top of page
Ammophila arenaria - Sandrör. Sweden, Skåne, Ängelholm, Sibirien_edited.jpg

17 arter

Här kommer jag att visa lite gräs, halvgräs och tågväxter det blir än så länge en blandning för här är jag åter igen ute på hal och tunn is och det får ni stå ut med.

​

Gräs (Poaceae, synonym Gramineae) är en familj enhjärtbladiga växter med omkring 12 000 arter i hela världen.

Gräs är ett- eller fleråriga örter med kraftigt varierande storlek, och rötterna är samlade i en jämn knippa. Stjälken kallas strå och är ofta ihålig, men arter som majs och sockerrör har märg, medan bambu har en förvedad stam. Strået är ledat och lederna skiljs åt av förtjockade noder. Bladen utgår från noderna och omsluter strået med en bladslida. Mellan denna och bladskivan sitter en hinna, snärpet. Blommorna skyddas av skärmfjäll och blomfjäll som kallas agnar, och är samlade i småax som i sin tur bildar ax eller vippor.

Gräs kan växa enstaka eller i täta tuvor och förökar sig ofta via underjordiska revor. De är vanligen korsbefruktande och pollineras av vinden. Det stärkelserika, mjöliga fröet är inneslutet i ett slags nöt.

​

Arter i familjen halvgräs betraktas ofta felaktigt som gräs. Halvgräs kan särskiljas genom att de saknar en tydlig led på strået och ofta genom att halvgräsens strån inte har rund (utan till exempel trekantig) genomskärningsyta.

​

Halvgräsen skiljs från gräsen genom att strået skenbart är oledat (det består av en utvecklad och flera outvecklade mellanleder) samt inuti är svampigt (inte ihåligt), att bladens slidor i regel är helt slutna och att fröet inte är sammanväxt med fruktväggen. Detta är en stor familj med flera tusen arter.

 

Ammophila arenaria - Sandrör (gräs)
Biotoper : Blottad mark, Havsstrand.
G.A.M Lindman - Nordens Flora 1964 : 
Sandrör, marhalm eller margräs är en av vår floras mest utpräglade flygsandsväxter. Namnet Ammophila betyder sandälskande, liksom även artnamnet arenaria. Sandröret har ett mycket vitt utbrätt jordskottssystem men långa utlöpare vitt förgrenat. Stråna 0,5 -1,0 m. höjd, jordstammarna lär kunna bli upp till 15 meter långa. Blomstälningen, vippan är tätt axlikspolformig, bladen är långa och smala och rörformigigt sammanrullade.

Carex acuta - Vasstarr (halvgräs)
Bioyoper : Sjöar, Småvatten, Sötvattensstrand, Kalkfattiga myrbiotoper, Kalkrika myrbiotoper, Öppna myrbiotoper.
Wikipedia : https://sv.wikipedia.org/wiki/Vasstarr

Vasstarr (Carex acuta) är en gräslik växt i släktet starrar och familjen halvgräs. Den har även kallats skarpstarr och haft det vetenskapliga namnet Carex gracilis.

Vasstarr har basala röd- eller svartbruna slidor, dess strån är grova, vasst kantiga och sträva. Dess mörkgröna blad är fyra till tio mm breda, långa och veka. Vid torka är de utåtrullade. Stödbladen är platta och längre än axsamlingen. Två till fyra hanax och två till sex honax som är tre till tio cm långa, kortskaftade och ofta nickande. Axfjällen som är svartbruna och spetsiga har en grön mittnerv. Fruktgömmena är 3 till 3,5 mm långa, gröna till blekgula med tydliga nerver och smal, kort näbb. Vasstarr blir från 20 till 40 cm hög och blommar från juni till juli. Hybrider med norrlandsstarr och hundstarr är rätt vanliga.

Utbredning : Vasstarr är vanlig i Norden och återfinns i utbredda bestånd eller glesa tuvor på våt, näringsrik, lerig eller dyig mark, helst i grunt vatten, som exempelvis sjö- och åstränder, dammar, diken och alkärr. Återfinns i hela södra och mellersta Sverige, hela södra och mellersta Finland, nästan hela Danmark och i vissa områden i södra och mellersta Norge.

Carex acutiformis -Brunstarr (halvgräs)
Bioyoper : Sjöar, Småvatten, Sötvattensstrand, Kalkfattiga myrbiotoper, Kalkrika myrbiotoper, Öppna myrbiotoper.
Wikipedia : https://sv.wikipedia.org/wiki/Brunstarr

Brunstarr blir upp till 150 centimeter höga, med blad på upp till 160 centimeter långa och 5-20 millimeter breda.

EKOLOGI : Brunstarr växer främst i olika fuktiga naturtyper, i delar av Nordeuropa och Västeuropa. 

Utbredning : I Sverige förekommer arten främst i Götaland och delar av Svealand och mindre allmänt i vissa delar av Norrland.

Carex caryophyllea - Vårstarr (NT) (halvgräs)
EKOLOGI : Vårstarr förekommer huvudsakligen på öppna, torra, väldränerade, sandiga och grusiga, näringsfattiga gräsmarker såsom torrbackar, naturbetesmark, hedar, åkerrenar, åssluttningar och hällmark samt i glesa skogar. Arten föredrar sydliga och sydöstliga sluttningar med ett varmt mikroklimat och något kalkhaltiga jordar med måttlig erosion. Den är vidare starkt störnings- och kulturgynnad, inte minst betesgynnad. Arten är perenn och skuggtolerant, och den kan spridas vegetativt; detta hjälper den att överleva i mindre gynnsamma miljöer under en relativt lång tid. Dessa egenskaper bedöms i Finland ha resulterat i en utdöendeskuld (Lampinen 2019)
KÄNNETECKEN :  Vårstarr är glestuvad och ganska lågvuxen med strån som är styva och något sträva upptill. Arten kan bli 5–30 cm hög. Den har basala slidor som är bruna och upprispade. Bladen är 1,5–3 mm breda, styvt bågböjda, mörkgröna och kortare än stråna. I toppen av strået sitter ett klubbformigt hanax och ett till tre honax som är längre än breda. Stödbladet under det nedersta honaxet är grönt, har en 3–5 mm lång slida och är vanligen kortare än honaxet. Axfjällen är 2–2,5 mm långa, gulbruna och spetsiga med grön mittnerv. Fruktgömmena är 2–3 mm långa, grönbruna till gulbruna, håriga och har en kort, urnupen näbb. Arten blommar i maj–juni.

Vårstarr kan förväxlas med backstarr Carex ericetorum som dock har trubbiga, bruna axfjäll med ljusgrå hinnkant. Arten liknar också pillerstarr C. pilulifera och lundstarr C. montana, vilka bl.a. särskiljer sig genom rundade honax med stödblad som har obetydlig eller mycket kort slida. Lundstarr växer dessutom i täta mattor och har vinröda basala slidor.
FÖREKOMST : Vårstarr är vanlig från Skåne till Uppland, mindre allmän i Värmland, Västermanland och Dalarna samt sällsynt från Gästrikland till Medelpad och Jämtland. I Danmark är arten vanlig och bedöms som Livskraftig (LC) medan den är sällsynt och har isolerade förekomster i södra Norge och Finland där den bedöms som Livskraftig (LC) respektive Sårbar (VU) (Henriksen & Hilmo 2015, Hyvärinen m.fl. 2019, Wind 2019). Den är relativt vanlig på Åland. Arten förekommer också på västra Island. Vårstarr finns i stora delar av Europa och västra Asien och är införd i nordöstra Amerika (Hultén & Fries 1986).
HOT : Vårstarr missgynnas av succesiv igenväxning av torra, lågvuxna gräsmarker då den konkurreras ut av höga gräs, buskar och träd vilket oftast beror på upphört bete eller eutrofiering i form av konstgödsel och kvävenedfall. Kraftig mosstillväxt kan också konkurrera ut arten (Georgson m.fl. 1997).

Carex elata - Bunkestarr (halvgräs)
Biotoper : Kalkrika myrbiotoper, Sötvattensstrand, Öppna myrbiotoper.
Wikipedia : https://sv.wikipedia.org/wiki/Bunkestarr

Bunkestarr (Carex elata) är en flerårig gräslik växt inom släktet starrar och familjen halvgräs. Den växter i stora täta tuvor och har gulgrå basala slidor som är nätformigt upprispade. Dess strån är styva, vasst trekantiga och sträva. Bunkestarrens blågröna blad är från fyra till sex mm breda, sträva och har papiller undertill. Vid torka så rullar sig skivorna utåt. Den har en till tre hanax och två till tre honax som är tre till sex cm långa. Hanblommorna sitter oftast i spetsen på axen. De brunvioletta axfjällen blir tre till fyra mm långa och har en blek mittnerv. De äggrunda fruktgömmena blir 2,5 till 3 mm långa, är platta och blågröna. Fruktgömmena är papillösa men har nerver och tydlig näbb. Bunkestarr blir mellan 30 och 120 cm hög och blommar från juni till juli. Det finns en underart till bunkestarren som heter omskstarr (C. elata ssp. omskiana).

Utbredning : Bunkestarr är ganska vanlig i Norden och återfinns på våt, näringsrik dy- eller lerjord som exempelvis stränder, kärr och ofta vid utflöden. Dess utbredning i Norden sträcker sig till södra och delar av mellersta Sverige, hela Danmark och sydöstra delen av Finland.

Carex elongata - Rankstarr (halvgräs)
Biotoper : Kalkfattiga myrbiotoper, Kalkrika myrbiotoper, Öppna myrbiotoper, Klibbalkärr, Lövskog, Triviallövskog.

OBS : Hittar ingen beskrivande information om arten, varken på nätet eller i mina floror ?

Corynephorus canescens - Borsttåtel (gräs)
EKOLOGI : Borsttåtel är kustbunden och växer i olika typer av sandmarker. Förekommer i såväl svagt sura, urlakade marker som i mer kalkrika sandmiljöer. Några följearter är sandstarr Carex arenaria, rödsvingel Festuca rubra, blåmunkar Jasione montana, fetknoppar Sedum spp., barrfetknoppar Petrosedum spp. och violer Viola spp.

Gynnas av störning och missgynnas av utebliven hävd.

Typisk art i Grå dyner 2130, Grässandhedar 2330. Positiv signalart inom Ängs- och betesmarksinventeringen. Positiv indikator inom NILS, Nationella Inventeringar av Landskapet i Sverige.
KÄNNETECKEN : Borsttåtel är ett flerårigt gräs som växer med rakborstlika tuvor och blir 10–30 cm högt. Dess strån är ofta knäböjda, styva och blågröna. De basala bladslidorna är rödvioletta och strimmiga. Bladen är korta, smala (0,3–0,5 mm), blågröna och vikta med ett 2–4 mm, trubbigt–spetsigt snärp. Vippan har korta, utbredda grenar.

Med sina blågröna täta tuvor påminnande om gammaldags rakborstar är borsttåteln lätt att känna igen. Bladslidorna och bladen som täcker vippan före blomning är kraftigt violetta/röda. Efter blomning drar vippan ihop sig och blir mer långsmal och glänsande. Småaxen är 4–6 mm, något brokiga, med långa skärmfjäll och ett upptill förtjockat borst.
FÖRVÄXLINGSRISK : Vårtåtel Aira praecox – växer i samma miljö men är ettårig, mindre, 3–15 cm, mer grön och blomman har ett längre borst, 4 mm. Blommar mycket tidigt och blir senare karaktäristisk sandfärgad.

Luddlosta Bromus hordeaceus – Finns också i kustnära sandmiljöer men har mycket större småax, 8–12 mm, mjukhåriga bladslidor och bredare blad, 2–7 mm.

Fårsvingel Festuca ovina – har gråare bladslidor med små bladöron vid mynningen. Snärpet är mycket kort, 0,1–0,2 mm.
FÖREKOMST : Vanlig i kustnära dyner och sandmarker i Götaland, inklusive Öland och Gotland.

Cynosurus cristatus - Kamäxing (gräs)
Biotoper : Friska gräsmarker, Öppna gräsmarker, Torra gräsmarker.
Wikipedia : https://sv.wikipedia.org/wiki/Kam%C3%A4xing

Beskrivning : Kamäxing är en enhjärtbladig och vintergrön växt i tuvor. Bladen saknar hår. Stråna blir 10 ... 75 cm höga; sällsynt 90 cm. De kan ha en till tre knutar.

Blommar juni till augusti. I varmare trakter kan blomningen börja redan i maj.

Axet blir 2 ... 5 cm långt, och 5 ... 10 mm brett.

Självbefruktning är blockerad, men pollinering sker genom att pollen sprids med vinden.

Inom samma småax kan det förekomma blandat fertila och ofruktsamma blommor.

Fröna blir 1,6 ... 2 mm långa.

Kamäxing är en kortlivad perenn, som lever i två till fem år.

Kromosomtalet är 2n = 14.

Habitat : Kamäxing finns i större delen av Europa och sydvästra Asien. Växer allt ifrån nära havets nivå upp till ca 600 m ö h.

I Sverige ofta insådd med gräsfrö och därvid tillfällig. Inhemsk i söder och väster; introducerad art i Uppland.

I Norden saknas kamäxing på Island.

Finns på några lokaler i nordöstra Nordamerika, Australien och Nya Zeeland, men är inte ursprunglig där.

Biotop : Torr gräsmark. Trivs i många jordarter, dock inte i jordar med mycket lågt pH (sur jord) eller mycket högt pH (basisk jord, d v s att kamäxingen är kalkskyende).

Etymologi : Cunosurus är latinisering av grekiska kynos = hund + οoura = svans, d v s hundsvans., Cristatus kommer av latin crista = kam. Cristatus blir då "liknar en kam".

Användning : Flätning av stråhattar. Kreatursbete. Djuren ratar dock vissa delar av växten

Dactylis glomerata - Hundexing
SLU : Veckans växt v. 34 2010 Hundäxing (Dactylis glomerata L.)www.slu.se/globalassets/ew/org/centrb/pom/hundaxing.pdf
” – Anledningen till namnet Hundäxing lärer vara den att hundarne, då de vilja kräkas, tugga isynnerhet detta gräs, hvars sträfva blad lätt åstadkomma önskad verkan (Nyman, 1867). Tja, kanske det. Men själv skulle jag vilja se den jycke som med precision lyckas nosa upp en tuva hundäxing bland allt det gröna. Helt säkert äter hundar gräs ibland, men min personliga erfarenhet säger mig att urvalet tycks rätt slumpartat. Då tror jag snarare på tolkningen att äxing helt enkelt betyder ax (Hellquist, 1922) och att ”hunden” i sammanhanget kanske syftar på axets hundtassform. Lite bred och tufsig, och något spetsig. En tolkning är nog så god som någon annan. På engelska heter arten förresten cocksfoot och det latinska släktet Dactylis är samma ord som latinets dactylus och grekiskans daktylós för finger. Hursomhelst är hundäxingen ett viktigt vallgräs i Sverige och annorstädes. Arten är rätt beteskänslig och lämpar sig därför bäst för slåtter. Den sås oftast i blandning med andra arter, t.ex. rödklöver, lucern, eller käringtand för att skapa viltåkrar, ytor för fröätande fåglar, osv. Idag producerar vi i landet lite drygt 100 ton frö som vid en inblandning av 5 kg hundäxing per ha räcker till c. 20 000 ha. Förutom att ha en karakteristisk vippa (se bilden) känns hundäxingen lätt igen på de platta bladslidorna liksom stråbasen, och ett mycket långt snärp (den lilla hinnan vid bladets bas som omsluter strået). Färgen kan variera ganska mycket från jämngrön via grönlila till violett, rätt mycket beroende på var den växer. Arten, som är allmänt spridd och vildväxande över större delen av landet upp till S Norrland, kan bli upp till 140 cm hög.
Text : Jens Weibull
 
WIKIPEDIA : https://sv.wikipedia.org/wiki/Hund%C3%A4xingar
Hundäxingar (Dactylis, ibland stavat Dactylus) är ett växtsläkte i familjen gräs som återfinns i tempererat klimat på norra halvklotet. Den vanligaste arten i släktet är hundäxing (Dactylis glomerata). Ibland anses alla arter vara underarter av just denna art.

WIKIPEDIA : https://sv.wikipedia.org/wiki/Hund%C3%A4xing
Hundäxing (Dactylis (ibland stavat Dactylus) glomerata) är en flerårig ört tillhörande familjen gräs. Det är den enda art som ingår i växtsläktet hundäxingar (Dactylis). Ett antal underarter med varierande antal kromosomer finns definierade, varav flera har svenska namn.

Synonymer : Dactylis glaucescens Willd (ssp glomerata), Dactylis glomerata, L (ssp aschersoniana (Graebo) Thell), Lundäxing (ssp lobata (Dreyer) H Lindb), Spansk hundäxing (ssp hispanica (Roth) Nyman)

Utbredning : Vanlig hundäxing är ursprunglig i Europa där den är mycket vanlig, och har introducerats till USA, Kanada, Nya Zeeland och Australien. På sina håll har den efter introduktionen blivit invasiv.

Underarten lundäxing (ssp lobata) förekommer i sydligaste Sveriges bokskogar, medan spansk hundäxing (ssp hispanica) är sällsynt i Sverige. Den är dock, som namnet antyder, desto vanligare i Spanien.

Underarten Aschersons hundäxing förekommer i centraleuropa.

Utseende : Hundäxing växer ofta i tuvor och ser relativt grov ut för att vara ett gräs. Karakteristiskt för arten är att strået är något tillplattat, vilket skiljer hundäxing från många andra gräs. Den kan bli mellan 40 och 100 centimeter hög och bladen har en något blågrön ton. Underarten ljusgrön hundäxing har som namnet antyder ljusgröna blad.

Blommorna sitter i tätt gyttrade småax som i sin tur sitter fästade i en vippa. Blomningstiden är juni — juli. De blekvioletta eller gula ståndarknapparna är synnerligen rika på ståndarmjöl, vilket kan ge hösnuva hos känsliga personer (pollenallergi).

Habitat : Hundäxing är mycket vanlig på ängs- och kulturmark i hela Europa, dock ej i fjälltrakterna. På Island endast fläckvis. Den tål halvskugga.

Användning : Hundäxing är lättodlad som djurfoder och har särskilt högt näringsvärde.

Ekologi : Predatorer för hundäxing är larver av fjärilen mindre tåtelsmygare, Thymelicus lineola och Poanes zabulon, en nordamerikansk fjäril kallad skipper.

Artens namn : Släktnamnet Dactylis betyder fingerlik, med hänsyftning på vippans form.

Artepitetet glomerata kommer av det latinska ordet glomerare som betyder "rulla ihop". Namnet avser utseendet hos artens småaxgyttringar.

Glaucescens betyder som blir blågrå, av latin glaucus = blågrå.

Namnet hundäxing kommer av att hundar gärna tuggar i sig artens blad då de behöver kräkas. En liknande företeelse ligger bakom artens engelska namn cat grass. Det anses att katter genom att äta detta gräs får hjälp att bli av med de hårbollar (spybollar) i magsäcken de får genom sitt ivriga slickande av pälsen. Det uppges att katter gärna tuggar i sig 5 à 10 blad om dagen. Av denna anledning kan i zoologiska affärer finnas burkar med cat grass att köpa, till hjälp för så kallade innekatter, som inte har tillgång till gräsmattor med hundäxing. Ett talesätt som anknyter till detta är påståendet "När katter äter gräs blir det regn". Något vetenskapligt bevis för att det finns ett sammanhang mellan gräsätande och regn är inte känt.

Deschampsia cespitosa - Tuvtåtel 

WIKIPEDIA : https://sv.wikipedia.org/wiki/Tuvt%C3%A5tel

Tuvtåtel (Deschampsia cespitosa, synonym Aira caespitosa a)) är en flerårig växtart i familjen gräs. Som namnet antyder växer det i stora täta tuvor.

Sträva stödblad. Det är tämligen storväxt och har små, ofta lilaaktiga småax i stora yviga vippor. Det känns enklast igen på stödbladen, vars ovansida är mycket sträv - nästan vass - av ett antal skarpa räfflor.

Finlands Artdatacenter : https://laji.fi/sv/taxon/MX.40564 

Beskrivning : Tuvtåtel – Deschampsia cespitosa

Flerårig gräs som bildar täta tuvor, 50–100 cm hög. Stjälk ett ihåligt strå, fyllda ledknutar. Strå upprätt, slank och slät, med 1–3 ledknutar. Blad strödda, utan skaft, med slida, kortare än strået. Bladskiva rätt smal (2–5 mm), platt och med spetsig ända, vass kant, ovanpå sträv och med uppstigande nerver. Snärp tydlig (5–15 mm), spetsig.

Elymus caninus - Lundelm (gräs)
Biotoper : Lövskog, Ädellövskog, Blottad mark, Fuktiga-blöta gräsmarker, Triviallövskog, Öppna gräsmarker.
OBS : Jag hittar ingen artbeskrivning mm, varken på nätet eller i mina floror.

Leymus arenarius - Strandråg (gräs)
Biotoper : Blottad mark, Friska gräsmarker, Havsstrand, Torra gräsmarker, Öppna gräsmarker. 
Wikipedia : https://sv.wikipedia.org/wiki/Strandr%C3%A5g

Utseende : Arten är högväxt och växer i grupp. Bladen är breda, tjocka och har en något vitgrön ton. Blomställningen har ett enda tvåsidigt ax som i sin tur har småax sittande i två rader med 2-3 småax vid varje led. Varje småax innehåller 3-5 blommor. Skärmfjällen är smala, håriga och täcker hela småaxet. Småaxen saknar borst.

Utbredning och biotop : Arten växer mestadels på sandiga, grusiga stränder eller sandig strandmark men ibland även i sandiga områden inåt landet. Trivs mycket bra även i sanddyner och flygsand. Den förekommer längs hela de norska, svenska, finska kusterna samt även fläckvis inåt landet. Förekommer överallt i Danmark. Den har till och med planterats ut på många håll på grund av sin förmåga att binda flygsand.

Artens namn : Carl von Linné klassificerade ursprungligen arten i växtsläktet Elymus, vilket sedan Christian Ferdinand Hochstetter kom att revidera till Leymus arenarius, det namn som används idag. Artepitetet kommer av latinets arena som betyder sand, vilket åsyftar artens vanligaste biotop.

Äldre svenska regionala namn är Elm, Sandelm, Strandelm, Strandhavre och Gåshavre.

Luzula pilosa - Vårfryle (tågväxter)
Biotoper : Barrskog, Löv-/barrblandskog.
Wikipedia : https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A5rfryle
Vårfryle (Luzula pilosa) är en tågväxt som blommar tidigt på våren. Den är lågväxt och har oansenliga små svartbruna blommor. Vårfryle växer i tuvor och blir omkring 2 decimeter hög. Den blommar i april-maj.
 

Vårfryle i Carl Lindman, 1917–1926 : https://runeberg.org/nordflor/397.html
Luzula-släktet innefattar hos oss vid pass femton arter. I motsats till Juncus-arterna är ingen kärrväxt, och därmed sammanhänger, att de hava ett mjukare och mera gräsartat utseende med bredare och tunnare blad. Detta gäller i synnerhet vårfrylet, som är en skuggväxt och förekommer i alla slags skogar genom hela Skandinavien och Finland, även i fjällsidornas björkskog upp till trädgränsen. Hos Luzula-arterna äro bladslidorna rörformiga, hos Juncus däremot uppsprättade på ena sidan. En annan skillnad finner man hos fröna, som hos Juncus, äro små och talrika, men hos Luzula, betydligt större och blott 3 i varje fröhus. Hos Luzula äro fröna dessutom myrmekofilt avpassade och utmärka sig genom det hos sådana frön vanliga bihanget ("karunkeln"), Att Luzula-arter äro vindblommiga, framgår av den foderlika (bruna) kalken av helt små, nästan fjällika blad, liksom hos Juncus, samt de jämförelsevis ofantliga ståndarknapparna och långt utskjutande märkena.

Blomställningens långa grenar äro ensidiga knippen eller delvis tvåsidiga, och lämna inom vår flora ett av de tydligaste exemplen på förgreningens förlopp hos detta slags blomställning. I en klase och ett ax sitta blommorna på en gemensam huvudaxel; de äro alla biaxlar (axlar av andra ordningen) till denna huvudaxel, och inbördes äro de av samma grad och samma generation, liksom äldre och yngre syskon. I knippet är däremot varje ledstycke en biaxel till det närmast nedanför belägna; så snart knippet frambragt en blomma, frambringar denna en ny blomma i bladvinkeln till det lilla blad, som sitter på blomskaftet, och denna i sin tur en ny blomma; ledstyckena äro alltså av allt lägre grad, allt yngre generation, och biaxlar till varandra, ej syskon. -- Om blomskaftet bär 2 blad, uppkomma samtidigt 2 blommor i varje generation, och knippet kallas tvåsidigt, se t. ex. Silene.

Melica nutans - Bergsslok (gräs)

Biotoper : Friska gräsmarker, Löv-/barrblandskog, Lövskog, Triviallövskog, Trädbärande gräsmark, Ädellövskog, Öppna gräsmarker, Torra gräsmarker.

Finlands Artdatacenter : https://laji.fi/sv/taxon/MX.40505

Beskrivning : Flerårigt gräs, höjd 30–70 cm. Stjälk ihålig, ledknutar fyllda. Strå upprätt eller uppstigande, upptill nickande, slätt. Blad strödda, utan skaft, med slida. Basalslidor platta, rödblåskiftande, ryggnerv sträv. Bladskiva rätt smal (2–3 mm) och platt, jämnbred, med spetsig ända, nickande och mattglänsande grön. Snärp kort (< 1 mm), brunskiftande och trubbig.

Blomma : Vippa rätt lång (7–10 cm), ensidig, klaslik. Småax rätt stora (5–10 mm), med kort skaft, nickande, med flere blommor (1–3 samkönade och 2–3 sterila blommor). Skärmfjäll breda, med flere nerver, blåröda med vit spets, ytteragnars köl trind och med flere nerver, utan borst.

Wikipedia : https://sv.wikipedia.org/wiki/Bergslok

Bergslok, Melica nutans (även kallat slokgräs), är ett flerårigt grönt gräs med upp till 60 cm långa strån som växer i bland annat löv- och barrskog samt i skogsbryn. Stråna hänger med topparna. Den har en smal vippa med småaxen placerade på små vippgrenar och alla på samma sida. Det vetenskapliga artepitetet nutans betyder just "nickande", "svajande" (av nutare = luta), medan Melica betyder "bovete" på medeltidslatin.

Phleum pratense - Timotej

WIKIPEDIA : https://sv.wikipedia.org/wiki/Timotej

Timotej, ängstimotej, Phleum pratense L., är ett av de mest allmänna ängsgräsen.

Beskrivning : Timotejfrön, egentligen nötter, eftersom de är omgivna av ett tunt skal.

Timotej får snabbt ett mycket styvt och segt strå. Blommande timotej träffar man på odlade ställen från högsommaren till långt in på senhösten. Dess blomställning är en mycket tät, axlikt hopdragen, cylindrisk vippa, som till form och storlek liknar ängskavlens, men kännes sträv av de små styva borst, som bildas av tomfjällens utdragna uddar; ängskavlens vippa är däremot mycket len för känseln. Särskilt på torr och hård mark har timotejen vid stråets bas en hård, rund uppsvällning, som är ett gott igenkänningstecken på denna växt, – en knölstamsbildning, som innehåller näringsförråd av egendomligt slag, bl a phlein, en kondensationsprodukt av fruktsocker.

Biotop : Timotej kan odlas på många olika jordmåner: torr och fuktig, lerig och sandig mark, men helst inte alltför torrt. Stamknölen utvecklas emellertid starkast på torrare lokaler.

Habitat : Timotej finns i nästan hela Europa, norra Asien och Nordamerika, och odlas numera som foder i alla tempererade länder i lika stor skala som sädesslagen.

Finns förvildad på ängar, dikeskanter och på betesmark.

Från England importerade Bengt Bergius 1765 timotejfrön, som han då trodde var en nyhet för Sverige. Emellertid överraskades han efter skörden av att det var samma art som den i Sverige redan kända ängskampen. Man har senare kommit fram till att timotej/ängskampe rent av kunnat vara ursprunglig i södra Sverige. Enligt uppgift skall det varit den på 1700-talet utvandrade svensken Timothy Hansson som började odla frön han tagit med sig vid utvandringen. Odlingen fördes sedan över via England till Sverige, där beställaren efter odling kunde konstatera att det omtalade timothygräset var den vanliga ängskampen[1].

Timotejodling finns nämnd i Dalarna sedan mitten på 1700-talet.

Förvildad timotej kan finnas på betesmark, ängar och dikeskanter, alltifrån Skåne till södra Lappland.

Användning : Sådd kan ske både på våren och hösten. Nedmyllning behövs ej nödvändigtvis, men vältning kan vara fördelaktigt. Ofta blandas med klöver och andra gräs, t.ex. engelskt rajgräs. Mer än 4 à 5 år i följd bör man inte så timotej på samma mark, eftersom skörden minskar efter hand p.g.a. att jordens näringsämnen förbrukas. Därefter kan marken läggas i träda, eller efter gödsling besås med andra växtslag. (Växelbruk.)

Timotej är en utmärkt foderväxt, som odlas i stor utsträckning. Slåtter måste ske tidigt, då annars strået blir alltför hårt och mindre värdefullt som foder. Efter slåtter eller avbetning utvecklas mest strån, med eller utan vippa, men inga blad. Därför är timotej mindre lämpligt på betesvallar. Dessutom drar djuren gärna upp timotejen inklusive rötterna, vilket försämrar återväxt till följande år.

Etymologi : Ursprungliga namn i Sverige var ängskampe och kampegräs, men det övergavs ganska snart till förmån för lånordet Timoteus-gräs av "Timothy grass", efter en nordamerikansk lantbrukare, Timothy Hanson från Carolina-provinsen, som i mitten av 1700-talet odlade denna växt till foder.

Phleum, kommer av ett grekiskt ord med betydelsen "svälla upp" m m; torde syfta på den uppsvällda stråbasen.

Phragmites australis - Vass (gräs)
Biotoper : Sjöar, Sötvattensstrand, Vattendrag, Öppna gräsmarker, Fuktiga-blöta gräsmarker, Havsstrand, Kalkrika myrbiotoper, Småvatten, Öppna myrbiotoper.
Naturhistoriska riksmuseet : https://www.nrm.se/faktaomnaturenochrymden/vaxter/frovaxterfanerogamer/vaxterpasommaren/augustivaxter/vass.10310.html

Vass, eller bladvass, är Sveriges största gräs och kan bli upp till 4 meter från den grova krypande jordstammen. Bladen är breda och vassa och har ett typiskt 'djävulsbett' tvärsöver mitten på bladet. Vippan är stor och yvig, den är först brunviolett men blir sedan silverglänsande.

Vassen kan börja blomma redan i juli, men oftast är den i blom i augusti-september.
Vass är vanlig i hela landet, och den är en karaktärsväxt för näringsrika sjöar, men förekommer mer sparsamt i fjälltrakterna.

Linné skrev bland i sin flora från 1755: "Strandrör, i Uppland rör, i Götaland vass, i Småland skärvass. Växer i sjöar, floder och sandiga myrar i hela Sverige; mycket skadlig för åkrarna i Halland." "Med vippan färgar kvinnorna ylletyg gröna. Gipsmakarna använder stråna vid gipsning av tak. Om de håriga fröna kommer in i öronen, förorsakar de dövhet."

(Författare Lars-Åke Janzon, fil.dr., Naturhistoriska riksmuseet)

Våtmarksguiden : http://vatmarksguiden.se/projekt/bladvass/

Nordens största gräs bladvass (Phragmites australis) även kallad vass, kan växa sig så hög som 5 m. Den förekommer i hela Sverige men är mer ovanlig i fjälltrakterna. Bladvass kan etablera sig på upp till 2,5 m djup i sötvatten och brackvatten. Arten förökar sig vanligtvis vegetativt med långa jordstammar i bottensedimentet och bildar stora bestånd särskilt i näringsrika sjöar. Bladen sitter fästa längs med hela strået och kan bli ca 40 cm långa. De är mycket sträva och har vassa kanter. Vippan är stor och yvig med många förgreningar. Bladvassen blommar i augusti till september och fröna blir mogna först i januari nästkommande år. Vassfrön gror enbart ovan vatten och spridning via frö är därför begränsad.
Tidigt på säsongen är vippan brunviolett men går mot en silvrig nyans senare på säsongen. Bladvassen kan torka och stå kvar på växtplatsen till nästkommande säsong, under vinterns frostiga morgnar kan de torra vipporna glänsa fint i ljuset.  

Bladvassens effektiva vegetativa förökning med upp till 1 m utbredningsomkrets varje år gör växten konkurrenskraftig. Bladvassen är därför en av de arter som lätt blir dominanta i system utan störning. För att kunna sprida sig så kraftigt behövs god syretillförsel till rötterna. Överlag har våtmarksväxter god förmåga att transportera ner syre till rötterna eftersom sedimentet de står i ofta är syrefattigt, anpassning till dessa förhållanden har utvecklat olika strategier. Bladvass har en specifikt god förmåga till syretransport då fjolårets stammar/stjälkar står kvar ovan vattenytan och fungerar som luftkanaler eller snorklar ner till rötterna.
Studier har visat att bladvass inte tar upp tungmetaller vidare effektivt, men fler studier inom detta ämne behövs. För upptag av näringsämnen däremot, är bladvassen ett utmärkt alternativ då den stora biomassproduktionen kräver näring och den snabba tillväxten ökar hastigheten på upptaget. Att skörda vassen efter varje säsong kan ha god effekt på närings-bortförsell i en våtmark, och kan motverka eutrofiering. 

Trichophorum cespitosum - Tuvsäv (halvgräs)
Biotoper : Fuktiga-blöta gräsmarker, Kalkfattiga myrbiotoper, Kalkrika myrbiotoper, Öppna gräsmarker, Öppna myrbiotoper.
 

bottom of page