top of page

Taraxacum sect. taraxacum - Ogräsmaskros

Antal arter maskrosor i Artfakta 365

Ogräsmaskrosor (Taraxacum sect. taraxacum) är en flerårig ört som blir upp till en halvmeter hög, som blommar under nästan hela sommaren med gula och ganska stora blommor. Ogräsmaskrosor är den största sektionen inom maskrossläktet.

​

Taraxacum laetum - Spädmaskros

BIOTOPER : Jordbrukslandskap.

​

​

Teesdalia nudicaulis - Sandkrassing

BIOTOPER : Blottad mark, Torra gräsmarker, Öppna gräsmarker.

Wikipedia - https://sv.wikipedia.org/wiki/Sandkrassing

Sandkrassing (Teesdalia nudicaulis) är en höstgroende, ettårig ört, tidigt blommande och ofta bortvissnad redan vid midsommar. Den är till blomma och frukt närmast lik släktet skärvfrön (Thlaspi). Dock visar sandkrassingar (Teesdalia) den avvikelsen, att blomkronan är olikbladig, eftersom de två utåtvända (eller främre) kronbladen är större än de övriga och har även en något skiljaktig fruktform, eftersom skidan är krökt i riktning mot huvudaxeln eller något kupig och längdsnittet följaktligen skärformigt.

Artnamnet "nudicaulis" syftar på de nästan bladlösa stjälkarna från den basala bladrosetten. Denna art införlivas stundom med släktet Iberis, varav två arter allmänt odlas; deras blomkrona är ännu starkare zygomorf, så att blomställningen genom de främre kronbladens betydliga storlek och klara färg (vit eller purpurröd) blir tät, färgrik och en vacker trädgårdsprydnad. Deras svenska namn är blomkrasse och rosenkrasse. Dessa Iberis-arter hava mångbladig stjälk.

Sandkrassing växer på torra och sandiga gräsmarker (backar, betesmarker) i södra och sydvästra Sverige, i synnerhet i kusttrakterna, och finnes även längs Norges södra kust; den saknas i Finland.

Ett äldre namn för sandkrassing var sandkrasse.

Thymus pulegioides - Stortimjan (VU)

EKOLOGI : Den spontana typen av stortimjan växer i ogödslad, mager, måttligt torr betes- och slåttermark på sand eller sandig morän, gärna tillsammans med stagg Nardus stricta, knägräs Danthonia decumbens, blodrot Potentilla erecta, solvända Helianthemum nummularium och backmåra Galium suecicum. Särskilt rik utveckling når den i områden där grässvålen tunnas ut, t ex på tuvor med myrbon eller i anslutning till stenhällar. De införda typerna växer i park- och trädgårdsgräsmattor och slåttervallar samt på vägrenar och banvallar. De har sannolikt främst kommit in med sydfranskt gräsfrö och växer ibland tillsammans med andra inkomlingar från samma håll, t ex knylhavre Arrhenatherum elatius, gullhavre Trisetum flavescens och parkmåra Galium pumilum. Stortimjan är inte kalkgynnad men kan växa på kalkrik mark. Den uthärdar lätt skugga och finns i ganska sluten hagmark om betet är tillräckligt hårt för att hålla grässvålen kort.

KÄNNETECKEN : Stortimjan är en låg dvärgbuske med från nedliggande, rotslående bas uppstigande grenar. Stjälkarna är fyrkantiga med hårlister längs kanterna. Bladen är motsatta och har gula knappformiga körtlar på undersidan. Vid gnidning luktar de aromatiskt ("timjanlukt"). Blommorna är små, lila (sällan vita), och sitter i kransar, som bildar huvudlika samlingar i grenspetsarna. Den nedersta kransen brukar sitta ett stycke nedanför de övriga. Stortimjan är en ganska variabel art. På en del av de införda lokalerna är den representerad av en avvikande grovvuxen typ med delvis långt åtskilda blomkransar. Stortimjan liknar backtimjan Thymus serpyllum ssp. serpyllum, som dock har smalare blad, allsidigt håriga blomskott och växer på torrare och sandigare mark. Hos backtimjan är huvudskotten krypande och växer vidare år från år, men hos stortimjan avslutas alla skott med en upprätt blomställning. Backtimjan bildar därför större och till marken mer tryckta mattor än stortimjan. Hybrider bildas lätt när de båda arterna möts. Detta sker dock sällan eftersom de har olika biotopkrav. I Blekinge växer de ibland tillsammans, och där har också hittats hybrider. Stortimjan blommar i juli till september. Blommorna är rika på nektar och besöks av bl a bin. 

FÖREKOMST : Stortimjan har i Sverige två typer av förekomster. I östra halvan av Blekinge och södra Småland samt i Bohusläns skärgård är den en gammal floramedlem i betes- och slåttermark. I södra Småland har den att tidigare varit vanlig men gått tillbaka. I östra Blekinge har inte någon nämnvärd tillbakagång noterats, och arten är alltjämt någorlunda vanlig. I den avslutade landskapsflorainventeringen påträffades arten i 66 rutor, och antalet lokaler är betydligt större än så. I övrigt är den funnen som gräsfröinkomling i alla landskap upp till Västerbotten (utom Härjedalen). Sådana förekomster är beständiga i varje fall i Göta- och Svealand. På västkusten, där arten även förekommer som spontan, är den dock märkligt nog obeständig som inkomling. Arten är vanlig i stora delar av Danmark och räknas som spontan. Den saknas dock i norra Jylland och på Bornholm. I Norge finns den särskilt i sydöst och upp i Gudbrandsdalen. Övriga norska förekomster är få och sannolikt kulturspridda. Till Finland är stortimjan kulturspridd i sen tid, men den är bofast i södra halvan av landet. Totalutbredningen täcker större delen av västra Europa och når österut något över gränsen till Ryssland. Arten är dock sällsynt i Medelhavsområdet och i västra delen av Brittiska öarna.

HOT : Stortimjan är konkurrenssvag och den försvinner vid gödsling, skogsplantering och stark igenväxning. Gräsmatteförekomster hotas dessutom av omplanering och modernisering av äldre parker och trädgårdar.

Thymus serpyllum - Backtimjan (NT)

EKOLOGI : Backtimjan växer i torra, ogödslade och lågväxta gräs-, häll- och sandmarker eller i glesa, gärna betade skogar samt på alvarmark, gamla sandtäkter och i vägkanter. Arten växer främst på sand och hällmarker men även på morän. Den är betesgynnad och svagt kalkgynnad. I Storbritannien gynnas backtimjan av bete från får och kaniner (Anonym 2015). Åtminstone i Sörmland förekommer backtimjan ofta på järnåldersgravar, vilket tros bero på att dessa har en lång kontinuitet av skötsel och/eller att arten har spridits dit av människor oavsiktligt eller avsiktligt (Eriksson 1998). Några följearter är fårsvingel Festuca ovina, solvändor Helianthemum spp., fetknoppar Sedum spp. och barrfetknoppar Petrosedum spp.

Backtimjan är en viktig värdart för ett tjugotal arter av rödlistade fjärilar och skalbaggar, samt två kärlväxter: timjansnyltrot Orobanche alba och ljungsnärja Cuscuta epithymum.

Typisk art i Grå dyner 2130, Grässandhedar 2330, Enbuskmarker 5130, Silikatgräsmarker 6270, Alvar 6280. Vanlig även i Torra hedar 4030, Hällmarkstorräng 8230. Positiv signalart inom Ängs- och betesmarksinventeringen. Positiv indikator inom NILS, Nationella Inventeringar av Landskapet i Sverige.

KÄNNETECKEN : Backtimjan, som i Sverige företräds av nominatunderarten vanlig backtimjan subsp. serpyllum, är en aromatisk, perenn och krypande dvärgbuske med rotslående grenar och som blir 3–10 cm hög. De ovala bladen är omkring 5 mm långa, styva med nedvikt bladkant och otydliga sidonerver. Blommorna sitter samlade i huvudlika samlingar i toppen av de uppstående stjälkarna, är rosa (sällsynt vita) med tvådelad läpp där nederläppen är treflikig. Liksom hos övriga Thymus-arter har blommorna fyra ståndare, av vilka två är utskjutande liksom pistillens märke, samt tvådelat foder med tre korta övre och två långa nedre foderlikar vilka är håriga på insidan. Normalt är blommorna tvåkönade men det finns även rent honliga blommor som är mindre än de tvåkönade (Edqvist & Karlsson 2007). Blomningen sker under juli–september. Backtimjan har en mer rundad stam som är hårig runtom.

FÖRVÄXLINGSRISK : Stortimjan Thymus pulegioides – bildar inte mattor, växer mer upprätt och blir högre (upp till 20 cm). Har något större blad med tydliga sidonerver. Stjälken är fyrkantig och hårig på kanterna.

Kryddtimjan Thymus vulgaris – är högväxt, utan rotslående grenar, och har blad med kraftigt nedvikt kant och tätt vithårig undersida. Odlas som kryddväxt.

Gråtimjan Thymus pseudolanuginosus – har liknande växtsätt men har långhåriga blad. Odlas som kryddväxt.

Solvändor Helianthemum spp. – har motsatta läderartade blad, ofta utdraget äggrunda, med en tydlig nerv. Kronan är stor och gul.

Sandnarv Arenaria serpyllifolia – har en tätt finluden stjälk, bladen är finludna och mer spetsigt triangulära med en rundare bas.

Jungfrulinssläktet Polygala – växer tuvat, inte mattbildande. Bladen är strödda, kala och spetsigare. Stjälken är kal.

FÖRKOMST : 

Backtimjan förekommer ganska allmänt över stora delar av södra Sverige upp till den biologiska norrlandsgränsen. Norr därom finns den ganska sällsynt i Dalarna och längs Norrlandskusten upp till Lövånger i Västerbotten. Arten saknas i Jämtlands län och bedöms vara endast tillfällig i Värmland (Owe Nilsson i brev). Backtimjan tillhörde de 43 vanligaste kärlväxterna på Gotland, med förekomst i 20% av de 859 slumpvis utlagda 100 m2-provytor som inventerades av Magdalena Agerstam i slutet av 1980-talet (Jörgen Petersson i manuskript). Arten kan ofta täcka ansenliga ytor i lämpliga miljöer. Den beräknade minskningstakten (Sundberg 2015) är 85%, 75% och 80% av lokalerna under 100 år i Skåne, Bohuslän resp. Uppland, baserat på data från mitten av 1900- till början av 2000-talet (Tyler & Olsson 1997, Maad m.fl. 2009, Blomgren m.fl. 2011). Även från andra sydsvenska landskap anges en betydande minskning (se t.ex. Bratt m.fl. 1993, Rydberg & Wanntorp 2001). Populationerna har sannolikt varit betydligt stabilare på Öland och Gotland.

Backtimjan förekommer i hela Europa och österut till Stilla havskusten, samt som införd i Nordamerika (Hultén & Fries 1986). Underarten vanlig backtimjan har en subkontinental utbredning i Centraleuropa från de brittiska öarna (där den är sällsynt; Anonym 2015) till västra Ryssland, inklusive Danmark, södra Finland och Baltikum, medan den är mycket sällsynt i södra Norge. Backtimjan är rödlistad som Akut hotad (CR) i Norge (Henriksen & Hilmo 2015), samt som Nära hotad (NT) i Finland (Rassi m.fl. 2010), Tjeckien (Grulich 2012) och Tyskland (”Vorvarnliste”; Ludwig & Schnittler 1996).

HOT : Backtimjan missgynnas av upphörande hävd med påföljande igenväxning, gödsling eller annan ökad näringstillförsel, samt tätnande skogar.

ÖVRIGT : Olika sorter av backtimjan odlas som prydnadsväxt i stenpartier och som marktäckare (Anderberg & Anderberg 2006). Backtimjan, liksom andra Thymus-arter, är en krydd- och medicinalväxt som innehåller höga halter av eteriska oljor som anses vara antiseptiska och slemlösande och verksamma mot en mängd sjukdomssymptom som virusinfektioner, kramper och reumatism (Nikolic m.fl. 2014). 

Torilis japonica - Rödkörvel

BIOTOPER : Friska gräsmarker, Mänskligt störd/skapad mark, Öppna gräsmarker, Torra gräsmarker.

Göran Schmidts hemsida - https://www.gschmidt.se/Roro/Roros_flora/R/Rodkorvel/Rodkorvel.html

Rödkörvel, eller Rödfloka som den också kallas, påminner om Hundkäx, men det är ju inte helt ovanligt – det finns många flockblomstriga växter i vår svenska flora. Namnet antyder att det skulle handla om en kryddväxt, så jag letade en stund i litteraturen, men där var inte så mycket att hämta i det här fallet. Jag har smakat på frukterna men tyckte inte att det var någon större smaksensation.

Artnamnet japonica betyder att den kommer från Japan. Kanske är det så.

Wikipedia - https://sv.wikipedia.org/wiki/R%C3%B6dk%C3%B6rvel

Rödkörvel (Torilis japonica), även kallad rödfloka, är en växtart i släktet rödkörvlar och familjen flockblommiga växter.

Beskrivning :  Rödkörveln liknar till sin habitus hundkäxen, men är alltid mycket spensligare. Dess rot är en ettårig pålrot, blomställningen är påfallande liten och kronbladen svagt rödlätta. Blomningen inträffar ungefär en månad senare än hundkäxens. Till fruktens yta ansluter sig släktet rödkörvlar (Torilis) nära till morötter (Daucus), dels genom att biåsar finns mellan huvudåsarna, dels genom de längsgående raderna av krokiga borst som i synnerhet är starkt utvecklade på biåsarna.

Utbredning och habitat : Rödkörveln förekommer i hela Europa och stora delar av Asien, samt är introducerad till Nordamerika.

I Sverige är den en sydlig och västlig art, som vid Sveriges östkust endast går till Uppland och Åland, i Norge däremot ända till Trondheim. Den älskar torra och varma backar, stenrösen och kalkstensberg, och ses ofta som ogräs i trädgårdar.

Trifolium aureum - Gulklöver

EKOLOGI : Gullklöver är kulturgynnad och förekommer främst på torr, mager, grusig och sandig mineraljord med gles, lågvuxen växtlighet. Arten påträffas i vägkanter, skogsbryn, snår, grustag, ruderatmark, järnvägsområden samt på torrängar längs grusåsar och backar och på näringsrik hällmark. Den kan uppträda som tillfällig på växtplatserna och variera starkt i antal från år till år; detta kan vara skenbart och kopplat till att arten är tvåårig och att blomningen vissa år mer eller mindre uteblir (Georgson m.fl. 1997).

KÄNNETECKEN : Gullklöver är en upprätt, 15–30 cm hög ärtväxt. Stjälken är grenig vid basen och ofta tilltryckt hårig. Småbladen är 1–1,5 cm långa, nästan oskaftade och bredast på mitten. Stiplerna är avlånga och ca 10 mm långa. Blomhuvudena är täta, mångblommiga och 12–20 mm breda. Kronan är 6–7 mm lång, har segel med längsfåror och är gyllengul, som vissen blekbrun. Den är tvåårig och blommar i juli–september.

FÖRVÄXLINGSRISK : Arten kan främst förväxlas med brunklöver Trifolium spadiceum, jordklöver T. campestre och gullusern Medicago sativa subsp. falcata. Brunklöver särskiljer sig främst genom att blomhuvudena är delvis bruna vid blomning och att de sitter i stjälkens topp, medan gullklöver har helgula blomhuvuden som utgår från bladvecken även längre ned på stjälken. Hos jordklöver och gullusern har det mellersta småbladet tydligt längre skaft än sidosmåbladen. Gullusern är vanligen också till alla delar mer storvuxen, har till skillnad från gullklöver en krökt balja och blommor i korta, skaftade klasar som faller av när de vissnar.

FÖRKOMST : Gullklöver är ganska vanlig till ovanlig från Skåne till Dalarna och sällsynt eller tillfällig från Gästrikland till Norrbotten. I Norge är arten ganska vanlig och bedöms som livskraftig (LC) medan den i Finland och Danmark är på tillbakagång; i Finland klassas den som nära hotad (NT) och i Danmark, där den återfinns på färre än 20 lokaler, som starkt hotad (EN) (Henriksen & Hilmo 2015, Hyvärinen m.fl. 2019, Wind 2019). Utbredningen omfattar större delen av Europa och västra Asien. Arten saknas som ursprunglig i västra Europa men förekommer som adventiv på Brittiska öarna och i stora delar av Nordamerika där den är ganska vanlig (Hultén & Fries 1986).

HOT : Gullklöver missgynnas sannolikt av igenväxning av högväxt vegetation till följd av upphörd hävd eller eutrofiering.

​

Trifolium campestre - Jordklöver

BIOTOPER : Torra gräsmarkerÖppna gräsmarkerÅkermark.

Wikipedia - https://sv.wikipedia.org/wiki/Jordkl%C3%B6ver 

Jordklöver (Trifolium campestre Schreb.) är en art i familjen ärtväxter.

Beskrivning : Jordklöver är en ettårig ört som blommar hela sommaren. Blommorna är gula när de slår ut men blir sedan allt brunare. Kronan är 4 – 5 mm lång. Fruktbaljan sitter inuti blomkronan.

FörväxlingsarterSkiljetecken är att trådklöver är något mindre och spädare än jordklöver och har högst 15 blommor i kronan, medan jordklöver kan ha 20 eller fler. Kronan är 3 mm stor.​

Skiljetecken är att gulklöver är större än jordklöver och har oskaftade småblad. Dess krona är 6 – 7 mm lång.​

Skiljetecken är att gullklöverns blommor faller av när de är utblommade; på jordklöver sitter de länga kvar som bruna bollar. Småbladen är uddspetsiga, på jordklöver äggrunda.​

Habitat : Jordklöver är vanlig i större delen av Europa och längs Medelhavskusten i Afrika.

Förekommer i Nordamerika, men är inte ursprunglig där.

I Sverige finns jordklöver huvudsakligen söder en linje Mälaren – norra Vänern. Sällan norr om Uppland. Saknas Småländska höglandet.

Trifolium fragiferum - Smultronklöver

EKOLOGI : Smultronklöver förekommer i saltpåverkade miljöer som betade strandängar och även i vissa kalkfuktängar. Några följearter är strandaster Tripolium pannonicum, gulkämpar Plantago maritima och strandkrypa Lysimachia maritima.

Gynnas av hävd och saltpåverkan, missgynnas av igenväxning.

Typisk art i Salta strandängar 1330, Strandängar vid Östersjön 1630. Positiv signalart inom Ängs- och betesmarksinventeringen. Positiv indikator inom NILS, Nationella Inventeringar av Landskapet i Sverige.

KÄNNETECKEN : 

Smultronklöver är en flerårig ört som växer nedliggande och blir 5–30 cm hög. Stjälken är krypande, ibland rotslående, och blomstjälkarna är uppstigande. Rosettbladen är långskaftade och trefingrade med småblad som är omvänt äggrunda, ofta urnupna och fintandade. Småbladen har många, böjda nerver. Stjälkbladen ser likadana ut som rosettbladen och sitter strödda. Stiplerna är hinnartade och har lång spets. Knopparna har hårigt foder. Fruktställningen består av långskaftade huvuden med uppsvällda foder. Som vissen står fruktställningen kvar som vinterståndare.

Smultronklöver (även kallad blåsklöver) avslöjar sig med sina uppblåsta håriga foder som ligger som små grå bollar på strandängen. Bladnerverna är speciella; de är något förtjockade och böjer sig bågformat bakåt när de närmar sig bladkanten.

FÖRVÄXLINGSRISK : 

Vitklöver Trifolium repens – har oftast rent vita kronor och kalt foder som inte blir uppblåst. Småbladen är mer äggrunda och har raka, ej förtjockade nerver, stiplerna är kortare med en tydlig udd.

Alsikeklöver Trifolium hybridum – har en uppstigande–upprätt stjälk och äggrunda småblad med raka, ej förtjockade nerver. Fodret är kalt och blir inte uppblåst. Ofta kvarstående efter odling.

FÖRKOMST : Mindre vanlig längs Götalands och Svealands kuster. Sällsynt i inlandet.

Tulipa sylvestris - Vildtulpan

BIOTOPER : Friska gräsmarker, Mänskligt störd/skapad mark, Öppna gräsmarker, Fuktiga-blöta gräsmarker.

SLU - https://www.slu.se/globalassets/ew/org/centrb/pom/vildtulpan.pdf

I Skåne börjar Tulipa sylvestris just nu att soliga dagar slå upp sina guldgula kalkar. Vildtulpanen har i Europa sedan mycket länge varit känd som ogräs på odlad mark, framförallt i vingårdar och fruktodlingar. 1563 beskrevs den första gången och då som den gula tulpanen från Bologna. I Antonius Münchenbergers Herbarium vivum (Naturhistoriska riksmuseets äldsta daterade samling) finns belägg och beskrivningar från Gotland 1701-1702 av Tulipa lutea bononiensis (lutea = gul, bononiensis = från Bologna). Trädgårdsmästare Johan Peter Wennström skriver 1831 i Handbok i blomsterkulturen för Fruntimmer: "TULIPA SYLVESTRIS. Tulipe Sauvage. Skogs-tulpan. Dessa odlas med mycken lätthet. Emedan löken bibehåller sig i gräsplaner och finnes stundom förvildad i parker, hvarest den likväl slutligen ej mera förmår att gifva någon blomma. Denna är enfärgad gul, med något grönt på yttre sidan af blombladen. Denna art har högre stängel än trädgårds-tulpanen samt någon svag lukt: låter äfven driva sig." Den väldoftande T. sylvestris kan bli uppemot 40 cm hög. Stjälken är smäcker och ofta rödaktig vid blomfästet. Bladen är grågröna och långsmala och liknar vårlökens men är större, bredare, rännformiga och spetsiga. De gula blommorna slår ut från böjda knoppar. Kronbladen är långsmala och mycket spetsiga. De inre kronbladens utsida har längsgående kraftiga, ibland gröna streck. De yttre kalkbladens utsida skiftar i grönt och på ytterspetsen finns en anstrykning av kastanjebrunt. Vildtulpanen förökar sig i huvudsak med utlöpare och trivs bäst i fullt ljus men klarar även skuggiga förhållanden. I Sverige växer vildtulpanen i trädgårdar och slottsparker, på övergivna åkrar, i vägrenar och skogsbryn från Skåne till Uppland. T. sylvestris anses vara en tetraploid form av ängstulpanen, T. australis , som är mycket lik men stjälken är spensligare och blomman mindre hos den sistnämnda. Blomman har också en anstrykning av rött på de yttre kalkbladen. Den diploida ängstulpanen har spridits från Transkaukasus (Georgien, Azerbadjan och Armenien) och angränsande områden i Iran och Irak till Medelhavsområdet och i olika områden, oberoende av varandra, anses tetraploider ha bildats. T. australis växer i Italien (Apenninerna och Sicilien), i Sydfrankrike, Spanien och Portugal på lite högre belägen mark som inte är uppodlad medan T. sylvestris påträffas på platser som tyder på att den är knuten till kulturpåverkad mark. Norr om Alperna och södra Frankrike är vildtulpanen att betrakta som trädgårdsflykting och i många områden är den naturaliserad. 

Tussilago farfara - Hästhov

BIOTOPER : Fuktiga-blöta gräsmarker, Mänskligt störd/skapad mark, Öppna gräsmarker, Lövskog, Triviallövskog, Åkermark

Ädellövskog.

Naturhistorsika riksmuseet - https://www.nrm.se/faktaomnaturenochrymden/vaxter/frovaxterfanerogamer/vaxterpavaren/varvaxter/hasthov.6085.html

De gula blommorna hos hästhoven, som är samlade i korg, utvecklas på en fjällig stängel omkring 1-2 månader innan de rundat hjärtlika rosettbladen kommer. Hästhoven har en krypande jordstam som är vidsträckt och fjällklädd. Hästhovsblommor brukar besökas av övervintrande dagfjärilar som nässelfjäril, påfågelöga och citronfjäril, men även av sandbin (Andrena spp) och flugor (Diptera) som når den lättåtkomliga nektarn.  

Hästhovens medicinska egenskaper har varit kända sedan den grekiska forntiden. Örtbladen som samlades in under juni-juli användes till dekokt, infusion eller te som medel mot hosta.

Förr i tiden användes även blommorna och rotstocken för samma syfte som bladen, och den senare användes dessutom till framställning av fnöske. Under första världskriget utnyttjades bladen i stor utsträckning som tobakssurrogat, och då fanns det en fabrik i Linköping för detta ändamål.      

Namnet hästhov anfördes första gången 1589 i Sverige. Sedan dess har den kallats för många namn som hästhovsblad, hästblad, fålafot, hostört, hostgräs, hostkrydda, bröstört, lungört, skräp/skråp och tussilagblad, samt provinsiella namn som tjälagulle ("tjälblomma", Jämtland), tjälros (Dalsland), ringblomma (Jämtland), torskblad (Dalarna), anderslövare (Skåne), lapprova (Gästrikland), vattenblad (Medelpad) och surblad (Medelpad).      

Hästhov finns utbredd över hela den Europeiska kontinenten utom i Portugal.

Författare Lars-Åke Janzon, fil.dr., Naturhistoriska riksmuseet.

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/334/hasthov

Flerårig ört med jordstam.

Höjd5–30 cm. Blomstjälk oförgrenad, vitvilthårig.

BlommaRadiarsymmetrisk korg, 2–2,5  cm bred, bildat av klargula kant- och diskblommor. Kantblommor (100–300) smalt tunglika honblommor, diskblommor rörformiga hanblommor. 5 ståndare. Pistill uppbyggd av sammanväxta fruktblad, 2-talig.

BladenBlad som utgår från jordstammen rosettställda, långskaftade med brett njurlika, tandade, ovan nästan kala, under vitfilthåriga bladskivor. Det blommande skottet har endast små fjällika blad.

FruktenNöt med hårpensel.

VäxtplatsUrsprunglig i lundar och på stränder. Allmän på växtplatser skapade av människan ss. odlingsmarker, vägkanter och ruderatmarker.

Blomningstid April–juni.

Hästhoven är till sin allmänna utbredning en eurasisk art från de tempererade och svala områdena. Den är ursprunglig i våra lundkärr och bäckdallundar och har spritt sig till växtplatser skapade av människan först från och med förra århundradets slut.

Hästhoven är en av de första och mest efterlängtade vårblommande växterna. Vid soliga husväggar kan den blomma redan i mars. Hästhovens knoppar utvecklas redan på hösten i rosettbladens veck och är därför färdiga att påbörja sin blomning genast på våren. Korgarna öppnas bara soliga dagar och de besöks av talrika humlor och andra insekter.

Hästhoven utvecklar en vågrät rotstock som kan vara svår att utrota från åkrar. Nya individer bildas nämligen från avbrutna rotstocksbitar

bottom of page