top of page

Gagea lutea - Vårlök

BIOTOPER : Friska gräsmarker, Mänskligt störd/skapad mark, Öppna gräsmarker, Fuktiga-blöta gräsmarker, Torra gräsmarker.

Wikipedia : (naturalist.se) Med vårlök avses vanligen allmän vårlök, Gagea lutea (L.) Ker-Gawl., men ibland även den närbesläktade dvärgvårlöken (Gagea minima). Den vanliga vårlöken är flerårig och en av Nordens allmännaste liljeväxter.

KÄNNETECKEN : Den enkla stjälken på växten har 1–4 stödblad, vilka sitter under den flocklika blomställningen. Denna består i själva verket av 2–7 gula blommor.

Intill marken 1 dominerande basalblad, 5–10 mm brett. Högre upp på stjälken, intill blomknippet, 1 eller 2 små stjälkblad.

I sin egenskap av lökväxt höjer den sig ur jorden så tidigt på våren att den inte konkurrerar med andra senare kommande arter, såsom gullviva, vitsippa, och liljekonvalj.

Blommar under april eller maj. Mogna frukter finns från maj till juni. Blomman är 15–25 mm stor och har 6 vid spetsen trubbiga kronblad, 6 ståndare och 1 pistill. Frukten är en trekantig kapsel med många frön. Efter frösättningen vissnar den.

Blommans nektar är luktlös. Pollinering sker med små flugor, skalbaggar och bin. Om en blomma vid slutet av blomningstiden förblivit opollinerad, kan den vid fuktigt väder självbefrukta sig.

På hösten har 1 sidolök bildats, aldrig flera.

Blommorna bildar en flock, (egentligen ett hopträngt skruvknippe).

Fröspridning sker via myror.

​

Habitat : Allmän i stora delar av Europa, dock sällsynt till mycket sällsynt i Belgien och Nederländerna'

I Sverige allmän från Skåne upp till Uppland; sällsynt norr därom, saknas helt i de nordligaste landskapen.

I Norge finns vårlök från söder och upp till Vesteraalen; i Finland endast i de sydligaste trakterna.

Vårlök förekommer som vildväxande i till exempel eklundar och andra lövskogar. Därifrån sprider den sig ofta till odlingar, parkernas gräsmattor, leriga rabatter, trädgårdarnas sandgångar med mera.

Dvärgvårlöken har ungefär samma utbredning, men sparsammare västerut och mer utbredd i Sveriges östra delar, i Norge norrut åtminstone till Bergen.

​

Biotop : Lövskogar. Halvskuggigt, fuktig och näringsrik jord.

Kalkgynnad, pH = 10 à 11.

Tål ej natriumkloridhaltig miljö.

Etymologi : ​Släktet Gagea är en eponym till ära för botanikern Sir Thomas Gage (1782–1820). Artepitetet lutea är latin för gul med syftning på blommans färg.

​

Galega officinalis - Getruta
BIOTOPER : Mänskligt störd/skapad mark.
Wikipedia  : Getruta (Galega officinalis) är en växtart i familjen ärtväxter. Dess naturliga utbredningsområde är i Mellanöstern. Därifrån har den i modern tid spritt sig norrut in i Europa och österut till västra Pakistan. Arten odlas som trädgårdsväxt i olika regioner.

Växten utvecklas varje år från rötterna. Den når en höjd av 60 till 120 cm och blommar i juli och augusti. Blommorna har en ljus violett färg och är lite nedåtriktade. Kronbladen har en fjärilslik anordning. Artens frön är 2 till 5 cm långa och cylinderformig. En obekräftad förklaring för trivialnamnet är ett gammalt påstående att boskapsdjur som äter växten producerar mer mjölk. Växten tål inte frost.

Getruta introducerades på några ställen i Nordamerika. Den växer i kulliga områden och i bergstrakter mellan 100 och 1500 meter över havet. Den hittas som undervegetation i trädgrupper och buskskogar eller på ängar, diken, intill vattendrag samt intill vägar.

Inom den traditionella medicinen används getruta mot diabetes. Det saknas vetenskapliga bevis som stödjer användningen.

Galium odoratum - Myska

BIOTOPER : Lövskog, Ädellövskog.

Wikipedia : Myskmadra eller myska är en växtart i familjen måreväxter. Myskmadran är en utpräglad skuggväxt och lever i lövskogar och lundar där den bildar täta, låga grupper i den svaga belysningen. Blomningen infaller tidigt, innan marken är alltför starkt beskuggad genom lövsprickningen.

Ekoplanet - https://www.ekoplanet.se/

Örten innehåller många värdefulla aktiva ämnen som: flavonoider, vitamin C ,iridoidglykosider ,tanniner, kumarin och polyfenolsyror. Myska har en bitter smak och en behaglig arom. Dessa egenskaper gjorde att den till en början användes för att smaksätta alkohol – öl, vin, vodka och likör.

För närvarande används myskmadra i fytoterapi. Infusion från växten har intressanta egenskaper och det sägs att örtte har lugnande effekt på nervsystemet. I form av kompresser som appliceras på huden har örten antiseptiska och antiinflammatoriska egenskaper. 

Myskmadras egenskaper har uppskattats inte bara inom fytoterapi utan också i köket. Puddingar, kompotter, glass, frukt och kakor smaksätts med örten. Allt du behöver göra är att lägga lätt vissnade skott med löv i skålen en stund och ta sedan den bort. Myskmadra har också använts inom industrin, särskilt vid framställning av likörer och vodka.

Det är värt att lägga väldoftande kvistar av myskörten i garderoben för att ge en behaglig lukt till kläder och underkläder.

Myskmadra- biverkningar

Myskmadra innehåller stora mängder kumarin (ca 1 % av torrvikten), därför den anses vara en giftig ört. Överdriven konsumtion av myskört kan orsaka biverkningar i form av illamående, kräkningar, yrsel, blodproppsproblem, huvudvärk och leverskador.

Örten bör ej användas av personer som är överkänsliga mot någon av de ämnen som finns i växten.

Gravida och ammande mödrar bör ej använda denna ört. 

​

Galium oelandicum - Ölandsmåra

EKOLOGI : Ölandsmåran växer på torr till frisk, lerig till grusig naturbetesmark. Den växer framförallt på de kalkrika alvaren men finns också på kalkfattiga, gamla strandvallar, i varje fall förr. Den är ljuskrävande och gynnas av röjningar och måttligt bete.

KÄNNETECKEN :Ölandsmåra är en mattbildande ört med talrika, vegetativa skott som har tätt sittande kransar av blad. De blommande skotten är uppåtstigande men når sällan 1 dm i längd. De är rödanlupna vid basen. Bladen i kransen på de blommande skotten är flera (omkring 9) än på de vegetativa och betydligt längre. Internodierna är också betydligt längre. De små, vita fyrtaliga blommorna sitter i glesa knippen. Ölandsmåra ingår i en grupp av arter kring parkmåra (Galium pumilum-gruppen), som är mycket lika och de flesta har små utbredningsområden. I Sverige företräds gruppen av den införda parkmåran Galium pumilum, backmåra Galium suecicum och ölandsmåra Galium oelandicum. Från parkmåran skiljs ölandsmåra bäst genom det mattformiga växtsättet och genom att frukterna har vårtor; parkmåra har nästan släta frukter. Från backmåran skiljs ölandsmåran genom betydligt kortare stjälkar, något större blommor och mindre spetsiga vårtor på frukterna. Stenmåra Galium saxatile har också vegetativa skott med tätt sittande blad, men dessa har strävborsten i bladkanten riktade mot spetsen, ölandsmåran har borsten riktade mot bladbasen. Sumpmåra Galium uliginosum, som även kan växa på torra ställen, har nedåtriktade sträva borst på stjälken medan ölandsmåran är helt kal. Den blommar tidigt; ungefär samtidigt med ölandssolvändan. Den sprids framförallt med frö men det mattbildande växtsättet bidrar till vegetativ spridning i närområdet.

FÖREKOMST : Ölandsmåran är endemisk på Öland där den dock är spridd över hela ön. Artens totala utbredningsområde är inte större än cirka 1300 kvadratkilometer. Huvuddelen av förekomsterna överensstämmer rätt väl med ölandssolvändans utbredning. Norr om Stora Alvaret är den att beteckna som sällsynt idag.

HOT : Eftersom ölandsmåran är småvuxen och konkurrenssvag missgynnas den av gödsling men också av igenväxning, planteringar m.m. Ett måttligt bete gynnar den, men hårt bete missgynnar den eftersom de blommande stjälkarna äts upp och fruktsättningen uteblir.

ÖVRIGT : Troligen har ölandsmåra (liksom ölandssolvändan) kommit in strax efter istiden och förmått hålla sig kvar på öppna alvarmarker. Efter isoleringen har den utvecklats ekologiskt efter en egen linje skild från backmåran.

Galium saxatile - Stenmåra

EKOLOGI : Stenmåra är en god signal för magra, torra–friska hedmiljöer, ofta i svagt sur miljö. Den gynnas främst av bete som hävdform. Några följearter är fårsvingel Festuca ovina, stagg Nardus stricta, gråfibbla Pilosella officinarum och gökärt Lathyrus linifolius.

Gynnas av hävd och störning, missgynnas av igenväxning.

Typisk art i Torra hedar 4030, Stagg-gräsmarker 6230. Positiv signalart inom Ängs- och betesmarksinventeringen. Positiv indikator inom NILS, Nationella Inventeringar av Landskapet i Sverige.

KÄNNETECKEN : 

Stenmåra är en lågväxt, flerårig ört som växer tillplattat och mattbildande och blir 5–30 cm hög. Stjälken är grenig, slät och liggande förutom blommande skott som är uppstigande. Den har ingen bladrosett. Stjälkbladen sitter i kransar om 4–6 st och är 0,5–1 cm långa, smalt omvänt äggrunda och uddspetsiga. Den har knoppar som är mycket små och runda. Frukterna är millimeterstora, spetsigt vårtiga och sitter på korta skaft från bladvecken.

Stenmåra bildar utbredda mattor med sina kransställda blad. De nedre bladkransarna har fyra blad, de övre har sex blad. De är oftast rikblommande men bara under en kort period med vita, 2–4 mm breda blommor

FÖRVÄXLINGSRISK : 

Andra vita måror Galium spp. – är inte så tydligt mattbildande (utom möjligen ölandsmåra som enbart finns på Öland). Skiljer sig även genom antalet blad i kransarna, växtmiljö, småbladens krokuddar och/eller småbladens form.

Grässtjärnblomma Stellaria graminea – har tunnare stjälkar med motsatta blad och bildar inte mattlika bestånd utan växer nedliggande–klättrande i vegetationen. Den har större blommor som sitter i glesa knippen från bladvecken.

FÖREKOMST : Förekommer främst i sydvästra delarna av landet, med enstaka förekomster upp till Mälardalen och Dalarna.

NOTERING : Här i Skåne hittar jag den ofta i något äldre granplanteringar och det kan bero på att det är gammal ängs, betes eller hag mark som har blivit igenplanterade

Galium verum - Gulmåra

EKOLOGI : Gulmåra finns i lite torrare gräsmarksmiljöer och hör till de mindre kräsna signalarterna. Några följearter är liten blåklocka Campanula persicifolia, gökärt Lathyrus linifolius, vårbrodd (aggregat) Anthoxanthum odoratum agg. och gråfibbla Pilosella officinarum.

Gynnas av hävd och störning, missgynnas av igenväxning.

Karakteristisk art i Grå dyner 2130, Grässandhedar 2330, Silikatgräsmarker 6270. Vanlig även i Torra hedar 4030, Enbuskmarker 5130, Sandstäpp 6120, Stagg-gräsmarker 6230, Kalkgräsmarker 6210, Alvar 6280, Trädklädd betesmark 9070. Positiv signalart inom Ängs- och betesmarksinventeringen. Positiv indikator inom NILS, Nationella Inventeringar av Landskapet i Sverige.

KÄNNETECKEN : Gulmåra är en flerårig ört som blir 10–60 cm hög. Stjälken är halvstyv och upprätt med fyra synliga ränder. Upptill är stjälken nästan trind och finluden. Den har ingen bladrosett. Stjälkbladen sitter i kransar om 8–12 st och är 1,5–3 cm långa, barrlika, mörkgröna med inrullad kant och en finluden undersida. Den har knoppar som är mycket små och sitter i täta samlingar. Frukterna är små, kala och svarta och sitter på korta skaft från bladvecken och i stjälkens topp.

Gulmårans barrlika mörkgröna blad och greniga stjälkar tillsammans med intensivt gula, honungsdoftande blommor är tydliga kännetecken.

FÖRVÄXLINGSRISK . Vitmåra Galium boreale – är mer upprätt med styv, rödaktig stjälk och 4 blad med 3 tydliga nerver i varje krans. Blommorna är vita.

Stormåra Galium mollugo – har kal, tydligt fyrkantig stjälk som är uppsvälld vid lederna. Den har 6–8, bredare blad i kransarna.

Gräddmåra Galium mollugo × verum – är en hybrid mellan stormåra och gulmåra, och intermediär mellan dessa. Den har blekt gula blommor, kantigare stjälk och bredare blad i kransarna.

FÖREKOMST : Vanlig i Götaland, Svealand och stora delar av Norrlandkusten, även i många älvdalar.

Geranium molle - Mjuknäva

BIOTOPER : Mänskligt störd/skapad mark, Torra gräsmarker

Öppna gräsmarker, Friska gräsmarker, Åkermark.

https://www.inaturalist.se/ : Mjuknäva (Geranium molle) är en växtart i familjen näveväxter och förekommer naturligt från Europa till Azorerna, Madeira, Kanarieöarna, Nordafrika, samt sydvästra och centrala Asien.

Mjuknäva är en liten, ettårig, välforgrenad ört som blir upp till 30 cm hög. Stjälkarna är körtelhåriga och men långa mjuka hår som är längre än stjälkens diameter. Bladen har långa skaft med rundad, ganska grunt flikig bladskiva med 5-7 trubbiga flikar. Blommorna är relativt små och har utbredda, långhåriga foderblad och lilarosa, grunt urnupna kronblad. Delfrukterna är brett ovala, vanligen kala, ibland tätt håriga vid basen och ibland med rynkiga tväråsar. Mjuknäva blommar från maj till september i Sverige.

Varieteter : Två varieteter kan urskiljas:

​var. molle - har helt kala delfrukter med rynkiga tväråsar.

var. aequate - har delfrukter som är tätt håriga vid basen och saknar rynkiga tväråsar. Ibland erkänns denna varietet som egen art. Den förekommer i västra Europa, från Danmark till Tyskland, Frankrike och Brittiska öarna.

​

Geranium pusillum - Sparvnäva

BIOTOPER : Mänskligt störd/skapad mark,Torra gräsmarker

Åkermark, Öppna gräsmarker, Friska gräsmarker, Hällar, backar, gräsmattor, trädgårdar, lastningsplatser

Wikipedia : Sparvnäva (Geranium pusillum) är en växtart i familjen näveväxter och förekommer naturligt från Europa till centrala Asien, Indien, Irak och Nordafrika. I Sverige förekommer arten upp till Gästrikland, och även sällsynt även längre norrut. Den växer på berghällar, torrbackar, åkrar och ruderatmark.

NatureGate : 1-årig eller övervintrande ört. Huvudrot stadig hos övervintrande växter.

Höjd : 10–30 cm. Mångstjälkig. Stjälk uppstigande eller upprätt, förgrenad, kantig, korthårig–nästan kal, vanligen rödaktig.

Blomma : Radiärsymmetrisk, 4–6 mm bred. 5 ljusvioletta, fria, urnupna kronblad. 5 fria spetsiga foderblad. 10 ståndare, en del utan ståndarknapp. Sambladig, 5-talig pistill. Blommorna vanligen i par.

Bladen : Långskaftade, njurlika, fingerflikiga, handnerviga.

Frukten : 5-talig klyvfrukt. Näbben spricker upp, rullas ihop.

Blomningstid : Juni–september.

Sparvnävan är en ettårig art med en upprätt stam med många blad. Den har kommit till Finland med människan redan tidigt, vilket visas av att den förekommer på torrängar vid fornborgar. Den har också spritt sig till nya växtplatser, ofta som en tillfällig nykomling.

Sparvnävan påminner mycket om mjuknävan (G. molle). Sparvnävan har mycket korta hår, medan mjuknävan har både korta och långa hår. Mjuknävans blad är 5–7-flikiga medan sparnävans blad är 5–9-flikiga.

Geranium robertianum - Stinknäva

BIOTOPER : Blottad mark, Friska gräsmarker, Havsstrand

Mänskligt störd/skapad mark, Torra gräsmarker, Öppna gräsmarker

NatureGate :1- eller 2-årig ört. Huvudrot starkt förgrenad.

Höjd : 15–40 cm. Stjälk hårig, ofta röd, förgrenad.

Blomma : Radiärsymmetrisk. Fem 8–12 mm långa, mörkt rosenröda kronblad med ljus nervatur, runda spetsar och spetsiga baser. Fem fria foderblad med tornspets. Tio ståndare. Sambladig, femtalig pistill. Blommorna vanligen i par.

Bladen : Långskaftade, 3-fingrade, handnerviga. Mittflik långskaftad.

Frukten: 5-talig klyvfrukt. Näbben spricker upp, rullas ihop.

​​Blomningstid : Juni–september(–oktober).

Stinknävan är en ett eller tvåårig art, som är förgrenad och som kan ha en rödaktig färgton. Den har en karaktäristisk obehaglig lukt. Man påträffar oftast stinknävan i lundar, på skuggiga klippor och bland stenblock.

Geranium sanguineum - Blodnäva

EKOLOGI : Blodnävans kraftiga ruggar är typiska för många solvarma kalkpåverkade marker. Den gynnas av svagt bete och kan då bli väldigt dominant. Några följearter är solvändor Helianthemum spp., fetknoppar Sedum spp., barrfetknoppar Petrosedum spp., ängshavre Helichtochloa pratensis och brudbröd Filipendula vulgaris.

Gynnas av basmineral och hävd, missgynnas av utebliven hävd.

Karakteristisk art i Lövängar 6530. Vanlig även i Basiska berghällar 6110, Kalkgräsmarker 6210, Alvar 6280. Positiv indikator inom NILS, Nationella Inventeringar av Landskapet i Sverige. Kalkgynnad, 1 poäng i söder och 0 poäng i norr enligt NILS lista över rikmarksarter.

KÄNNETECKEN : Blodnäva är en flerårig ört som växer med utbredd bladrosett och blir 15–50 cm hög. Stjälken är upprätt, grenig, rödaktig och utspärrat hårig. Bladen är djupt och smalt handflikiga, mörkgröna, något glänsande och håriga. Knoppen är nickande, hårig, elliptisk och spetsig. Fruktställningen består av långskaftade, upprätta klyvfrukter med lång näbb som sitter ensamma från bladvecken.

Blodnävans stora bestånd blir ofta intensivt röda om hösten. Under blomning sitter de djupt karminröda 3–4 cm stora blommorna alltid ensamma från bladvecken.

FÖRFÄXLINGSRISK : Midsommarblomster Geranium sylvaticum – har blad med bredare flikar och stjälkar med kortare, dunigt hår. Blommorna är samlade flera tillsammans i glesa klasar.

Andra nävor Geranium spp. – har blommor i par eller klase som saknar den intensivt rödrosa färgen samt kombinationen av mörkgröna, djupt och smalt handflikiga blad och rödaktig, hårig stjälk.

Smörbollar Trollius europaeus – har större nedre blad, 7–15 cm, vanligen brett femflikiga. Stjälken är ogrenig och kal med en ensam gul blomma i toppen.

Majsmörblommor Ranunculus auricomus – har stjälkar som är upptill greniga och nedtill tilltryckt vithåriga. Rosettbladen är hela, njurlika–hjärtlika. Stjälkbladen är flikiga till basen, med linjära flikar.

FÖREKOMST : Förekommer vanligt i Götalands och Svealands öppna kalkmarker, särskilt i kusttrakter.

Geranium sylvaticum - Skogsnäva

BIOTOPER : Friska gräsmarker, Fuktiga-blöta gräsmarker, Lövskog

Triviallövskog, Trädbärande gräsmark, Öppna gräsmarker

Ädellövskog.

Svenska Botaniska Föreningen - svenskbotanik.se : Midsommarblomster är vanlig i skogstrakter i hela landet och är den vanligaste av våra nävor. Den växer i mullrika friska till fuktiga miljöer både i skog och öppen ängsmark. I fjälltrakterna växer den ofta i ängsbjörkskogar och på högörtsängar en bit upp på fjället ovanför trädgränsen.

 Midsommarblomster blommar vanligen i juni-juli. Blommorna är ganska stora och sitter två och två i stora knippen, de är oftast violetta men i norra Sverige är vita, blekblå, rödaktiga blommor inte ovanliga. Midsommarblomster har normalt tvåkönade blommor men ibland kan man hitta rena hanblommor som känns igen på att de är betydligt mindre än de tvåkönade blommorna.

Artnamnet sylvaticum kommer av latinets sylva (skog) och syftar på växtplatsen. Namnet midsommarblomster har den fått då den ofta blommar som bäst runt midsommar. Den har även i vissa floror haft det svenska namnet skogsnäva.

​

Geum rivale - Humleblomster

BIOTOPER : 

Svenska Botaniska Föreningen - svenskbotanik.se Humleblomster blommar från maj till juli. Blommans foder är rödbrunt och kronbladen är först gulvita senare blekt rosafärgade med mörkare ådror. Stjälken är upprätt med lutande topp som reser sig upp när blomman går i frukt. Humleblomster är vanlig i nästan hela landet. Den växer på fuktiga ställen, till exempel i fuktängar och kärrkanter.

Artnamnet rivale kommer från latinets rivus (bäck) och syftar på att den växer på fuktig mark. 

NatureGate : Flerårig ört med upprätt, nejlikdoftande jordstam.

​Höjd . 25–50 cm. Stjälk hårig, upptill rödbrun.

Blomma . Klocklig–radiär, krona 10–15 mm bred, gulvit–rödaktig med mörk ådring, vanligen 5-bladig. Foderflikar rödbruna, spetsiga och håriga. Foder vanligen synligare än kronan. Många ståndare och pistiller. 1 till 3 hängande blommor i skaft som utgår från bladvecken.

Bladen : Rosettbladen, skaftade, parbladiga (2–4 par småblad) med uddblad som är handflikigt med 3 flikar, flikarna stortandade eller grunt flikiga. Mellanblad strödda, kortskaftade, handflikiga; 3 flikar. Stipler små.

Frukten : Samling av nötter med krokböjt stift som sprids genom att fastna t.ex. i kläder.

Växtplats : Ängar, renar, diken, lundar, frodiga skogskärr, vid källor, rikkärr.

Blomningstid : Maj–juli.

Humleblomster är vanliga på fuktiga ängar, frodiga skogskärr och i diken. Den gynnas även av människans verksamhet, t.ex. skogsröjning. De hängande blommorna pollineras av humlor men även av andra insekter. Den rödbruna, på våren något kryddnejliksmakande roten användes förr som läkeväxt.

Humleblomstret korsar sig med nejlikroten (G. urbanum) som har mindre, upprätta blommor med gul krona. Hybridens (G rivale x urbanum) blommor liknar mera humleblomstrets blommor.

​

Glechoma hederacea - Jordreva

BIOTOPER : Friska gräsmarker, Mänskligt störd/skapad mark

Öppna gräsmarker, Fuktiga-blöta gräsmarker

NatureGate : Flerårig ört.,Höjd : 5–30 cm.

Blomma : Krona blåviolett eller blå, zygomorf, 2-läppig. Överläpp kort, platt, underläpp 3-flikad med mörka teckningar. Foder svagt 2-läppigt, hårigt. 4 ståndare. Pistill uppbyggd av sammanväxta fruktblad, 2-talig. Blommor i grupper på 3–8 i bladvecken.

Bladen : Vintergröna, skaftade, ofta rödskiftande. Bladskivor nästan runda-njurlika eller brett hjärtlika, tandade, ovan korthåriga, under oljeglandler. Bladen motsatta.

Frukten : Gulbrun klyvfrukt med 4 delfrukter.

Växtplats : Lundartade fuktiga skogar och busksnår; även som prydnadsväxt, odlingsrest eller -rymling på gårdsplaner, trädgårdar, ruderatmarker och andra ställen nära bosättning.

Blomningstid : Maj–juni.

Till jordrevans släkte Glechoma, hör endast några få arter. Jordrevan är flerårig, slingrande och starkt doftande. Den sprider sig med sina utlöpare och bildar stora bestånd. Jordrevan torde hos oss vara ursprunglig endast på Åland, i Skärgårdshavet och sydvästra Finlands kustområde. Naturliga växtplatser är lundkärrsartade och lundartade strandskogar och strandsnår.

Jordrevan har odlats som prydnadsväxt i trädgårdar och vid husväggar redan på 1800-talet. Senare har den spritt sig till inlandet med människans hjälp. Numera ser man den vid sommarstugor och på gräsmattor. Dess blad och blommor kan användas bl.a. som vinkrydda.

Globularia vulgaris - Bergskrabba

EKOLOGI : 

Bergsskrabba hör alvaret och andra kalkrika marker till. Några följearter är getväppling Anthyllis vulneraria, solvändor Helianthemum spp., fetknoppar Sedum spp. och barrfetknoppar Petrosedum spp.

Gynnas av basmineral, hävd och störning, missgynnas av utebliven störning och igenväxning.

Typisk art i Alvar 6280, Karsthällmarker 8240. Karakteristisk art i Basiska berghällar 6110. Positiv signalart inom Ängs- och betesmarksinventeringen. Positiv indikator inom NILS, Nationella Inventeringar av Landskapet i Sverige.

KÄNNETECKEN : 

Bergsskrabba är en flerårig ört som växer med kraftiga rosetter och blir 10–20 cm hög. Stjälken är upprätt, trind och ogrenig. Rosettbladen är kala med en tretandad spets. Stjälkbladen är strödda och spetsiga. Den har knoppar som är samlade i breda platta huvuden, 2–3 cm hög. Fruktställningen är rufsig och sitter i stjälkens topp. Som vissen står fruktställningen kvar som vinterståndare.

Bergsskrabbans unika växtmiljö i alvarmark tillsammans med de kraftiga rosetterna med tretandade blad som ibland ser lite gråludna ut är bra kännetecken för arten.

FÖRVÄXLINGSRISK : 

Ängsvädd Succisa pratensis – har inte lika kraftiga ruggar av rosettblad. Bladen är mer omvänt äggrunda samt saknar tänder i bladspetsen.

Blåmunkar Jasione montana – har strävhåriga lansettlika blad med glest sågad kant. Förekommer i helt andra miljöer, surare sandiga marker.

FÖRKOMST : Förekommer endast på Öland och Gotland. Ganska vanlig på alvarmark.

​

Allt på Öland - https://alltpaoland.se : Bergskrabban lever gärna på kalkhällmarkernas tunna vittringsjordar. De är särskilt anpassade att klara frysrörelser och uttorkning. Den växer främst på Stora alvaret, men finns även på några av de mindre alvaren. Den tål inte hårt bete. Blommar i juni. En plats där man lätt kan se bergskrabban även vid bilfärd är i vagkanten mellan Vickleby och Resmo.

Bergskrabban växer i Sverige bara på Öland och Gotland. Närmast kan man hitta den i Sydfrankrike och Spanien. Därför räknas den på Öland  som en rest från en varmare tids flora.

Goodyera repens - Knärot (VU)
EKOLOGI : Knärot växer främst i mossrika barrskogar med lång kontinuitet, från friska–fuktiga granskogar till torra sandtallskogar. I norra delen av Sverige kan man även hitta arten i björkskog. Knärot är, liksom de flesta andra orkidéer, beroende av mykorrhiza för sitt näringsupptag (Cameron m.fl. 2006).
KÄNNETECKEN : Knärot är en lågvuxen orkidé med krypande, grenig jordstam och en blomställning som kan bli ett par decimeter hög. Blommorna är små och vita med håriga kalkblad, och de sitter i ett ca 5 cm långt, ensidigt eller något spiralvridet ax. Bladen är mörkgröna, ett par centimeter långa, närmast rombiska, karakteristiskt nätådriga och sitter i basala, mattbildande rosetter som är vintergröna. Knärot blommar i juli–augusti. Den kan knappast förväxlas med någon annan svensk art.
FÖREKOMST : Knärot är utbredd över större delen av landet men är ovanligare längst i norr och längst i söder (Anderberg & Anderberg 2007). Arten har minskat kraftigt i stora delar av landet; enligt data från Riksskogstaxeringen har den minskat med närmare 50 % under 1990-talet medan den verkar ha stabiliserats på en lägre nivå under 2000-talet (Berglund m.fl. 2022). I Danmark är den en ovanlig växt. I Norge är den relativt ovanlig men har spridda lokaler över hela landet (Hultén 1971), och i Finland är den relativt vanlig framförallt i de södra och mellersta delarna av landet; arten bedöms som Livskraftig (LC) i dessa länder (Henriksen & Hilmo 2015, Hyvärinen m.fl. 2019, Wind 2019). Knärot är en art som har en nästan cirkumpolär utbredning på norra jordklotet. Den förekommer över en stor del av de norra delarna av Europa, Asien och Nordamerika (Hultén & Fries 1986).
HOT : Knärot missgynnas kraftigt av modernt skogsbruk. Den försvinner snabbt på kalhyggen när de grunt växande jordstammarna exponeras för solljus som torkar upp marken. Även partier med sparade träd som är 0,1 ha eller mindre är otillräckliga på hyggen för att arten ska fortleva (Johnson 2014). Detsamma gäller på stormfällen; exempelvis har svåra stormar som Gudrun och Per spolierat många växtplatser för knärot i södra Sverige under 2000-talet. Även kvävenedfall som gynnar gräs och kvävegynnade växter är ett uppenbart hot mot arten.

bottom of page