top of page

Pycnoporellus (brandtickor)

​

Taxonkategori - Totalt i Dyntaxa - Påträffade i Sverige - Bofasta i Sverige

Art                               2                                 2                             2

​

Pycnoporellus alboluteus (storporig brandticka), Pycnoporellus fulgens (brandticka)

Pycnoporellus fulgens - Brandticka

EKOLOGI : Brandtickan förekommer i olikåldriga, under lång tid orörda, fuktiga granskogar, ofta i kärrkanter eller vid bäckar. Den växer på grova lågor av gran, någon enstaka gång på tall, asp eller björk. Enligt uppgift växer den helst på träd som först rötats av klibbticka Fomitopsis pinicola. - Nedbrytare i grova granlågor, ibland även på tall, asp och björk. Påträffas i fuktig barr- och blandskog. En eftersökt art, som bildar stora och lätt igenkännbara fruktkroppar. Total population i landet bedöms ha minskat kraftigt och ha fortsatt minska i mindre takt, huvudsakligen p.g.a. slutavverkning och försämrad tillgång på grova granlågor. En sentida nyinvandring från söder i barkborreangripna granplanteringar i sydligaste Skandinavien förändrar hotbilden.

KÄNNETECKEN : Brandticka är en ticka vars ettåriga, konsolformade, sällan helt vidväxta, 2–10 cm breda fruktkroppar kommer på hösten. Översidan är orangeröd, skorvigt luden och svagt zonerad. Porerna är ljusare orange, ofta uppslitsade och tagglika. Köttet, som har samma färg som ovansidan, är mjukt och svampigt hos friska exemplar. Fruktkropparna förstörs oftast ganska fort av insektslarver, men ibland hittas övervintrade exemplar på våren. Brandticka färgas röd med kalilut vilket skiljer den från cinnoberticka Pycnoporus cinnabarinussom färgas svart med samma kemikalie. I norra Sverige kan brandticka förväxlas med en harticka Inonotus leporinus som angripits av ascomyceten Hypomyces aurantiaca.

FÖREKOMST : Arten beskrevs i mitten på 1800-talet från material insamlat i Sörmland 1842. På 1980-talet var arten känd från enbart en handfull lokaler i landet, de flesta i östra Svealand. Arten är eftersökt, färggrann och tilldrar sig lätt uppmärksamhet, varför de relativt få fynden indikerade att den var sällsynt i Sverige. I Finland och Estland fanns då ett drygt 20-tal kända fyndplatser i vardera land. På 1990-talet dök de första fyndrapporterna av arten upp i Danmark och Norge. Sedan dess har artens förekomst och utbredningsområde fortsatt ökat i hela Scandinavien och verkar gynnas av ett varmare och fuktigare klimat. Utbredningen i övrigt omfattar Europa, Nordamerika samt några områden i tempererade delar av Asien. Arten var tidigare rödlistad i bl.a. Sverige, Danmark, Finland, Polen och Tyskland, men betraktas numera som livskraftig. I Slovenien klassas arten som främmande (De Groot m.fl. 2020[ref]).

EKOLOGISK GRUPP : Saprotrof/fag, detrivor

bottom of page