SKOGENS RÖST
Rädda vad som räddas kan
OBS! Något gick fel! Svampbilder och info om svampar hittar du just nu under fliken "HEM" (jobbar på det)
Ljungväxter : Består av flera arter och släkten.
Ljungväxternas familj är ganska stor och de flesta är risväxter, många är myr- eller fjällväxter. Lingonsläktet (Vaccinium) omfattar ca. 200 arter. De är utbredda över stora delar av norra halvklotet och utbredningen sträcker sig till tropikernas bergssluttningar. I släktet finns även buskar och träd.
Andromeda roslingar, Arctostaphylos mjölonsläktet, Arctous ripbärssläktet, Calluna ljungsläktet, Loiseleuria krypljung (släktet), Cassiope kantljungssläktet, Chamaedaphne finnmyrtnar, Chimaphila rylar, Clethra konvaljbuskar, Empetrum kråkbärssläktet,
Enkianthus klockbuskar, Erica klockljungssläktet, Gaultheria vaktelbärssläktet, Harrimanella mossljungssläktet, Kalmia kalmior
Leucothoë vinterroslingar, Moneses ögonpyrolor, Monotropa tallörter, Monotropa tallörter, Orthilia björkpyrolor, Phyllodoce lappljungssläktet
Pieris buskroslingar, Pyrola pyrolor, Rhododendron rododendron, Vaccinium odonsläktet
Empetrum nigrum - Kråkbär
BIOTOPER : Barrskog, Havsstrand, Kalkfattiga myrbiotoper, Lövskog, Torra gräsmarker, Triviallövskog, Öppna gräsmarker, Öppna myrbiotoper, Buskmark, Friska gräsmarker, Kalkrika myrbiotoper, Trädbärande gräsmark.
NatureGate : https://luontoportti.com/sv/t/248/krakbar
Kråkbärssläktet omfattar högst 6 arter. Släktnamnet Empetrum betyder “på hällmark växande”. I Sverige 3 arter, Kråkbär, syd och nordkråkbär.Det vanliga kråkbäret är oftast en tvåbyggare med han och honblommor i skilda växter medan nordkråkbäret har tvåkönade blommor. Den nordliga underarten ger oftast mera bär än den sydliga och bären smakar också bättre. Nordkråkbäret har mörkare gröna blad, tätare skott och torra ståndare som sitter kvar på bäret.
Växtform : Flerårig dvärgbuske.
Höjd : 10–30 cm.
Blomma : Mycket liten, 3-talig. Kronblad endast 1,5 mm långa, röda. Tre violetta 1,5 cm långa ståndare. Sambladig pistill uppbyggd av 2–9 fruktblad. Blommorna i bladvecken.
Bladen : Vintergröna. Bladskivor 3–7 mm långa, barrlika med nedvikta kanter, ihåliga. Undersidan vit och hårig.
Frukten : Glänsande svart och saftig bärliknande stenfrukt.
Växtplats : Torra moskogar, sandmarker, havsstränder, hällar, karga tallmossar. I norra Finland även friska och lundartade moskogar samt fjällhedar.
Blomningstid : April–juni.
ÖVRIGT : Bladen kan liknas vid en uppochnedvänd kanot, med öppningen nedåt. Inne i öppningen sitter små hår med körtlar som avger ett gift så att inga eller väldigt få andra artter kan växa i anslutning eller bland kråkbäret. Kemisk krigsföring för att gynna den egna arten.
Wikipedia : https://sv.wikipedia.org/wiki/Kr%C3%A5kb%C3%A4r
Kråkbär eller kråkris (Empetrum nigrum) är ett vintergrönt ris, som hör till växtfamiljen ljungväxter.
Beskrivning : Det är enkelt att känna igen kråkbär, eftersom de små barrliknande bladen har en tunn vit linje längs med kanten. Blommorna är normalt enkönade, men tvåkönade kan förekomma.
Underarten nordkråkbär (Empetrum nigrum L. ssp. hermaphroditum (Lange) Böcher) har oftast tvåkönade blommor, men enkönade populationer är inte ovanligt. Nordkråkbär är svåra att skilja från vanliga kråkbär. Vissa botaniker anser nordkråkbär vara en självständig art, eftersom kromosomtalet är olika; 2n = 26 hos vanliga kråkbär och 2n = 52 hos nordkråkbär.
Frukten är ett svart, ganska torrt bär, som påminner om blåbär, men är mindre och har större och hårdare kärnor. Bäret är en aning sött, men smaken är i stort fadd. Vissa anser att smaken blir bättre om bären utsatts för frost.
Intag av kråkbär kan ha en laxerande effekt.
Kråkbär tros ha invandrat till Sverige efter istiden, då man hittat bären i avföringsrester i Balltorp utanför Göteborg som är cirka 10 000 år gamla.
Kråkbär är underskattat som föda. I äldre tider har dock alla åldrar ätit kråkbär i Nordsverige; i början av 1900-talet mest barn. Sannolikt kunde de lättare uppfatta en söt smak som är maskerad av viss faddhet för de äldre. En svensk björn kan tillgodogöra sig 20 000 kcal/dag genom att beta kråkbär och blåbär på hösten. En stor del, kanske större delen, av detta kommer från kråkbär.
Biotop : Kråkbär växer på skogs-, hed- och myrmark eller i kanten av sandstränder. Vinterhärdigheten är god.
Växtgeografi : Kråkbär har i stort en sydlig och östlig utbredning,[4] medan nordkråkbär, som namnet antyder, växer mest norr om Mälardalen. De kan betraktas som vikarierade underarter. Se utbredningskartorna nedan.
Erica tetralix - Klockljung
EKOLOGI : Klockljung är typisk för fuktheden och andra fuktiga miljöer i ljungmarker och gräsmarker. Några följearter är ljung Calluna vulgaris, hirsstarr Carex panicea och borsttåg Juncus squarrosus.
Gynnas av lågt pH, hävd och störning. Missgynnas av igenväxning.
Typisk art i Fukthedar 4010. Karakteristisk art i Öppna mossar och kärr 7140. Vanlig även i Torra hedar 4030, Stagg-gräsmarker 6230. Positiv signalart inom Ängs- och betesmarksinventeringen. Positiv indikator inom NILS, Nationella Inventeringar av Landskapet i Sverige.
KÄNNETECKEN : Klockljung är ett vintergrönt, flerårigt ris som blir 10–40 cm högt. Stjälken är vedartad, slank och vek men ändå upprätt. Stjälken är gråluden och ofta rödanlupen. Den har ingen bladrosett. Stjälkbladen sitter i fyrtaliga kransar och är barrlika, grågröna, håriga och vintergröna. De har nedvikta kanter och en ränna på undersidan. Knopparna är små, urnlika och nickande–hängande. Fruktställningen består av kapslar i en tät samling i stjälkens topp. Som vissen kan fruktställningen sitta kvar som vinterståndare.
Klockljungens urnlika blommor är omisskännliga. Utanför blomningstid är de kransställda bladen med en ränna på undersidan bra kännetecken tillsammans med växtmiljön.
FÖRVÄXLINGSRISK : Ljung Calluna vulgaris, kråkbär Empetrum nigrum
Ljung Calluna vulgaris – har 2–3 mm breda, kala små motsatta blad i rader med basala flikar. Bladen är tätt tryckta mot stammen. Kronan är mindre och plattare med omslutande foder.
Kråkbär Empetrum nigrum – har blad utan glandelhår. Ofta tvåbyggare med skilda hon- och hanplantor.
FÖREKOMST : Vanlig i västra Götaland men sprider sig även i vägkantsmiljöer i Svealand och Norrland.
Vaccinium myrtillus - Blåbär
BIOTOP : Barrskog, Löv-/barrblandskog, Triviallövskog, Friska gräsmarker, Lövskog, Öppna gräsmarker
WIKIPEDIA : sv.wikipedia.org/wiki/Blåbär
Blåbär (Vaccinium myrtillus L) är ett flerårigt ris med ätbara bär som är vanliga i det nordiska köket.
HABITAT : Blåbärsris växer vilt i större delen av Europa och det finns även i några delar av Asien. Det täcker stora ytor av moskogar. Blåbär är en av de allra vanligaste växterna i Sverige och täcker ca 11 % av landets skogsmarksareal
BIOTOP : Blåbär trivs bäst i barrskog och är en typisk skuggväxt, där bladen vrider sig i riktning mot det starkaste ljuset. På torrare mark blir riset mindre högt och bären torrare och mindre välsmakande.
GENETISKA DEFEKTER : Vissa bär saknar anlaget för vaxöverdraget (eproinosum), och är därför blanka och svartblå. Sådana bär brukade kallas skomakarbär och ansågs giftiga eller oätliga, eftersom man trodde att djur urinerat på dem. I själva verket är de fullgoda. Varför skomakare förknippats med vaxlösa blåbär kan bero på att skomakaren gjorde skorna blanka och fina.
Sällsynt förekommer vita blåbär, Vaccinium f. leucocarpum som helt saknar anlaget för den blå färgen (eucocarbum). Om visst blåanlag dock finns, men är svagt, blir bären gröna och rosa.
FÖRVÄ'XLINGSARTER : Amerikanskt blåbär (Vaccinium corymbosum, på amerikansk engelska blueberry, och Vaccinium angustifolium) vilka är andra arter inom släktet. På amerikansk engelska heter det europeiska blåbäret bilberry.
Blåbär förväxlas ibland med odon, men det finns väsentliga skillnader mellan dem. Bland annat är odonets trubbiga blad blådaggiga på undersidan och de tämligen smaklösa bärens saft är färglös, medan hos blåbär undersidan på de spetsiga bladen är grön och saften från bären är violett. Odonet har vidare trinda gråbruna grenar, medan blåbärets är gröna och kantiga. Odon är dessutom ofta mera högvuxet än blåbär och förekommer vanligen på fuktigare mark.
Bär av getrams, som är giftiga.
ANVÄNDNING : Blåbärsplockning med hjälp av en bärplockare
Blåbär är populära att ätas direkt utan tillagning, eller användas till exempelvis sylt, paj, saft, marmelad, kräm, tesurrogat, blåbärsvin och soppa. Färska blåbär har kort hållbarhet, men i frystorkad form är hållbarheten mycket god. Det går också att plocka bladen från riset och torka för att sedan använda som te, bäst är att plocka bladen under våren.
Teknisk användning
Bären kan användas inom textilfärgning för färgning av ylle. Betat med alun ger de en lila eller rödaktig färg.[källa behövs] Blåbär har också använts för färgning av faner.[källa behövs] Blåbärsrisets innehåll av garvämnen har hantverksmässigt använts för läderbearbetning.[källa behövs] I gamla timrade hus smetade man ofta lera på innerväggarna (lerklining), som sedan vitkalkades. Därefter dekorerade man genom att spräcka blåbär mot väggen så att bärsaften gav en färgfläck i kalken.[källa behövs]
FOLKMEDECIN : Nyplockade blåbär, rensade, sköljda och färdiga att servera.
Blåbär är bra mot munhåle- och svalginflammationer.[källa behövs] Preparat med blåbärsantocyaniner används invärtes vid kapillärblödningar. Ämnen i bladen är blodsockersänkande, och preparat av blåbärblad kan användas för behandling av mild diabetes.[källa behövs] Blåbärsblad kan också användas som örtte som ska vara bra mot diarré och magbesvär
Aktiva ämnen är organiska syror (bensoe-, äppel-, bärnstens-, kinasyra), triterpensyror (ursol-oleanolsyra), garvämnen av katekintyp: neomyrtillin. Bären har vitamin P-effekt och hjälper mot diarré.[källa behövs] Aktiva ämnen är organiska syror (äppel-, citron-, kinasyra), garvämnen av tannintyp, antocyaninpigment (cyanin, delphinidin, malvidin, petunidin) samt retinol (A-vitamin) och askorbinsyra (C-vitamin). På apotek kunde man förr köpa Baccæ Myrtill som ansågs vara febernedsättande.
BLÅBÄR SOM NYCKELART : Blåbär är en viktig växt för andra arters överlevnad, alltså en så kallad nyckelart. Riset betas av bland annat rådjur och älg, medan bären äts av en mängd olika fågelarter och björn. Tjäderkycklingar kan också hitta fjärilslarver på grenarna, vilket för dem är en mycket näringsrik föda. Blommornas nektar utnyttjas av humlor och fjärilar. Blåbär har alltså en stor betydelse för den biologiska mångfalden i skogen.
ETYMOLOGI : Vaccinium: Vergilius kallade en växt vaccinium, vilket antas ha inspirerat Linné att välja detta som släktnamn.
Vaccinium oxycoccos - Tranbär
NatureGate : https://luontoportti.com/sv/t/462/tranbar
Tranbäret är en av myrarnas viktigaste nyttoväxter. De bästa tranbärsmyrarna är starr- och lågstarrmossar, där hektarskördarna kan bli uppemot ett halvt ton. De tjockskaliga och syrliga bären mognar först sent på hösten. Man kan göra saft, sylt och likör av bären. De lämpar sig också mycket bra att göra gelé av eftersom de är så pektinrika. Tranbärssaft har rentav använt för medicinska ändamål; bl.a. mot inflammationssjukdomar, feber och magsurhet.
Dvärgtranbäret (V. microcarpum) är nästan lika vanlig men betydligt mindre än tranbäret. Också bären är mindre och därför växten är inte lika populär än tranbäret. Tranbäret har vanligt 2-4 blommor på finhåriga skaft. Dvärgtranbäret har vanligt bara en blomma i kala skaft.
Höjd : Ca. 5 cm, längs marken slingrande skott 10–80 cm långa.
Blomma : Radiärsymmetrisk, 4–5-talig. Krona röd-ljusröd, hjullik, 4–5-flikig, flikarna bakåtvända. 8 eller 4 ståndare och sambladig pistill. Långskaftade blommor parvis eller i grupper i toppen av förgreningarna.
Bladen : Vintergröna, små (5–8 mm). Bladskiva oval-äggrund, läderartad med nedböjd kant och ljus undersida. Bladen strödda.
Frukten : Runt mörkrött bär, 6–8 mm bred.
Växtplats :Karga fattigkärr, tallmossar och skogskärr och myrbården vid sjöar och tjärnar.
Blomningstid : Juni–juli.
WIKIPEDIA : https://sv.wikipedia.org/wiki/Tranb%C3%A4r
Tranbär (Vaccinium oxycoccos) är en art i blåbärssläktet i familjen ljungväxter. Växten får röda bär, som är ätliga. Ett äldre namn på tranbär är myrbär, även hjortron har kallats så. Andra äldre namnformer är Tränjon, och Tranjuter.
Även arterna dvärgtranbär, amerikanskt tranbär och Vaccinium erythrocarpum räknas till tranbären.
Tranbär odlas i stor skala, i synnerhet i Nordamerika, men då handlar det oftast om amerikanskt tranbär (Vaccinium macrocarpon).
I Sverige finns det två arter av tranbär – vanligt tranbär (Vaccinium oxycoccos) och dvärgtranbär (Vaccinium microcarpum). Tranbär växer i stora delar av Sverige. Trots det är det historiskt sett ovanligt att plocka tranbär för att använda i kosten i Sverige, troligtvis för att tranbären är sura. Under 2000-talet har tranbär blivit vanligare i handeln i Sverige. Tranbär i svenska butiker är ofta importerade från Nordamerika.[
Beskrivning : Vanligt tranbär är en lågväxande växt på tuvor ute på öppna mossar och myrar. Den består av ett krypande ris med rödbruna stammar och tjocka städsegröna blad. Riset kan bli meterlångt och bladen är i regel 6–10 mm långa. Blommorna är rosa-röda. De röda bären är runda, aningen avlånga och något större än lingon, ätliga och C-vitaminrika. De mognar relativt sent på hösten. Enligt folktradition blir de bättre (godare) om den första frosten fått nypa dem innan man plockar dem. Därför plockades bären förr ofta på våren. Plockningen är mer tidsödande än för blåbär och lingon. Tranbär har en syrlig och frisk smak, som påminner om lingon, men är intensivare, och de används bland annat till saft, sylt, gelé och likörer - även drinken vargtass kan göras på tranbär. Att dricka osockrad tranbärssaft är ett gammalt husmorsknep mot urinvägsinfektioner.
Systematik : Vissa botaniker anser att de fyra tranbärsarterna tranbär, dvärgtranbär, amerikanskt tranbär och Vaccinium erythrocarpum (från Appalacherna och Ostasien), skulle utgöra ett eget släkte, Oxycoccus, vilket innebär arterna Oxycoccus palustris, Oxycoccus microcarpus, Oxycoccus macrocarpus och Oxycoccus erythrocarpus, eller som undersläkte (Vaccinium oxycoccus palustris etc). Naturhistoriska Riksmuseet i Sverige anger dock att dessa arter ingår i släktet skogsbär (odonsläktet).
Vaccinium uliginosum - Odon
NatureGate : https://luontoportti.com/sv/t/177/odon
Odonet är ett långlivat ris som kan bli inemot hundra år gammalt. Arten är insektpollinerad och dess starkt doftande blommor lockar speciellt bin och humlor. Odonet har särskilt vackra höstfärger i violetta, orange, gula och röda färgtoner.
Växtform : Flerårigt ris.
Höjd : 15–70 cm. Vid basen förgrenat ris, stam cylindrisk, gråhårig.
Blomma : Radiärsymmetrisk. Krona vit-rödaktig, urnlik. 4 eller 8 ståndare och sambladig pistill. Blomställningen en klase med 1–3 hängande blommor.
Bladen : Bladskivor blågrå, omvänt äggrunda, helbräddade, matta och med upphöjd nervatur. Bladen strödda. Fäller bladen till vintern.
Frukten : Glänsande svart och saftig bärliknande stenfrukt.
Växtplats : Tallmossar, fattigkärr och skogskärr, även moskogar och i Lappland fjällhedar.
Blomningstid : Maj–juni.
WIKIPEDIA : https://sv.wikipedia.org/wiki/Odon
Odon (Vaccinium uliginosum) är en växtart i släktet Vaccinium och familjen ljungväxter. Den beskrevs av Carl von Linné.
Arten är ett tämligen högväxt, lövfällande ris med blå, ätliga bär. Den förekommer på fuktig mark över stora delar av norra halvklotet. Eftersom arten ofta växer i samma marker som blåbär förväxlas de ibland.
Beskrivning : Odon är ett lövfällande ris som är omkring 40 centimeter högt, på gynnsamma lokaler nästan meterhögt. Det förväxlas lätt med släktesfränden blåbär (Vaccinium myrtillus), men är mer högväxt och har till skillnad från blåbäret runda, släta, utåtstående och bruna grenar. Bladen är små, omvänt äggrunda och helbräddade, nästan tunglika. De är blågröna ovantill och ljusare undertill, med tydliga nerver. Innan de faller av om hösten är de gula eller röda.
Odonets blommor är små, hängande och något uppblåsta, vita eller blekt röda och sitter enstaka eller 2–4 ihop i de övre bladvecken. Blommornas kronor är urnlika, med 4–5 bakåtriktade flikar. Bären, som är ätliga, är ljusblå, något avlånga eller kantiga, oftast större än blåbär och överdragna av en vaxhinna. De är saftiga, med en söt smak.
Utbredning : Odonet förekommer på i stort sett hela den subarktiska och tempererade delen av norra halvklotet, från Kanada och nordvästra USA till Europa och vidare över Ryssland, norra Kina och Koreahalvön till Japan. I Sverige är det allmänt i hela landet utom på Gotland, där det förekommer mer sparsamt. Även i övriga Norden är det ett vanligt bärris.
Habitat
Odon (blågrön) och blåbär (rödaktig) växande tillsammans.
I Sverige och övriga Norden är odonet vanligt i fuktiga trakter såsom skogar, våta hedar, mossar och kärr. På hedar och myrar i fjälltrakter förekommer odonet i en variant som tidigare sågs som en varietet (V. u. var. alpinum) eller underart (V. u. subsp. microphyllum men som idag betraktas som en synonym till nominatformen. Både blad och bär är i fjällen mindre än vad de är i lägre belägna områden, och växten är över huvud taget mer krypande.
Användning : Blomma och blomknopp hos odon.
Bäret är ätligt men har i Norden aldrig varit populärt; många bärplockare tror till och med att bären är giftiga. Emellertid är odonets bär större och saftigare än blåbärets, och innehåller rentav mer C-vitamin än blåbär. I Ryssland bränner man sprit med odon. Bären kan också jäsas till vin och har använts i likörer. De har också använts som huskur för krånglande mage och hjärtbesvär.
I Jämtland kallas odon för vammstöjt utifrån att intag av odon för kor motverkar att dessa får uppsvällda våmmar av (ofta) för stora intag av höstklöver på slåtterängar med återväxt.[källa behövs] Bärsorten används även till att göra ett solvin som liksom bären kallas för vammstöjt. Vinet framställs genom att bär blandas med socker och vatten som sedan får stå c:a tre veckor i sol varefter bären silas bort och vinet kan avnjutas.
Nyutslagna blad kan användas som örtte.
