top of page

Helichrysum arenarium - Hedblomster
EKOLOGI : Hedblomster växer på väldränerade sandiga, närings- och humusfattiga gräs- och hedmarker, samt på sanddyner, sandhedar och sandfält. En förutsättning för att hedblomster ska kunna etablera sig är att det finns bar sand eller att vegetationen är gles och jorden blottad (se Thor 1992). Därför kan hedblomster även förekomma på störda marker såsom trädor, magra åkrar, ruderatmarker, längs vägslänter, i täkter och på militära övningsfält. Det är troligt att hedblomster i likhet med flera andra sandmarksväxter inte har någon långlivad fröbank (jämför Ödman 2012). Hedblomster gynnas av aktiviteter som skapar störning av marken såsom tramp från betande djur och militär körning med bandfordon. Däremot har den svårt att växa i lös sand såsom i aktiva sanddyner (Olsson m.fl. 2005
KÄNNETECKEN : Hedblomster är en perenn ört med ett djupgående rotsystem (se bl.a. Anderberg & Anderberg 2005). Plantorna kan bli 10-40 cm höga med flera stammar. Både stam och blad är täckta av silvergrå, ulliga hår. Bladen är lansett- eller spatellika och sitter i basal rosett och strödda längs stammen. Blomkorgarna är 5-8 mm höga och sitter samlade i flocklika samlingar i toppen av stammen. De tvåkönade och insektspollinerade diskblommorna är tubformade och varierar från citrongul till gyllen/orange, där de mörkare formerna är de sällsyntaste (Tyler m.fl. 2007). När växten torkat avger den en karaktäristisk curryartad doft. Blomningstiden sträcker sig från juli till augusti/september. Frukten är en ljusbrun nöt med hårpensel.

Hedblomster är mycket karaktäristisk och den enda arten i släktet Helichrysum i Sverige, men står nära släktet noppor Gnaphalium dit den tidigare hörde (G. arenarium L.). Studier av morfologiska karaktärer hos arten visade på stor variation mellan olika individer, men liten variation mellan olika förekomster/lokaler (Radušiene 2002).
FÖREKOMST : Hedblomster noterades för första gången av Linné 1741 (Nordstedt 1920) och förekommer idag på cirka 350 lokaler i Sverige (Artportalen 2015). Arten är främst funnen i Skåne (334 stycken 2,5 × 2,5 km-rutor; Tyler m.fl. 2007), men med smärre antal lokaler i södra Halland (cirka 15; se även Georgson m.fl. 1997), i sydvästra Blekinge (cirka 11 lokaler; se även Fröberg 2006), på Öland (cirka 16 lokaler; se även Sterner 1986), i Småland (cirka 9 lokaler; se även Edqvist & Karlsson 2007) samt en lokal på Gotland. En lokal fanns tidigare vid Göteborg och arten har tillfälligt funnits vid Stockholm och Hudiksvall (Thor 1992).

Hedblomster har förmodligen aldrig varit vida spridd i Sverige och noteras som sällsynt i de olika landskapsflororna. Den har minskat under hela 1900-talet baserat på två inventeringar av floran i Skåne (Weimarck & Weimarck 1985, Tyler m fl. 2007).
Hedblomster förekommer sällsynt i östra Danmark, men saknas helt på Jyllands västkust (Thor 1992), och är sällsynt i Baltikum där den har minskat drastiskt i Lettland, men fortfarande är relativt vanlig i sydöstra Litauen (Olsson m.fl. 2005). Arten saknas helt i Norge, Finland och på Island (Hultén 1971, Hultén & Fries 1986). Arten har en kontinental utbredning där den förekommer från östra Frankrike, ner mot Kroatien och över de ryska stäpperna bort mot Uzbekistan. Arten är inte fridlyst eller rödlistad i Danmark, men rödlistad som sårbar (VU) i Tjeckien (Grulich 2012) och nära hotad (NT) i Estland (Red Data Book of Estonia 2008) och i Ungern (Király m.fl. 2007).
HOT : Hedblomster hotas av olika typer av förändringar av biotopen som leder till beskuggning och ett kallare lokalklimat, samt av frekvent plockning. Trädplanteringar, av framförallt tall, eller uppodling av sandiga marker har lett till att biotoper för hedblomster försvunnit. Hedblomster är känslig för konkurrens från högvuxen vegetation och näringstillförsel som gynnar ett fåtal snabbväxande arter (jämför Faust m.fl. 2012). Upphörd störning av markerna leder till att mängden bar sand försvinner och konkurrensen om utrymmet ökar. Är betestrycket för högt betas plantorna bort. Lokaler med hedblomster har även försvunnit genom täktverksamhet eller exploatering.
ÖVRIGT : Släktnamnet Helichrysum kommer från grekiskans ”helios” som betyder sol och ”chrysos” som betyder guld, medan artnamnet arenarium härrör från latinets ”arena” som betyder sand. Hedblomster kallas även eternell ”Everlasting” eftersom blommorna bibehåller både färg och form efter torkning. Plantorna har ofta plockats av denna anledning och även odlats (Edqvist & Karlsson 2007).

Hedblomster har använts i folkmedicin över hela Europa och ansetts bota åkommor i gallan, levern och urinblåsan (Olsson m.fl. 2005). I framförallt Östeuropa används örten fortfarande som medicin och dricks bland annat som te.

Hepatica nobilis - Blåsippa

BIOTOPER : Lövskog, Trädbärande gräsmark, Löväng, Ädellövskog.

NatureGate : Flerårig örtHöjd10–15 cm.

BlommaRadiärsymmetrisk, 15–25 mm bred. Blå-lila-röd, sällan vit, med 6–7 hylleblad som är håriga nertill på utsidan. De foderbladslika bladen under blomman är utvecklade ur mellanblad. Många fria ståndare och pistiller.

Bladen Rosettställda, långskaftade, vintergröna utgående från jordstammens spets. Bladskivor med hjärtlik bas, treflikiga, bredare än långa, helbräddade, läderartade, under håriga och ofta rödaktiga, ovan mörkgröna.

FruktenHårig nöt.

Blomningstid : April–maj.

Blåsippans blad övervintrar och blommorna dyker upp ovan markytan tidigt på våren. Ibland förivrar den sig till att blomma en andra gång under växtperioden eller till att blomma på vintern och det finns observationer av blommande blåsippor från januari–februari. Rödblommiga former av blåsippan är inte ovanliga.

Arten är giftig.

Heracleum sphondylium - Björnloka

BIOTOPER : Friska gräsmarker, Mänskligt störd/skapad mark

Öppna gräsmarker, Torra gräsmarker.

FÖRVÄXLINGSRISK : Nybörjare förväxlar emellanåt björnlokan med den betydligt större jättelokan Heracleum mantegazzianum eller de andra arterna i släktet. Det händer också att den ovane misstar strätta Angelica sylvestris för någon av lokorna.

giftinformation.se  : Björnloka innehåller furokumariner som är irriterande på hud, särskilt om huden utsätts för solbestrålning (fototoxisk reaktion). Förgiftningar genom förtäring av växten är inte kända. Att smaka en liten mängd kan betraktas som ofarligt. Se även Jätteloka som är en betydligt större, invasiv art vars namn ofta förväxlas med Björnloka. Symtom vid hudkontakt: Brännskadeliknande symtom med kraftig hudirritation, rodnad och blåsor, som kan bli stora och smärtsamma. Besvären kan komma efter flera dagars fördröjning och kan kvarstå i veckor, eventuellt även med ärrbildning och mörkfärgning av huden.

Herniaria glabra - Knytling

BIOTOPER : Mänskligt störd/skapad mark.

Allt på Öland : https://alltpaoland.se

Knytling växer tätt tryckt till marken. Det är en gulgrön ört med oansenliga grönaktiga blommor. Den är ganska vanlig i södra och mellersta Sverige och växer på öppen, sandig eller grusig mark.

Knytling blommar från juni till september.

Knytling har förr använts som läkeväxt, bland annat mot bråck. Den innehåller saponiner och har milt kramplösande, antiseptisk och urindrivande verkan.

Artnamnet glabra kommer av latinets glaber (kal, glatt). Släktnamnet Herniaria kommer av latinets hernia (bråck), vilket anses syfta på dess användning som läkeväxt.

NatureGate - https://luontoportti.com : 1-årig eller kortlivad flerårig ört. Höjd : 1–3 cm. 

BlommaRadiärsymmetrisk. Fem gulgröna, små, syllika kronblad. 5 kala foderblad. 5 ståndare. Pistill med två stift. Blomställningarna runda och sitter i bladvecken.

BladenOskaftade, ovalt äggrunda med hinnlika stipler. De lägre bladen motsatta, de högre strödda.

Frukten Tunnväggig nöt som är något längre än fodret. Ett glänsande svart frö.

VäxtplatsTorra sandfält och backar, sandgropar och banvallar vid hamnar.

BlomningstidJuli–augusti.

Hieracium cruentifolium - Blodfibbla

BIOTOPER : Jordbrukslandskap, Skog

Smålands flora : En i sydligaste Sverige ytterst vanlig art med nordgräns 8som spontan) i Västergötland. Blodfibblan trivs på mycket mager mark och växer gärna i störd miljö. Oftast påträffas den på vägkanter, spränsten och industritomter men den förekommer också i bryn och ljusöppen lövskog.

Honckenya peploides - Saltarv

BIOTOPER : Havsstrand

Wikipedia : Saltarv är en flerårig ört tillhörande familjen nejlikväxter. Saltarv blir 5 till 25 centimeter hög och växer ofta i bestånd. Den har små köttiga blad och är saltgynnad. Arten är tvåbyggare, det vill säga varje exemplar har antingen han- och honblommor. Den blommar mellan juni och juli. 

NatureGate - https://luontoportti.comFlerårig ört. Höjd5–15 cm. Revornas längd kan vara 30 cm.

BlommaRadiärsymmetrisk. Fem vita kronblad ca. 4 mm långa. Fem gröna foderblad. Hanblommornas kronblad längre än fodret, honblommornas kortare än fodret. Många ståndare. Pistill uppbyggd av 3 hopvuxna fruktblad. Blomställningen ett toppställt 1–6-blommigt knippe.

BladenOskaftade, gulgröna, köttiga, kala, äggrunda-ovala. Bladen motsatta.

FruktenKapsel som öppnar sig i tre flikar.

VäxtplatsSand-, grus- och klippstränder vid havet.

Blomningstid: Juni–augusti.

Saltarven är en perenn, rikt förgrenad, äkta havsstrandsväxt. Den är lätt att känna igen på sina köttiga stammar och blad. Den förökar sig med hjälp av underjordiska utlöpare och kan bilda omfattande kloner som effektivt binder upp sand. Saltarven kan täckas av flygsand, uppenbarligen utan att lida av detta. Dess blommor är i praktiken enkönade, så att ståndare inte bildar pollen hos honblommorna eller att pistillerna förblir funktionsodugliga hos hanblommorna. Den är med andra ord en tvåbyggare.

 

Skogsskafferiet - https://www.skogsskafferiet.se : De späda och saftiga bladen från saltarv är bäst på våren innan blomning och kan då passa bra i en sallad tillsammans med t ex kärleksört. Bladen kan också stuvas, kokas som grönsak eller blancheras och serveras med smör. Senare blir bladen lite taggiga och smaken mer bitter, men genom tillagning blir de mjuka och mer söta. Som strandlevande växt kan saltarv passa bra tillsammans med skaldjur. Saltarv kan även syras och användas som surkålFröna kan användas som garnering eller malas till ett pulver och tillsättas till mjöl; de är dock krångliga att skörda.

Ursprungsbefolkning i Alaska och Sibirien har använt saltarv, antingen syrad eller kokad. På Island används saltarv för att göra en slags jäst dryck.

InnehållsämnenSaltarv är rik på A-vitamin (34 µg/g färsk växt) och C-vitamin (ca 35 mg/100 g färsk växt).

Hordeum murinum - Vildkorn
BIOTOPER : Urban miljöJordbrukslandskap.
Kunskapskokboken - http://www.kunskapskokboken.se Vildkorn (Hordeum murinum) är ett lågväxt, tuvat, ettårigt gräs med kala strån och breda långhåriga bladslidor (bild ovan). Arten blommar i juni-juli. Två underarter har påträffats i Sverige, dels vanligt vildkorn (ssp. murinum), dels harkorn (ssp. leporinum). Vildkorn påträffas mest i hamnar och på tomter, i städer och vid lastplatser i sydligaste Sverige
 

Hypericum maculatum - Fyrkantig johannesört

BIOTOPER : BuskmarkFriska gräsmarkerTorra gräsmarker.

NatureGate - https://luontoportti.com/svHypericum maculatum,  Flerårig ört.

Höjd30–80 cm. Stjälk upprätt, förgrenad, fyrkantig, kal.

Blomma Radiärsymmetrisk, 2–3 cm bred. Gul krona med 5 blad som är varierat är tjärprickiga och strimmiga. 5 trubbiga, helbräddade, tjärprickiga foderblad. Många ståndare, sammanväxta vid basen i 3 knippen. Pistill uppbyggd av sammanväxta fruktblad, 3-talig och med 3 stift. Blomställningen ett mångblommigt knippe.

BladenMellanblad oskaftade, brett ovala med rund spets och kal, platt kant (ej nedvikta). Ofta tjärprickiga i kanten. Bladen motsatta.

FruktenBrun, nästan rund, trerummig kapsel som öppnas i tre flikar.

BlomningstidJuli–september.

Till johannesört-familjen (Hypericaceae) hör främst vedartade släkten i tropikerna och subtropikerna. Den fyrkantiga johannesörtens stjälk förvedas och kvarstår som en styv s.k. vinterståndare efter det att cellerna dött. På våren börjar dess tillväxt från övervintrade knoppar vid markytan. Den fyrkantiga johannesörten kan skiljas från övriga johannesörter på att den, som namnet säger, har en fyrkantig stjälk.

Hypericum perforatum - Äkta johannesört OBS! mitt misstag, bilden föreställer Hypericum maculatum - Fyrkantig johannesört! Det kommer riktiga bilder så fort det går.

BIOTOPER : BuskmarkFriska gräsmarkerTorra gräsmarker

Öppna gräsmarker.

Äkta johannesört är en flerårig växt med gula blommor. Den kan bli upp till 7 dm hög och blommar från juli till september. Blommorna sitter i ganska yviga knippen i stjälkens topp.

Bladen hos äkta johannesört är motsatta, elliptiskt formade och är tätt punkterade av genomskinliga körtelprickar. Foderbladen är spetsiga och både de och kronbladen har vanligen oskaftade svarta körtlar.

Stipler saknas.

Karakteristiskt för äkta johannesört är att stjälken är försedd med två längsgående åsar. Förväxlingsarten fyrkantig johannesört, (Hypericum maculatum), har fyra sådana åsar, varför stjälken hos den får fyrkantig genomskärning.[3]

Ståndarna är mångfaldiga, och ordnade i några otydliga grupper. Pistillens stift är tre till antalet, och det leder till att frukten blir trerummig.

Habitat : Hela Europa, nordvästra Afrika utefter Medelhavet, österut ett gott stycke i tempererade delar av Asien.

I Sverige är johannesört allmän från Skåne i söder och norrut till Uppland samt sparsamt vidare norrut till Ångermanland.

I södra Norge når johannesört upp till 700 m ö h.

Biotop : Stenigt ställe

Äkta johannesört växer på soliga och torra platser i ängsmark, i skogsbryn och på steniga ställen på bergknallar. Den nöjer sig med magrare mark än fyrkantig johannesört, vilket inte hindrar att de ofta växer tillsammans i samma växtlokal med ty åtföljande förväxlingsrisk.

Etymologi : Släktnamnet Hypericum kan översättas med "över bild", vilket kan härledas från grekiska hyper, med betydelsen "över", och eikon, med betydelsen "bild". Denna benämning kommer därav att man i gamla tider trodde sig kunna fördriva onda andar från det som en bild (tavla på en vägg) föreställde genom att hänga några kvistar av örter från Hypericum-släktet ovanför bilden. Troligare är dock att namnet härleds från "hyp" "ereikon", ljungliknande. Alltså en växt som till utseendet var lik ljungen.

Andefördrivningsförmågan går igen i en gammal benämning på johannesört, nämligen Fuga Dæmonum, där latinska fuga betyder "driva på flykt, förvisa". Fuga Dæmonum kan alltså översättas med "vik hädan, alla onda andar (demoner)!"

Denna tro har givit upphov till trivialnamnen satansflykt och djävulsflykt som benämning på johannesört. Finns även på engelska: Chase-devil (jaga/förjaga djävulen).

Artepitetet perforatum kommer från att bladen ser ut som om de varit perforerade. I själva verket är det inte några hål, utan små genomskinliga oljekörtlar, som syns om man håller upp bladet mot ljuset. Det är på så sätt man ser om man har plockat den äkta johannesörten eller man har plockat den fyrkantiga johannesörten. Den fyrkantiga johannesörten har inga oljekörtlar i bladen, och de är inte genomskinliga.

Vill man göra en brygd av johannesört måste man för att få den blodröda färgen förvissa sig om att det är äkta johannesört. Den äkta johannesörten och den fyrkantiga johannesörten (som inte är verksam fysiologiskt) växer oftast på samma ställen och tätt intill varandra.

Enligt sägnen växte det upp en blomma på marken, där Johannes Döparen halshöggs, och blodet droppade ner. Därav såväl namnet johannesört som man/mannablod.

På svenska har Hypericum perforatum slagits samman och förvanskats till hirkum pirkum som benämning på brännvin kryddat med johannesört. Uttrycket att vara pirum, det vill säga vara berusad, som beteckning på den som förtärt denna dryck i övermått ligger bakom johannesörtens alternativa namn randpirk – "Hypericum med den randiga stjälken".

Namnet Johannes i olika variationer (John, Hannes, Hans etc) går igen även i denna växts namn på många andra språk än svenska.

En mindre trolig hypotes är en koppling till Johannes Döparens dag, som är midsommardagen i hela den kristna världen, en dag då det vore lämpligt att skörda de hälsobringande blommorna. Kan också vara en teori till blommans namn. Namnet johannesört skulle då växten ha fått för att den blommar vid midsommar i södra Sverige, Tyskland och England. I södra Finland sker dock blomningen några veckor senare, från mitten av juli till slutet av augusti.

De starkaste preparaten av johannesört erhålls från växtens knoppar; näst starkast är enbart blommor. Svagare och utan inbördes skillnad i styrka är frökapslar och topparna av blommande kvistar. [5]

På vissa håll har namnet johannesört använts även om slåttergubbe (Arnica montana) och älggräs (Filipendula ulmaria), men dessa arter är inte alls släkt med Hypericum perforatum.

Hypochaeris radicata - Rotfibbla

EKOLOGI : 

Rotfibbla förekommer i flera typer av ogödslade, torra gräsmarker. Den gynnas främst av bete som hävdform. Några följearter är andra vanliga arter som gråfibbla Pilosella officinarum, gökärt Lathyrus linifolius och vårbrodd (aggregat) Anthoxanthum odoratum agg.

Gynnas av hävd och småskalig störning, missgynnas av igenväxning och näringspåverkan.

Vanlig i torra gräsmarksmiljöer som Grå dyner 2130, Torra hedar 4030.

KÄNNETECKEN : 

Rotfibbla är en flerårig ört som växer med flera stjälkar från platta bladrosetter och blir 20–50 cm hög. Stjälken är upprätt, ogrenig–fågrenig, blågrön och huvudsakligen kal men åtminstone nertill hårig. Rosettbladen är parflikiga–något bukttandade, gleshåriga eller ibland kala.

Stjälkbladen är fåtaliga, små och fjällika. Knoppen är 2,5–4 cm och upprätt, med tegellagda holkfjäll. Fruktställningen består av en ensam korg i stjälkens topp. Frukterna har en tydlig näbb och både pensel- och fjäderhår.

Rotfibblans håriga, parflikiga bladrosett kommer fram tidigt i markerna. Rosettbladen är platt tryckta mot marken. Blomkorgen är lite mörkare gul och kantblommorna har en grålila utsida.

FÖRVÄXLINGSRISK : 

Sommarfibbla Leontodon hispidus – har liknande blad men främst längs bladkanten finns Y-formade hår. Bladen ligger inte lika platt mot marken. Oftast med bara en blomkorg på en ogrenig, hårig stjälk. Den har bredare holkfjäll och till en början nickande knoppar.

Slåtterfibbla Hypochaeris maculata – har stora, hela, breda blad med mörka fläckar. Korgarna är större, 4–5 cm, med intensivt gula blommor.

Höstfibbla Scorzoneroides autumnalis – bladen är djupt parflikiga och vanligen kala. Stjälken är fågrenig, med glesa fjäll och blomkorgar i toppen.

FÖREKOMST : Vanlig i södra delarna av landet, främst Götaland.

Hypochoeris maculata - Slåtterfibbla (NT)

EKOLOGI : Slåtterfibbla är i stora delar av Sverige troligen en ursprunglig skogsväxt som gynnats av tidigare markanvändning och sannolikt även av brand. Den växer i torra till friska, ogödslade gräsmarker eller i glesa, gärna betade skogar. Numera finner man den också i vägkanter, kraftledningsgator och på hyggen. Underliggande mineraljord utgörs oftast av sand eller morän, men den växer även på hällmarker. Arten är kalkgynnad men inte kalkberoende. Den till marken tryckta bladrosetten innebär att slåtterfibbla är slåttergynnad och att den klarar ganska hårt bete, men bladen kan lätt trampas sönder där trampet är intensivt. Några följearter är ängshavre Helictochloa pratensis, fårsvingel Festuca ovina, olika jungfrulin-arter Polygala spp. samt små förgätmigejer såsom vårförgätmigej Myosotis stricta, backförgätmigej Myosotis ramosissima och brokförgätmigej Myosotis bicolor.

Typisk art i Stagg-gräsmarker 6230, Silikatgräsmarker 6270, Slåtterängar i låglandet 6510, Lövängar 6530, Trädklädd betesmark 9070. Karakteristisk art i Kalkgräsmarker 6210. Positiv signalart inom Ängs- och betesmarksinventeringen. Positiv indikator inom NILS, Nationella Inventeringar av Landskapet i Sverige.

KÄNNETECKEN : Slåtterfibbla är en normalt omisskännlig, hårig perenn ört som blommar från mitten av juni till augusti. Den har vanligen en till tre (undantagsvis upp till sju), ca 5 cm breda, gula blomkorgar på en styv och hög (i extremfallet närmare en meter hög), bladlös stjälk. Stjälken utgår från en stor, basal bladrosett med upp till 30 cm långa blad. De breda, mörkgröna basalbladen är hela, har en röd mittnerv samt vanligen mörka fläckar, och är tryckta intill marken.

FÖRVÄXLINGSRISK : 

Rotfibbla Hypochaeris radicata – har mer eller mindre parflikiga, utdraget ovala–omvänt äggrunda rosettblad utan fläckar. Korgar mindre, stjälk kal.

Klasefibbla Crepis praemorsa – har utdraget ovala, ljust gröna rosettblad med ljus mittnerv. Blomkorgarna sitter i en klase. Bladen är hela eller endast svagt bukttandade.

Slåttergubbe Arnica montana – har ljusare gröna rosettblad utan rödfärgad mittnerv och fläckar. Stjälken är glandelhårig.

FÖREKOMST : 

Slåtterfibbla förekommer främst i södra Sverige upp till södra och mellersta Norrland, med enstaka lokaler i de södra delarna av norra Norrland. Arten är fortfarande ganska vanlig i stora delar av södra och mellersta Sverige. Oftast är slåtterfibbla fåtalig på sina växtplatser, men det finns flera lokaler med upp emot tusen plantor, gärna då i gräsmarker på åsar. Ett område på Kullaberg i Skåne befanns ha drygt 20 tusen plantor vid räkning 2015 (Artportalen 2015). I Norden förekommer den i större delen av Danmark, södra Norge och södra Finland (Hultén 1971). Från mitten av 1900-talet fram till början av 2000-talet bedöms den svenska populationen av slåtterfibbla ha minskat med 40%, med en betydligt kraftigare minskning mot söder. Den beräknade minskningstakten (Sundberg 2015) var 90% och 60% av lokalerna under 60 år i Skåne resp. Bohuslän (Tyler & Olsson 1997, Blomgren m.fl. 2011). Arten verkar ha försvunnit från 40% av lokalerna i Västra Götalands län mellan 1990 och 2003 (Hiron 2006), vilket motsvarar en minskningstakt av 90% under 60 år. Även i övriga sydsvenska landskap betraktas slåtterfibblan som minskande (t.ex. Malmgren 1982, Edqvist & Karlsson 2007, Löfgren 2013).

Arten har en tendens till kontinental utbredning i Europa, till västra Sibirien och Kazakstan i öster och till Pyrenéerna, norra Italien och norra Grekland i söder (Hultén & Fries 1986). Slåtterfibbla är sällsynt i Storbritannien och i resten av västligaste Europa, medan den saknas på Irland och i Skottland (Anonym 2015). Slåtterfibbla är rödlistad som Sårbar (VU) i Danmark (Wind & Pihl 2010), England (Stroh m.fl. 2014), Tjeckien (Grulich 2012) och Tyskland (”3 Gefährdet”; Ludwig & Schnittler 1996), som Nära hotad (NT) i Schweiz (Moser m.fl.2002) samt som Nationellt utdöd (RE) i Luxemburg (Colling 2005).

HOT : Arten missgynnas av upphörande hävd med påföljande igenväxning, gödsling eller annan ökad näringstillförsel, samt tätnande skogar. För tidig vägkantsslåtter innebär att arten inte kan frösprida sig.

bottom of page