top of page

11 arter

Ranunculus baudotii - Vitstjälksmöja

BIOTOPER : Brackvatten, Sötvatten.

NatureGate : https://luontoportti.com/sv/t/185/vitstjalksranunkel

Möjorna bildar en systematiskt svår grupp. Den brackvattenlevande vitstjälksmöjan kan skiljas från sköldmöjan på att den vanligen inte bildar några flytblad och dess frukt är en vingad nöt. Möjorna hybridiserar ganska lätt vilket ytterligare försvårar deras igenkännade.

Se nedan detta är de arter och hybrider son finns att hitta i Artfakta

Ranunculus baudotii vitstjälksmöja, Ranunculus circinatus hjulmöja, Ranunculus confervoides hårmöja, Ranunculus fluitans jättemöja, Ranunculus hederaceus murgrönsmöja, Ranunculus kauffmannii bäckmöja, Ranunculus peltatus sköldmöja

Ranunculus peltatus agg. sköldmöja (aggregat), Ranunculus penicillatus penselmöja, Ranunculus pseudofluitans flodmöja

Ranunculus schmalhausenii sjömöja, Ranunculus trichophyllus grodmöja, Ranunculus aquatilis × baudotii vattenmöja × vitstjälksmöja, Ranunculus aquatilis × peltatus vattenmöja × sköldmöja, Ranunculus baudotii × pseudofluitans vitstjälksmöja × penselmöja, Ranunculus confervoides × peltatus hårmöja × sköldmöja, Ranunculus fluitans × trichophyllus jättemöja × grodmöja

Ranunculus baudotii vitstjälksmöja

Växtform : Flerårig ör.  Vattenväxt.

Höjd : 10–250 cm. Stjälk vit eller ljusgrön, cylindrisk.

Blomma : Radiärsymmetrisk, vanligen 1–2 cm bred. Krona bestående vanligen av 5 blad som är vita med undantag för gul basen. Nektargömmen vid kronbladens bas nästan päronformade (sköldranunkel) eller skäraformade (vitsjälksranunkel). Foder bestående av 4 eller 5 trubbiga, hinnkantade blad. 15–30 ståndare. 30–40 fria pistiller

Bladen : Kala och skaftade. Flytblad (mycket sällsynta med vitstjälksranunkel) ) långskaftade med hinnartade stipler som är sammanväxta med bladskaftet till åtminstone 1/3 av sin längd. Bladskiva 3-flikig, flikarna breda och i spetsen flikade eller naggade. Mittfliken smalare än de övriga. Undervattensbladen gröna, kortskaftade och tätt fin- och mjukflikiga. Mellanformer ovanliga. Bladen strödda.

Frukten : Nöt.

Blomningstid : Vitstjälksmöja: Juli-september. Sköldmöja: Juni–juli.

​

Skansen - https://skansen.se/se-och-gora/djurpark/baltic-sea-science-center/vara-akvarier/akvarievaggen/vitstjalksmoja/

Längd: 0,2-3 meter

Ålder: flerårig. Vissnar oftast ner vintertid men kan övervintra som gröna plantor

Energiupptag: använder solljuset för att driva fotosyntes

Utbredning:

Vitstjälksmöjan växer i grunda vågskyddade mjukbottnar vid kusten och påträffas från södra Östersjön upp till Norrbotten. Den växer oftast vid 1–2 meters djup men kan även förekomma vid 4 meters djup.

​

NOTERING : Vitstjälksmöja nämns nästan enbart i samband med Östersjön. Mitt fynd i sötvattensdammar mellan Lerhamn och Mölle, kullabyggden Skåne, där klockgrodorna brukar spela. Dammarna torkar ofta ut under varma sommrar.

​

Ranunculus bulbosus - Knölsmörblomma

EKOLOGI : Knölsmörblomma förekommer i många olika typer av magra gräsmarker, både neutrala som något kalkrika. Den tål också en viss näringspåverkan. Några följearter är fårsvingel Festuca ovina, knippfryle Luzula campestris, backtimjan Thymus serpyllum och solvändor Helianthemum spp.

Gynnas av hävd och småskalig störning, missgynnas av utebliven hävd eller störning.

Typisk art i Silikatgräsmarker 6270. Vanlig även i Torra hedar 4030, Stagg-gräsmarker 6230. Positiv indikator inom NILS, Nationella Inventeringar av Landskapet i Sverige.

KÄNNETECKEN : 

Knölsmörblomma förekommer i många olika typer av magra gräsmarker, både neutrala som något kalkrika. Den tål också en viss näringspåverkan. Några följearter är fårsvingel Festuca ovina, knippfryle Luzula campestris, backtimjan Thymus serpyllum och solvändor Helianthemum spp.

Gynnas av hävd och småskalig störning, missgynnas av utebliven hävd eller störning.

Typisk art i Silikatgräsmarker 6270. Vanlig även i Torra hedar 4030, Stagg-gräsmarker 6230. Positiv indikator inom NILS, Nationella Inventeringar av Landskapet i Sverige.

FÖRVÄXLINGSRISK : 

Blodrot Potentilla erecta – har oskaftade, till synes femfingrade blad (egentligen trefingrade med två småbladslika stipler). De har många greniga stjälkar som saknar knöl.

Smörblomma Ranunculus acris – stjälken är ofta grenig ovan mitten, blomskaften är släta. Stjälkbasen är ej löklik. Foderbladen sluter tätt intill kronan, pekar inte nedåt/bakåt.

Nävor Geranium spp. – har handflikiga blad och röda–blålila blommor i par. Stjälkarna är inte fårade och saknar den uppsvällda basen.

Revsmörblomma Ranunculus repens – har något mindre håriga rosettblad med ett tydligt skaftat mittblad. Saknar uppsvälld stjälkbas och har långa utlöpare som slår rot vid lederna. Blomskaftet är fårat och foderbladen är tätt tryckta till kronan.

FÖREKOMST : Ganska vanlig i Götaland och södra Svealand. Sällsynt med enstaka förekomster i södra Norrland. Kulturgynnad.

Ranunculus sceleratus - Tiggarranunke

BIOTOPER : Mänskligt störd/skapad mark, Sötvattensstrand, Fuktiga-blöta gräsmarker, Kalkrika myrbiotoper, Åkermark, Öppna gräsmarker, Öppna myrbiotoper.

Göran Schmidts hemsida - https://www.gschmidt.se/Roro/Roros_flora/T/Tiggarranunkel/Tiggarranunkel.html

Tiggarranunkeln är en smörblommeliknande växt, som liksom dessa tillhör ranunkelfamiljen. Den är ganska lik ältranunkeln, men det gröna fruktfästet i mitten av blomman blir förhållandevis större och avlångt i förhållande till ältranunkelns.


De flesta ranunkelväxter innehåller ämnen med väldigt skarp smak, och de brukar undvikas av betande djur. Tiggarranunkeln innehåller speciellt elaka ämnen, som när de kommer i kontakt med huden kan ge blåsor och svårläkta sår.
Det svenska namnet kommer av att tiggare smetade in växtsaften på händer och i ansikte med syftet att se extra ömkansvärda ut. Detta är också grunden för det latinska artnamnet sceleratus som enligt Nordiska Riksmuséet kommer av scelerare som betyder "begå brott".

​

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/308/tiggarranunkel

Tiggarranunkeln är den giftigaste av våra ranunkler och med nordlig tiggarranunkeln (R. reptabundus) de enda ettåriga. Den är ursprunglig vid de sydliga och sydvästra kusterna, varifrån den spritt sig till inlandets kväverika människoskapade växtplatser.

Tiggarranunkeln innehåller ranunculuiner som kan ge upphov till verkligt svåra hudproblem. Det påstås att tiggare gned växten mot ansiktet för att skapa fula sår och se verkligt ömkansvärda ut. Artnamnet sceleratus betyder farlig.

Höjd : 10–40 cm. Stjälk upprätt, förgrenad, stadig, fårad, kal.

Blomma : Radiärsymmetrisk, 5–10 mm bred krona uppbyggd av 5 ljus- eller gröngula och ovala kronblad. Foder uppbyggt av 5 hinnkantade, håriga blad. Kron- och foderblad lika långa. Blombotten hårig och i fruktstadiet speciellt hög. Många ståndare. Flera fria pistiller. Blomställningen vanligen ett löst knippe.

Bladen : Rosettställda lågblad med långa kala skaft och kal, glänsande bladskiva vars bas är hjärtlik eller brett killik. Bladskiva 3-flikig, flikarna 2–3-flikiga-tandade. Övre mellanblad oskaftade, smalflikiga och helbräddade.

Frukten : Rund, något tillplattad, kal nöt med kort (0,1 mm) näbb. Fruktsamling till och med 1,5 cm lång.

Växtplats : Kväverika fuktiga marker eller i lågt vatten, vid ladugårdar, i pölar och diken, strandbeten och avstjälpningsplatser.

Blomningstid : Juni–september.

​

Reseda luteola - Färgreseda

BIOTOPER : Mänskligt störd/skapad mark.

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/1759/fargreseda

Färgresedan var under forntiden och medeltiden den den viktigaste källan till gul färg i Europa. Redan romarna kände till växten, och använde namnet lutum om den – ordet luteus som betyder gul på latin härstammar från växtens färg. Färgresedan var en mycket uppskattad färgväxt och professionella färgare klassificerade dess gula färg som en särskilt klar, ren, hållbar och dessutom dyr färg. Växtens alla delar innehåller färgämnet som numera kallas luteolin. Arten växer i naturligt tillstånd i Syd- och Mellaneuropa, och som odlad och inkomling även hos oss. Redan på 1700-talet växte den som förvildad i närheten av Åbo färgfabrik. Numera är den i första hand en tillfällig besökare i vår natur, men ifall man är intresserad av alternativ till syntetiska färgämnen är det inget som hindrar en från att försöka sig på odling av reseda och framställning av växtfärg. Färgresedan trivs i porös, helst kalkrik jord, och mår bäst på soliga platser.

Resedasläktet omfattar ca 55 arter, varav också en del andra kan påträffas i vår natur då och då. Luktresedan (R. odorata) är en prydnadsväxt som odlats på grund av sin tilltalande doft, även om en del människor inte kan känna denna doft överhuvudtaget. Luktresedans blommor är anspråkslöst grönvita, medan de klargröna bladen är ovala eller smalt omvänt äggrunda. Ibland kan man också se odlad vitreseda (R. alba), vars vita blommor är ståtligare. Gulreseda (R. lutea) påträffas snarast som inkomling i hamnar och på vägrenar, och har i sin tur ljusgula blommor liksom färgresedan, men bladen är lång- och smalflikiga.

Växtform : 2- eller flerårig ört.

Höjd : 40–80 cm. Stjälken oförgrenad eller förgrenad upptill.

Blomma : Zygomorf. I regel 4 kronblad, ljusgula, ofta flikiga. Normalt 4 foderblad. 10-25 ståndare. 3-4 pistiller. Blomställningen ett toppax.

Blad : Strödda, med kort skaft, rätt upprätta. Bladen saknar stipler, men har ofta knölar vid basen. Bladskivan lansettlikt linjär, helbräddad, kanterna vågiga, kala.

Frukt : Äggformad, upprätt kapsel som öppnar sig i spetsen.

Växtplats : Lastplatser, vägrenar, hamnar och kvarnar. Sällsynt, sporadiskt förekommande inkomling.

Blomning : Juni-september.

Rhinanthus minor - Ängsskallra

BIOTOPER : Friska gräsmarker, Öppna gräsmarker, Fuktiga-blöta gräsmarker, Mänskligt störd/skapad mark, Torra gräsmarker.

EKOLOGISK GRUPP : Autotrof (fotosyntetiserande), Parasit

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/449/angsskallra

Ängsskallran suger näring ur grannväxternas rötter.

Växtform : 1-årig halvparasitisk ört.

Höjd : 20–40 cm. Stjälk oförgrenad–knappt förgrenad, kantig, kal, vanligen rödbrunaktig.

Blomma : Zygomorf, 13–15 mm lång. Mörkgul, 2-läppig med lång rak pip. Välvd överläpp med 2 violetta korta (högst 1 mm långa) tänder, underläpp 3-flikig. 4 sammanväxta foderblad. Foder från sidan tillplattat (10–12 mm långt) mörkt, uppblåst. Blommornas stödblad äggrunda, brunaktigt gröna. 4 ståndare. Pistill uppbyggd av 2 fruktblad. Blommor som små axlika blomställningar i toppen av stjälken.

Bladen : Smalt äggrunda–smalt ovala, grunt och trubbigt tandade. Mellersta blad vanligen med 10 nervpar. Bladen motsatta.

Frukten : Brun platt kapsel, ca. 7 mm lång, innuti fodret.

Växtplats : Väg- och åkerrenar, torrängar, ängsluttningar, betesmarker.

Blomningstid : Juni–juli.

Ängsskallran suger näring ur grannväxternas rötter.

Rubus arcticus - Åkerbär

BIOTOPER : Barrskog, Löv-/barrblandskog, Sötvattensstrand, Fuktiga-blöta gräsmarker, Kalkfattiga myrbiotoper, Mänskligt, störd/skapad mark, Öppna gräsmarker, Öppna myrbiotoper.

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/313/akerbar

Åkerbäret hör till hallonsläktet (Rubus) som är stort och mångformigt och som har spritt sig över hela jorden. Många arter korsar sig varför släktet är taxonomiskt svårt. Arterna är örter eller buskar. Skotten kan vara slingrande eller uppstigande och de är ofta taggiga. Bladen är vanligen sammansatta eller flikiga. Frukten är en samling stenfrukter. Släktet innehåller flera viktiga bärväxter och många av dem odlas.

Åkerbäret är såväl insekt- som självpollinerat. Den sprider sig också bra med vegetativa rotskott. Den var i tiderna gynnad av svedjebruket, skogsröjningen, dikningen och upprätthållandet av våta höängar. Åkerbäret har emellertid gått starkt tillbaka eller rentav försvunnit från många områden i och med ett starkare skogsbruk och kraftigare jordbearbetning.

Man kan tillverka många slags sylter, safter och likörer av de starkt aromatiska bären. Åkerbäret kan hybridisera med stenbäret (R. saxatilis). Hybriderna liknar i hög grad stenbäret med stora, kraftiga, vanligen ljusröda blommor.

Växtform : Flerårig ört.

Höjd : 10–25 cm.

Blomma : Radiärsymmetrisk, 5-talig, 1,5–2,5 cm bred. Kronblad 5–9, rosa-violetta. Fodrets flikar smala, bakåtvikta, håriga och med vass spets. Många ståndare och pistiller. Blommor ensamma.

Bladen : 3-fingrade blad, det mittersta småbladet rombiskt, de två övriga småbladen rundade, osymmetriska. Småbladen sågade, åtminstone något håriga. Skaftade blad strödda.

Frukten : Brunaktigt purpurrött sammansatt bär.

Växtplats : Fuktiga ängar, vägrenar, kärrängar, skogar som översvämmas och skogskärr, strandlundar och åbrinkar.

Blomningstid : (Maj–)Juni–juli.

Rubus saxatilis - Stenbär

BIOTOPER : Buskmark, Lövskog, Triviallövskog, Kalkrika myrbiotoper, Mänskligt störd/skapad mark, Öppna myrbiotoper.

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/314/stenbar

Stenbäret är en typisk åsväxt. Den förökar sig kraftigt med underjordiska skott som kan växa till ett par meters längd under en sommar. Skotten har glest med tunna gröna taggar. Stenbäret gynnas av mänsklig verksamhet, bl.a. skogsbruk. Det ökade ljuset åstadkommer att skottbildningen blir tätare och bärsättningen ökar. Stenbären är ätliga.

Stenbäret hör till hallonsläktet (Rubus) som är stort och mångformigt och som har spritt sig över hela jorden. Många arter korsar sig varför släktet är taxonomiskt svårt. Arterna är örter eller buskar. Skotten kan vara slingrande eller uppstigande och de är ofta taggiga. Bladen är vanligen sammansatta eller flikiga. Frukten är en samling stenfrukter. Släktet innehåller flera viktiga bärväxter och många av dem odlas.

Växtform : Flerårig ört. Stjälkar 2-åriga.

Höjd : 10–35 cm. Stjälk förgrenad, krypande, fint taggig.

Blomma : Liten, radiärsymmetrisk, 5-talig. Kronblad vita, smala, ungefär lika långa som foderflikar (3–5 mm). Många ståndare och pistiller. Blomställningen en kvast med 3–15 blommor.

Bladen : Fingrade med 3 småblad. Uddbladet skaftat, sidobladen osymmetriska. Småbladen dubbelsågade. Skaftade blad strödda.

Frukten : Glänsande rött sammansatt bär.

Växtplats : Lundar, friska moskogar, åsar, klippiga och steniga skogssluttningar.

Blomningstid : Juni.

​

Rumex acetosa - Ängssyra

BIOTOPER : Friska gräsmarker, Mänskligt störd/skapad mark, Öppna gräsmarker, Blottad mark, Buskmark, Fuktiga-blöta gräsmarker, Lövskog, Torra gräsmarker, Triviallövskog

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/1749/kornvallmo

Ängssyra är en allmän växt på höängar och i hagar. Den är dioik (han- och honblommor på olika individer) och vinden för pollenet från en växt till en annan. Bladen smakar surt. Syrligheten beror på oxalsyra, som även finns hos den närbesläktade bergssyran (R. acetosella). Bergssyran skiljs från ängssyran på att bergsyran är mindre och bladbasen är spjutlik. Ängssyran har använts som nyttoväxt trots att oxalsyra i större mängder är giftigt. Ängssyran är mångformig och kan indelas i flera variationer och underarter, bl.a. lappsyra (ssp. lapponicus).

Växtform : Flerårig ört.

Höjd : 30–80 cm. Stjälk kal, grenig från blomställningen.

Blomma : Litet, 2–3 mm bred, 6-flikigt, oansenligt hylle. Han- och honblommor i skilda individer. 6 ståndare. Pistill 3-talig. Blomställningen en rödaktig gles klase med enkla grenar.

Blad : Basalblad relativt långskaftade, 2–5 ggr. längre än breda, pillika vid basen, basflikar vanligen hela. Stjälkblad (2–4) strödda, nästan oskaftade. Stipelskida hinnaktig, brunaktig.

Frukt : Trekantig, glänsande, svartbrun, ca. 2 mm lång nöt.

Växtplats :Ängar, renar, gårdsplaner, källor, lundar.

Blomningstid : Maj–juli.

Statens veterinärmedicinska anstalt : https://www.sva.se/

Ängssyra - Rumex acetosa L. 

Giftig växt : Giftig vid konsumtion i stora mängder eller under lång tid.

Ängssyra innehåller oxalsyra och ibland höga halter nitrat. Det är vanligast med förgiftning på får.

Utseende : Ängssyra är en flerårig ört som kan bli upp till 80 cm hög. Stjälken är kal och grenig från blomställningen där oansenliga blommor bildar en rödaktig klase med enkla grenar. Bladen är ganska breda, pillika, och omkring två till tre gånger så långa som de är breda. Ängssyra blommar från maj till juli.

Förekomst : Ängssyra förekommer allmänt i hela Sverige. Växten trivs särskilt på lätta jordar och förekommer på ängar, betesmarker, äldre vallar, åkerkanter, vägkanter, banvallar, skräpmarker (ruderatmarker) och i gårdsmiljöer.

Påverkan på djur : Akut oxalatförgiftning kan leda till hypokalcemi med bland annat hjärtpåverkan, blodtrycksfall, skakningar, oförmåga att resa sig, muskelsammandragningar och onormal andning. Oxalatkristallbildning kan ge irritation i magtarmkanalen med kräkningar, brist på aptit, förstoppning, diarré (eventuellt blodig), och kolik. Kroniska fall kan bland annat leda till skador i njurtubuli med blod i urinen (hematuri), vid allvarliga skador med njursvikt som följd. Njursvikt kan ge upphävd urinutsöndring (anuri) och urinförgiftning (uremi). Vid utdraget förlopp kan djuret drabbas av anemi och utmärgling. Dödsfall kan förekomma, både akut och vid kroniska fall till följd av urinförgiftning (uremi).

Förgiftningsfall är vanligast hos får, men har även förekommit hos häst och nötkreatur.

Ängssyra är en växt som under vissa väderförhållanden kan ackumulera större mängder nitrat. 

Om ditt djur har ätit av växten : Säkerställ att djuret inte kommer åt mer av växten och kontakta veterinär vid behov. OBS : VILL DU VETA MER FÖLJ LÄNKEN OVAN.

Vad är giftigt? : Hela växten med stammar och blad, men särskilt roten. Ängssyra innehåller oxalsyra framför allt under blomningstiden. Bladen har en syrlig smak.

Giftinformation : Ängssyra innehåller oxalater och tanniner. För att vara potentiellt farliga måste torrsubstansen (TS) innehålla minst tio procent oxalsyra. Vid tillräckligt hög dos kan oxalaterna absorberas till blodet, och där binda till fria kalciumjoner vilket leder till kalciumbrist (hypokalcemi). Oxalsyra orsakar akuta hjärtarytmier, ofrivilliga muskelkontraktioner (muskelfascikulationer) och neurologiska symtom. Kalciumoxalatkristallerna kan sedan sätta sig i njurar, våmvägg, nervvävnad och annan vävnad med symtom från respektive organ. Exempelvis kan kristallformationer uppstå i njurtubuli vilket leder till akut tubulär nekros och njursvikt. Kristallbildning i kärlväggarna i centrala nervsystemet (CNS) kan leda till inflammation i hjärnvävnaden.

Tanniner och deras nedbrytningsprodukter kan orsaka skador på mag-tarmkanalen, lever och njurar.

Ängssyran kan även under vissa förhållanden ackumulera nitrater till toxiska nivåer som kan leda till förgiftning.

De organ som påverkas vid förgiftning är slemhinnan i magtarmkanalen, hjärtat, centrala nervsystemet, (CNS), njurarna och muskulaturen.

Rumex acetosella - Bergssyra

BIOTOPER : Blottad mark, Mänskligt störd/skapad mark, Torra gräsmarker, Öppna gräsmarker, Friska gräsmarker, Sötvattensstrand

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/315/bergssyra

Syrorna (Rumex) är växtsystematiskt en svår grupp då arterna lätt korsar sig. Kännetecknen hos fodret runt de mogna fröna är nödvändiga att ha för artbestämningen.

Bergssyran hör till en grupp (sektion) inom sitt släkte som har enkönade blommor i skilda individer och fruktfoder som är anspråkslöst. Bergssyran trivs på torra sura växtplatser. Den t.o.m. skyr kalkrika områden. Växten klarar inte av att lösa ut fosfater ur kalkhaltiga mineral. Bergssyran är ett besvärligt ogräs då dess huvudort kan gå ned till en halv meters djup och den dessutom har ett ytgående rotsystem som kan sträcka sig en meter ut. På de ytgående rötterna utvecklas rotknoppar ur vilka det kan växa ut nya individer. Fröna är långlivade och gror lätt på torra och varma ställen. Bergssyrans blad innehåller mycket oxalsyra som fungerar som försvar mot växtätare, herbivorer.

Ängssyran (R. acetosa) är en annan allmän syra. Dess bladbaser är pillika och fruktfodret hos denna art är klart större än nöten.

Växtform : Flerårig ört.

Höjd : 10–40 cm. Stjälk rödaktig, fårad, grenad från blomställningar.

Blomma : Enkönade blommor. Hanblomma: Hylle bestående av 6 hinnkantade och ofta röda, under 2 mm långa blad. 6 ståndare. Honblomma: Hylle bestående av två trebladiga kransar. Yttre krans med små gröna och upprätta blad. Inre krans med ovala, helbräddade, tunna, grönaktiga eller röda blad utan gryn. Omger nöten av samma storlek som kransen. Pistill sambladig och 3-talig. Blomställningen en klase.

Bladen : Basalflikar smalt elliptiska–linjära. Lågbladens bladskaft vanligen längre än bladskivan. Bladskiva smalt elliptisk–linjär, vanligen med spjutlik bas. Bladen strödda.

Frukt : Brun, runt oval, trekantig, ca. 1 mm bred, glänsande nöt.

Växtplats : Torra åkrar, sluttningar, vägkanter, dyner och hyggen.

Blomningstid : Juni–augusti.

​

WIKIPEDIA : https://sv.wikipedia.org/wiki/Bergsyra

Bergsyra, äkta bergsyra (Rumex acetosella) är en art i växtfamiljen slideväxter. En underart är rödsyra, Rumex tenuifolius 

Vetenskapliga namn : Rumex vulgaris, (W D J Koch) Fourr.

Svenska traditionella namn : Harefötter och harfotablomster i Närke (I Småland avser dock harefötter en annan art, som inte alls är släkt med bergsyra, nämligen kattfot, Gnaphalium dioicum.

Beskrivning : Bergsyra är en flerårig skildkönad ört, d.v.s. somliga individer bär bara hanblommor, andra individer bara honblommor. Blommorna är små och röda.

Utbredning : Bergsyra förekommer allmänt i så gott som alla jordens tempererade områden. I Nordamerika är denna växt dock inte ursprunglig. I Sverige är den vanlig överallt, utom längst i norr.

Bladen innehåller oxalsyra, vilket gör att de smakar syrligt, när man tuggar på dem. Det är detta som givit upphov till ordledet syra i växtens namn.

Den virtuella floran (NEDLAGD) uppger att bergsyra är giftig, men Giftinformationscentralen nämner den inte alls i sin lista över giftiga växter. Förklaringen till skillnaden torde vara att oxalsyra är farligt att intaga i stora mängder, medan mindre mängder är ofarligt. Man kan jämföra med spenat som innehåller oxalater och rabarber, som får sin sura smak av oxalsyra, men som båda kan förtäras utan betänkande, och rentav är nyttigt, så länge man inte är allergisk mot oxalsyra och dess salter.

Etymologi : Rumex är helt enkelt namnet på klassiskt latin av det växtsläkte, som bergsyra tillhör.

Acetocella är diminutiv av latin acetosus = sur, d.v.s. bergsyrans blad är en aning syrliga. (Jämför kemins acetat, ättiksyrans salter.)

Tenuifolius betyder "med långsträckta blad".

Vulgaris innebär allmän, vanlig, av latin vulgus = folk.

Rumex crispus - Krusskräppa

BIOTOPER : Friska gräsmarker, Havsstrand, Mänskligt störd/skapad mark, Öppna gräsmarker, Blottad mark, Fuktiga-blöta gräsmarker

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/1749/kornvallmo

Syrorna (Rumex) är växtsystematiskt en svår grupp, då arterna lätt korsar sig. Kännetecknen hos fodret runt de mogna fröna är nödvändiga att ha för artbestämningen.

Krussyran är en flerårig växt. Den hör till en grupp (sektion) inom sitt släkte som har tvåkönade blommor och fruktfoder som är längre än frukten. Arten trivs på havstränder nära tångvallar och fågelklippor där kvävets kretslopp är snabbt. Den sprids huvudsakligen med vattnet. Grynen på fruktfodret anses underlätta flytandet. Ibland lösgör vågorna fröplantor, som sedan kan rota sig på nytt. De krussyror som blommar sent på hösten, blir vinterståndare, såsom även andra syror med hård stjälk. De sprider sina frön på snön.

Växtform : Flerårig ört.

Höjd : 40–120 cm. Stjälk ofta röd, oförgrenad ända till blomställningen. Vinterståndare.

Blomma :Radiärsymmetrisk, liten, ca. 3 mm, vanligen tvåkönad. Hylleblad i två trebladiga kransar. Yttre krans besående av små bakåtvikta eller något spärrande blad. Inre krans med runt trekantiga blad som har hjärtlik bas och är helbräddade. Dessa bildar fruktfoder. Vid bladens mittnerver stora gryn. Ibland har endast ett blad stort gryn och de två övriga saknar eller har små gryn. 6 ståndare. Pistill sambladig, 3-talig och med 3 stift. Blomskaftets (ca. 1 cm) led basalt. Blomställningen en sammansatt klase.

Bladen : Basala blad långskaftade och sträva på båda sidor. Bladskiva 4–5 ggr längre än bred, avlångt, smalt elliptisk med ganska tvär eller killik bas och starkt vågkantad, ibland utan vågor. Bladen strödda.

Frukt : Kastanjebrun vasst trekantig, 2,5 mm lång, glänsande nöt.

Växtplats : Stränder, åkrar, ruderatmarker och vägkanter.

Blomningstid : Juli–augusti.

​

WIKIPEDIA : https://sv.wikipedia.org/wiki/Krusskr%C3%A4ppa

Krusskräppa (Rumex crispus) är en flerårig ört tillhörande familjen slideväxter.

Utseende : Krusskräppan kan bli mellan 60 och 150 centimeter hög. Bladen sitter parvis glest utefter stängeln. De är långsmala och blir mellan 5 och 25 centimeter långa och fyra eller fem gånger så långa som breda. Rosettbladen intill marken har en tydligt vågig kant. Det är dessa som är anledningen till ordledet krus-, crispus på latin.

Under högsommaren är växten grön, men mot hösten torkar hela plantan och blir till slut mörkt brun.

Arten blommar mellan juli och augusti. Blommorna sitter i täta blomknippen och liknar inte det man i vardagligt tal kallar för blomma. Varje blomma har 3 pistiller och 6 ståndare, som göms av 6 gröna hylleblad, varav de tre inre växer sig större och omsluter hela den trekantiga nöten efter blomningen. Vart och ett av dessa tre inre hylleblad har en knöl på mitten, ett viktigt karaktärsdrag som kan användas för att skilja arten ifrån gårdsskräppa.

Spridning av växten underlättas av blommans udda utformning, som gör att den kan flyta på vatten, och att den lätt fastnar i pälsen hos kringströvande djur.

Stjälken är rundad och kan, precis som bladen, ibland få en rödaktig ton.

Krusskräppa kan möjligen förväxlas med gårdsskräppa. Krusskräppa har emellertid glesare blomställning än gårdsskräppa, som dessutom saknar krusskräppans karaktäristiska knöl på insidan av hyllebladen.

Varieteter : Ibland skiljer man ut varieteter inom arten:

  • Vanlig krusskräppa, Rumex crispus var. crispus

  • Rumex crispus var. fauriei (Rech.f.) Reveal, 2012

  • Rumex crispus var. mexicanus M.Martens & Galeotti, 1843

  • Rumex crispus var. odontocarpus Sándor ex Borbás, 1879

  • Rumex patientia var. crispus (L.) Kuntze, 1891

  • Ölandsskräppa, Rumex crispus var. oelandicus Hyl.

Ölandsskräppa känns igen genom att dess blommor är mindre än förväxlingsarternas, och att inre hyllet saknar knölar.

Hybrider : Varieteter av krusskräppa kan ibland bilda hybridier med tomtskräppa, Rumex obtusifolius L.

  • Rumex britannica × Rumex crispus Mycket sällsynt, delvis steril.

    • Synonym: Rumex ×‌ dissimilis Rech.f.

  • Rumex conglomeratus × Rumex crispus

  • Rumex crispus × Rumex longifolius. Mycket sällsynt.

  • Rumex hydrolapathum × Rumex crispus

  • Rumex ×‌ pratensis Mert. & Koch. Sällsynt, delvis steril

    • Synonym: Rumex crispus × Rumex obtusifolius

Habitat : Ursprunglig i hela Europa, sydvästra Asien och delar av Afrika.

I Sverige var kruskräppa egentligen inte ursprunglig, men finns nu förvildad från försök med nya grödor för betande djur. nötkreatur m fl äter kruskräppa till nöds om det är ont om bättre föda. Hästar ratar emellertid kruskräppa helt.

Inom Norden finns krusskräppan både vid kustmark och längre inåt landet. Längs kusterna förekommer den något längre norrut än inåt landet.

Den är mycket vanlig i Danmark, Sverige söder om Stockholm. I Finland förekommer ännu lite längre norrut. I Norge når den 700 m ö h. Den förekommer nästan inte alls i de norska och svenska fjälltrakterna och inte heller i Norrlands inland. Den finns dock längs i stort sett hela Bottniska vikens kust.

Krusskräppa förekommer som introducerad art främst i södra Kanada, samtliga USA:s delstater samt i Puerto Rico.

I viss utsträckning har kruskräppa introducerats även till södra Sydamerika, Nya Zeeland och Australien.

På några håll har den blivit invasiv och bekämpas, exempelvis med harvning till minst 20 cm djup.

Biotop : Växer ofta vid vägkanter, banvallar, kring gårdar, i områden med ruderatmark, på äldre vallar och fuktig näringsrik mark.

Etymologi : Rumex var det namn Linné valde för släktet, inspirerad av det namn som Plautus använde för denna växt.. Artepitetet crispus är latin och betyder krusig. Detta avser bladens kanter.

Användning : Förr i tiden användes dekokt av krusskräppa som dryck för att bota dysenteri (äldre benämning rödsot). En annan användning var utvärtes behandling av skabb med mosade växtdelar av krusskräppa.

Unga skott går att äta i ej alltför stor mängd. Vid stora intag kan urinsystemet skadas och ge upphov till njursten.

Kruskräppa innehåller både de nyttiga ämnena retinol (A-vitamin) och protein. Allt eftersom plantan blir äldre får den dock en allt bittrare smak.

Den bittra smaken kan urlakas genom förvällning i kokande vatten, som upprepas flera gånger.

En gammal erfarenhet är att svedan efter att ha blivit bränd av brännässlor mildras genom gnuggning av huden vid det svidande stället med blad av krusskräppa.

Alternativmedicinen och homeopati använder kruskräppa för behandling av diverse sjukdomar.

Verksamma ämnen : Oxalsyra och oxalater (25 %), Tanniner (7 – 15 %, Järnföreninar (1,5 %), Anthraquinone, C6H4(CO)2C6H4 (summaformel C14H8O2)

Varning: Hälsofarlig : 

  • Flavonoider, t.ex.

    • cathecol, C6H6O2 Varning: Giftigt att svälja, kanske cancerframkallande, irriterande på hud, svår irritation i ögonen, misstänkt genetisk effekt

    • quercitin, C15H10O7 Varning: Giftigt om mycket sväljt, irriterande om måttligt sväljt

    • vitexin, C21H20O10 Ofarligt

  • Retinol (A-vitamin), i stora doser irriterande

  • Askorbinsyra (C-vitamin) Ofarligt

  • "Trazas de aceites esenciales" (Spanska)

I små mängder är dessa ämnen harmlösa, eller rent av önskvärda, (såsom vitaminer), men i stora mångder kan de vara irriterande eller rent av giftiga.

Artens namn : "Låtsaskaffe" Har tidigare även kallats för krussyra och svinsyra. Många barn använde förr i tiden den torkade bruna plantans blommor som låtsaskaffe och därför känner en del till arten under smeknamnet kaffeväxt.

Rumex sanguineus - Skogsskräppa

BIOTOPER : Lövskog, Mänskligt störd/skapad mark, Ädellövskog.

Allt på Öland - https://alltpaoland.se/vaxter/ovriga-vaxter/skogsskrappa/

Förekomst: Mindre allmän

Skogsskräppa är sällsynt i Sverige utom i Skåne och på Öland. Den förekommer från Skåne till Västergötland och växer på fuktig mullrik jord i lundar och lövskogar. Den blommar i juni-juli. 

Artnamnet sanguineus kommer av latinets sanguis (blod) och betyder blodröd, vilket syftar på att arten ofta är rödaktig. 

bottom of page