top of page

Jacobaea vulgaris - Stånds

BIOTOPER : Blottad markFriska gräsmarker, Havsstrand

Mänskligt störd/skapad mark, Torra gräsmarker, Öppna gräsmarker

Allt på Öland - alltpaoland.se : Förekomst: Tämligen allmän

Stånds förekommer huvudsakligen i Sydsverige, men finns ända upp i Norrlands kusttrakter. Arten är ganska ovanlig men kan på sina håll förekomma i stort antal. Den växer på sandig, grusig gräsmark, i vägkanter, skogsbryn och torrbackar, ofta på kulturmark. Underarten alvarstånds (ssp. gotlandica) förekommer sällsynt på kalkhällar på Öland och Gotland.

Stånds innehåller giftiga ämnen vilka orsakat förgiftning hos djur som ätit växten, även dödsfall hos hästar är kända.

Stånds är ett besvärligt ogräs eftersom den innehåller giftiga alkaloider som ger olika förgiftningssymptom hos djuren.

Jordbruksverket - https://jordbruksverket.se/vaxter/odling/vaxtskydd/vaxtskyddsatgarder/stands : Stånds (Senecio jacobaea L.) är giftigt i så väl färskt gräs som i torkat hö och ensilage. Den blommar från juni till september med gula blommor. Bladen är mörkgröna och växten kan bli cirka en meter hög.

Stånds finns framför allt i Sydsverige men även längs norrlandskusten. Den trivs i näringsfattig mark och finns oftast på sandig, grusig gräsmark och i betesmarker, vägkanter, skogsbryn, vallar och banvallar.

Stånds orsakar problem när den etableras på betesmarker. Friska plantor av stånds är beska och osmakliga men betesdjuren kan ändå beta dem. På magra beten ökar risken att djuren börjar beta av stånds. När växten är torkad finns giftet kvar, men den beska smaken försvinner. Djur kan därför få i sig giftet via avslagna torkade plantor som lämnats kvar på betet.

Stånds är ett ogräs som är farligt för betesdjur.

Symtom på förgiftning

Ett tidigt symtom på att djuren har ätit av stånds är att de saknar aptit. Senare kan de drabbas av förstoppning, diarré, buksmärtor, skador på centrala nervsystemet, med mera. Du kan läsa mer om förgiftningssymptom hos Statens veterinärmedicinska anstalt.

Statens veterinärmedicinska anstalt - https://www.sva.se/amnesomraden/giftiga-vaxter-a-o/stands/ : Stånds är en av våra giftigaste växter. Växten ger leverskador. Djur på bete kan utveckla ett begär efter stånds, men förgiftning sker framför allt via ensilage och hö. Förgiftning är vanligast hos nötkreatur och hästar.

Utseende

Stånds är en flerårig ört med flikiga blad och gula blommor. Stjälken är förgrenad, djupt fårad, gleshårig, rödbrun och blir 30–80 cm hög. Blomkorgarna skyddas av holkfjäll och sitter i ganska täta, kvastlika samlingar i stjälktoppen. Både strålblommor och diskblommor är gula. Strålblommornas frukter är kala medan diskblommornas frukter är finhåriga.

Förekomst

Stånds förekommer huvudsakligen i södra Sverige men finns ända upp i Norrlands kusttrakter. Arten är ganska ovanlig men kan på sina håll förekomma i stort antal. Den växer på sandig, grusig gräsmark i vägkanter, skogsbryn, torrbackar, skräpmark (ruderatmark), gårdar, ängar och ofta på kulturmark.

Påverkan på djur

Gifterna i stånds förstör levern gradvis och har ofta orsakat stor skada redan innan symtomen uppmärksammats. Förgiftningssymtom kan uppträda akut men vanligare är ett kroniskt förlopp där ett intag av små mängder under lång tid (flera veckor eller månader) kan ge plötsliga kliniska symtom när levern har så omfattande skador att den inte klarar att upprätthålla sin funktion. Förgiftning har setts på häst, nötkreatur, får, get, gris, kyckling, vaktel och duva. Idisslare är mindre känsliga än enkelmagade djur eftersom giftet delvis bryts ner i våmmen.

Olika symtom på förtäring kan vara avmagring, anorexia, viktförlust, kolik, diarré som kan vara blodig, förstoppning – ibland så kraftig att den orsakar ändtarmsframfall (rektalprolaps), snabb förlust av mjölkproduktion. Leversvikt, (senescios) som är följden av förgiftningen, kan manifesteras på många sätt; bleka slemhinnor, gulsot, ökad känslighet för solljus (sekundär fotosensibilisering), störningar i det centrala nervsystemet (hepatisk encefalopati), synstörningar, blindhet, nervositet, beteendeförändringar, svårighet att koordinera frivilliga muskelrörelser (ataxi), darrningar, ostadighet i bakdelen, svaghet och dåsighet.

Om ditt djur har ätit av växten

Säkerställ att djuret inte kommer åt mer av växten och kontakta veterinär vid behov.

När symtom på leversvikt har uppstått är behandling utsiktslös.

Djurslagsspecifika uppgifter

Följande information är hämtad ur veterinärmedicinsk och botanisk litteratur.

Vad är giftigt?

Hela växten med alla delar som stam, löv och blommor är giftiga. Den unga plantan är giftigast och blommorna innehåller högst koncentrationer av gift. Stånds är även giftig vid beröring. Växtdelar som skadats av frost eller trampats sönder innebär en ännu större risk än färska växtdelar.

Bete - Mycket giftig, Ensilage - Mycket giftig, Hö - Mycket giftig, Fryst bete - Mycket giftig

Giftinformation

Förgiftning med växter som innehåller senecio, däribland stånds, kallas vanligen senescios eller pyrrolizidinalkaloidos och avser då en leversvikt (hepatisk insuffiens) som kan vara akut eller kronisk.

Stånds innehåller pyrrolizidinalkaloider som jacodin, jacobin, jaconin, senecionin retrorsin, senecifyllin, erucifolin och senkirkin. Alkaloidhalten är i genomsnitt 0,2 procent av torrsubstansen. Pyrrolizidinalkaloider är inte direkt giftiga, utan behöver bioaktivering för att omvandlas till giftiga dehydropyrrolizidinalkaloider (pyrroler). Den här bioaktiveringen sker primärt i levern när flera olika funktionsoxidaser blandas, detta gör att pyrrolizidinalkaloiderna primärt är giftiga för levern. Effekten av förgiftning med pyrrolizidinalkaloider är kumulativ, vilket betyder att det totala intaget av pyrrolizidinalkaloider är avgörande för den toxiska effekten, oavsett under hur lång tid som alkaloiderna togs upp. I levern omvandlas pyrrolizidinalkaloiderna till metaboliter som reagerar irreversibelt med DNA och andra makromolekyler, och leder till skador på levercellerna. Det kan leda till döden många månader efter intaget av de alkaloidinnehållande växterna. Studier på får har visat att pyrrolizidinalkaloider delvis avgiftas i våmmen.

Pyrrolizidinalkaloider går över till mjölken.

Stånds innehåller även oxalat.

Jasione montana - Blåmunkar

EKOLOGI : Blåmunkar förekommer i torra, sandiga miljöer som dyner, sandiga betesmarker och vägkanter. Några följearter är fårsvingel Festuca ovina, käringtand Lotus corniculatus och ängsviol Viola canina.

Gynnas av hävd och störning, missgynnas av igenväxning.

Typisk art i Grässandhedar 2330. Karakteristisk art i Grå dyner 2130. Vanlig även i Torra hedar 4030.

KÄNNETECKEN : Blåmunkar är en flerårig ört som växer med gles rosett och blir 10–35 cm hög. Stjälken är upprätt och ofta grenig från basen. Rosettbladen är 1–3 cm, långsmalt lansettlika, glest sågade och strävhåriga. Stjälkbladen är lika rosettbladen och sitter strödda på stjälkens nedre del. Den har knoppar som sitter i platta huvuden med trekantiga, sågade yttre stödblad. Fruktställningen är gråbrun och består av enstaka frukter i toppen av stjälk och grenar. Som vissen står fruktställningen ibland kvar som vinterståndare.

Blåmunkar (monke) med sina strävhåriga blad och täta huvudlika blomställningar är lätta att känna igen. Vitblommiga former förekommer ibland.

FÖRVÄXLINGSRISK : Ängsvädd Succisa pratensis – har inte så kraftiga ruggar av rosettblad. Bladen är mer omvänt äggrunda samt saknar tänder i spetsen.

Bergsskrabba Globularia vulgaris – har typiska tretandade blad i kraftigare rosetter. Växer i andra miljöer (kalkrika vittringsjordar, alvarmark) och endast på Öland och Gotland.

Gråfibbla Pilosella officinarum – har helbräddade rosettblad som under är gråvitt filthåriga. Stjälken är ogrenig och bär en ensam korg.

FÖREKOMST : Förekommer främst i Götaland och södra Svealand, med enstaka förekomster längs Norrlandskusten.

bottom of page