top of page

26 arter

Lactuca muralis - Skogssallat

BIOTOPER : Barrskog, Löv-/barrblandskog, Lövskog.

NatureGate - https://luontoportti.com/sv : â€‹

Flerårig ört - Höjd : 30–80 cm. Stjälk kal, uppifrån förgrenad, ofta rödaktig.

Blomma : Ganska liten, ca. 1-1,5 cm bred gul korg med 5 tunglika strålblommor med 5-tandad spets. Foder ombildat till hårpensel. Holkfjäll i två rader, brett trekantiga-nästan linjära, yttre klart kortare än inre. 5 ståndare. Sambladig, 2-talig pistill. Korgar samlade i en gles kvast.

​Bladen : En del långskaftade med vingat bladskaft, vingbrämet vid basen stipellikt. Bladskiva parflikig, grunt tandad, kal, under blågrå. Nedre flikar små, ändflik stor, trekantig. Bladen strödda.

​Frukten : Smalt oval nöt med tydlig nervatur och hårpensel.

​Växtplats : Skuggiga granlundar och lundkärr, rasbranter, klippbrantslundar, källor, vid murar och ruiner. Kalkgynnad.

Blomningstid : (Juni–)juli–augusti.

Skogsallatens släkte (Mycelis) omfattar ca. 30 arter huvudsakligen från Asien och Afrika.

Lactuca serriola - Taggsallat

BIOTOPER : Mänskligt störd/skapad mark. Åkermark

SLU : www.slu.se/globalassets/ew/org/centrb/pom/taggsallat.pdf

Veckans växt v. 39 2009 Taggsallat (Lactuca serriola L.)

Den svenska floran rymmer en hel del vilda arter som, trots att man kanske inte kan tro det, utgör en viktig del av det vi kallar genresurser. Ofta saknar de yttre egenskaper som skulle kunna få oss att uppmärksamma dem, och inte sällan är de utrustade med olika former av försvar som taggar eller tornar, brännande eller klibbiga körtelhår, eller beska eller bittra smakämnen. Ett bra exempel på detta är taggsallaten. Arten tillhör alltså samma släkte som vår vanliga odlade sallat (Lactuca sativa L.) som hos oss omfattar huvudsallat (eller Capitata-Gruppen där isbergssallat ingår), plocksallat (CrispaGruppen), samt bindsallat (Romana-Gruppen). Släktet fick namnet Lactuca på grund av den vita mjölksaft (latinets lac) som tränger fram när man skär av stjälken. Än idag har vi kvar ordet i laktos (mjölksocker) liksom i det franska lait och italienska latte. Artnamnet serriola kommer från latinets serra som betyder såg och syftar på de stickiga taggarna på bladets undersidas huvudnerv och stjälkens nedre del. Taggsallaten växer ganska allmänt i Götaland och Svealand och gärna på det som av botanister kallas ruderatmarker, dvs. "skräpmarker" kring industrier, bangårdar och hamnar. Arten är ett- eller tvåårig, blir ca 1 m hög och får små och ganska ljust gula maskroslika blommor. Fröna sprids effektivt med vinden av en liten "fallskärm". Bladen är djupt parflikiga och vridna 90 grader mot stjälken, vilket gör den lätt att känna igen. Taggsallaten har använts av många växtförädlare, särskilt i Nederländerna där utvecklingen av nya sallatssorter är intensiv, kanske främst som källa till motståndskraft mot sjukdomar och skadedjur. Besvärliga skadegörare är bland andra sallatsbladmögel och olika arter bladlöss. Taggsallaten har också kunnat användas som en brygga mellan den odlade sallaten och ännu mer avlägset besläktade sallatsarter som t.ex. giftsallat (L. virosa L.), dvs. först har man korsat taggsallat med giftsallat och därefter denna produkt med odlad sallat. De vilda kulturväxtsläktingarna rymmer mycket spännande och värdefull genetisk variation som tyvärr ofta är svåråtkomlig. Som växtförädlare måste man därför vara påhittig! Text : Jens Weibull 

​

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/2373/prickly-lettuce​

(OBS! översatt med Google translate)

Släktet Lactuca :  Omfattar ett hundratal växter, varav de flesta är från norra halvklotet. Taggig sallad har fått sitt namn från dess tunna taggar som löper längs den centrala venen och kanterna på undersidan av bladen. I Finland kallas den vanligen för "kompassväxt" eftersom löven riktar sig i nord-sydlig riktning medan ytorna löper öst-väst. Denna speciella bladposition skyddar bladen från den starka middagssolen så att de inte värms upp så mycket och minskar på så sätt avdunstning. Bladen av taggig sallad som växer i skuggan rättar sig inte så. Arten växer vanligen på stenig mark och i torra delar av södra Europa, där det är en uppenbar fördel att undvika direkt bländning från solen. I Finland håller den ut som etablerad utomjording endast i sydvästra Finland runt bebodda områden, men den tycks bli allt vanligare.

Trädgårdssallat - Lactuca sativa

Prickly sallad tros representera en äldre form av dess nära släkting trädgårdssallat eftersom de lätt korsar sig. Å andra sidan kunde båda ha härstammat från samma okända ursprungliga hybridbestånd. Sallad är säkert bekant för alla som en grönsak, men inte så många är medvetna om att den är släkt med maskrosor och många andra mycket vanliga finska medlemmar av underfamiljen cikoria. Arten är ursprungligen inhemsk i Främre Orienten där dess ursprungliga ogräsliknande form troligen utvecklades till djurfoder och kanske också för sina oljerika värkar. Den sallad som vi alla känner till idag har uppnåtts genom att föda upp de minst taggiga växterna som också har minst mängd bittersmakande latex. Slutresultatet har blivit en helt ryggradsfri och mild smakande sort.

Sallad har använts flitigt för minst 4 500 år sedan i Egypten, varifrån den spreds med romarna till hela Europa. Numera odlas det mesta av den sallad som hamnar i butiker av stora gårdar, men en del odlas också fortfarande i finska trädgårdar. Vissa salladssorter klarar av att blomma på den finska sommaren och kan spridas till det vilda och växa runt t.ex. soptippar och hamnar, på gårdar och från utkanten av planteringsplatser som förrymt ogräs.

Växtform : Vanligtvis tvåårig (ibland ettårig) ört.

Höjd : 40–80 cm (16–32 tum). Stjälkens nedre del kort-taggig, till viss del kal.

Blomma : Enkla blomliknande 1–1,5 cm (0,4–0,6 tum) capitula omgiven av involukrala högblad Capitula-blommor ljusgula, tungliknande, spets 5-tandade. Ståndare 5. Gynoecium sammansatt av 2 sammansmälta fruktblad. Capitula i en tät, cymeliknande grupp.

Blad : Omväxlande, till synes vertikalt sida vid sida i två rader, stjälklös. Bladet är långt, med sagittat bas, stiftflikigt, med ojämnt tandade kanter, stel, blågrönt, mittnärven på undersidan taggigt, grönt.

Frukt : Bredkant, grågrön, 6–8 mm (0,24–0,32 tum) lång värk, krönt av en pappus av gråvita ogrenade hårstrån.

Habitat : Hamnar, barlastavlagringar, industriområden, avfallsmark, jordhögar, vägklippningar, vägkanter, gårdar, rabatter, nya gräsmattor.

Blomningstid : juli–augusti.

Lamiastrum galeobdolon - Gulplister

BIOTOPER : Lövskog, Mänskligt störd/skapad mark, Ädellövskog.

NatureGate - https://luontoportti.com/sv

Flerårig ört - Höjd : Utlöpare ovan jord, med stora blad. 20–40 cm.

Blomma : Zygomorf, gul, 15-25 mm lång, sambladig, 2 läppar, lång kronpip. Den övre läppen hög, välvd; nedre läppen 3-flikig, alla flikar nästan lika stora, den mellersta triangelformad, spetsig. Fodret nästan radiärsymmetriskt, 5-flikigt. 4 ståndare, varav 2 långa och 2 korta. Pistillen sambladig, 1 stift, 2 märken. Blomställningen axliknande grupp i toppen på stjälken, bildad av täta kransar som sitter i bladvecken.

Blad : Motsatta, med skaft. Bladskivan brett äggrund, trubbig eller grunt hjärtformad bas, nätnervig, oftast med ljusa fläckar, ofta mörkviolett undertill, tandad. Blomställningens stödblad liknar stjälkbladen.

​Frukt : 4-delad klyvfrukt.

Växtplats : Parker, trädgårdar, skogsdungar, lundar. Prydnadsväxt, odlingsrest och förvildad.

​Blomning . Maj-september.

​

Lamium album - Vitplister

BIOTOPER : Mänskligt störd/skapad mark.

NatureGate - https://luontoportti.com/sv :  

Flerårig ört : Rotstock tunn med utlöpare.

Höjd : 20–80 cm. Stjälk uppstigande, oförgrenad, fyrkantig, kanter mjukhåriga också glandelhåriga.

Blomma : Zygomorf. Krona vit, 2-läppig, hårig, 20–25 mm lång. Överläpp välvd, ca. 10 mm lång. Underläpp tvåflikig, ca. 5 mm lång. Foder femtaligt, nästan radiärsymmetriskt, 10 mm långt, hårigt, glandelhårigt. 4 ståndare varav 2 korta och 4 långa. Pistill uppbyggd av 2 fruktblad. Fruktämne 4-rummigt. 1 stift, fäst vid ståndarsträngarna. Märket 2-flikigt.

Bladen : Motsatta, skaftade. Bladskivor omvänt äggrunda med hjärtlik bas, håriga både ovan och under och med stortandad kant.

Frukten : Kantig klyvfrukt med 4 delfrukter.

Växtplats : Trädgårdar, gårdsplaner, ängar, busksnår, vägrenar, ruderatmarker och andra ställen nära bosättning.

Blomningstid : Maj–september.

​

Vitplistern är en av människans följeväxter. Den är den enda arten i Lamium-släktet i Finland vars blommor är vita. Den växer bl.a. på vägrenar och i lövhögar ofta tillsammans med nässla. Utan sina blommor påminner den också om nässlan med sin fyrkantiga stjälk och sina motsatta, sågade blad. De vita, 2-läppiga blommorna gör dock det enkelt att skilja den tydligt från nässlan. Vitplistern har dessutom inte brännhår.

Plisterarterna skiljs från dånarterna (Galeopsis spp.) på bladen som hos de sistnämnda har fjädernervatur. Dessutom är blomstrukturen olika då underläppens sidoflikar hos plisterarterna är sammanväxta med mittfliken eller saknas helt. Dånarterna har däremot en tydligt treflikig underläpp.

​

Lamium purpureum - Rödplister

BIOTOPER : Mänskligt störd/skapad mark, åkermark

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/275/rodplister

Rödplister är ett ettårigt men övervintrande ogräs. Den har en obehaglig lukt. Arten gynnar välplöjda grönsaksland. Den exceptionellt långa blomningstiden (maj-oktober) kan förklaras med att rödplistret kan ha två generationer under en sommar. Den kan också blomma mitt under milda vintrar om marken är tinad. Arten klarar inte av att sprida sig till orörda växtplatser och dess spridning sker därför främst med mänsklig verksamhet.

Rödplistret liknar mycket flikplistret (L. hybridum). Arterna skiljs lättast åt på de bladkanterna. Flikplistrets bladskiva är i kanten ojämt stortandad-flikig. Mellanplistret (L. confertum) skiljer sig från våra övriga rödblommiga plisterarter på att dess foderflikar är längre än kronpipen.

Plisterarterna kan skiljas från dånarterna (Galeopsis) på bladen. Plisterarternas bladskivor har nätnervatur medan dånarternas blad är fjädernerviga. Blombyggnaden skiljer även släktena åt. Underläppens sidoflikar är hos plisterarterna små, sammanväxta med mittfliken eller saknas helt. Dånarternas underläpp är tydligt treflikad.

Växtform : 1-årig ört.

Höjd : 10–30 cm.

Blomma : Zygomorf. Krona vanligen röd, 2-läppig, hårig, 10–20 mm lång. Överläpp välvd, 4–6 mm lång. Underläpp omvänt hjärtlikt 2-flikad, ca 2 mm lång. Foder 5-taligt, nästan radiärsymmetriskt med håriga, även glandelhåriga flikar. 4 ståndare, varav 2 långa och 2 korta. Sambladig pistill uppbyggd av 2 blad. Fruktämne 4-rummigt. 1 stift och 2-flikat märke.

Bladen : Skaftade. Bladskivor håriga, i kanten grunt naggade. Lägre blads skivor hjärtlika. Övre blads skivor trekantigt äggrunda med tvär bas, ofta rödaktiga. Blad motsatta.

Frukten : Brun, något kantig, fyrdelad klyvfrukt.

Växtplats : Trädgårdar, avstjälpningsplatser, odlingsmarker och ruderatmarker.

Blomningstid : Maj–oktober. ( min notering : eller längre.)​​

Lapsana communis - Harkål

BIOTOPER : Mänskligt störd/skapad mark, Trädbärande gräsmark, Åkermark, Öppna gräsmarker, Friska gräsmarker, Torra gräsmarker

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/1219/harfibbla

Harkålen är ett ettårigt ogräs som vill ha rikligt med ljus. Den innehåller mjölksaft. Holkfjällen som omger dess korgar är i två rader. Fjällen är gröna, hårda, smala och kala. Yttre radens holkfjäll är mycket små. Lapsana communis är den enda representanten för sitt släkte i Norden. Harkålen  var resistent mot de ogräsgifter som tidigare användes och detta gav den en konkurrensfördel gentemot andra ogräs.

Harkålen  är en sk. höstannuell dvs. bladrosetter som bildats ur frön på hösten övervintrar under snön. De övervintrade individerna är mycket grövre och har fler korgar än de som gror på våren. Arten har används som medicinalväxt i Mellaneuropa

Växtform : 1-årig ört.

Höjd : 30–100 cm.

Blomma : Radiärsymmetrisk, ca 1 cm bred korgblomställning som skyddas av holkfjäll och består av många strålblommor. Krona ljusgul, sambladig, i spetsen tunglik och 5-tandad. Foder saknas. Pistill uppbyggd av två fruktblad. Ett stift och två märken. Fem ståndare. Ståndarknappar sammanväxta till ett rör runt stiftet.*Bladen: Lägsta blad skaftade, flikiga. Ändflik stor, oval-äggrund med vågig eller tandad kant. Sidoflikar små. Övre blad kortskaftade eller oskaftade. Bladskiva ofta oflikad, oval. Blad strödda.

Bladen :Lägsta blad skaftade, flikiga. Ändflik stor, oval-äggrund med vågig eller tandad kant. Sidoflikar små. Övre blad kortskaftade eller oskaftade. Bladskiva ofta oflikad, oval. Blad strödda.

Frukten : Gulbrun, platt, böjd nöt med åsar.

Växtplats : Odlingsmarker, trädgårdar, gårdar, vallar, vägkanter, busksnår.

Blomningstid : Juli–september(–oktober).​​

Lathraea squamaria - Vätteros

BIOTOPER : Mark/sediment som substrat, Organogena jordar/sediment.

Allt på Öland - https://alltpaoland.se

Vätterosen är en parasit som saknar klorofyll. Den är främst knuten till ängslövskogar som har lång kontinuitet som lövbärande. Den blommar i april-maj.

Omkring en halv meter under marken finns en jordstam varifrån det utgår rottrådar, som med sugtappar sätter sig fast i en värdväxts rötter och suger näring. Vanligast är hassel som värdväxt. 

Vätterosen följer hasselns utbredning, vilken går som längst norrut till Dalarna. Världsutbredningen sammanfaller ungefär med ekens.

Artnamnet squamaria kommer av latinets squama (fjäll) och syftar på artens fjälliga stjälk och jordstam. Namnet har den fått av att den liksom vättarna lever större delen av sitt liv under jord. Släktnamnet Lathraea kommer av grekiskans lathraios (dold, hemlig).

Den användes förr inom medicinen och kallades fjällrot.

Artsidan - https://artsidan.se 

Om man kikar närmare på en blommande vätteros, ser man att varje liten blomma i blomställningen har en rosa överläpp och en vit treflikig underläpp. Efter pollineringen, som sköts av humlor, vissnar vätterosen ner helt och hållet. De mörka fröna har ett oljerikt bihang som myror äter. Myrorna bär iväg med fröna mot stacken, äter bihanget, och lämnar sedan det resterande av fröet som nu kan börja gro långt ifrån moderplantan.

PARASITISM ; Klibbal - Alnus glutinosa, Hassel - Corylus avellana, Asp - Populus tremula.Finare rötter och rottrådar

Lathyrus japonicus subsp. maritimus - Vanlig strandvial

BIOTOPER : Havsstrand.

NOTERING : Det var svårt att hitta information om enbart L. japonicus subsp. maritimus.

Wikipedia : Strandvial (Lathyrus japonicus) är en flerårig art i familjen ärtväxter. Arten har nästan cirkumpolär utbredning. Den förekommer sällsynt längs Sveriges kuster. Strandvial växer på sandiga och steniga havsstränder från Bohuslän till Skåne, Södermanland till Norrbotten samt på Öland och Gotland. Den odlas ibland som prydnadsväxt, bladen blir vanligen mindre läderartade i odling.

Flerårig ört med nedliggande, kantiga stjälkar, upp till 100 cm långa. Arten saknar vinglister. Hela växten är blågrön och kan vara kal eller ibland hårig. Bladen är parbladiga med 2-5 par småblad och ett enkelt eller grenigt klänge. Småblad något läderartade, 1,5-5 cm långa och 0.8-2,5 cm breda, elliptiska med kort uddspets. Stipler är stora och breda. Klasar med 3-10 blommor på långa skaft i bladvecken. Krona 1-2,5 cm lång, med rödviolett segel och blekt blåviolett till vitaktig köl. Frukten är en mångfröig kal balja. Blommar i juni-augusti.

  • Stjälken är nedliggande och kantig, men saknar vinglika lister längs kanterna.

  • Bladen är blågröna, håriga eller kala och parbladiga med tre till fem par småblad och ett enkelt eller grenigt klänge.

  • Småbladen är ganska tjocka, ovala eller omvänt äggrunda och sitter oftast växelvis i bladet.

  • Stiplerna är stora och breda, nästan som småbladen.

  • Blommorna är röd- och blåvioletta och blommar mellan juli och augusti. De sitter samlade i korta klasar på långa skaft från bladvecken.

  • Kronan har rödviolett segel och blekt blåviolett köl.

  • Frukten är en mångfröig kal balja.

Strandvial har en nästan cirkumpolär utbredning och flera beskrivna underarter. I Sverige förekommer dock bara underarten vanlig strandvial (ssp. maritimus), men tre varieteter av den har urskiljts; hårig strandvial (var. pubescens), kal strandvial (var. glaber), småbladig strandvial och dynvial (var. acutifolius).

Den första fynduppgiften publicerades 1704 enligt Nordstedt 1920.

Underarter:

  • subsp. japonicus - blommor till 2,5 cm långa. Baljor över 1 cm breda.

  • subsp. maritimus - blommor upp till 1,6 cm långa. Baljor mindre än 1 cm breda.

Artepitetet japonicus (lat.) betyder "från Japan".

​

Lathyrus linifolius - Gökärt

EKOLOGI : Gökärt förekommer i många olika slags ogödslade gräsmarker. Ofta kvarstående längs bryn och stigar. Några följearter är gråfibbla Pilosella officinarum, slåttergubbe Arnica montana och stagg Nardus stricta.

Gynnas av hävd och småskalig störning, missgynnas av igenväxning och näringspåverkan.

Typisk art i Trädklädd betesmark 9070. Karakteristisk art i Stagg-gräsmarker 6230. Vanlig även i Torra hedar 4030, Silikatgräsmarker 6270, Slåtterängar 6510. Positiv indikator inom NILS, Nationella Inventeringar av Landskapet i Sverige.

KÄNNETECKEN : 

Gökärt är en flerårig ört som växer utan nedliggande blad och blir 15–35 cm hög.

Stjälken är kal, grenig, två vingkanter, grön–blågrön. Den har ingen bladrosett. Stjälkbladen är strödda och parbladiga med 2–4 par småblad men saknar uddblad eller klänge. Stiplerna långaär långa och har en bakåtpekande spets. Knoppen är trubbig, har ett blålila foder och får snabbt den typiska böjda ärt-blomformen. Fruktställningen består av en skaftad, något ensidig klase med 3–6 baljor som blir 25–45 mm långa. Baljorna är raka, kala och blir som mogna svartbruna.

Gökärt blommar tidigt om försommaren men även utan blomma känns den igen på bladen som har elliptiska småblad och saknar uddblad eller klänge (bladet avslutas istället med en liten uddspets). Baljorna sitter kvar länge.

FÖRVÄXLINGSRISK : Andra vialer Lathyrus spp. – har fler bladpar, spetsiga parblad och/eller ett klänge i bladspetsen.

Vickrar Vicia spp. – har smalare och vanligen fler parblad med klänge i bladspetsen. Småbladen är fjädernerviga.

FÖREKOMST : Vanlig i Götaland, Svealand och mindre vanlig längs Norrlandskusten. Enstaka förekomster i övriga Norrland, troligen rester från odling (vallfrö).

Lathyrus tuberosus - Knölvial (VU)
EKOLOGI : Knölvial förekommer i kulturpåverkade miljöer såsom åkerkanter och vägrenar, övergivna åkrar, trädgårdar och skräpmark, gärna intill större gårdar. Den växer framför allt på näringsrik lerjord. Flertalet av förekomsterna är kvarlevor efter tidigare odling som köksväxt för de ätliga rotknölarna eller som foderväxt. Förekomster intill kvarnar tyder på införsel med spannmål från Ryssland.
KÄNNETECKEN : Knölvial är en flerårig klättrande, 5–10 dm hög ärtväxt. Den har en jordstam som bildar rotknölar, vilka är några cm i diameter och svarta utvändigt, vita invändigt. Stammen är fyrkantig utan vingkanter. Bladen består av ett bladpar och klänge samt jämnbreda, svagt sågade stipler. Småbladen är trubbiga med udd. Blomställningarna består av 2–7 blommor. Dessa är stora, vackert och intensivt rosenröda. Frukten är en hängande, cylindrisk, vid mognaden brun balja.
FÖREKOMST : Knölvial har under de senaste 30 åren rapporterats från Skåne, Blekinge, Öland, Gotland, Småland, Halland, Bohuslän, Dalsland, Västergötland, Östergötland, Södermanland, Uppland, Värmland, Dalarna, Gästrikland, Hälsingland och Jämtland. Den har betraktats som tillfälligt förekommande, men är på många platser bofast under åtskilliga år. Den behåller sin status som sällsynt växt i den svenska floran, men har inte gått radikalt tillbaka utan möjligen ökat något på grund av minskad hävd. Enstaka, ofta tillfälliga lokaler är kända i Danmark, Finland och Norge. Arten uppfattas som en värmeälskande stäppväxt med tyngdpunkten i sin utbredning i Centraleuropa - Västasien. För övrigt finns den på spridda lokaler i Nordafrika samt Nord- och Sydamerika.
HOT : Bestånd av knölvial kan lätt utplånas om markanvändningen ändras eller det sker någon form markexploatering. Genom att den inte längre odlas är förutsättningarna små för att nya bestånd skall kunna etablera sig, något som på sikt kommer att leda till minskad förekomst. Därför kan alltför intensiv vägkantslåtter vara negativ, eftersom arten då inte får möjlighet att blomma och sätta frukt. Viss röjning måste dock förekomma, eftersom den annars kan konkurreras ut av buskar och träd eller högvuxna örter och gräs. Ogräsbekämpning på åkerkanter utgör också ett hot mot arten.
ÖVRIGT : Knölvial är fridlyst. Som köksväxt har knölvial odlats sedan 1600-talet. De ätliga rotknölarna, kallade holländska ardackers eller jordmöss, kan rostas, ätas skalade som potatis eller tjäna som nödbröd. Utländska namn – NO: Jordskolm, DK: Knold-Fladbaelg, FI: Mukulanätkelmä, GB: Tuberous Pea.

Lathyrus vernus - Vårärt

BIOTOPER : Lövskog, Ädellövskog.

NatureGate - https://luontoportti.com/sv

Vårärten är en europeisk-sibirisk, något kontinental art. Den växer vanligen på näringsrika lundsluttningar tillsammans med andra krävande lundarter, men hittas också i harsyre-blåbärsskogar (OMT). Den blommar tidigt på våren och dess blommor ändrar färg från röd till blå när de åldras. Bladen fortsätter att tillväxa efter blomningen.

Vårärt skiljs från de ovanligare, närstående arterna, vippärt och gökärt (L. niger och L. linifolius), på sina breda och äggrunda småblad. Arten är giftig.

Flerårig ört.​, Höjd : 20–40 cm. Stjälk upprätt, kantig.

Blomma : Nickande, ganska stor, först purpurröd, senare blåaktig. Krona zygomorf, ärtblomma. Segel runt med urnupen spets, vingar lika långa som kölen vilken är uppböjd. 10 ståndare. Pistill entalig. Blomställningen en ofta ensidig klase med 3–10 blommor, utgår från bladvecken.

Bladen : Strödda. Bladskiva parbladig med 2–4 par småblad, utan klängen. Småblad ovala med uddpets, tunna och kala. Stipler stora, breda.

Frukten : Mörkt rödbrun balja.

Växtplats : Lundar, frodiga skogar.

Blomningstid : Maj–juni.​

Leonurus cardiaca subsp. villosus - Ullig hjärtstilla

BIOTOPER : Mänskligt störd/skapad mark

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/1223/hjartstilla

Den fleråriga hjärtstillan härstammar hos oss huvudsakligen från odling av medicinalväxter. I Europa odlade man den tidigare för användning som hjärtmedicin (cardicus kommer från latinet och grekiskan och betyder hjärtstärkande). Arten är hos oss nästan undantagslöst en kulturföljeslagare.

Det finns här två underarter av hjärtstilla, hjärtstilla (ssp. (cardiaca) och ullig hjärtstilla (ssp. villosus). Hjärtstillans stam har liggande korta hår (ca 0,5 mm långa) medan den ulliga hjärtstillans stam har tätt med utstående långa hår (ca 1–2 mm långa).

NOTERING : Infirmtionen nedan gäller Leonurus cardiaca - hjärtstillasom är (VU) jag hittar ingen info om Ullig hjärtstilla men om jag förstår rätt så skiljer sig underarteren  L. cardiaca subsp.-  Ulliga hjärtstillans på att dess stam har tätt med utstående långa hår (ca 1–2 mm långa).

Mer om Hjärtstiilan här : https://artfakta.se/taxa/942/information

Växtform : Flerårig ört.

Höjd : 30–120 cm.

Blomma : Zygomorf. Krona vanligen rosa, 2-läppig, 8–12 mm lång. Överläpp välvd, ovan vithårig, ca 4 mm lång. Underläpp 3-flikad, rödprickig, nedböjd. Foder 5-flikigt, klocklikt, glandelhårigt, med upphöjd nervatur i trattdelen. Sambladig pistill uppbyggd av 2 blad. Fruktämne 4-rummigt. 4 ståndare. 1 stift och 2-flikat märke.

Bladen : Motsatta, skaftade, på båda sidor håriga. Bladskiva äggrund eller hjärtlik, vanligen 5-flikig. Flikar spetsiga och i kanten stortandade. Blommornas stödblad vanligen 3-flikiga.

Frukten : Brun, trekantig klyvfrukt.

Växtplats : Trädgårdar och vägkanter i gamla byar, avstjälpningsplatser.

Blomningstid : Juli–augusti.​​

Lepidium campestre - Fältkrassing

BIOTOPER : Mänskligt störd/skapad mark, Blottad mark, Torra gräsmarker, Öppna gräsmarker

NatureGate : https://luontoportti.com/sv/t/2187/faltkrassing

Med sin stadiga stjälk och jämnhöga blomgrenar påminner fältkrassingen om en ljusstake med flera grenar, särskilt då de nedersta bladen vissnar. Av våra vanligaste korsblommiga växter påminner arten mest om backskärvfrö (Noccaea caerulescens) och penningört (Thlaspi arvense), vars stjälk ändå är kal, jämfört med fältkrassingens tätt korthåriga. Åtminstone frukterna skiljer arterna åt – hos fältkrassingen är de bara något vingade.

Fältkrassingen torde höra hemma någonstans i södra Ryssland, Kaukasien och Mindre Asien. Hos oss växer arten i sydväst: fynd har gjorts på Åland och i sydvästra skärgården. I inlandet är den rätt etablerad runt Åbo och Nådendal, men den har ibland också påträffats längre norrut. Fältkrassingen har blivit klart ovanligare i Finland, och etablerade förekomster har eventuellt försvunnit helt och hållet. Arten har ändå på vissa områden visat att den kan göra sig hemmastadd på nya platser. Växtplatserna består hos oss av sandiga åkrar, banvallar med grus, landsvägar, hamnar, bergknallar och områden runt kvarnar. En del av förekomsterna är kortlivade på grund av sin natur: fältkrassingen hotas av nytt grus och asfalt samt breddning av körbanorna. Det allt effektivare lantbruket och dess ogräsbekämpning har också lett till att arten försvunnit från en del platser. Paradoxalt nog både främjas och hotas arten av människan. En del observationer har gjorts också utanför människopåverkade miljöer, flera kilometer från närmaste bosättning.

I vår natur förekommer många andra intressanta krassingar, sporadiskt eller mycket lokalt.

Växtform : 1- eller vanl. 2-årig ört.

Höjd: 20–40 cm. Ofta 1 stjälk, ljusstakeaktigt förgrenad vid toppen, tätt korthårig, gråskiftande.

Blomma : Kronan radiärsymmetrisk, vit, ca 0,5 cm bred; 4 kronblad, 2-3 mm långa. 4 foderblad. 6 ståndare, varav 4 långa och 2 korta. Pistillen sambladig, 1 stift, 1 märke. Blomställningen en klase som förlängs då frukten bildas.

Bladen : Strödda, de nedersta vissnar snabbt, stjälkbladen utan skaft, stjälkomfattande, många till antalet. De nedersta bladen har en något flikig bladskiva, de övre äggrund-oval, pilliknande bas, tandad.

Frukten : Brett oval, platt, urnupen, vingad på bredden, nästan kal, sträv, 4,5-6 mm lång skida med 2 frön. Skidans skaft utstående, högst så långt som skidan.

Växtplats : VÅkrar, sandstränder, ibland kvarnar, hamnar, banvallar, vägrenar, skräpmark, fyllnadsjord, soptippar.

Blomningstid : Juni-juli.

Leucanthemum vulgare - Prästkrage

EKOLOGI : Prästkrage är en bra signalart men som tål viss näringspåverkan och etablerar sig snabbt på tidigare gödslad mark. Kan växa med många andra hävdgynnade arter, exempelvis sommarfibbla Leontodon hispidus, darrgräs Briza media och gökärt Lathyrus linifolius.

Gynnas av hävd och ljus, missgynnas av igenväxning.

Typisk art i Silikatgräsmarker 6270, Slåtterängar i låglandet 6510, Lövängar 6530. Karakteristisk art i Höglänta slåtterängar 6520. Vanlig även i Kalkgräsmarker 6210, Trädklädd betesmark 9070. Positiv signalart inom Ängs- och betesmarksinventeringen. Positiv indikator inom NILS, Nationella Inventeringar av Landskapet i Sverige.

KÄNNETECKEN :Prästkrage är en flerårig ört som växer med mattbildande bladrosetter och blir 20–70 cm hög. Stjälken är upprätt, utan eller med få uppåtriktade grenar, fårad och kal. Rosettbladen är övervintrande. De är spadlika, skaftade, grovtandade och kala. Stjälkbladen är 2–4 cm, jämnbreda och grovtandade med ett par spretiga tänder eller flikar vid fästet. Knoppen är en plattad korg med svartkantade holkfjäll. Fruktställningen består av en ensam korg i toppen av stjälk och grenar. Frukten är längsstrimmig och saknar hårpensel.

Prästkrage med sina lite köttiga spadlika blad är lätt att känna igen. Den nästan alltid ogrenade stjälken med sina långa jämnbreda stjälkblad där ett par flikar spretar är andra bra kännetecken.

FÖRVÄXLINGSRISK : 

Tusensköna Bellis perennis – har något ljusare, håriga rosettblad (ibland glest) som oftast är mer otydligt naggade. hela plantan är lägre och saknar stjälkblad.

Andra korgblommiga, Asteraceae spp. – har finflikiga, ”dill-lika” blad, är grenigare med fler korgar eller har avvikande färg på blomman.

FÖREKOMST : Vanlig i hela landet utom längst i norr och i fjällen.

Linaria vulgaris - Gulsporre

BIOTOPER : Mänskligt störd/skapad mark, Torra gräsmarker

Öppna gräsmarker, Blottad mark, Friska gräsmarker, Åkermark.

Allt på Öland - https://alltpaoland.se 

Gulsporre är vanlig i nästan hela landet, utom i fjälltrakterna där den är sällsynt.

Den växer gärna på torr mark, till exempel stränder,  i vägkanter och på banvallar. Den finns på alvarens vittringsjordar.

Gulsporre blommar från juli till september med gula blommor som sitter samlade i toppställda klasar. Kronan är läppformig, blekgul med en orangegul buckla.

Enligt Linné (1755) användes gulsporre blandad med mjölk för att döda flugor och den har därför på sina håll kallats flugblomster. Namnet flugblomster används dock numera om orkidén Ophrys insectifera. Plockad före blomningen och kokad med alun uppges gulsporre färga gult.

Gulsporre har använts inom folkmedicinen mot gulsot, urinvägsproblem, förstoppning samt lever- och mjältbesvär. Gulsporren har en obehaglig lukt och besk smak. 

Artnamnet vulgaris kommer av latinets vulgus (hop, allmänhet) och betyder vanlig.

Släktnamnet Linaria kommer av Linum som är det vetenskapliga namnet på släktet lin.

Namnet syftar på bladens likhet med linets blad.

Linum catharticum - Vildlin

EKOLOGI : Vildlin är en bra hävd- och/eller kalkindikator. Den växer ofta på friska–fuktiga marker men förekommer även torrare. Några följearter är ormrot Bistorta vivipara, darrgräs Briza media och getväppling Anthyllis vulneraria.

Gynnas av basmineral, hävd och störning. Missgynnas av igenväxning och förnaansamling.

Typisk art i Enbuskmarker 5130, Basiska berghällar 6110, Kalkgräsmarker 6210, Alvar 6280, Fuktängar 6410 (inkl. undertyp Kalkfuktängar 6411), Slåtterängar i låglandet 6510, Lövängar 6530. Positiv signalart inom Ängs- och betesmarksinventeringen. Positiv indikator inom NILS, Nationella Inventeringar av Landskapet i Sverige. Kalkgynnad, 1 poäng i söder och i norr enligt NILS lista över rikmarksarter.

KÄNNETECKEN : 

Vildlin är en lågväxt ett- till tvåårig ört som blir 5–15 cm hög. Stjälken är upprätt, gänsande, vek och tunn. Den har ingen bladrosett. Stjälkbladen är motsatta, 1,5–3 mm breda och har borstudd och sträva kanter. Knopparna sitter i par och är elliptiska, spetsiga och nickande. Fruktställningen består av klotformiga kapslar i knippen i stjälkens topp. Som vissen står fruktställningen ofta kvar som vinterståndare.

Vildlinets veka växtsätt, parvis motsatta blad och knoppar i par är bra kännetecken. När den inte är i knopp eller blommar är den mycket fint tandade bladkanten utmärkande. Före blomning är blomskaften hängande, som överblommad står skaften snett uppåtriktade med runda kapslar.

FÖRVÄXLINGSRISK : 

Dvärglin Radiola linoides – är ännu spädare och mindre, max 8 cm hög. Bladen är mindre, < 0,5 cm, och hela. Plantan ger ett ”kullrigt” intryck med många blomknoppar/frukter.

Grässtjärnblomma Stellaria graminea – har något bredare blad med slät, helbräddad bladkant. Blommorna är större med dupt kluvna kronblad.

Spärglar Spergula spp. – växer uppstigande–upprätt. De har längre, helbräddade blad som sitter skenbart kransställda. Blommorna är annorlunda och sitter enstaka i ett tvåsidigt knippe.

Rödnarvar Spergularia spp. – växer nedliggande, krypande och har tunna, linjära blad med parvis hopväxta stipler. Blommorna är ljusröda–vitaktiga med hinnkantade foderblad.

FÖREKOMST : Ganska vanlig i kalkmiljöer i Götaland, Svealand samt längs södra Norrlandskusten och Jämtlands kalktrakter.

Lobularia maritima - Strandkrassing
BIOTOPER : Mänskligt störd/skapad mark.
Lobularia kommer av grekiskans lobus (flik, lob). Artnamnet maritima kommer av latinets mare (hav) och betyder 'växer vid havet'.

Lotus corniculatus var. corniculatus - Vanlig käringtand
BIOTOP : Friska gräsmarker, Mänskligt störd/skapad mark, Torra gräsmarker, Öppna gräsmarker, Fuktiga-blöta gräsmarker.
NOTERING : Hittar ingen info om denna variant av 
Lotus corniculatus - Käringtand ?

Lupinus polyphyllus - Blomsterlupin

EKOLOGI : Blomsterlupinen växer i stora mängder längs med vägar och banvallar vilka fungerar som spridningskorridorer i landskapet. Varje individ kan producera flera hundra frön som dessutom är långlivade. Fröna sprids sedan längre sträckor med vattendrag och många former av mänsklig aktivitet. Den har en relativt kort generationstid och en långlivad fröbank vilket gör att den sprider sig fort och kan komma tillbaka efter lång tid.

Den föredrar näringsfattiga och väldränerade ruderatmarker men har på flera håll i Europa visat sig anpassningsbar till blötare och näringsrikare marker. Rötterna har knölar som innehåller kvävefixerande bakterier, vilket innebär att lupinen kan leva på relativt näringsfattiga marker men också bidra till att kväveberika marken.

KÄNNETECKEN : 

Blomsterlupin Lupinus polyphyllus är en flerårig ört som tillhör familjen ärtväxter. Blomsterlupin är en relativt stor och spektakulär art. Den har en tilltryckt hårig stjälk som står upprätt och kan bli över en meter hög. På blomsterlupinens stjälk och från rotstammen sitter långskaftade fingrade blad där varje småblad är 3–15 cm långt, 1–2 cm brett och lansettlikt. Den blommar i juni–juli och blommorna sitter i täta toppställda klasar på en hög spira. Varje blomma är 1–1,5 cm lång, oftast blå till blåvioletta men kan också vara vit eller rosa. En naturaliserad population av blomsterlupin i Europa kan skifta i flera färger under några år för att så småningom bli enfärgat blå. Detta har en genetisk förklaring, då genvarianten för blå färg är dominant över varianterna som kodar för vitt och ljusrött.

Fruktbaljan är mörkbrun och upp till 4 cm lång, täckt med matta, ulliga hår med 5–9 prickiga frön i varje balja. Blomsterlupinen kan producera en stor mängd frön per planta. I en studie i Finland fann man att det genomsnittliga antalet frön per planta var 1 200 till 2 600 (Aniszewski m.fl. 2001[ref]).

Blomsterlupin kan förväxlas med den mycket sällsyntare arten sandlupin Lupinus nootkatensis. Arterna skiljs åt genom att sandlupinen är något mindre, mer långhårig, vanligen har en grenad stjälk och att den har färre småblad på stjälken än blomsterlupinen. Det förekommer hybrider mellan blomsterlupin och arten gul busklupin Lupinus arboreus. Hybriden, som vanligen har grenig stjälk med fler blomställningar, går under namnet regnbågslupin Lupinus x regalis. Spontana hybrider finns mellan blomsterlupin och regnbågslupin respektive sandlupin där arterna överlappar längre söderut i Europa.

FÖREKOMST : 

Blomsterlupinen förekommer förvildad i stora delar av Sverige, där den oftast påträffas längs vägkanter och på banvallar. De största bestånden förekommer på lite surare marker, t.ex. från västkusten till Värmland och Dalarna. Det finns tidiga fynduppgifter om förvildade blomsterlupiner redan från 1870 i Skåne (Hylander 1971[ref]).

Blomsterlupinens ursprungliga utbredningsområde är västra Nordamerika, södra Alaska och Brittiska Columbia och österut mot Quebec, västra Wyoming och söderut mot Utah och Kalifornien. Den introducerades till Europa som prydnadsväxt i början av 1800-talet av växtsamlaren David Douglas. Blomsterlupinen har sedan dess införts till många delar av Europa, östra Kanada, Sydamerika, Australien och Nya Zeeland, där den ses som en invasiv art.

HOT : Arten lever i symbios med kvävefixerande bakterier vilket ökar dess konkurrenskraft men också förändrar markkemin där den fäller sin förna. Kvävehalten i jorden ökar vilket gynnar kvävekrävande arter. Detta ger långsiktiga effekter på artsammansättningen på platsen även efter det att arten skulle försvinna från platsen. Arten är konkurrenskraftig och tränger undan inhemska arter. Enligt CABI[ref] finns studier som visar att artens förekomst påverkar abundansen av fjärilsarter negativt. 

NOTERING : Risk för invasivitet - Mycket hög risk - (SE) 4AB,4E

Lychnis flos-cuculi - Gökblomster

EKOLOGI : Gökblomster är en bra signal i hävdade fuktängsmiljöer. Den gynnas främst av slåtter som hävdform. Några följearter är sumpmåra Galium uliginosum, hirsstarr Carex panicea och bräsmor Cardamine spp.

Gynnas av hävd och störning, missgynnas av igenväxning.

Typisk art i Fuktängar 6410, Högörtängar 6430. Positiv signalart inom Ängs- och betesmarksinventeringen. Positiv indikator inom NILS, Nationella Inventeringar av Landskapet i Sverige.

KÄNNETECKEN : 

Gökblomster är en flerårig ört som växer något tuvbildande och blir 20–70 cm hög. Stjälken är upprätt och något grenig upptill. Den har fyra åsar och fåror däremellan. Rosettbladen är 4–9 cm, smalt tunglika med en tydlig nerv, något spetsiga och vintergröna. Stjälkbladen är korsvis motsatta, smalt lansettlika och finhåriga. Varje bladpar är förenat vid basen med en tunn mörk hinna. Knoppen är centimeterlång, jämnbrett avlång med en avsatt spets och rödrandigt foder. Fruktställningen består av brett äggrunda kapslar i ett dubbelt knippe i stjälkens topp. Kapslarna är kvarsittande och ser randiga ut av foderrester.

Gökblomstrets ennerviga rosettblad med en smal bladyta längs skaftet och något sammanväxta stjälkblad med tunna fina hår är viktiga karaktärer. Tillsammans med sina femtaliga, djupt flikiga rosa blommor är växten lätt att känna igen.

FÖRVÄXLINGSRISK : 

Tjärblomster Viscaria vulgaris – växer i betydligt torrare miljöer. Stjälken är kal och ogrenig, bladspetsen är formad som en köl. Kronbladen är inte flikiga utan som mest inskurna.

Fjällnejlika Viscaria alpina – växer i täta tuvor. Stjälken är kal och blomställningen är en tät huvudlik samling. Kronbladen är kluvna till mitten.

Gentianellor Gentianella spp. – har rundade rosettblad som ofta är mindre och har flera synliga nerver. Växer i både torrare och fuktigare miljöer.

FÖREKOMST : Vanlig i Götaland, stora delar av Svealand samt längs Norrlandskusten och i älvdalarna i södra Norrland.

Lycopus europaeus - Strandklo

BIOTOPER : Fuktiga-blöta gräsmarker, Sötvattensstrand, Öppna gräsmarker, Havsstrand.

NatureGate - https://luontoportti.com/sv : Flerårig ört. Rotstock tunn, utlöpare bräckliga och långa.

Höjd : 20–80 cm.

​Blomma : Nästan radiärsymmetrisk. Krona vit med röda prickar, hårig, ca. 4 mm lång. Överläpp ca. 2 mm lång, något välvd och med urnupen spets. Underläpp 3-flikad. Mittflik längre än sidoflikar, ca 2 mm lång och med rund spets. Foder klocklikt, nästan radiärsymmetriskt, 5-flikigt. Flikar ca. 2,5 mm långa, trekantiga och uddspetsade. 2 ståndare. Sambladig pistill bestående av 2 blad. Fruktämne 4-rummigt. 1 stift och 2-flikigt märke.

Bladen : Oskaftade eller kortskaftade, håriga. Bladskiva smalt elliptisk-smalt äggrund med spetsig spets. Bladkant stortandad-flikig. Blad motsatta.

​Frukten : Gulbrun, något tillplattad, fyrdelad klyvfrukt.

​Växtplats : Stränder. frodiga skogskärr, alskog, diken.

​Blomningstid : Juli–augusti.

​

Strandklon är en flerårig växt som sprider sig effektivt med avbrutna utlöpare och flytande frön. Dessa förs med vattenströmmar till nya växtplatser. Dess utbredningsområde var tidigare, under den postglaciala värmeperioden, mera vidsträckt och sträckte sig längre norrut. Fröna hinner ofta inte mogna i de nordligare bestånden. Klimatet och framförallt värmen tycks vara den viktigaste begränsande faktorn för strandklons utbredning. Arten är luktlös till skillnad från närbesläktade arter.

Lysimachia arvensis -  Rödmire

BIOTOPER : Mänskligt störd/skapad mark, Åkermark, Blottad mark

Havsstrand, Torra gräsmarker, Öppna gräsmarker.

NatureGate - https://luontoportti.com/sv : 

1-årig ört.​

Höjd : 3–40 cm. Stjälken liggande-uppåtstigande, rikt förgrenad vid basen, 4-kantig.

Blomma : Radiärsymmetrisk, stjärnlik, tegelröd eller ibland blå, 8-14 mm bred, sambladig, djupt 5-flikig. Fodret flikigt ända till basen, flikarna smala och spetsiga. 5 ståndare. Pistillen sambladig, 1 märke. Blommorna sitter parvis i bladvecken.

Blad : Motsatta, utan skaft. Bladskivan äggrund-oval, hårig undertill, försedd med mörka prickar, helbräddad, täthårig, ljus.

Frukt : Klotformad, 5 mm lång kapsel, öppnar sig vid skaftet.

Växtplats : Trädgårdar, åkrar, vägrenar, skräpmark, lastplatser, ballastplatser. Påträffas då och då som inkomling.

Blomning : Juni-september.​

Rödmire är ett klent ettårigt ogräs som ofta växer längs med marken och som spritt sig över nästan hela Europa. I Finland har den påträffats här och där, ända upp till polcirkeln. Arten klarar inte konkurrens särskilt bra, så den föredrar platser där växtunderlaget är så gott som fritt från andra växter – sådana platser är till exempel åkrar och trädgårdar, och tidigare även segelfartygens ballastplatser. Hos oss är arten en av många tillfälliga inkomlingar, och verkar inte ha blivit ett permanent inslag i vår flora.

Sin sällsynthet till trots är rödmire en “åkrarnas prydnad” om det vetenskapliga namnet antyder, och även annars en intressant växt. Dess blommor sluter sig redan vid tolvtiden på dagen, vilket gett den det engelska namnet ’John-go-to-bed-at-noon’. De sluter sig också snabbt då det mulnar eller regnväder är i antågande, så rödmire är känd som den fattiges barometer. Arten kan ha både röda och blå blommor, varav de röda är vanligare i södra Europa och de blå längre norrut. Mellaneuropeiska örtmedicinentusiaster påstår att växterna med röd krona lämpar sig särskilt väl för män, medan de blå passar kvinnor bättre. I Finland har man inte använt sig av rödmire i medicinskt syfte, och enligt modern medicin kan detta ha varit ett klokt val: skotten innehåller giftiga saponiner och rötterna cyklamin. En känslig person kan få hudsymptom bara av att röra vid växten.

Släktets andra representant hos oss, knutört (A. minima), är en ännu mindre växt med vita eller ljusröda blommor som trivs på ängar vid havsstranden.

​

Lysimachia europaea - Skogsstjärna

BIOTOPER : Barrskog, Löv-/barrblandskog, Lövskog, Triviallövskog

NatureGate - https://luontoportti.com/sv : 

Flerårig ört : Rotstock tunn, krypande, mångrotig.

​Höjd : 5–20 cm. Stjälk oförgrenad, kal.

​Blomma : Radiärsymmetrisk–hjullik, med (5–)7(–9) vita, ibland ljusröda kronblad. Foderblad smala, spetsiga, ibland rödaktiga. 7 ståndare. Sambladig pistill. Pistillens stift långt. 1 märke. Blommor ensamma (eller parvis) i bladvecken. Blomstjälk lång och späd.

​Bladen : Nästan oskaftade, de flesta i en toppställd rosett. Bladskivor smalt elliptiska–äggrunda, tunna.

​Frukten : Klotrund kapsel som öppnas i 7 flikar.

​Växtplats : Torra och friska moskogar, lundar, skogskärr, rikkärr, ängar, renar, fjällhedar.

​Blomningstid : Maj–juli.

Skogsstjärnan förökar sig inte speciellt bra från frö men desto effektivare med utlöpare

Lysimachia maritima - Strandkrypa

BIOTOPER : Havsstrand.

NatureGate - https://luontoportti.com/sv : 

Flerårig ört. Rotstock krypande, förgrenad.

​Höjd : 3–25 cm. Stjälk uppstigande–upprätt, oförgrenad–förgrenad vid basen, kal.

​Blomma : Krona saknas. Foder kronlikt, radiärsymmetriskt–klocklikt, 3–6 mm brett. 5 rosa foderblad med mörkare röda prickar och vit hinnaktig kant. 5 ståndare. Pistill sambladig, 1 märke. Oskaftade blommor ensamma i bladvecken (blomställningen ser ut som en klase).

​Bladen : Motsatta, köttiga. De lägsta fjällika, de övre lansettlika–ovala, blågröna, svagt mörkprickiga och något stjälkomfattande.

​Växtplats : Havstränder, speciellt på strandängar, stenmarker och ängsfragment i klippskrevor.

​Blomningstid : Juni–juli.

Strandkrypan är en flerårig, köttig havsstrandsart med en krypande jordstam. Bladen är korsvis motsatta på dess förgrenade eller oförgrenade stammar. Bladen är blågröna. Strandkrypan bildar bestånd genom utlöpare. De ovanjordiska delarna dör på hösten men nya skott växer fram följande vår ur utlöparnas ändknoppar

Lythrum salicaria - Fackelblomster

BIOTOPER : Havsstrand, Sötvattensstrand, Fuktiga-blöta gräsmarker, Kalkrika myrbiotoper, Öppna gräsmarker, Öppna myrbiotoper.

Svensk Botanisk Förening - svenskbotanik.se

Fackelblomster kan bli över en meter hög. Stjälken är upprätt och fyrkantig med motsatta eller kransställda blad. Små rödvioletta blommor sitter i kransar i bladvecken i en toppställd klase. 

Den blommar i jul-augusti. Fackelblomster förekommer främst i södra och mellersta Sverige, men förekommer även upp till Norrbotten. Artnamnet Salicaria betyder salixliknande , då bladen liknar släktet salix(viden). 

​

bottom of page