top of page

Ononis spinosa subsp. procurrens - Puktörne

BIOTOPER : Friska gräsmarker, Mänskligt störd/skapad mark,Torra gräsmarker, Öppna gräsmarker.

Wikipedia - https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%85snet%C3%B6rne

Åsnetörne (Ononis spinosa L.)[1] med underarterna busktörne (ssp. spinosa)[2], puktörne (ssp. procurrens (Wallr.) Briq.)[3][4] och stallört (ssp. hircina (Jacq.) Gams)[5][6] är ett ris eller en flerårig ört inom släktet puktörnen (Ononis) och familjen ärtväxter. De tre nämnda formerna förekommer alla i Sverige och räknades tidigare som skilda arter. De är urskiljbara i fält.[7]

Beskrivning

Åsnetörne är en mellan 20 och 50 centimeter hög flerårig ört (stallört) eller småbuske (busktörne och puktörne) och blommar från juli till september med rosa blommor i bladvecken. Blommorna är näbblika med vita vingar och sitter vanligen ensamma i bladvecken hos puktörne och busktörne, men vanligen parvis i en tät klase hos stallört. Alla ståndare är ihopvuxna till ett rör. Stjälken, som nertill blir förvedad hos busktörne och puktörne, är upprätt hos busktörne och stallört, krypande till uppstigande hos puktörne. Puktörne har underjordiska utlöpare från en grenig jordstam, medan jordstammen är kort och saknar utlöpare hos de båda övriga. Stallörten är tätt klibbhårig och illaluktande (luktar get). Puktörne har vanligen grenar som är håriga runt om medan busktörnets grenar vanligen har (en eller) två längsgående hårrader. Busktörne kan vidare skiljas från puktörne på att vingarna är kortare än kölen (liklånga hos puktörne) och att baljan är längre än fodret (kortare eller liklång hos puktörne). Grenarna slutar hos busktörne i styva och hos puktörne i mjukare tornar (puktörne saknar ibland tornar) medan stallörten är obeväpnad. Puktörnets grenar är rotslående. Bladen har tre småblad (puktörnets vanligen bredare än busktörnets) och stiplerna är långt fastvuxna vid bladskaftet.

Puktörnets rötter är starka och långa, och kan på odlad mark bli ett problem vid plöjning. Växten har därför i jordbrukarkretsar betraktats som ett besvärligt ogräs. [8]

Onopordum acanthium - Ulltistel

BIOTOPER : Mänskligt störd/skapad mark, Friska gräsmarker, Öppna gräsmarker.

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/2191/ulltistel

​Växtform : 2-årig ört.

Höjd : 50-200 cm. Stjälken har många och kraftiga taggar, mycket brett vingkantad, sträv, genomgående tätt ljushårig.

Blomma : Blommorna bildar 4-7 cm breda blomliknande blomkorgar, skyddade av holkfjäll. Blomkorgen saknar kantblommor; diskblommorna ljust purpurröda, rörformade. 5 ståndare. Pistillen har 1 stift, 2 märken. Holken nästan klotrund, holkfjällen smalt äggformiga, hårda, med vass spets, håriga. Blomkorgarna enskilt eller i små grupper i toppen på stjälkarna.

Blad : Strödda, utan skaft, nedlöpande. Bladskivan äggrund-brett lansettlik, stortandad-flikig, taggig, filthårig. .

Frukt : Mörkgrå, svartprickig 4-5 mm lång nöt, med 7-9 mm långa rödskiftande hår i spetsen.

Växtplats : Gårdar, jordhögar, vägrenar, skräpmark, soptippar, hamnar och ballastplatser. Även prydnadsväxt.

Blomning : Juli-september.

Ulltisteln är en av Nordens största örter och dess taggar hör till de kraftigaste. Storleken, den tätt vithåriga stjälken och de purpurröda blomkorgarna gör dessutom växten till en av de vackraste tistlarna. Trots storleken lever den bara i två år: bladrosetten som gror på hösten och den stadiga pålroten som fungerar som näringsförråd växer till sig under det första året, och under det andra utvecklas det blommande luftskottet. Arten har spridit sig över Europa som odlingsföljeslagare och håller sig till bebodda områden, där den trivs särskilt väl på näringsrika och soliga platser. Den föredrar ett medelhavsklimat präglat av torra somrar och är en problematisk främmande art på områden med tempererat klimat. I Finland torde det kalla klimatet ha hindrat den från att etablera sig, fast växten redan är bofast i Sverige. Som inkomling och i vissa fall förvildad prydnadsväxt kan den ändå påträffas här och där, främst i landets södra delar, på bebodda områden i Egentliga Finland, Nyland och Satakunda.

Ulltisteln är Skottlands nationalblomma. Enligt legenden skulle de skandinaviska normanderna ha varit i färd med att ta sig iland och smyga sig på skottarna under natten, då en krigare oturligt nog trampade på en ulltistels bladrosett. Han skrek till och skottarna varnades, varefter de av tacksamhet utsåg ulltisteln till sin nationalblomma. Den spännande berättelsen kan visserligen ha någon anknytning till verkliga händelser, men man tror ändå att ulltisteln inte ännu hade nått Skottland på medeltiden. Dess många vassa taggar gjorde den ändå till en lämplig kandidat för berättelsens huvudroll.

Orchis mascula - Sankt Pers nycklar

EKOLOGI : Förekommer i öppna, lite torrare kalkrika gräsmarker och är en god signalart. Några följearter är solvändor Helianthemum spp., darrgräs Briza media och getväppling Anthyllis vulneraria.

Gynnas av basmineral, hävd och störning. Missgynnas av igenväxning.

Typisk art i Enbuskmarker 5130, Kalkgräsmarker 6510, Stagg-gräsmarker 6230, Lövängar 6530. Vanlig även i Basiska berghällar 6110, Alvar 6280, Karsthällmarker 8240. Positiv signalart inom Ängs- och betesmarksinventeringen. Positiv indikator inom NILS, Nationella Inventeringar av Landskapet i Sverige. Kalkgynnad, 1 poäng i söder och 0 poäng i norr enligt NILS lista över rikmarksarter. Alla orkidéer är fridlysta i Sverige.

KÄNNETECKEN : 

Sankt Pers nycklar är en kraftig, flerårig ört som blir 15–40 cm hög. Stjälken är upprätt, ogrenig och i den övre delen ofta rödanlupen. Rosettbladen är brett lansettlika och glänsande med en liten spets. De är mörkt grågröna på ovansidan med eller utan otydliga svartbruna fläckar. Stjälkbladen består av 2–3 bladlösa slidor. Den har knoppar med röda, små, hinnlika stödblad. Fruktställningen består av avlånga, fårade kapslar i ett cylindriskt ax.

De nedre bladen med lite otydligare fläckar och bladlösa slidor längs stjälken tillsammans med en rödanlupen stjälk är kännetecken för arten. Fläckar saknas ibland, men när de finns är de stora och "blaffiga". Sporren pekar lite uppåt.

FÖRVÄXLINGSRISK : 

Johannesnycklar Orchis militaris – har större och bredare ljusgröna blad som inte är fläckiga. På Öland och Gotland, i övrigt mycket ovanlig. Blomman ser ut som en liten gubbe.

Göknycklar Anacamptis morio – har kantig stjälk, och många smala stjälkblad. De basala bladen är mindre och kortare, 3–6 cm, och är inte fläckiga.

Fläcknycklar Dactylorhiza maculata – har blad med mindre fläckar och en ljusare färg på undersidan. Saknar bladslidor, stjälken har blad som minskar i storlek uppåt.

Ängsnycklar (aggregat) Dactylorhiza incarnata agg. – är mer kompakt och har kraftigare plantor. Saknar bladslidor men har många stora stjälkblad med eller utan fläckar. Blomställningen har tydliga gröna stödblad.

FÖREKOMST : Förekommer i kalkmiljöer i Götaland inklusive Öland och Gotland samt i östra Svealand.

Origanum vulgare - Kungsmynta eller Oregano

BIOTOPER : Blottad mark, Torra gräsmarker,Öppna gräsmarker, Friska gräsmarker.

SLU - https://www.slu.se

Oregano är en välkänd krydda i stora delar av världen men faktiskt använd som namn på flera olika örtarter. Den oregano som odlas och kan övervintra i södra Sverige är kungsmyntan, Origanum vulgare L., en flerårig ört med synonyma namn som dosta, koning och vild mejram. Kungsmyntan har använts som krydda och medicin under lång tid. I Sverige är den känd sedan medeltiden. Den har haft en framträdande roll i folkmedicinen och i de baltiska länderna används den än idag för att behandla åkommor såsom luftrörskatarr och -inflammation, aptitlöshet, som antiseptiskt medel, nervlugnande, med mera. Förutom att vara en mycket god krydda till tomat- och kötträtter så har den i forna tider varit surrogat för te och man har också använt kungsmynta för att färga textilier rött. Kungsmynta finns vildväxande främst på kalkrika platser i södra halvan av Sverige men är inte så vanligt förekommande. Däremot är den vanlig odlad och uppskattad i våra trädgårdar som en av de vackra växter vi både har till prydnad och till mat. Och så är den omtyckt av insekter. Kungsmyntan är mångformig med flera underarter och i plantskolor säljs olika former och varianter med vita till purpurröda blommor. Kungsmyntan var en av de krydd- och medicinalväxter man tittade närmare på i projektet SPIMED (Spice and medicinal plants in the Nordic and Baltic countries - Strategies for conservation of genetic resources in minor crops) som pågick under åren 2002-2005. Dels utarbetades rekommendationer för bevarande av krydd- och medicinalväxter i Norden och de baltiska länderna, dels valdes åtta arter som samlades in från olika lokaler, beskrevs och analyserades. Mer om detta kan man läsa i projektets slutrapport som finns att få från NordGen i Alnarp.

Text och foto: Else-Marie Strese  

Källor: Å. Asdal med fl. 2006. Spice- and Medicinal Plants in the Nordic and Baltic Countries. Conservation of Genetic Resources. Nordic Gene Bank, Alnarp. ISBN 91-633-0095-8 Den virtuella floran. Anderberg och Anderberg. http://linnaeus.nrm.se/flora/di/lamia/origa/origvul.html 2013-01-07 

​

Ornithogalum umbellatum - Morgonstjärna

BIOTOPER : Mänskligt störd/skapad mark, Friska gräsmarker, Öppna gräsmarker.

SLU - https://www.slu.se

Morgonstjärna är en lågväxande lökväxt och blir 20-25 cm hög. Från löken utvecklas många gröna blad med vit mittnerv som vissnar tidigt. Blommorna sitter i en kvast med upp till 20 blommor tillsammans. Den blommar under maj-juni. Morgonstjärnan bildar inte lika många sidolökar som sin släkting aftonstjärnan och därför sprider den sig inte lika lätt. De vita stjärnformade blommorna slår ut när solen är framme och i äldre litteratur står det att den blommar mellan kl 11 och 15 när det är solsken.

​

I Alnarps trädgårdars katalog från 1893 heter den ”middags mjölkstjärna”, och det står att den ”öppnar blommorna först vi middagstiden”.

Släktet Ornithogalum är mycket stort med omkring 200 arter i Europa, Afrika och västra Asien. De tillhör familjen Asparagaceae,sparrisväxter.

Morgonstjärnan kommer ursprungligen från centrala och södra Europa och området runt Medelhavet.

I Europa började den odlas i slutet av 1500-talet. När den kom till Sverige vet vi inte men Olof Rudbeck den äldre odlade den 1658 på Uppsala Botaniska trädgård. Han odlade i mitten och slutet av 1600-talet tio olika Ornithogalum i sin botaniska trädgård i Uppsala. Några av dess var O. narbonense (fransk stjärnlök), O. nutans (aftonstjärna), O. pyrenacium (spansk stjärnlök) och O. umbellatum (morgonstjärna).

Den första fynduppgiften som förvildad är från Skåne och publicerades av Retzius i Kongliga Vetenskapsacademiens Handlingar 1769, ” Växer i Lund, Skabersiö”.

Släktnamnet Ornis betyder på grekiska fågel och gala betyder mjölk. Troligen syftar namnet på de vita blommorna. I gamla svenska lökkataloger heter Ornithogalum mjölkstjärna. Umbellatumbetyder flock på latin och syftar på blomställning. I äldre litteratur hittar man morgonstjärnan under namnet O. angustifolium. På norska heter morgonstjärna fuglestjerne och på danska kostfuglemælk. Den har haft många svenska namn såsom vårrulilja, flockblommig vårlök och duveträck.

Morgonstjärnan kan förväxlas med den mer sällsynta arten spärrmorgonstjärna O. divergens, vars nedersta blomskaft är rakt utstående och kalkbladens spetsar är tvärt uppböjda. Spärrmorgonstjärna är mycket sällsynt och är vildväxande endast på några få platser på Öland. Andra arter av stjärnlökar som har funnits i odling en längre tid i Sverige är: O. arabicum, arabisk stjärnlök, odlad sedan slutet av 1800-talet. O. comosum, början av 1900-talet. O. kotschyanum, idag O. lanceolatum, 1930-talet. O. longibracteatum, jättestjärnlök, slutet av 1800-talet. O. narbonense, fransk stjärnlök, 1666. O. pyramidale, ungersk stjärnlök, under 1800-talet. O. pyrenaicum, spansk stjärnlök, 1666. O. thyrsoides, kapstjärna, 1800-talet.

Text och bild: Karin Persson, Pom 

​

Oxalis acetosella - Harsyra

BIOTOPER : Barrskog, Löv-/barrblandskog, Lövskog, Triviallövskog, Ädellövskog.

Naturhistoriska Riksmuseet - https://www.nrm.se/faktaomnaturenochrymden/vaxter/frovaxterfanerogamer/vaxterpavaren/varvaxter/harsyra.6077.html

Harsyra är vanlig i hela landet utom längst i norr och i fjälltrakterna. Den är vanlig och växer i alla typer av skogsmarker.

Linné skrev 1755: "Kallas i Östergötland gökmat, i Österbotten harväppling, i Västergötland harsyra, i Medelpad vårhane. Växer allmänt i mossiga barrskogar samt bland enbuskar. Småbladen reser sig upp vid molnigt väder, hänger nedåt vid klart. Blommar tidigt på våren samtidigt med sipporna. Hela växten smakar syrligt, läckrare än citron."

Författare : Lars-Åke Janzon, fil.dr., Naturhistoriska riksmuseet

Litteraturtips: von Linné,  C. 1755, Flora svecica - Svensk flora. /i svensk översättning 1986./ (Forum, Stockholm.

​

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/432/harsyra

Höjd : 5–10 cm.

Blomma : Ganska stor, vanligen vit med lila ådror, ibland helt rödaktig. Krona 5-talig, radiärsymmetrisk, klocklik. Tio ståndare. Pistill med 5 stift. Blommor ensamma på långa skaft.

Bladen : Vintergröna, 3-fingrade. Långskaftade blad bildar en rosett. Småblad är omvänt hjärtlika.

Frukten : Nästan rund, kantig kapsel.

Växtplats : Skuggiga friska granskogar, lundartade skogar, lundar, näringsrika skogskärr.

Blomningstid : Maj-juni.

Harsyresläktet (Oxalis) omfattar 500–800 arter beroende på avgränsningen. Olika groddknoppar och lök- och knölstrukturer är typiska för många arter. De flesta arterna finns i Sydamerika på Anderna och i delar av Brasilien samt i Sydafrika.

Harsyran är anpassad för skogsliv. Den har ett slingrande, ytligt gående rotsystem som är känsligt för uttorkning, så en skuggig skog är lämpligare för den än en solig torräng. Allmän är den bara på södra Finlands näringsrika skogsmarker.

Den har en späd, slingrande jordstam från vilken de långskaftade bladen och blommorna utvecklas. De flesta har antagligen som barn smakat på harsyrans sura blad. Harsyrans blad är känsliga för beröring. Vid hårt regn viks bladhalvorna mot varandra. Dess kapselfrukt är explosiv och kan skjuta iväg fröna metervis.

bottom of page