top of page

Juvelvingar : Lycaeninae - äkta juvelvingar, Guldvingar : Polyommatini - Blåvingar
 

Taxonkategori - Totalt i Dyntaxa - Påträffade i Sverige - Bofasta i Sverige

Underfamilj                3                                  3                            3

Tribus                        4                                  4                             4

Släkte                      21                                18                           16

Artkomplex                1                                  1                             1

Art                           38                                 33                          30

Underart                 24                                 21                          20

Aricia artaxerxes - Midsommarblåvinge
EKOLOGI : Midsommarblåvinge påträffas i blomrika, gärna kalkrika områden, på såväl friska ängar som torra klippängar, på vindskyddade alvarhedar och i sydexponerade fjällbranter. Arten har troligtvis olika värdväxter i olika delar av landet, men detta är ännu dåligt undersökt. I Sydsverige påträffas den främst i områden där ljus solvända Helianthemum nummularium och ölandssolvända H. oelandicum troligen främst utgör artens värdväxter. I Mellansverige påträffas den främst i områden med blodnäva Geranium sanguineum och från Bergslagsområdet och vidare norrut är skogsnäva G. sylvaticum enda värdväxt. Fjärilarna har i hela landet en mycket utsträckt flygtid. I södra och mellersta Sverige varar den från tredje veckan i juni och ibland ända till slutet av augusti, men liksom i Norrland infaller flygtiden huvudsakligen i juli. Vid en viss tidpunkt kläcker vanligen bara en mindre andel av en lokal population. Fjärilarna är starkt lokaltrogna. Hanarna samlas gärna på blomrika ytor i vägkanter, kraftledningsgator och andra korridorer där chansen att påträffa förbipasserande oparade honor är störst.

Äggen läggs utspridda ett och ett på undersidan av blomknoppar och kläcks efter en vecka. Larverna tillväxer under 3-5 veckor och förbereder sig därefter för övervintringen, vilken alltid sker i 3:e stadiet. Under våren fortsätter tillväxten cirka sex veckor varefter larven förpuppas med en silkestråd som gördel på undersidan av ett blad nära markytan. Puppstadiet varar 2-3 veckor. Larverna parasiteras hårt av en brokparasitstekelart, Hyposoter notatus, vilket kan vara en väsentlig orsak till den utsträckta utvecklings­tiden, som bl.a. visar sig i form av en utsträckt flygtid.

KÄNNETECKEN : Vingspann 26–31 mm. Könen är lika, men hanens framvingar är spetsigare. Vingarna är på översidan mörkbruna, alltid med åtminstone antydan till gulröda kantmånar på bakvingarna, men mer sällan når kantmånarna helt tydliga fram till framvingespetsen. Diskfläcken på framvingen är alltid tydlig och svart. Någon gång är den vitkantad och i Danmark ibland helt vit. Hanen har i en viss belysningsvinkel ett grönblått skimmer. Undersidan är ljust gråbrun med tydliga, men ofta mindre svarta prickar och stora röda kantmånar på båda vingparen. Den mycket närstående arten rödfläckig blåvinge Aricia agestis, från vilken midsommarblåvinge A. artaxerxes bara kan skiljas med svårighet, finns i Sverige bara i Skåne. (Se vidare under denna art). På Öland förekommer underarten horkei som är nästan identisk med A. agestis genom sin mindre storlek och sina större, mer distinkt avgränsade, gulröda kantmånar på översidan. Större individer med färre röda kantmånar på översidan skiljer sig från brun blåvinge A. eumedon på bakvingens undersida genom att den vita fläcken inåt från utkantens mitt inte är jämnbrett streckformig utan bredare, mer trekantig, och med spets som knappt når fram till diskfläcken.

Larv och puppa är i stort sett identiska med de beskrivna under A. agestis, med enda skillnaden att puppan hos A. artaxerxes är något smalare och att det svarta ögonstrecket är kortare eller saknas.

FÖREKOMST : Midsommarblåvinge har ett stort utbredningsområde som omfattar nästan hela Sve­rige och den saknas bara, eller är mer lokal, i södra och västra Götaland och i Bottenvikens kustland. I Danmark finns den bara lokalt på ett fåtal kustnära områden på Nordvästjylland och Nordsjälland. I Norge förekommer den från Sörlandskusten genom alla klimatiskt gynnsammare fjäll- och fjordområden till Lofoten och Troms. Den är utbredd i hela Finland utom i de flackare delarna av Lappland.

Världsutbredningen omfattar främst bergsområden och sträcker sig från Nordafrika, Spanien, Skott­land och Norden genom Europa, Turkiet, Främre Orienten och Sibirien till Mongoliet, norra Kina, Korea, Amur och Sachalin. Populationstrenden är vikande i Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Danmark, Sverige och kraftigt vikande i Polen, men i övrigt stabil i Europa.

EKOLOGISK GRUPP : Växtätare (herbivor)

Cupido minimus - Mindre blåvinge : Nära hotad (NT)

EKOLOGI :

Mindre blåvinges värdväxt är i hela Mellaneuropa främst getväppling Anthyllis vulneraria. Från några områden uppges även käringtand, Lotus corniculatus som värdväxt. I den alpina regionen i Schweiz utnyttjas även några vedelarter Astragalus spp. I Ångermanland, Ramsele, var tidigare den enda förekommande ärtväxten fjällvedel, Astragalus alpinus på lokalen med mindre blåvinge. Senare har fjärilen även påträffats på vägkantslokaler med getväppväppling i samma trakt. Nyligen har det påvisats att arten på Öland också utnyttjar fältvedel Oxytropis campestris som värdväxt. Denna sällsynta växt kan platsvis på Öland vara en av karaktärsväxterna på kalkberikade grusåsar, men är i övriga Sverige mycket sparsam.

Fjärilens flygperiod är i södra Sverige anpassad till getväpplingens blomning och infaller från mitten av maj till slutet av juni. Äggen läggs i blommorna där larverna sedan äter av blommor och fruktämnen. På platsen på Öland där honan lade ägg på fodret till redan utslagna blommor av fältvedel hade ännu inte getväppling börjat blomma 21 maj. Larvutvecklingen tar endast 3–4 veckor och larverna tillbringar återstående tid av sommaren i diapaus och övervintrar som fullvuxna. Förpuppningen sker först under våren och puppstadiet varar cirka två veckor. Något oklar är den geografiska avgränsningen för en mer sparsam partiell andrageneration som flyger under senare delen av juli till slutet av augusti. Denna påträffas från Sydsverige, Danmark och vidare ner genom Mellaneuropa. Det kan i vissa fall, då sent flygande individer påträffas, även handla om puppor med fördröjd utveckling – en tänkbar anpassning till misslyckad blomning hos getväpplingen vid uteblivna regn. I Danmark uppträder arten vissa år i en längre sammanhängande flygperiod. Under slutet av flygtiden visar arten oftare viss tendens att migrera. Larverna har tämligen lite samröre med myror. Artens habitat är värdväxternas, där dessa växer mycket varmt, gärna i tunna jordlager på kalkklippor eller skalgrus. Miljön bör helst vara helt fri från beskuggande träd och gärna i sluttning mot söder eller väster. I områden med kalkhaltig morän kan arten etablera sig i grusgropar och vägskärningar. Under senare år har getväpplingens främsta biotop, torrängen, minskat kraftigt i areal på fastlandet och växten påträffas nu främst som opportunist i störningsmiljöer, bl.a. vid vägkanter och på bangårdar där trafik, underhåll och sandning förefaller vara viktiga faktorer för frönas spridning. Som en följd av detta är flertalet förekomster av mindre blåvinge kortlivade.

KÄNNETECKEN : Denna vår minsta blåvingeart är helt brun på ovansidan hos båda könen. På vissa individer av hankön kan dock talrikare ljusblå vingfjäll finnas inblandade med de bruna, men fjärilen ser fortfarande brun ut på avstånd. I norra Lappland förekommer populationer där samtliga hanar har talrikare blå vingfjäll och dessa har härigenom en tydlig blå glans. Vingundersidorna har mycket svagt teckningsmönster jämfört med flertalet blåvingearter. Den liknar mest den större arten ängsblåvinge Polyommatus semiargus, men raden av ögonfläckar på framvingens undersida har ett rakare förlopp och befinner sig närmare utkanten hos mindre blåvinge. Vingspann 18–25 mm. 

FÖREKOMST :Mindre blåvinge är starkt lokaltrogen och med hög populationstäthet på små ytor. Genom artens stora utbredning i landet och dess beroende av den torrmarks- och kalkgynnade värdväxten getväppling, Anthyllis vulneraria, utgör den en bra signalart för värdefulla torrängsmiljöer med bra lokalklimat för flera rödlistade fjärilsarter. På Öland och Gotland är arten mer utbredd, men i övriga landet förekommer den endast med ett fåtal förekomstområden i varje landskap. Något tätare förekomster har kambrosilurområdena i Västergötland, Östergötland och Närke samt närområden till Uppsala och Stockholm. Inlandsutbredningen i kulturbygder upphör norr om Siljansbygden i Dalarna och Hälsingland. Den har dock påträffats på några platser längs kusten i norr till Norrbotten, Piteå, samt i Ångermanland, Ramsele på en hävdad älvnipa 1990-2001. I Norge är arten glest utbredd i nederbördsfattigare inlandsområden och längs kusten i skyddade fjordar. Nordligast är den påträffad i Troms fylke och här redan under 1800-talet. Förekomsten i den svenska fjällvärlden sammanhänger sannolikt med den nordnorska och kan vara beroende av återetablering därifrån vid lokala utdöenden. Värdväxten getväppling är från Norge utbredd genom några pass i fjällkedjan, till sydbergsbranter på bl.a. Ortovare, Låddepakte och Nuionjes norr om Torne träsk. Endast ett fåtal fynd av mindre blåvinge hade fram till 1955 noterats från Torne lappmark och dessa antogs kunna vara överblåsta individer från Norge. Ett 20-tal nykläckta individer påträffades dock vid Snuvrejohka och Jiebrenjohka 1959-1964. En riklig förekomst påträffades även 1960 i Lule lappmark i fjället Alddas sydbranter i östligaste delen av fjällkedjan. Fynd saknas möjligen helt från svenska fjällvärlden efter 1960-talet. Artens totala kända utbredning omfattar: Skåne, Blekinge, Halland, Småland, Öland, Gotland, Östergötland, Västergötland, Bohuslän, Dalsland, Närke, Södermanland, Uppland, Västmanland, Värmland, Dalarna, Gästrikland, Hälsingland, Ångermanland, Norrbotten, Lule lappmark och Torne lappmark. I Finland är mindre blåvinge mycket lokal och endast glest utbredd i södra hälften av landet, dock något tätare på Åland. Den har minskat kraftigt under senare år. Utbredningen överensstämmer väl med den av värdväxten. Även i Estland är artens utbredning gles och endast tätare vid västkusten och på Ösel. I Danmark är mindre blåvinge utbredd över hela landet. Utbredningsbilden i Storbritannien liknar den skandinaviska, med tätare förekomster i södra, centrala England och mycket glest spridda populationer till nordligaste Skottland och västra Irland. Världsutbredningen sträcker sig från Spanien till Turkiet och Kaukasus, och vidare genom Sibirien och norra Kina till Kamtjatka och Korea. I Sibirien är utbredningsområdet övervägande begränsat till områden söder om 60°N, men med ett förekomstområde norr om polcirkeln vid floden Ob. I Alperna förekommer mindre blåvinge från lägre nivåer på torrängar i dalbottnarna upp till 2500 m ö. h. på fjällängar i den subalpina regionen. I Jotunheimen i Norge är arten påträffad upp till 1000 m ö.h.  

EKOLOGISK GRUPP : Växtätare (herbivor)

Lycaena phlaeas - Mindre guldvinge

EKOLOGI : Midsommarblåvinge påträffas i blomrika, gärna kalkrika områden, på såväl friska ängar som torra klippängar, på vindskyddade alvarhedar och i sydexponerade fjällbranter. Arten har troligtvis olika värdväxter i olika delar av landet, men detta är ännu dåligt undersökt. I Sydsverige påträffas den främst i områden där ljus solvända Helianthemum nummularium och ölandssolvända H. oelandicum troligen främst utgör artens värdväxter. I Mellansverige påträffas den främst i områden med blodnäva Geranium sanguineum och från Bergslagsområdet och vidare norrut är skogsnäva G. sylvaticum enda värdväxt. Fjärilarna har i hela landet en mycket utsträckt flygtid. I södra och mellersta Sverige varar den från tredje veckan i juni och ibland ända till slutet av augusti, men liksom i Norrland infaller flygtiden huvudsakligen i juli. Vid en viss tidpunkt kläcker vanligen bara en mindre andel av en lokal population. Fjärilarna är starkt lokaltrogna. Hanarna samlas gärna på blomrika ytor i vägkanter, kraftledningsgator och andra korridorer där chansen att påträffa förbipasserande oparade honor är störst.

Äggen läggs utspridda ett och ett på undersidan av blomknoppar och kläcks efter en vecka. Larverna tillväxer under 3-5 veckor och förbereder sig därefter för övervintringen, vilken alltid sker i 3:e stadiet. Under våren fortsätter tillväxten cirka sex veckor varefter larven förpuppas med en silkestråd som gördel på undersidan av ett blad nära markytan. Puppstadiet varar 2-3 veckor. Larverna parasiteras hårt av en brokparasitstekelart, Hyposoter notatus, vilket kan vara en väsentlig orsak till den utsträckta utvecklings­tiden, som bl.a. visar sig i form av en utsträckt flygtid.

KÄNNETECKEN : Vingspann 22–34 mm. Könen är lika. Framvingens översida är ljusare eller starkare gulröd, kopparglänsande, med en bred svart utkantsbård, sex svarta fläckar som bildar tvärband och två svarta fläckar i diskfältet. Bakvingens översida är mörkgrå med ett vågigt gulrött utkantsband och ibland en rad små blå prickar innanför detta. Bakvingens undersida är brungrå med små, otydliga svarta prickar och ett upplöst band av blekt roströda fläckar närmast utkanten. I södra och mellersta Sverige är alltid den första generationen mindre än de efterföljande. I fjälltrakterna och på nordkalotten förekommer underarten polaris som endast flyger med en generation per år. Den är större än nominatformen, blekare gulröd, mässingsglänsande och med ljust blågrå till vitgrå bakvingeundersida.

Ägget är halvklotformigt med hexagonalt mön­ster och ändrar efterhand färg från ljust grönt till vitt. Larven är helgrön eller grön med en vinröd eller gulbrun diffus sidolinje och en skarpare rygglinje samt rödbrunt huvud. Puppan är gulbrun till rödbrun med mörkare rygg och strimmiga vingslidor.

FÖREKOMST : Mindre guldvinge förekommer i hela Norden, men är bara allmän i den södra hälften. Arten är en av få dagfjärilar som är utbredd längs Atlantkusten i Norge, och fynd har gjorts även längst ut på Lofoten. Den når inte över trädgränsen i fjällområdet men i Norge förekommer underarten polaris fram till Ishavskusten, och möjligen utgör populationerna vid Kilpisjärvi och Utsjoki i norra Finland en sydlig utpost av detta nordliga utbredningsområde eftersom arten har en utbredningslucka i större delen av Finland norr om 64° N. Vid ett tillfälle lyckades den etablera en population på den isolerade ön Gotska Sandön.

Världsutbredningen är omfattande och sträcker sig från västra Nordafrika, Spanien, Irland, Skottland och Norden genom hela Europa, Främre Orienten, Centralasien och Sibirien till Kina och Japan. Sydligast når den till Kenya och Nepal. Underarten polaris med en årlig generation finns även i Alaska och norra Kanada samt på norra Grönland. Utbredningsområdet här är isolerat med hundratals mil från den sydligare flergenerationsformen i östra Kanada och USA. Populationstrenden är stabil i hela Europa.

EKOLOGISK GRUPP : Växtätare (herbivor)

Lycaena virgaureae - Vitfläckig guldvinge

EKOLOGI : Vitfläckig guldvinge påträffas allmänt på frisk och torr ängsmark, främst i vindskyddade miljöer som omges av skog men även i kraftledningsgator och längs blomrika vägkanter i öppen skogsmark. Flygtiden varar från sista dagarna i juni till början av september. Hanarna visar sig cirka en vecka tidigare än honorna, som i gengäld kan leva avsevärt längre. Hanarna patrullerar livsmiljön i sökandet efter oparade honor.

Äggen läggs utspridda ett och ett eller några tillsammans på stjälkar, bladskaft och blad av ängssyra Rumex acetosa, sällan på bergsyra R. acetosella eller krusskräppa R. crispus. Arten övervintrar i ägg­stadiet och larverna kläcker under våren. Unga larver gnager små fönsterlika hål i bladen. Tillväxtperioden varar cirka sju veckor och puppstadiet 2–3 veckor. Puppan fästs med en gördeltråd på växtstjälkar ett stycke ovan markytan. Larverna får bara begränsad uppmärksamhet från myror. I hela Europa har arten bara en generation per säsong.

KÄNNETECKEN : Vingspann 26–32 mm. Hanens vingar är på översidan guldskimrande gulröda med smalt svart sömfält som på bakvingarna har ojämn innerkant. Honans vingar är ofta ljusare gulröda med två fläckar i diskcellen och 1–2 tvärband av mörkare brunsvarta prickar på framvingen, det yttre oskarpt avgränsat i det breda gråbruna utkantsbandet, samt tre oskarpa tvärband av prickar på den mörkare bakvingen som endast har ett smalare gulrött utkantsband. Bakvingens undersida har de bästa igenkänningstecknen; den är grågul till gulbrun, med eller utan små svarta prickar och med ett tvärband av små vita fläckar som liknar kometsvansar från några små svarta prickar. Underarten oranula är mindre med blekare gulröd översida samt med färre svarta prickar och tydligare gulrött utkantsband på bakvingens undersida. Underarten punctatus har hos hanen en liten svart diskfläck på framvingens översida.

Ägget är grönvitt och tillplattat kupolformigt med stora gropar som omges av upphöjda spetsiga kanter. Larven är grön med blågrön ton, något mörkare rygglinje, avbruten i segmentgränserna och på ömse sidor rygglinjen med en svagare avbruten längslinje. Puppan är gulaktigt benvit till grönvit med rader av svarta punkter i centrum av varje bakkroppssegment och på mellankroppens rygg samt med oregelbunden mörk teckning på vingslidorna.

 Vingspann 26–31 mm. Könen är lika, men hanens framvingar är spetsigare. Vingarna är på översidan mörkbruna, alltid med åtminstone antydan till gulröda kantmånar på bakvingarna, men mer sällan når kantmånarna helt tydliga fram till framvingespetsen. Diskfläcken på framvingen är alltid tydlig och svart. Någon gång är den vitkantad och i Danmark ibland helt vit. Hanen har i en viss belysningsvinkel ett grönblått skimmer. Undersidan är ljust gråbrun med tydliga, men ofta mindre svarta prickar och stora röda kantmånar på båda vingparen. Den mycket närstående arten rödfläckig blåvinge Aricia agestis, från vilken midsommarblåvinge A. artaxerxes bara kan skiljas med svårighet, finns i Sverige bara i Skåne. (Se vidare under denna art). På Öland förekommer underarten horkei som är nästan identisk med A. agestis genom sin mindre storlek och sina större, mer distinkt avgränsade, gulröda kantmånar på översidan. Större individer med färre röda kantmånar på översidan skiljer sig från brun blåvinge A. eumedon på bakvingens undersida genom att den vita fläcken inåt från utkantens mitt inte är jämnbrett streckformig utan bredare, mer trekantig, och med spets som knappt når fram till diskfläcken.

Larv och puppa är i stort sett identiska med de beskrivna under A. agestis, med enda skillnaden att puppan hos A. artaxerxes är något smalare och att det svarta ögonstrecket är kortare eller saknas.

FÖREKOMST : Vitfläckig guldvinge är utbredd i hela södra och mellersta Sverige. Från Jämtland till Norrbotten förekommer underarten oranula och i skogslandet i Pite och Lule lappmarker underarten punctatus. Arten förekommer i hela Finland utom i lappmarkerna samt i södra Norge till Nord-Tröndelag, dock inte i de mest exponerade delarna av Vestlandet. I Danmark är den utbredd över stora delar av landet men saknas eller är mycket sällsynt på Fyn, Sydjylland, Nordjylland, Lolland och Falster.

Nordvästgränsen i Europa utgörs av norra Spanien, centrala och östra Frankrike, Belgien, Tyskland och Norden. Världsutbredningen sträcker sig från Europa, Turkiet, Främre Orienten och Kaukasus genom Sibirien till Mongoliet och Jakutien. Populationstrenden i Europa är vikande i Centraleuropa och i södra Sverige, men i övrigt stabil i Norden och östra Europa.

EKOLOGISK GRUPP : Växtätare (herbivor)

Plebejus argus - Ljungblåvinge

EKOLOGI : Ljungblåvinge påträffas på nästan alla slags magra öppna marker såsom torrängar, tallhedar, alvarhedar, hällmarksljunghedar samt på hyggen, i gläntor och kraftledningsgator i skogsmark. Den saknas på fjällhed och ytterst i skärgården, där P. idas ofta är utbredd. Flygtiden varar från slutet av juni till slutet av augusti, dock främst i juli. I England är arten mycket lokaltrogen och fjärilarna förflyttar sig sällan mer än 50 m från den plats där de kläckt. Den uppskattade hastigheten för nykolonisering är här endast en kilometer på tio år. Hanarna patrulle­rar i sökandet efter oparade honor och parningen sker vanligen på markytan. Hanarna samlas ofta i stort antal runt vattenpölar på grusvägar. Under nattvilan samlas de också gärna i större antal på en begränsad yta och sitter då oftast på gräsblommor.

Honan lägger äggen utspridda ett och ett på späda skott av värdväxterna, som bl.a. är ljung Calluna vulgaris, odon Vaccinium uliginosum, ljus solvända Helianthemum nummularium, backtimjan Thymus serpyllum, käringtand Lotus corniculatus och ginstarter Genista spp. Studier i Danmark tyder på att unga ljungplantor är den huvudsakliga värdväxten. Ägget övervintrar och kläcks under våren i april–maj. Larven har mycket nära relationer med myror, speciellt svartmyra Lasius niger, och honan lägger gärna äggen intill myrbon. Myrorna flyttar omkring larverna som vårdas ömt och sällan lämnas ensamma. Larvutvecklingen tar 5–10 veckor. Förpuppningen sker ofta i myrbon och puppstadiet varar 2–3 veckor. Nykläckta fjärilar har fina droppar på behåringen som är attraktiva för myrorna och som garanterar att myrorna inte uppfattar fjärilarna som inkräktare när de lämnar myrboet.

KÄNNETECKEN : Vingspann 23–27 mm. Vingarna är hos hanen på översidan blå med något bredare, mer oskarpt avgränsade svarta sömfält än hos hedblåvinge Plebejus idas. Vidare har bakvingarna en rad svarta prickar som sammanflyter med sömfältet, men oftast är tydligt urskiljbara och ger sömfältet en ojämn inre gräns. Dessa prickar är mindre eller saknas hos kronärtsblåvinge P. argyrognomon. Honan av ljungblåvinge P. argus är i sydligaste Sverige mer brun på översidan och har färre blå pigment på vingarna än honan av P. idas. Längre norrut är honorna avsevärt svårare att skilja i fält. De gulröda kantmånarnas utbredning varierar hos båda arternas honor. Arterna kan med säkerhet skiljas genom att P. argus har en tydlig krökt tagg vid framskenbenets spets. Sådan tagg saknas helt hos P. idas och P. argyrognomon. På undersidan är hanen alltid ljusare vitgrå, ofta med blåskimrande fjäll nära vingroten, medan honan är mörkare, vanligen gråbrun, på mörka individer ofta med ett vitaktigt band närmast de rödgula kant­månarna. Undersidan uppvisar inga säkra artskiljande karaktärer mellan P. idas och P. argus, men hos hanen av den senare är de blå pigmenten fler och grundfärgen oftast ljusare.

Ägget är grönvitt och tillplattat runt med fina por­liknande gropar, som är grövre på sidorna än på översidan. Larven uppträder i två färgformer, an­tingen grön eller brun, och har en sammanhängande­ svart­brun rygglinje som på gröna larver är kantad av gult och på bruna larver av blekt rosa. På sidorna finns ljuskantade, mörkbruna eller mörkgröna längs­linjer som uppåt är sågtandsformiga. Larven har två utskjutbara utskott bakom huvudet. Puppan är blekt honungsgul eller ljusgrön.

FÖREKOMST : Ljungblåvinge är i Sverige utbredd från Skåne till Jämtland och Norrbotten, med ett fåtal fynd gjorda i Pite och Lule lappmarker. Möjligen är arten förbisedd i norra Norrland där den uppen­bart är mer lokal. Utbred­nings­området i Norge om­fattar alla sydliga områden, norrut till Möre-Romsdal. I Fin­land är arten utbredd i hela landet till 67° N. Den har tidigare varit utbredd i hela Danmark, men förekommer idag främst på Jylland och norra Själland.

Arten är en av de mest utbredda blåvingarna i Europa, men den förekommer bara i södra halvan av Stor­britannien. Världsutbredningen sträcker sig från Europa och Turkiet genom Sibirien och Centralasien till Mongoliet, Magadan, Japan och norra Kina. Populationstrenden är stabil eller ökande i mer­parten av Europa, men minskande i de mest uppodlade länderna i nordväst inklusive Sverige.

EKOLOGISK GRUPP : Växtätare (herbivor)

Plebejus idas - Hedblåvinge

EKOLOGI :

Hedblåvinge påträffas på alla slags magra öppna marker, ofta tillsammans med P. argus, samt på fjällhed och ytterst i skärgården. Flygtiden varar från slutet av juni till slutet av augusti, främst i juli. I södra Europa uppträder arten med två generationer per säsong. Hanarna patrullerar livsmiljön i sitt sökande efter nykläckta oparade honor. Fjäril­arna är flitiga blombesökare och kopulerande par påträffas ibland även på blommor, t.ex. gullris Solidago vir­gaurea. Värdväxter i de skilda miljöerna är bl.a. ljung Calluna vulgaris, odon Vaccinium uliginosum, ölandssolvända Helianthemum oelandicum, harris Cytisus ­scoparius och havtorn Hippophaë rhamnoides. Larven av underarten lapponica har hittats på kråkbär Empetrum spp.

Äggen läggs utspridda ett och ett och övervintrar. Larverna har en nära relation med myror som ömt vårdar dem och sällan lämnar dem obevakade. De välkamouflerade larvernas tillhåll avslöjas främst genom myrornas närvaro. Larvutvecklingen tar i söder 4–6 veckor och puppstadiet varar 2–3 veckor. Underarten lapponica har tvåårig livscykel och övervintrar första året som ägg och andra året som puppa. Dess larver vårdas av nordslavmyra Formica lemani.

KÄNNETECKEN : 

Vingspann 21–28 mm. Vingarna är hos hanen på översidan blå med smalare och skarpare avgränsade svarta sömfält än hos ljungblåvinge Plebejus argus. Vidare har bakvingarna en rad svarta prickar som sammanflyter med sömfältet men ofta är tydligt urskiljbara, vilket de sällan är hos kronärtsblåvinge P. argyrognomon. Honan är även i södra Sverige mer blå på översidan än honan av P. argus. Längre norrut är honor av P. argus och hedblåvinge P. idas avsevärt svårare att skilja åt. De gulröda kantmånarnas utbredning varierar hos båda arternas honor. Arterna kan med säkerhet skiljas genom att P. argus har en tydlig krökt tagg vid framskenbenets spets. Sådan tagg saknas helt hos P. idas och P. argyrognomon. På undersidan är hanen alltid ljusare än honan, som ofta är mörkt gråbrun med vita ringar runt prickarna och har en ljus inre inramning av det gulröda utkantsbandet. Undersidan uppvisar inga säkra artskiljande karaktärer mellan P. idas och P. argus (se vidare under P. argus). I norra Lappland och Nordnorge förekommer underarten lapponica, som är mindre och har mindre prickar på undersidan samt blekare, mindre kontrastrik undersida hos honan. Honor av lapponica är brunare på översidan än honor i övriga Norrland, nära Ishavet är de helt bruna utan rödgula fläckar på översidan.

Ägget är vitt och tillplattat runt med fina porliknande gropar, som är aningen grövre på sidorna. Larven är ljusgrön med smal, men distinkt gulvit sidolinje, mörkare grön rygglinje kantad av otydligare ljusa linjer samt med dubbla, otydliga ljusare snedstreck på sidoryggen. Huvudet är grönt. Larven av underarten lapponica är grön med mycket otydlig teckning. I Alperna förekommer även bruna färgformer av larver med likartad teckning samt gröna larver med brun rygglinje. Puppan är grön med gulgrön bakkropp.

FÖREKOMST :

Hedblåvinge förekommer i hela Norden till 70° N i Finnmark, men saknas på Island. Den är en av få dagfjärilsarter som är bofast på Gotska Sandön. Underarten lapponica är främst utbredd i norra Lappland och Nordnorge, men enligt vissa bedömningar även i fjällkedjan norrut från 63° N. Denna underart saknar helt motsvarighet vidare öster­ut genom västra Sibirien, där arten inte påträffas nordligare än 55° N.

I södra Europa är arten främst utbredd i bergsområden från Spanien till Grekland, men i Mellan­europa också på lägre nivåer. Den saknas i Stor­britannien. Världsutbredningen sträcker sig från Europa, Turkiet och Transkaukasien till Altaj. I Nordamerika finns den från Alaska till Labrador och i söder till Colorado. Den stora utbredningsluckan i norra Sibirien beror möjligen på avsaknad av myror i permafrostområden och på att torrare områden i skogsstäppen närmast söderut saknar ljungväxter i undervegetationen. Populationstrenden är stabil i flertalet länder i Europa, men vikande i Central­europa, inklusive Österrike.

EKOLOGISK GRUPP : Växtätare (herbivor)

Polyommatus icarus - Puktörneblåvinge

EKOLOGI :

Puktörne­blå­vinge påträffas överallt på torra ängsmarker, sandhedar, klippängar, alvarhedar och stenstränder. Den är en av de vanligaste fjärilarna i störningsmiljöer skapade av människan, t.ex. grusgropar, indu­striområden och järn­vägs­områden. I fjälltrakterna når den i höjdled strax över fjällbjörksregionen. Fjärilen uppträder norrut till Mälar­dalen med tre generationer, längre norrut med en eller två generationer. Den första generationen i maj–juni är alltid talrikast, medan den andra generationen i juli–augusti är partiell. Den tredje generationen i oktober är vanligen fåtalig och uteblir mindre varma somrar. Arten är en av de blåvingearter som uppträder tidigast under året. Underarterna septentrio­nalis och jotunensis uppträder bara med en generation i juli. Arten är normalt lokaltrogen men även känd för att ibland migrera. Hanarna är både revirhållande och patrullerande inom mer begränsade ytor.

Honan väljer alltid unga plantor av värdväxterna för äggläggning, och de olika generationerna kan skifta mellan flera olika växtarter. Främst läggs äggen utspridda ett och ett på översidan av unga skott eller intill blommor. Den främsta värdväxten är käringtand Lotus corniculatus, men arten utnyttjar bl.a. även rödklöver Trifolium pratense, vitklöver T. repens, foderlusern Medicago sativa och busktörne Ononis spinosa subsp. spinosa samt puktörne O. spinosa subsp. procurrens. Utvecklingen är snabb, med äggkläckning efter en vecka, larvtillväxt under 3–5 veckor och ett puppstadium som varar drygt en vecka till två veckor. Avkomman av fjärilar som kläckt i maj vid varmt och soligt väder kan därför flyga redan i början av juli. Vanligare är dock att andragenerationen kläcker senare i juli. Arten övervintrar i 4:e larvsta­diet, och för denna generation är tillväxtperioden under höst och vår avsevärt längre. Larverna uppvaktas i mindre utsträckning av myror. Huruvida arten längst i norr har en partiell flerårig livscykel eller ej är okänt.

KÄNNETECKEN : Vingspann 21–33 mm hos nominat­formen. Vingarna är hos hanen på översidan blåglänsande med mycket smalt svart sömfält. Den blå färgnyansen är lik den hos ljungblåvinge Plebejus argus, hedblåvinge P. idas och kronärtsblåvinge P. argyrognomon, vilket skiljer den från övriga arter i släktet Polyommatus. Honan uppträder med både bruna och blå former. Norrut dominerar honor med blå vingöversidor med mer eller mindre breda, mörkt gråbruna utkantsbårder och gulröda kantmånar, vanligen även på framvingarna. Helbruna honor, ibland med svagare gulröda kantmånar, dominerar söder om 59° N. Undersidan är askgrå hos hanen och ljust gråbrun hos honan. Antalet prickar är fulltaligt, kantmånarna är ljust gulröda och i rotfältet finns alltid glänsande blågröna vingfjäll. Ett av de bästa kännetecknen är att framvingen på undersidan har 1–3 prickar innanför den streckformiga diskfläcken. Främst norr om polcirkeln till Finnmark i Norge förekommer underarten septentrio­nalis med ljusare vitgrå undersida och reducerat antal gulröda kantmånar och prickar. Den har ett större vingspann, i allmänhet 33–38 mm. En liknande större underart, jotunensis, finns i Norges södra fjälltrakter och i Telemark över 900 m ö.h. Den har stora svarta prickar på undersidan.

Ägget är vitt och tillplattat runt. Det har i jämförelse med äggen av andra blåvingearter medelstora porliknande gropar och taggar i hörnen av groparna. Larven är gräsgrön till mörkgrön med tunn gul sidolinje, mörkare grön rygglinje och svart huvud. Under övervintringen antar larven en brunaktig nyans. Puppan är gulgrön till benfärgad.

FÖREKOMST : Puktörneblåvinge är allmän och utbredd i hela Norden, i norr till Lofoten, Troms och Finnmark i Nordnorge. Den är en av få dagfjärils­arter som är bofasta på Gotska Sandön. Norr om polcirkeln förekommer underarten septentrio­nalis och i Norges södra fjäll underarten jotunensis.

Arten är en av Europas mest utbredda blåvingearter. Världsutbredningen sträcker sig från Kanarie­öarna, Nordafrika och Europa till norra Ural, Kazak­stan, Altaj och Tian Shan i Centralasien. Popula­tions­trenden är svagt vikande i Sverige, Finland och Nederländerna, men i övrigt stabil i hela Europa.

EKOLOGISK GRUPP : Växtätare (herbivor)

bottom of page