top of page

Maianthemum bifolium - Ekorrbär

BIOTOPER : Barrskog, Lövskog, Triviallövskog, Ädellövskog.

NatureGate - luontoportti.com/sv/t/101/ekorrbar

Flerårig ört med jordstam.

Höjd : 5–20 cm. Stjälk upprätt, övre delen hårig.

Blomma : Radiärsymmetrisk, doftande. Stjärnlikt vitt hylle (kalk) med fyra, 2–3 mm långa blad. 4 ca. 1,5 mm långa ståndare. Pistill uppbyggd av sammanväxta fruktblad, 3-talig med 1 stift och märke. Blomställningen 1–4 cm lång, klaslik, toppställd samling. Blomskaft korta.

Bladen : Vanligen två blad i varje skott. Skaftet 5–10 mm långt med slidlik bas. Bladskiva hjärtlik, spetsig, helbräddad, 4–5 cm lång med runda basalflikar och parallellnervatur. Vid stjälkens bas fjällika lågblad.

Frukten : Mörkrött, runt, ca. 6 mm stort bär.

Växtplats : Torra, friska och lundartade moskogar, lundar.

Blomningstid : Maj–juni.

Det giftiga ekorrbäret är en enhjärtbladsväxt och släkt med liljorna (Liliaceae). Den placeras ofta i denna familj men numera anser forskare att man kan avskilja ett släkte ur liljeväxterna, nämligen liljekonvaljväxter och placerar ekorrbäret i detta släkte.

Ekorrbäret växer ofta fläckvis i skogen och varje fläck har vanligen fått sin början från ett frö som grott och sedan har växten spritt sig med hjälp av utlöpare. Ekorrbäret blommar även i skuggiga skogar och den behöver trädskiktets skydd.

Melilotus officinalis - Gul sötväppling

BIOTOPER : Mänskligt störd/skapad mark, Åkermark.

Allt på Öland - https://alltpaoland.se/

Gul sötväppling är ganska vanlig i Syd- och Mellansverige men förekommer också sällsynt eller tillfälligt i flera av de nordliga landskapen. Den växer på kulturpåverkad öppen mark, till exempel i vägkanter och på ruderatmark. Den växer gärna tillsammans med vit sötväppling.

Gul sötväppling är en tvåårig ört som kan bli mer än en meter hög. Stjälken är upprätt och bladen är trefingrade med tandade avlånga småblad. Gul sötväppling blommar från juli till september med gula blommor som sitter samlade i avlånga klasar. 

Den gula sötväpplingen har haft medicinsk användning. Den har inflammationshämmande egenskaper och har använts invärtes vid förkylningar och luftrörskatarr samt utvärtes mot hudinflammationer. Te på bladen kan drickas vid förstoppningar och huvudvärk samt verkar milt lugnande. Blad och blommor har använts mot svullnader och bölder, man gjorde också plåster av pulvriserade blommor som blandades med smält talg och vax. 

Sötväpplingar innehåller kumarin, som ger de torkade bladen en stark och söt doft. De har därför ofta ingått i doftblandningar och tobakstillsatser. Om sötväpplingar möglar och ruttnar bildas ett giftigt ämne, dicumarin, som hämmar blodets koagulering. Om djur äter av fuktigt hö som innehåller sötväppling kan eventuella blödningar hos djuren få ett dödligt förlopp. Sötväpplingen används därför inte längre till djurfoder, men däremot vid framställning av råttgift.

Den gula sötväpplingen kommer från Centraleuropa och Asien. Den infördes som foderväxt i Sverige i början av 1800-talet. Numera växer den förvildad. 

Artnamnet officinalis kommer av latinets officina (verkstad, apotek) och syftar på att arten använts som läkeväxt. Släktnamnet Melilotus användes redan av Theofrastos (300 f. Kr.) om en ärtväxt. Namnet kommer av grekiskans meli (honung) och Lotus som är det vetenskapliga namnet på släktet käringtänder.

Menyanthes trifoliata - Vattenklöver

BIOTOPER : Kalkfattiga myrbiotoper, Kalkrika myrbiotoper

Sötvattensstrand, Öppna myrbiotoper.

Våtmarksguiden - http://vatmarksguiden.se

Vattenklövern är en vattenväxt som med sina klöverlika blad kan breda ut sig i mattlika bestånd längst våtmarksområden och åkanter. Den blir ca 10-40 cm hög och blommar med vackra vita blommor i maj – juni. Kronbladen är håriga på insidan vilket ger blomman ett skirt utseende. Bladen är något köttiga, mörkt gröna och sitter tre och tre på ett liknande sätt som klöverväxter, dessa är dock inte släckt med varandra. Vattenklövern är inhemsk i Sverige och går att hitta i hela landet även i myrar och kärr norrut. Växten har historiskt används mycket som medicinalväxt. De långa, något röda jordstammarna sticker ofta upp i bladmattan tillsammans med de rödaktiga bladstjälkarna, detta ger växten ett annorlunda och något mystiskt utseende. Jordstammarna sticker upp ur vattenytan eftersom växten är dåligt anpassad till syrebrist och inte kan leva helt nedsänkt i vattnet. Ofta kan en något dyig, sunkig doft uppstå kring stora bestånd av vattenklöver. Det täta växtsättet gör att den kan binda lösa dyiga strandpartier och på så sätt minska erosion. Älgar och rådjur gillar att beta av vattenklöverns stjälkar och jordstammar.


Vattenklöverns uppstickande jordstammar ser ut att flyta, men de är fastsatta i bottensubstratet.
Vattenklöver är en mycket lämplig växt i dammar och våtmarksanläggningar. Den är praktisk och vacker att täcka kanter med. Naturligt är vattenklövern en art som har störst utbredning i oligotrofa till semi-eutrofa vatten. När det blir för näringsrikt är arten konkurrenssvag och försvinner ofta till följd av högre vegetation. Vattenklöver kan växa på många olika substrat, allt ifrån lerjordar till sandiga bottnar och torv. Dessutom klarar den kalla klimat vilket kan vara fördelaktigt för våtmarksprojekt högre upp i landetåt

Vattenklövern är en vattenväxt som med sina klöverlika blad kan breda ut sig i mattlika bestånd längst våtmarksområden och åkanter. Den blir ca 10-40 cm hög och blommar med vackra vita blommor i maj – juni. Kronbladen är håriga på insidan vilket ger blomman ett skirt utseende. Bladen är något köttiga, mörkt gröna och sitter tre och tre på ett liknande sätt som klöverväxter, dessa är dock inte släckt med varandra. Vattenklövern är inhemsk i Sverige och går att hitta i hela landet även i myrar och kärr norrut. Växten har historiskt används mycket som medicinalväxt. De långa, något röda jordstammarna sticker ofta upp i bladmattan tillsammans med de rödaktiga bladstjälkarna, detta ger växten ett annorlunda och något mystiskt utseende. Jordstammarna sticker upp ur vattenytan eftersom växten är dåligt anpassad till syrebrist och inte kan leva helt nedsänkt i vattnet. Ofta kan en något dyig, sunkig doft uppstå kring stora bestånd av vattenklöver. Det täta växtsättet gör att den kan binda lösa dyiga strandpartier och på så sätt minska erosion. Älgar och rådjur gillar att beta av vattenklöverns stjälkar och jordstammar.

Vattenklöverns uppstickande jordstammar ser ut att flyta, men de är fastsatta i bottensubstratet.

Vattenklöver är en mycket lämplig växt i dammar och våtmarksanläggningar. Den är praktisk och vacker att täcka kanter med. Naturligt är vattenklövern en art som har störst utbredning i oligotrofa till semi-eutrofa vatten. När det blir för näringsrikt är arten konkurrenssvag och försvinner ofta till följd av högre vegetation. Vattenklöver kan växa på många olika substrat, allt ifrån lerjordar till sandiga bottnar och torv. Dessutom klarar den kalla klimat vilket kan vara fördelaktigt för våtmarksprojekt högre upp i landet

Mercurialis perennis - Skogsbingel

BIOTOPER : Lövskog, Ädellövskog.

Allt på Öland - alltpaoland.se

Skogsbingel är tillhör vårblommorna i lunden. Den börjar blomma lite efter att sipporna börjat blomma och innan löven på träden utvecklats. Den har oansenliga blommor varför den oftast känns igen på sina blad.

Skogsbingel har han- och honblommor på olika plantor. 

Skogsbingel förekommer i södra och mellersta Sverige. Den växer i skuggiga lövskogar på mullrik mark.

Skogsbingel är något giftig. Rötterna innehåller ett blått färgämne som ger dem en svartblå färg vid torkning. Färgen kan utvinnas efter en tid i vatten. Genom kokning kan man erhålla en karmosinröd färg.

Man har ansett den skadlig att äta för boskap. Den kunde ge diarré och ge mjölken en blå färg.

NatureGate - https://luontoportti.com/sv

Flerårig ört.

Höjd : 25–40 cm. Stjälk upprätt, oförgrenad.

Blomma : Radiärsymmetrisk, mycket liten (2–3 mm), gulgrön, 3-flikig. Kronblad saknas. Han- och honblommor i skilda individer. Hanblommor med många ståndare. Blommor i axlika blomställningar. Honblommor har vanligen sambladig, 3-talig, pistill. Långskaftade honblommor ensamma eller parvisa.

Bladen: Mörkgröna, finhåriga med smalt ovala-äggrunda, naggade bladskivor. Ganska långskaftade blad motsatta.

Frukten : Tvårummig kapsel.

Växtplats : Lundar, särskilt hassel- och gråallundar. Kalkgynnad.

Blomningstid : April–maj.

Skogsbingelssläktet (Mercurialis) omfattar mindre än 10 arter. De saknar mjölksaft vilket skiljer dem från övriga törelväxter.

Skogsbingeln är en giftig och krävande lundväxt. Den klarar sig inte norr om den sk. ekzonen. Skogsbingeln är i första hand vindpollinerad. Den sprider sig också effektivt med hjälp av rotskott.

​

Moehringia trinervia - Skogsnarv

BIOTOPER : Barrskog, Löv-/barrblandskog, Lövskog.

NatureGate - https://luontoportti.com/sv

​1-, ibland 2-, sällan kortlivad flerårig ört.

Höjd :10–20 cm.

Blomma : Radiärsymmetrisk. Vanligen 5 vita helbräddade kronblad (ca. 2 mm). Fem hinnkantade foderblad (ca. 4–5 mm långa) med tre nerver. Tio ståndare. Pistill uppbyggd av 3 hopväxta fruktblad. Märket treeflikigt. Blommor ensamma.

Bladen : Kortskaftade, äggrunda-ovala, 10–15 mm långa med 3 tydliga nerver. Bladen motsatta.

Frukten : Gulaktig, 3–4 mm lång kapsel som öppnar sig i 6 flikar. De svarta fröna har ett litet vitt elaiosom (fettbihang).

Växtplats : Frodiga stensluttningar i friska skogar, lundhällar och bäckkanter. Tillfälligt i gräsmattor.

Blomningstid : (Maj–)juni–juli.

Skogsnarven är en ettårig art med uppstigande eller delvis krypande växtsätt. Den liknar mycket våtarven (Stellaria media). Skogsnarvens små kronblad är emellertid hela medan de är kluvna hos våtarven. Skogsnarvens stam är dessutom jämt hårig medan den är hos våtarven korthårig endast på ena sidan. Den växer i lundskogar på skyddade ställen såsom på stenar eller ibland vid myrbon. Den är relativt lätt att känna igen på att dess blad har tre nerver

​

Myosotis ramosissima - Backförgätmigej

EKOLOGI : Förekommer tillsammans med andra låga, spensliga arter i torra, varma, öppna miljöer. Några följearter är vitknavel Scleranthus perennis, bergssyra Rumex acetosella och fårsvingel Festuca ovina.

Gynnas av hävd och störning, missgynnas av igenväxning.

Vanlig i Grå dyner 2130, Torra hedar 4030, Hällmarkstorräng 8230.

KÄNNETECKEN : 

De små förgätmigejerna (backförgätmigej Myosotis ramosissima, vårförgätmigej M. stricta och brokförgätmigej M. discolor) är ettåriga, låga, spensliga och 5–20 cm höga. Stjälken är upprätt, spenslig, hårig och oftast rödaktig. Rosettblad saknas eller är kortskaftade, utdraget äggrunda, håriga och 1–4 cm långa. Stjälkbladen är motsatta nedtill och strödda upptill, utdraget äggrunda och håriga på undersidan. Knopparna syns först i en ihoprullad samling och blir sedan upprätta. De är små, äggrunda, spetsiga och håriga med krokhår. Fruktställningen är ett ensidigt knippe med utstående strödda skaft som är kortare–liklånga med fodret, frukten fyrdelad, äggrund och kölad.

De små förgätmigejerna är håriga på stjälken och bladundersidorna, framför allt på mittnerven. De är ettåriga och småväxta, som mest ca 20 cm men oftast mycket mindre än så. Deras kronor är fatlika och 1–2 mm breda.

Backförgätmigej skiljs från övriga små förgätmigejer genom utböjda frukskaft som är liklånga med fodret. Bladen har raka hår på undersidans mittnerv och blommorna är ca 2 mm breda.

FÖRVÄXLINGSRISK : 

Vårförgätmigej Myosotis stricta – har krokspetsade hår på bladundersidans mittnerv, mindre blommor, ca 1 mm breda, och mycket korta, uppåtriktade fruktskaft.

Brokförgätmigej Myosotis discolor – har initialt gulvita blommor samt utstående fruktskaft som är av halva fodrets längd.

Åkerförgätmigej Myosotis arvensis – är vanligen tvåårig (sällan ettårig), har fruktskaft som är avsevärt längre än fodret, bredare blommor (3-4 mm) och är grågrön.

Övriga förgätmigejer Myosotis spp. – är två- eller fleråriga, mer högväxta och har bredare krona.

Vårarv Cerastium semidecandrum – har motsatta blad längs hela stjälken. Den är grågrön och har glandelhår. Kronan är annorlunda och vit.

Vårveronika Veronica verna – är liten och låg med glesa korta hår. Bladen sitter strödda, de nedre är tandade och de övre mer parflikiga. Krona annorlunda, djupt blå.

FÖREKOMST : Vanlig i Götaland, Svealand och delar av sydligaste Norrlandskusten.

bottom of page