Endiv (C. endivia) är också en sikoriaart och kallas även sydcikoria.
Rotcikorian :  Är en undergrupp med sorter som används till kaffesurrogat och djurfoder.
Cichorium intybus ’Magdeburg’ och ’Brunswick’ är de bästa för skörd av rötter, som skall användas som kaffesurrogat.
C. intybus (’Pain de Sucre’) – ’Pan di Zucchero’ ser ut som sallat och kan använda på samma sätt.
C. intybus (’Rossa di Verona’) – ’Rossa di Verona Tardiva’ Rosensallat. Har röda blad, som är goda i sallader.
C. intybus (’Brussels Witloof’) – ’Di bruxelles’ Endiviasallat. Odlas för bladskotten skull, som bleks till endiviasallat.
Myter och legender : Hennes älskade gick till sjöss och kom aldrig tillbaka, därför grät flickan tills hennes blå ögon förvandlades till blommor, till cikorians blommor, enligt sagan.
Myrornas syra kan färga blommorna röda, lägg en cikoriablomma på en myrstack och se vad som händer!
Enligt folktron skulle den som på Jakobs dag hittade en cikoriaplanta med vita blommor gräva upp den under tystnad med hjälp av ett mynt. Om han eller hon sedan bar den på sig, skulle han eller hon vara osårbar för hugg- och stickvapen.
Odling :  Cikoria trivs i lätt, helst kalkhaltig jord i soligt och öppet läge. Så fröna på våren eller sensommaren, täck med perlite. Låt de små plantorna övervintra under täckning i ouppvärmt växthus eller på fönsterbräda i kallt rum. På våren kan de sås direkt på friland.
Skörd :  Rötter kan grävas upp under hela sommaren, men lämnas vanligen att växa till hösten. Lyft upp roten och korta den till 20 cm. Ta bort alla sidoskott och blad och förvara roten mörkt i torr sand.
Endiviasallat :  Sallaten drivs fram ur rötter på vintern i värme och mörker, som bleker de nya skotten. Bered jorden på en plats i trädgården, som är välgödslad och väl bearbetad. Plantera inte i nygödslad jord eftersom det kan få rötterna att dela sig. Så frön tidigt på våren i 1 cm breda såbäddar med 30 cm mellan varje rad. Gallra till ca 10 cm mellan plantorna. Vattna växtplatsen ofta vid torka. Rensa bort ogräs. På senhösten är det dags att försiktigt gräva upp rötterna till drivning inomhus. Skär av blasten 5 cm från bladfästet, så att roten får en krona och skär sedan av rotspetsen så att plantan blir ca 20 cm. Plantera rötterna tätt i en låda med lerhaltig jord. Rotkronan ska ligga i nivå med jordytan. Vattna och täck med en annan låda. Endiviasallaten måste växa i totalmörker för att inte bli bitter i smaken. Lådan ska helst stå på en plats där temperaturen är 15-20° och aldrig under 10°. Efter 4 veckor har sallaten blivit 15-20 cm hög och är klar att skörda. Genom att bryta av sallatshuvudet försiktigt istället för att skära av det, kan du få en andra skörd. Den sallaten blir mindre och mindre knuten, men lika god. Hela växtproceduren kan upprepas. När alla plantor har vissnat ner gräver du upp rötterna, putsar dem och förvarar dem mörkt i sand på frostfritt ställe. Driv sedan fram sallat när du vill. Ett varningens ord – plocka inte endiviasallet långt i förväg, bladen blir slaka redan efter en timme i ljus.
Innehåll :  Roten innehåller kolhydratet inulin (12-15% i färsk rot, 50-60% i torkad, odlad rot), från vilket man industriellt kan framställa fruktos, en sockerart som tolereras av diabetiker. Den innehåller också fett, proteiner samt bitterämnena lactucin och lactucopicrin (seskviterpen-laktoner lokaliserade i mjölksaften). I bladen dessutom vitamin C, K, P och dikaffeylvinsyra.
Användning medicinskt :  Som läkeväxt mot skiftande sjukdomar, främst som medel för magen, levern och gallan. Den innehåller bitterämnen och simulerar aptiten och matsmältningen samt har renande verkan på blodet och urinvägarna. Bladen har använts mot gulsot och mjältbesvär, något som dock inte kan rekommenderas. Avkok av roten är milt laxerande, urindrivande och stärkande. Kan lindra smärtor vid gallsten och njursten samt inflammationer i lever- och njurtrakten.
I alternativmedicinen används cikoria inte bara till behandling av lever- och gallstörningar utan också vid tillstånd av allmän fysisk svaghet och vid akne. Inom folkmedicinen har roten använts mot bland annat matsmältningsproblem, inälvsmask och som aptitretande medel. Avkok på örten använts som omslag på sår och bölder.
Enligt boken ”Ditt husapotek – huskurer från det egna skafferiet” (redaktör Matilda McCarthy Berg) har cikorian en probiotisk effekt och att studier visat att den kan gynna tillväxten av nyttiga bakterier som är bra för tarmfloran och immunförsvaret.
Användning kulinariskt :  Skotten skärs till sallad. Rostad cikoriarot har haft stor användning som kaffesurrogat. Fortfarande dricks cikoriakaffe i många länder, ofta blandat med vanligt kaffe. Unga rötter kan kokas och ätas som grönsak. Blommorna kan blandas i sallader och knopparna kan syltas. På sommaren lägger man späda blad i salladen, på vintern blekta blad. Endiviasallaten kan också ångkokas hastigt och ätas med smör.
För att göra kaffesurrogat tar man tjocka rötter och tvättar, skivar och torkar dem i mild värme. Därfter rostas de och mals.
Användning övrigt. Man kan odla cikoria till foder åt djuren.
Kokning av blad ger blått färgämne.
Varning : Personer med gallstenssjukdom bör rådgöra med läkare före användning. I sällsynta fall kan intag av cikoria förorsaka allergiska hudreaktioner. Alltför stor konsumtion kan påverka ögats näthinna och försämra dess funktion.
Matsmältningsbefrämjande cikoriate :  Häll 2 dl kokande vatten över 1 tsk ört av cikoria, låt sjuda i 20 minuter och sila sedan. Drick 1 kopp i små klunkar 2-3 gånger dagligen före måltiderna vid väderspänning och allmänna matsmältningsbevär.​

Cirsium acaule - Jordtistel (NT)
EKOLOGI : Jordtistel växer på kalkrika marker som är torra till friska. Naturbetesmarker, vägkanter och tuviga fuktängar kan hysa arten. Arten är tydligt hävdgynnad. Bladrosetten är tätt tryckt mot marken. Genom detta växtsätt undviker plantan att vid bete eller slåtter förlora en stor del av sin bladmassa. Dessutom gör den taggiga konstruktionen av växten att den svårligen kan betas (Ekstam m.fl. 1988). Några följearter är darrgräs Briza media, vildlin Linum catharcticum och olika orkidéer Orchidaceae.

Typisk art i Kalkgräsmarker 6210. Vanlig även i Silikatgräsmarker 6270, Alvar 6280, Lövängar 6530. Positiv indikator inom NILS, Nationella Inventeringar av Landskapet i Sverige. Kalkgynnad, 1 poäng i söder och 0 poäng i norr enligt NILS lista över rikmarksarter.

KÄNNETECKEN : Jordtistel är en flerårig, taggig ört som tillhör familjen korgblommiga växter (Asteraceae). Den mycket korta stjälken mäter endast 1–3 cm. De styva bladen är parflikade med kraftiga taggar och sitter samlade i en rosett vid markytan. På ovansidan är de kala medan undersidan är finhårig. Den ensamma blomkorgen är 1,5–3 cm bred och färgen rödviolett. Blomningen sker i juli–augusti. Jordtistel i blom kan inte förväxlas med någon annan svensk växt. Den kan sällsynt bilda hybrider med andra arter i släktet Cirsium.

FÖRVÄXLINGSRISK : 

Kärrtistel Cirsium palustre – har en högrest stjälk. Bladen har glesare, spetsiga flikar, betydligt finare taggar och undersidan är vitt filthårig.

Vägtistel Cirsium vulgare – har också en högrest stjälk. Bladen är styvt taggiga, ovansidan är grågrön och undersidan vitt filthårig.

Spåtistel Carlina vulgaris – växer upprätt och har ljusare gröna, hela, brett lansettlika blad med kraftiga taggar.

Piggtistel och nicktistel Carduus acanthoides, C. nutans – har under första året bara en bladrosett. Bladflikarna är mer triangulära jämfört med jordtistelns mer rektangulära. I kalktrakter i södra Sverige, främst Öland och Gotland.

FÖREKOMST : 

Jordtistel är funnen främst i Götaland med enstaka utpostlokaler i södra Svealand. På fastlandet har den minskat kraftigt medan den har klarat sig bättre på Öland och Gotland. Även i de kalkrikare trakterna i Västergötland och Östergötland håller den sig kvar (Artportalen 2015). Minskningstakten under 30 år beräknas i Skåne (Tyler m.fl. 2007) till 83 % och i Bohuslän (Blomgren m.fl. 2011) till 34 %, baserad på data från mitten av 1900- till början 2000-talet.

Jordtistel förekommer spridd i Danmark (Fredriksen m.fl. 2012), mycket sällsynt i Norge med enstaka lokaler (Artskart 2015) men saknas i Finland (Finsk växtatlas 2015). Den förekommer för övrigt i en stor del av Europa (Tutin 1976).

HOT : Upphörd hävd gör att jordtisteln försvinner. I ohävdade marker har den lågväxta plantan svårt att fortleva då den omgivande vegetationen skuggar ut den. Även ökad kvävetillförsel gör att den konkurreras ut av mer snabbväxande arter och därför försvinner från betesmarken (Ekstam m.fl. 1992).

ÖVRIGT : Artepitetet acaule betyder ”utan stjälk”. Det engelska namnet är passande nog dwarf thistle (dvärgtistel). Första fynduppgiften publicerades av Linné under hans öländska och gotländska resa 1741 (von Linné & von Sydow 1962.). Det var vid Vibble på Gotland som han såg en utslagen jordtistel och kunde beskriva växten.

Cirsium palustre - Kärrtistel

BIOTOPER : Fuktiga-blöta gräsmarker, Sötvattensstrand, Öppna gräsmarker, Öppna myrbiotoper, Kalkfattiga myrbiotoper

Kalkrika myrbiotoper, Lövskog, Triviallövskog.

Wikipedia : https://sv.wikipedia.org/wiki/K%C3%A4rrtistel

Kärrtistel (Cirsium palustre) är en art tillhörande familjen korgblommiga växter. Den förekommer i Sverige både som två- och flerårig.
Arten blir mellan 50 och 250 centimeter hög. Den har smala mörkgröna parflikiga blad som har taggig kant och blekgrön undersida. Den blommar mellan juni och september, men i Sverige börjar blomningen normalt inte förrän i juli. Kärrtistel får då 2 till 8 stycken blomkorgar som är 7 till 10 millimeter breda och mörklila till färgen. Artens frö är försett med fjäderpensel. Hela plantan kan ofta ha en brunrödaktig ton. Holkfjällen är glest håriga och ibland klibbiga. Kärrtistel växer ofta, som namnet antyder, vid kärr men även längs diken och på fuktiga betesmarker och där det finns öppen fuktig mull- och torvmark. Bildar hybrider tillsammans med brudborste, jordtistel och kåltistel. Artepitetet palustre kommer ifrån latinets palus som betyder kärr, och syftar på den typiska biotopen.
Kärrtistel är mycket vanlig i hela Norden, med undantag för fjälltrakterna och Island.

NatureGate : https://luontoportti.com/sv/t/374/karrtistel

Kärrtisteln är en tvåårig eller endast en gång blommande flerårig korgblommig växt. Holkfjällen som omger korgen är i flera rader. Fjällen är rödbruna, upprätta och med en kort tagg i spetsen. Kärrtistelns stam är vingad och taggig. Kärrtistelns utbredningsområde omfattar nästan hela Europa.Kärrtisteln påminner om vägtisteln (C. vulgare) men denna kan skiljas på att dess bladskivor är taggiga på ovansidan och att kärrtistelns korgar är i tätä klungor, vägtistelns ensamma. Carduus-tistlarna påminner mycket om Cirsium-tistlarna. De kan skiljas på att de förstnämndas hårpensel består av enkelhår medan de senares består av fjäderhår.

Växtform : 2-flerårig eller en gång blommande flerårig ört.
Höjd : 50–200 cm. Stjälk upprätt, nästän oförgrenad, vingad, taggig, fårad, rödaktig.
Blomma : Halvklotformad, 1–1,5 cm bred, av holkfjäll omgiven, korgblomställning, bestående av många diskblommor vid vars bas det finns ett fjäll som omvandlats till hår. Kronor röda eller mörkrödvioletta, sambladiga, rörformiga, 5-flikiga, 10–15 mm långa. Foder omvandlat till fjäderpensel. 5 ståndare. Ståndarknappar sammanväxta till ett rör runt stiftet. Pistill uppbyggd av 2 fruktblad, 1 stift, 2 märken. Korgar i tätä klungor.
Bladen : Lågbladens vingade skaft taggiga i kanten. Bladskiva smalt oval, spetsig, i kanten taggig, parflikig, ovan ullhårig, under spindelvävshårig och enkelhårig. Högblad oskaftade och med utdragen spets. Blad strödda.
Frukten : Oval, platt, slät, glänsande nöt. I spetsen ca 1 cm lång fjäderpensel (rest av reducerat foder).
Växtplats : Fuktiga ängar, vattensjuka odlingsmarker, dikeskanter, stränder, källdrag, näringsrika myrar.
Blomningstid : Juli–september.

Cochlearia danica - Dansk skörbjuggsört
BIOTOPER : Havsstrand.
NatureGate : https://luontoportti.com/sv/t/896/dansk-skorbjuggsort
Den danska skörbjuggsörten är en ettårig men övervintrande strandväxt. Den föredrar fuktig och milt, maritimt klimat och neutral, kväverik jordmån.Dansk skörbjuggsört användes förr som nyttoväxt och åts som sallat. Alla arter i Cochlearia-släktet är självpollinerade.
Växtform : 1-årig (möjligen sällan 2-årig) ört.
Höjd : 3–15 cm, i fruktstadiet t.o.m. 30 cm.
Blomma : Radiärsymmetrisk. Vit eller rödaktig krona bestående av fyra ca 3 mm långa blad med rund spets. Foder fyrtaligt med ca 2 mm långa breda, välvda och något hinnkantade blad. Pistill sambladig och tvåtalig. Sex ståndare.
Bladen : Lågblad långskaftade med njurlik eller brett trekantig bladskiva. Stjälkblad ovala, hjärtlika eller trekantiga med bladskaft av bladskivans längd. Pilika utstånde basalflikar. Kala, något köttiga blad. Bladen strödda.
Frukten : Skida som delas i två rum av hinnartad skiljevägg. 3–5 mm lång, oval-äggrund och nästan klotformad. Fruktskaft ca 5 mm långt, snett uppåtriktat eller utstående. Frön bruna, runda, nätådriga och knottriga.
Växtplats : Klippskrevor och fågelsittplatser i ytterskärgården. Ibland även på sandiga och grusiga havsstränder.
Blomningstid : Maj–juli(–augusti).

Colchicum autumnale - Tidlösa
BIOTOPER : Fuktiga-blöta gräsmarker, Mänskligt störd/skapad mark,Öppna gräsmarker, Friska gräsmarker.
NOTERING : Veckans växt v. 38 2007  SLU.
Tidlösan är en knölväxt. Den blommar oftast på hösten med krokusliknade blommor, men det finns arter som blommar både på vintern och på våren. Enklaste sättet att se skillnad på en krokus och en tidlösa är att räkna ståndarna. Krokusen har 3 ståndare medan tidlösan har 6 ståndare. Tidlösans blad kommer först på våren. Dessa är gröna, glansiga och upp till 30 cm stora. Det finns ett 60-tal arter av tidlösor eller nakna jungfrun som de också kallas för. De tillhör familjen Colchicaceae och finns vildväxande från Portugal och Nordafrika i väster, genom Europa och Asien fram till Himalaya i öster. Namnet Colchicum kommer från Colchis som är en region i Georgin, där en del arter växer i stora mängder. Tidlösan är mycket giftig, det gäller växtens alla delar. Giftet heter colchicin och används bland annat till att titta på växters kromosomer eftersom giftet stör celldelningen. Det fantastiska med tidlösor är att de kan blomma utan vatten eller jord. Det är bara att lägga knölen i fönstret och vänta. Den art som har odlats längst i vårt land är C. autumnale som på svenska heter tidlösa. Den kom till Skandinavien redan under 1400-talet och Rudbeck den äldre odlade den i Uppsala Botaniska trädgård år 1666. Knölarna blir 6 cm långa och 4 cm breda med mörkbrunt skal. Från varje knöl kommer det 1-6 bägarformade blommor. Dessa är ca 10 cm stora och blekt rosalila i färgen med gula ståndare. Men det finns stor variation inom arten. Tidlösan är nästan härdig i hela landet. Ett gammalt tecken för trädgårdsmästare är, "att dåColchicum autumnale blommar upp, stunda de första farliga nattfrosterna." Det finns många sorter av tidlösa, några exempel är; 'Alboplenum' som har en vit och fylld blomma, 'Album' enkel vitblommig och 'Pleniflorum' som är fylld och rosa.
 

Comarum palustre - Kråkklöver

BIOTOPER : Fuktiga-blöta gräsmarker, Kalkfattiga myrbiotoper,  

Sötvattensstrand, Öppna gräsmarker, Öppna myrbiotoper

Kalkrika myrbiotoper.

NOTERING : Kråkklöver (Potentilla palustris) är en vanlig ört i hela Sverige med brunröda blommor. Palustris som är växtens artnamn kommer av palus som betyder kärr, träsk eller sumpmark på latin.[1] Ibland placeras kråkklöver i ett eget släkte: kråkklövrar (Comarum). Trots sitt namn är den inte ens i samma familj som klövrar (Trifolium) eller vattenklövrar (Menyanthes)). Kråkklöver har en stor spridning över norra halvklotet och finns i stora delar av Europa, Asien och Nordamerika.

Den blir upp till 80 cm hög och växer ofta i närheten vatten då den älskar fuktiga jordar (som artnamnet syftar till) såsom i kärr, på stränder och fuktängar. Kråkklöver blommar i juni till juli.

​

Kråkklöver har flera regionala, dialektala och historiska namn. I alstret Speculum botanicum renovatum från år 1659 av J. Franck benämns örten som röda femfingerört eller rödh kråkefötter. Carl von Linné själv talar om växtartens namn som kallgräs, kråkfötter och mjölkpungar i Flora Svecica från 1745. Elias Fries verk "Kritisk ordbok öfver Svenska Växtnamnen från år 1880 listar benämningarna hummeltuppor, kallgräs, kråkfötter, kråkklöfver samt mjölkpungar.

Convallaria majalis - Liljekonvalj

BIOTOPER : Buskmark, Friska gräsmarker, Torra gräsmarker

Öppna gräsmarker, Lövskog, Triviallövskog, Ädellövskog.

NOTERING : Liljekonvaljen, Convallaria majalis, som av de gamla botanisterna kallades ”Lilium convallium", däldernas lilja, är väl känd och mycket omtyckt för sina rent vita, skira och väldoftande blommor. C. F. Nyman skriver i ”Svenska växters Naturhistoria” från 1868: Bland allmogen heter den vanligast Majliljor eller Majblomster; bladen kallas (helst i Götarike) Bockblad, eller för deras glänsande undersida Glise(Glans)blad. Kovalje (Dalarne) och Lillkunningval, Kungvallar (Gotland) m.m. äro tydligen förvridningar af Konvalje och Liljekonvalje; Lille Kong Valle (Vestergötl.) är en ”personifiering”.

 

Hela växten är giftig och farligheten känd sedan långt tillbaka. I folkmedicinen har liljekonvaljen sparsamt använts bl.a. som hjärtmedicin. Den minst farliga medicinen var ett nyspulver som gjordes av torkade blommor och användes mot snuva och fluss. Konvaljevin tillverkades också, ett brännvin så beskt att man behövde tillsätta ytterligare kryddor.

I mitten på 1700-talet väckte konvaljen behag med sin ljuvliga doft och vackra blomma. Storblommiga liljekonvaljer med höga stänglar och med olika blomningstid selekterades så småningom fram med tonvikt på att de skulle vara särskilt lämpade för drivning. Avvikande varieteter som 'Flore Pleno' och 'Rosea' med fyllda resp. rosa blommor och 'Variegiata' (introducerad redan 1576) och 'Albostriata' (1865) med variegerade blad ansågs intressanta men inte lika vackra som den vita liljekonvaljen.

 

När en konvaljodling ska anläggas är idealet en genomsläpplig (men inte för torr) lättbrukad sandjord som är näringsrik och fri från fleråriga ogräs. Konvaljegroddar (eller spiror) från en sandig jord blommar tidigare än de som har växt i en lerig jord. Tre år bör konvaljerna stå på samma plats. Upptagningen görs i september när bladen vissnat ner. Blombara treåriga groddar (rundade med lila anstrykning, här krävs ett vant öga!) sorteras från de ett- och två år gamla blivande utplanteringsgroddarna. De blombara buntas om 25 st groddar per bunt och jordslås på frostfritt ställe. Groddarna måste stå lodrätt annars blir de krökta och svårdrivna. De under hösten upptagna groddarna väcks från slutet av november till mitten av januari ur vintervilan genom varmvattenbehandling.

Från senare delen av 1800-talet fram till strax före andra världskriget var tyska konvaljegroddar en av de mest efterfrågade exportartiklarna inom trädgårdsbranschen. I området runt Hamburg odlades konvaljer i mycket stor omfattning och buntarna med blombara konvaljspiror förvarades i kylhus. Av en tillfällighet upptäcktes en höst i början på 1880-talet en kvarglömd låda med groddar som villigt lät sig drivas i blom. ”Iskonvaljerna” gjorde det nu möjligt att leverera året runt.

Det fanns de som förfasade sig över manipuleringen med vintervilan. I boken ”Vårblommor” skriver Axel Holzhausen: Tagna ur sitt isfängelse och insatta i värme och fuktig luft börja dessa stackare genast att växa och skynda sig att blomma, yrvakna och förstörda efter en alltför lång konstgjord sömn. De första, bländande vita liljekonvaljerna, vilka med besvär och möda frambringas till juletid, sedan den dystra hösten är över och man skådar fram mot ett nytt år, ha nu ej längre samma värde som förr.

​

I Svenssons Frökatalog för hösten 1905 kunde man beställa såväl svenska, danska som tyska drivgroddar för 35 kr, 32 resp. 28 kr per 1000 st, för isbehandlade groddar fick man betala 35 kr. 10 000 planteringsgroddar kostade 28 kr.

​

Kanske är ändå liljekonvaljen mest känd som luktblomster? Människor har fascinerats av dess doft i flera århundraden. Den första kända parfymen med liljekonvaljnot skapades runt 1765 i London. Doften var emellertid svårfångad och därmed dyr. När liljekonvaljeolja 1908 kunde framställas syntetiskt tog framställningen av många parfymer med liljekonvaljdoft fart. Exempel på välkända parfymer där doften ingår är ”Diorissimo” och ”Chanel No. 5”. 

Veckans växt v. 50 2008 SLU. 

Convolvulus arvensis - Åkervinda
BIOTOPER : Friska gräsmarker, Mänskligt störd/skapad mark, Åkermark, Öppna gräsmarker, Torra gräsmarker
Wikipedia : https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%85kervinda
Convolvulus arvensis : Åkervinda är en mångformig flerårig ört med mer eller mindre förvedade jordstammar.
Åkervinda (Convolvulus arvensis) är en art inom familjen vindeväxter.
Utbredning : Arten förekommer i tempererade områden i Europa och Asien. I Sverige finns åkervindan upp till mellersta Norrland, men är i Norge och Finland begränsad till de sydliga landskapen.
Habitat : Ruderatmark, vägkanter, järnvägsbankar.
Beskrivning : Blomma med kvalster av släktet Trombidium. Stjälkarna är krypande eller klättrande, upp till 150 cm långa, kala eller något håriga. I de klättrande formerna har stjälken blivit styv genom vridning. Tvärsnittet kan vara cirkulärt eller elliptiskt. (Se bild avsnitt Externa länkar.
Bladen :  Är skaftade, avlånga till äggrunda 1,5…5 × 1…4 cm, kala eller håriga, bladbasen är pillik till hjärtlik.
Blommorna kommer i juli – augusti :  med 1…3 st placerade tillsammans i bladvecken. Kronan är vriden i knoppläget, vit eller rosa, brett trattlik 1,5…2,6 cm lång, brämet är grunt femflikigt. Ståndarna är fem till antalet, två långa, två korta och den femte av medellängd. Den praktiska vinsten olika längd på ståndarna är kanske att ståndarknapparna kan få mer plats än om de satt i jämnhöjd, och således lättare beröras av pollinatörerna.
Frukten :  är en 2-rummig kapsel, med 4 frön eller färre. Fröet har en tät, grå, hornartad, vid fuktning slemmig frövita där en grönfärgad grodd (embryo, växtanlag) ligger inbäddad. Nederst i fröanlaget är fröets rothål. Där innanför ligger groddens rot (rotanlaget eller "lillroten") och längre in i fröet de stora, veckade eller hopskrynklade hjärtbladen.
Arten har uppdelats i många underarter och varieteter. Vanligen erkänns inte dessa i moderna floror. Det finns även odlade former med blommor i många olika färgställningar.
Åkervindan hör till de svåra ogräsen och kan vara svår att få bort från oönskade platser. En orsak är att varje individ kan ge upp till 500 frön, och varje frö kan överleva i jorden upp till 20 år, innan det gror.[1]
Artepitetet :  arvensis (Lat.) betyder "tillhör åkern", men där är den invasiv.
Statens veterinärmedicinska anstalt : https://www.sva.se/amnesomraden/giftiga-vaxter-a-o/akervinda/
Åkervinda kan ge problem med mag-tarmkanalen och kan orsaka hjärtrusning. Hela växten är giftig. Förgiftning drabbar oftast hästar.Drabbade djur kan uppvisa diarré, magkatarr, kolik, pupillutvidgning (mydriasis) och hjärtrusning (takykardi).

Corydalis cava - Hålnunneört
EKOLOGI : Hålnunneört är en kalkgynnad art som växer på frisk-fuktig, mullrik mark i halvöppna ängslövskogar och parker. I sådana miljöer kan den bilda stora bestånd. Ibland kan man även påträffa den i lövsnår och dungar i basrika naturbetesmarker. På Öland är flera av lokalerna belägna längs vägar som passerar genom lövskogsområden. Näringslagringen i den ihåliga jordstammen gör att hålnunneört kan komma igång med tillväxt och blomning tidigt under våren innan lövverket slagit ut, samtidigt kan den överleva torrare somrar eftersom den då vissnat ner helt. Hålnunneört pollineras troligen av humledrottningar i Skandinavien.
KÄNNETECKEN : Hålnunneört är en flerårig, upp till 3 dm hög ört med grågröna upprepat flikiga blad. Stjälken växer upp ur en knölformig, ihålig jordstam och saknar fjäll vid basen. Hålnunneört blommar på våren med röda eller gräddvita blommor som sitter i en tät klase. Rödblommiga individ är vanligast och ibland allenarådande på lokalerna. De asymmetriska blommorna har en sporre som är böjd i spetsen och helbräddade, äggrunda stödblad. Även smånunneört C. intermedia och gotlandsnunneört C. gotlandica har helbräddade stödblad, men solida jordstammar och ett stort fjäll vid stjälkbasen. Hålnunneört är en praktfull växt som oftast är lätt att skilja från andra nunneörtarter.
FÖREKOMST : Hålnunneört har sina flesta lokaler i Skåne (kallades tidigare för skånsk nunneört) men växer även sällsynt på Öland samt i Blekinge, Småland och Västergötland. Som förvildad kan den då och då även påträffas i parker norrut till Mälarlandskapen. Utanför Skåne är hålnunneört en mycket sällsynt art. I Skåne har undersökningar visat att arten kan ha tappat uppemot 75 % av sina lokaler under det senaste halvseklet. Minskningstakten har beräknats uppgå till omkring 20 % under de senaste 30 åren och den minskande trenden bedöms fortsätta. I Danmark är hålnunneört relativt vanlig i landets östra och södra delar. Här är den inte rödlistad. Arten saknas som spontan växt i både Norge och Finland. I övrigt har hålnunneört en sammanhängande utbredning i de centrala och sydöstra delarna av Europa, men har även spridda förekomster i de norra delarna av Iberiska halvön samt i de norra delarna av Mellersta östern.
HOT : Om lövskogen sluter sig alltför tätt trivs inte hålnunneört. Alltför hårdhänt röjning av randmiljöer kan också skada bestånden. Några rika skånska och öländska lokaler finns i ädellövskogar; på Öland ofta där olika alm-arter Ulmus spp. dominerar. Slår almsjukan till i dessa lövskogar kan det även påverka hålnunneört ogynnsamt.
ÖVRIGT : Hålnunneört är unik i växtvärlden genom att den bildar en ihålig jordstam (i samband med att den blommar från fjärde året) som tillväxer under plantans hela livslängd, likt en expanderande sfär. Storleken och formen på jordstammen kan därmed användas för att åldersbestämma enskilda individer. Tillväxtsätt genom expandering av jordstammen kan medföra att livslängden ökar något för arten. Den äldsta individen i en studie av 150 plantor från Själland, Danmark uppskattades vara 16 år gammal. Studier av storleken på jordstammen indikerar att populationer med hålnunneört ofta är likåldriga och att föryngring med frö inte sker regelbundet. Etablering med frö sker då troligen under några få år i samband med störningar i skogsmiljöerna och innan lövverket slutit sig, vitsippekloner brett ut sig eller förna ansamlats.

Crambe maritima - Strandkål

BIOTOPER : Havsstrand. Ganska ovanlig på steniga havsstränder. Vanligast förekommande längs västkusten, mer sällsynt längs östkusten upp till Uppland.

Wikipedia : https://sv.wikipedia.org/wiki/Strandk%C3%A5l

Strandkål (Crambe maritima) är en art i familjen korsblommiga växter.
Beskrivning : Strandkålen är en flerårig, kal ört, upp till 80 cm hög med ett både djupgående och utbrett rotsystem. Bladen är stora, krusiga och blågröna, de nedre har långa skaft. Blommorna är vita och har fyra kronblad. De sitter i välförgrenade blomställningar. Strandkål blommar i juni-juli. Fruktskidorna är stora och tvåledade. Den nedre leden är förkrympt och steril, medan den övre är nästan klotrund och innehåller det enda fröet. Frukten faller oöppnad.
Som andra arter korsblommiga växter angrips den av kålfjäril.
Utbredning och habitat : Den växer på stränder vid västkusten, Östersjön, Atlanten och Svarta havet. I Sverige finns strandkål framför allt vid västkusten, de södra kusterna och Hanöbukten inklusive de stora öarna. Mer sällsynt förekommer den också upp till Uppsala. Dess naturliga hemvist är stränder med sten eller mycket sand, ofta vid ilandfluten tång, som den får näring från i denna annars mycket näringsfattiga miljö.
Strandkål är fridlyst i Blekinge och i Gotlands län.
Etymologi : Artnamnet maritima (lat.) betyder "växer vid havet".
Användning : Strandkålen odlas, framför allt i England, som delikatess. Bladen kan blekas och används som sparris. Unga blad och skott kan användas som spenat, smaken är nötliknande.

Veckans växt v. 33 2008  SLU. : https://www.slu.se/globalassets/ew/org/centrb/pom/strandkal.pdf

Om du befinner dig på Västkusten i sommar, varför inte ta en rejäl promenad utmed stranden så här i semestertider, i stället för att ligga och steka dig? Då kan det nämligen hända att du plötsligt springer på en stor grågrön, vaxartad “pladuska” med krusiga blad och stora flocklika blomställningar.  

Den blommar i juni-juli med ganska små vita blommor. Det är strandkålen som verkar att kunna växa ur praktiskt taget ingenting. Särskilt hittar man den på lite grusiga eller steniga och tånggödslade stränder där den kan växa nästan som i familjer med ett par stora och många mindre plantor. Strandkålen är flerårig. I den korsblomstriga familjen (Brassicaceae) är den unik eftersom den klotrunda frökapseln, eller skidan, bara innehåller ett enda frö. Fröna blåser eller flyter lätt iväg och ger på så sätt goda spridningsmöjligheter. Torkade fröställningar är dekorativa att ta in på senhösten. Strandkålen förekommer särskilt utmed västkusten samt på Öland och Gotland, men också här och där upp till Upplandskusten. Arten är fridlyst i Blekinge och på Gotland.

Om du skulle smaka på ett blad där i solgasset så skulle du känna att det är rätt bittert. Kål, jovisst, men kanske ändå inte riktigt. Faktum är att strandkålen har använts mycket länge i odling och då har man blekt den, precis som sparris, rabarber och endiver, för att göra den mindre bitter i smaken. Man satte, enkelt uttryckt, en stor blomkruka ovanpå plantorna vilket gjorde att bladskaften växte sig långa, mjälla och blev milt smakande. Traditionen att bleka strandkål har varit särskilt stark i anglosaxiska länder och Vilmorin-Andrieux konstaterade 1885 i sin underbara The vegetable garden följande: “Like Rhubarb, the use of Sea-kale is at present almost confined to the English people at home and abroad. It has gone to America and the antipodes, but has not crossed the Channel”. Därefter beskriver han ingående på mer än fem sidor hur odlingen går till.

1800-talets engelska kustbefolkning ägnade sig också åt att bleka plantorna, men gjorde genom att täcka dem med nästan en halv meter tång och grus redan under hösten. Redan i mars månad året därpå kunde man börja att skörda fina, blekta skott som tydligen var mycket eftersökta på marknaden i Southampton. Så ta en promenad i solen på jakt efter strandkålen – du blir brun då med!

Cruciata laevipes - Korsmåra

BIOTOPER : Mänskligt störd/skapad mark.

ÖVRIGT : Korsmåra ( Cruciata laevipes ) har sitt ursprung i Europa och västra Asien men har introducerats i USA, där det har blivit ett invasivt ogräs. Namnet kommer från det faktum att de fyrkantiga stjälkarna är släta och den doftande växten en gång skördades för madrasser. Bladen anses ätbara.

Korsmåra (Cruciata laevipes) är en måreväxtart som beskrevs av Philipp Filip Maximilian Opiz. Enligt Catalogue of Life[ ingår Korsmåra i släktet korsmåror och familjen måreväxter, men enligt Dyntaxa är tillhörigheten istället släktet korsmåror och familjen måreväxter. Arten förekommer tillfälligt i Sverige, men reproducerar sig inte. 

Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.

Cynoglossum officinale - Hundtunga

BIOTOPER : Havsstrand, Mänskligt störd/skapad mark

Friska gräsmarker, Åkermark, Öppna gräsmarker.

EKOLOGI : Hundtunga växer mest vid vägkanter, gårdsplaner, kring fållor och fårhus eller överbetade fårhagar. Den påträffas också på grusiga havsstränder med förkärlek för miljön kring sjöbodar och båtlägen. Vanligen är marken kvävrik.

KÄNNETECKEN : Hela växten är tätt gråluden. Blomningen börjar i juni och pågår långt in på sommaren. Fröna (delfrukterna) har hakar som fäster på djurs pälsar eller människors kläder. Härav kommer det gamla namnet prästlus. 

Blommar mellan vecka 23 och 30. Blomningstiden är ungefärlig och kan variera mellan åren

FÖREKOMST : Allmän

ÖVRIGT : Hundtunga är en kulturrelikt och har förts in i Sverige, förmodligen av munkar. Första gången den omnämns i skrift är på 1300-talet. Ett annat namn på växten är munklöss, vilket sannolikt kommer av att fröna satt fast på munkarnas kåpor.

Roten såväl som örten har fram till 1800-talet använts inom folkmedicinen. Enligt signaturläran ansågs hundtunga verksam mot hundbett. Namnet Cynoglossum syftar på att bladen är sträva som en hunds tunga.

Av de kokta rötterna gjorde man stolpiller för att bota mot hemorrojder. Saften från bladen ansågs förebygga håravfall. Bladen innehåller ämnen som utvärtes verkar sårläkande och invärtes blodtryckssänkande.

På Öland kallas den munklöss

Den slutade användas under slutet av 1800-talet då man upptäckte att hundtungan gav flera negativa biverkningar. Senare har man upptäckt att den innehåller ämnen som kan vara cancerframkallande och skadliga för levern.

Hundtungan har även använts som färgväxt. Roten ger mörkgrå färg på garn betat med järnvitriol, blomsaften ger grön färg som man kan måla med.

Texten lånat från - ALLT PÅ ÖLAND./ https://alltpaoland.se/

​

Påverkan på djur

Gifterna i hundtunga ger skador på levern. Förgiftningen är kumulativ och symtom kan uppstå flera veckor eller månader efter intag, vilket gör det svårt att spåra orsaken. Exempel på symtom orsakade av leverskada är viktförlust, gulsot, depression, diarré, ökad känslighet för solljus (fotosensibilitet) i opigmenterad hud, samt hepatisk encefalopati med neurologiska störningar.

Växtens smak förbättras vid torkning och förgiftning sker vanligen genom intag av hö eller foder som kontaminerats. Hästar och nötkreatur är särskilt känsliga för förgiftning av hundtunga medan får verkar vara toleranta

​

Cytisus scoparius - Harris
BIOTOPER : Buskmark, Mänskligt störd/skapad mark, Torra gräsmarker, Öppna gräsmarker, Friska gräsmarker 
Wikipedia : https://sv.wikipedia.org/wiki/Harris_(v%C3%A4xt)
Harris, uttalas "har-ris", eller på bygdemål i Skåne hara-ris,[1] Cytisus scoparius (ibland stavat Cytisus scoparicus) är en växt som tillhör familjen ärtväxter. Växten benämns även Harginst.
Beskrivning : Den blir från 40 till 150 cm hög och blommar från maj till juni med orangegula blommor som växer med en till två blommor på cirka två cm långa skaft från bladvecken. Harris växer i form av en kvastlik buske med femkantiga gröna grenar utan tornar. De övre bladen är enkla medan de nedre är 3-fingrade med en till två cm långa småblad. Den från början gröna fröbaljan blir tre till fyra cm, blir svart på utsidan när den är mogen och öppnar sig då på ett explosivt sätt så att fröna sprätter långt omkring. Detta är gynnsamt för harrisets spridning. Växten är frostkänslig och vid temperaturer under -25 - -30 grader dör stjälkarna[2].
Utbredning : Arten är vitt spridd i stora delar av världen, och är invasiv på sina håll. Den skada den gör, bl a i USA, Australien och Nya Zeeland, är att den tar sig in i skogshyggen, där den konkurrerar med nyplanteringar och orsakar betydande ekonomiska förluster för skogsägarna.
Harris är ganska vanlig i Danmark och trivs på solig, varm, torr, ganska mager sandjord. Men pH i marken får inte vara alltför lågt, helst över 6,0. Markens buffrande förmåga ska vara god. Det kan åstadkommas på annan sandjord med tillförsel av lite torr, pulverformig kalkhaltig lera + bevattning direkt efter. Harris kan påträffas på exempelvis vägslänter, buskmark, banvallar, sandhedar och glesa strandskogar. Dess utbredning i Norden anses vara ursprunglig i Danmark. Lågväxta, övriga bestånd är förvildade och kan påträffas i södra Sverige upp till Mälardalen, i små områden i södra Finland och på kustnära platser från Østfold till Trøndelag i Norge.

bottom of page