Thymus serpyllum - Backtimjan (NT)

EKOLOGI : Backtimjan växer i torra, ogödslade och lågväxta gräs-, häll- och sandmarker eller i glesa, gärna betade skogar samt på alvarmark, gamla sandtäkter och i vägkanter. Arten växer främst på sand och hällmarker men även på morän. Den är betesgynnad och svagt kalkgynnad. I Storbritannien gynnas backtimjan av bete från får och kaniner (Anonym 2015). Åtminstone i Sörmland förekommer backtimjan ofta på järnåldersgravar, vilket tros bero på att dessa har en lång kontinuitet av skötsel och/eller att arten har spridits dit av människor oavsiktligt eller avsiktligt (Eriksson 1998). Några följearter är fårsvingel Festuca ovina, solvändor Helianthemum spp., fetknoppar Sedum spp. och barrfetknoppar Petrosedum spp.

Backtimjan är en viktig värdart för ett tjugotal arter av rödlistade fjärilar och skalbaggar, samt två kärlväxter: timjansnyltrot Orobanche alba och ljungsnärja Cuscuta epithymum.

Typisk art i Grå dyner 2130, Grässandhedar 2330, Enbuskmarker 5130, Silikatgräsmarker 6270, Alvar 6280. Vanlig även i Torra hedar 4030, Hällmarkstorräng 8230. Positiv signalart inom Ängs- och betesmarksinventeringen. Positiv indikator inom NILS, Nationella Inventeringar av Landskapet i Sverige.

KÄNNETECKEN : Backtimjan, som i Sverige företräds av nominatunderarten vanlig backtimjan subsp. serpyllum, är en aromatisk, perenn och krypande dvärgbuske med rotslående grenar och som blir 3–10 cm hög. De ovala bladen är omkring 5 mm långa, styva med nedvikt bladkant och otydliga sidonerver. Blommorna sitter samlade i huvudlika samlingar i toppen av de uppstående stjälkarna, är rosa (sällsynt vita) med tvådelad läpp där nederläppen är treflikig. Liksom hos övriga Thymus-arter har blommorna fyra ståndare, av vilka två är utskjutande liksom pistillens märke, samt tvådelat foder med tre korta övre och två långa nedre foderlikar vilka är håriga på insidan. Normalt är blommorna tvåkönade men det finns även rent honliga blommor som är mindre än de tvåkönade (Edqvist & Karlsson 2007). Blomningen sker under juli–september. Backtimjan har en mer rundad stam som är hårig runtom.

FÖRVÄXLINGSRISK : Stortimjan Thymus pulegioides – bildar inte mattor, växer mer upprätt och blir högre (upp till 20 cm). Har något större blad med tydliga sidonerver. Stjälken är fyrkantig och hårig på kanterna.

Kryddtimjan Thymus vulgaris – är högväxt, utan rotslående grenar, och har blad med kraftigt nedvikt kant och tätt vithårig undersida. Odlas som kryddväxt.

Gråtimjan Thymus pseudolanuginosus – har liknande växtsätt men har långhåriga blad. Odlas som kryddväxt.

Solvändor Helianthemum spp. – har motsatta läderartade blad, ofta utdraget äggrunda, med en tydlig nerv. Kronan är stor och gul.

Sandnarv Arenaria serpyllifolia – har en tätt finluden stjälk, bladen är finludna och mer spetsigt triangulära med en rundare bas.

Jungfrulinssläktet Polygala – växer tuvat, inte mattbildande. Bladen är strödda, kala och spetsigare. Stjälken är kal.

FÖRKOMST : 

Backtimjan förekommer ganska allmänt över stora delar av södra Sverige upp till den biologiska norrlandsgränsen. Norr därom finns den ganska sällsynt i Dalarna och längs Norrlandskusten upp till Lövånger i Västerbotten. Arten saknas i Jämtlands län och bedöms vara endast tillfällig i Värmland (Owe Nilsson i brev). Backtimjan tillhörde de 43 vanligaste kärlväxterna på Gotland, med förekomst i 20% av de 859 slumpvis utlagda 100 m2-provytor som inventerades av Magdalena Agerstam i slutet av 1980-talet (Jörgen Petersson i manuskript). Arten kan ofta täcka ansenliga ytor i lämpliga miljöer. Den beräknade minskningstakten (Sundberg 2015) är 85%, 75% och 80% av lokalerna under 100 år i Skåne, Bohuslän resp. Uppland, baserat på data från mitten av 1900- till början av 2000-talet (Tyler & Olsson 1997, Maad m.fl. 2009, Blomgren m.fl. 2011). Även från andra sydsvenska landskap anges en betydande minskning (se t.ex. Bratt m.fl. 1993, Rydberg & Wanntorp 2001). Populationerna har sannolikt varit betydligt stabilare på Öland och Gotland.

Backtimjan förekommer i hela Europa och österut till Stilla havskusten, samt som införd i Nordamerika (Hultén & Fries 1986). Underarten vanlig backtimjan har en subkontinental utbredning i Centraleuropa från de brittiska öarna (där den är sällsynt; Anonym 2015) till västra Ryssland, inklusive Danmark, södra Finland och Baltikum, medan den är mycket sällsynt i södra Norge. Backtimjan är rödlistad som Akut hotad (CR) i Norge (Henriksen & Hilmo 2015), samt som Nära hotad (NT) i Finland (Rassi m.fl. 2010), Tjeckien (Grulich 2012) och Tyskland (”Vorvarnliste”; Ludwig & Schnittler 1996).

HOT : Backtimjan missgynnas av upphörande hävd med påföljande igenväxning, gödsling eller annan ökad näringstillförsel, samt tätnande skogar.

ÖVRIGT : Olika sorter av backtimjan odlas som prydnadsväxt i stenpartier och som marktäckare (Anderberg & Anderberg 2006). Backtimjan, liksom andra Thymus-arter, är en krydd- och medicinalväxt som innehåller höga halter av eteriska oljor som anses vara antiseptiska och slemlösande och verksamma mot en mängd sjukdomssymptom som virusinfektioner, kramper och reumatism (Nikolic m.fl. 2014).