top of page

Valeriana officinalis - Vänderot

BIOTOPER : Fuktiga-blöta gräsmarker, Trädbärande gräsmark, Öppna gräsmarker.

NatureGate  - https://luontoportti.com/sv/t/1130/lakevanderot

Flerårig ört.

Höjd 80–150 cm. Stjälk upprätt, förgrenad, fårad.

Blomma Radiärsymmetrisk, något zygomorf, 2–3 mm bred. Krona blekviolett–vit, trattlik, vid basen något uppblåst, 5-flikig. Flikar ca. 1,5 mm långa med rund spets. Foder litet. 3 ståndare som sträcker sig utanför kronan. Pistill uppbyggd av sammanväxta fruktblad, 3-talig med 1 stift. Blomställningen ett sammasatt tätt knippe.

BladenSkaftade. Bladskivor parbladiga med 7–13 par småblad; ändfliken knappt större än sidoflikarna. Småblad tandade eller helbräddade. Bladen motsatta.

FruktenÄggformad, 2–3 mm lång nöt med utstående hår på insidan och en pensel i spetsen.

VäxtplatsStrandängar, åbrinkar, skogsbryn, trädesåkrar, övergivna vallar.

BlomningstidJuni–juli.

Läkevänderoten är flerårig och hör hemma på mullrika ängsmarker. Dess ursprungliga växtplatser har uppenbarligen varit strandängar och åbrinkar varifrån den spritt sig till många av människan röjda områden. P.g.a. sina lugnande egenskaper har den använts inom medicinen. Doften lockar till sig hankatter.

Det är svårt att skilja läkevänderoten från den närstående flädervänderoten (V. sambucifolia) vars utbredning sträcker sig ända till Lappland. Läkevänderoten har i medeltal mindre blomma (under 3 mm) och fler par småblad (ofta fler än 8).

SLU - Veckans växt : https://www.slu.se/globalassets/ew/org/centrb/pom/lakevanderot-ii.pdf

Valerianasläktet är ett formrikt släkte. Man räknar med att det finns 245 arter varav 50 förekommer i Europa. Många av dessa arter existerar i ett flertal varianter. Man är därför oense om det verkligen är hundratals olika arter eller om det mer är fråga om underarter. Läkevänderoten, Valeriana officinalis L., uppvisar fyra olika grupper, främst beroende på ploidigrad.  Den diploida varianten exaltata har 14 kromosomer (2n) . Den tetraploida går under namnet cullina. Det finns två former av oktoploida (2n= 56 kromosomer), dels procurrens och dels sambuccifolia. Den förstnämnda är till skillnad från den andra högre, hårigare och bladen är mer flikiga. Man behöver faktiskt inte räkna växtens kromosomer för att kunna ordna in den i rätt grupp. Med viss möda kan man morfologiskt avgöra vilken form man har. Läkevänderoten är en kraftig perenn växt med vita till mörkrosa blommor och hela växten utsöndrar en säregen doft som attraherar speciellt hankatter. Tidigt på våren kan hankatter bli helt till sig och i timmar rulla sig på de späda skotten som precis har kommit ur marken. Liksom den biologiska mångfalden inom arten, har även läkevänderoten många namn. De gamla medeltida svenska namnen skonsyrt och halsyrth talar om att man under lång tid har använt växten mot värk. I många språk används det latinska namnet Valeriana, men både på franska och också i tyska förekommer lokala namn som översatt blir "kattört", vilket anspelar på katters dragning till växten.  I apotek och hälsokosthandeln kan man finna många preparat mot insomningsstörningar och för bättre sömn som går under det tyska namnet för växten, Baldrian. Det är roten man använder till drog och den ansågs i det medeltida Europa vara en universalmedicin. Under Napoleonkrigen var det brist på kinin mot malaria i den franska hären och då användes istället vänderot. I dag anser vi att växten är ett av de bästa lugnande naturläkemedlen som finns och för ännu bättre effekt kombineras den ofta med den likaledes lugnande växten humle. Vänderoten är testad och accepterad och år 2000 blev den införd i den europeiska läkemedelsboken. Den aktiva substansen är Valepotriat som förekommer i 0,2-2% i torkad rot. Valepotriat är en grupp ämne och huvudandelen består av Valtrat och Isovaltrat. Läkemedelsformen är ofta som teer, tinkturer eller pressad växtsaft. Fältmässig odling sker i många länder, men de största odlingarna finns i Mexiko, Indien, Polen, England och Tyskland. Läser man i odlingsanvisningar om denna växt, så står det bland annat att på grund av växtens starka doft bör lagringen ske skild från andra växtslag och väl instängd mot kattbesök, då dessa gärna kissar i skörden. Skörden av vänderot uppgår till omkring 40 000 – 85 000 ton/ha i torkad vara. I Sparrisuppropet har vi fått in några kloner av läkevänderot både från norr och söder och av allt att döma år det fråga om exaltata.

Text och foto: Else-Marie K. Strese, Pom 

Valerianella locusta - Vårklynne

BIOTOPER : Blottad mark, Havsstrand, Mänskligt störd/skapad mark, Åkermark.

Allt om biodling - https://alltombiodling.se/varklynne/

Vårklynne (Valerianella locusta) växer på soliga, sandiga och grusiga marker i Sydsveriges kusttrakter. Vårklynnens bladrosett övervintrar, den kan plockas tidigt på våren och ätas som sallat. När vårklynne odlas och saluförs kallas det mâchesallat eller mâche.

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/1583/varklynne

1-årig ört.

Höjd 5–20 cm. Stjälk uppstigande, förgrenad, fyrkantig, kal.

BlommaRadiarsymmetrisk, liten, 1–2 mm bred. 5 blå eller nästan vita sammanväxta kronblad. Krona trattlik. Foder litet. 3 ståndare. Pistill uppbyggd av 3 fruktblad. Blomställningen ett sammansatt knippe.

BladenOmvänt äggrunda -avlånga, oskaftade, helbräddad. Bladen i rosett och i stjälkar. Stjälkblad motsatta, kan ha ett par tänder.

FruktenGulaktig, kal eller ibland gleshårig, 3-fårad nöt (1,5–2,5 mm) med bara 1 frö.

VäxtplatsHavstränder på strandängar, tångvallar och i klippskrevor. Bangårdar.

Blomningstid Maj–juni.

Vårklynnen är en ettårig art som delar sig dikotomt, dvs. i två. Efter vårblomningen utvecklas fröna snabbt och de gror redan under hösten. Arten övervintrar som en bladrosett. Hos oss förekommer arten endast vid havsstränder, men söderut finns den också i åkrar, trädgårdar, på avstjälpningsplatser och liknande ställen. Man har utnyttjat vårklynnen som sallad.

Verbascum nigrum - Mörkt kungsljus

BIOTOPER : Blottad mark, Mänskligt störd/skapad mark, Torra gräsmarker, Öppna gräsmarker, Friska gräsmarker.

NatureGate -https://luontoportti.com/sv/t/1269/morkt-kungsljus

Höjd 50–100 cm.

BlommaNästan radiärsymmetrisk, 18–25 mm bred. Gul, sällan vit, hjullik krona med kort rör. Fem sammanväxta foderblad. Fodret radiärsymmetriskt. Fem ståndare. Pistill uppbyggd av 2 fruktblad. Blomställningen vanligen sammansatt och oförgrenad.

Bladen Äggrunda. Lågblad med hjärtlik eller rund bas, naggade, rosettställda. Mellanblad strödda.

FruktenBrun sprickkapsel.

Växtplats Ängar, brinkar och klippbackar nära gammal bosättning.

Blomningstid Juli–september.

Det mörka kungsljuset är en mörkgrön, hårig, två-årig växt. Den är en typisk följeväxt till gammal bosättning. Vissa undersökningar gör gällande att den skulle hänga samman med järnåldersbosättningar. Den växer på liknande ställen som sin släkting kungsljus (V. thapsus). Arterna skiljs från varandra på att bladkanten inte fortsätter ner på det mörka kungsljusets bladskaft, medan den gör det hos kungsljuset. Arten har utnyttjats inom folkmedicinen, dock i mindre grad än sin släkting. Arterna hybridiserar med varandra.

Verbascum speciosum - Praktkungsljus

EKOLOGI : Växer på torr till frisk och störd mark, gärna på grus eller sand, som vägkanter, slänter, stadmiljöer, tippar och ruderatmarker. År populär i odling. Sprids från odlingar och längs större vägar, vilket är högst påtagligt i exempelvis delar av västra Skåne. Har förmåga att föröka sig kraftigt. Fröna kan sannolikt bilda en långlivad fröbank, på samma sätt som hos flera andra kungsljus (Kleyer m.fl. 2008).

KÄNNETECKEN : Ett storvuxet, kan bli mer än 2 m högt, kungsljus med kandelaberlik, rikt grenad blomställning. Liksom övriga kungsljus monokarpisk, dvs. efter att fröet har grott så lever plantan minst ett år som bladrosett innan den blommar och sätter frukt, varefter den dör. Bladen är ofta långa, omvänt lansettlika med helbräddad kant och som är tätt bekädda med vita-gråaktiga stjärnhår på båda sidor, vilka ger bladen en blekt grågrön färg (gäller de flesta kungsljusarter). Bladen löper inte ned på stjälken så att den blir vingad (men kan ofta ge ett falskt intryck av det genom de ofta tätsittande, vågkantade bladbaserna). Blommorna är gula, 2-3 cm breda, med 5 ståndare som har talrika vita, klubbformade hår där de 2 nedre har hår även på knapparna (på konnektivet, vecket som delar ståndarknappen i två halvor). Ståndarknapparna är fästade tvärs mot strängen (inte längs med eller tydligt snett).

FÖRVÄXLINGSRISK : Vanligaste förväxlingsarten är grenigt kungsljus V. lychnitis som också har en kandelaberlik blomställning men som vanligen är mer lågvuxen och med mindre blommor (max 2 cm breda; kan vara gula eller vita). De viktigaste skiljekaraktärerna gentemot praktkungsljus är att bladen endast är glest håriga (äldre blad i princip kala), något glansigt och mörkare gröna på ovansidan, att de två nedre ståndarna saknar hår på knapparna samt att kronan har glandelpunkter (vilket praktkungsljus saknar).

Två andra storvuxna kungsljus med kandelaberlik blomställning är kandelaberkungsljus V. pulverulentum och jättekungsljus V. olymicum. De skiljer sig från praktkungsljus bland annat genom att de två nedre ståndarna saknar hår på knapparna. Dessa två arter har sällan påträffats förvildade i Sverige.

Hos ljust kungsljus V. thapsus är blomställningen ogrenad eller har endast få, korta grenar. Bladen är nedlöpande på stjälken och ståndarknapparna är fästade längs med strängen.

Mörkt kungsljus V. nigrum kan ha en ganska rikgrenig blomställning men är vanligen mer småväxt (upp til 1 m hög), har violetta hår på ståndarna, kortare och mörkare, nästan kala blad där de nedre bladen har hjärtformad bladbas. Blommorna är oftast gula men kan vara vita.

Se Tyler (2021) för skiljekaraktärer gentemot de övriga ca 10 kungsljusarter som har påträffats i svensk natur, av vilka ytterligare några kan ha en rikt grenig blomställning. Observera att där praktkungsjus växer tillsammans med andra kungsljusarter så kan hybrider med intermediära karaktärer uppstå. Hybriderna har dock en låg grad av fertilitet vilket gör att de sällan förekommer långt från föräldraarterna. 

FÖREKOMST : Förekommer (2022) främst i södra Sverige, upp till Uppland och södra Dalarna med enstaka fynd längs Norrlandskusten. Har ökat kraftigt sedan 1990-talet. Härstammar från sydöstra Europa, Turkiet och Iran.

HOT : Kan tränga ut annan vegetation. Hybridiserar ofta med andra kungsljus där arterna växer tillsammans.

Risk för invasivitet : Hög risk - (HI) 3AB,3D

Veronica beccabunga - Bäckveronika

BIOTOPER : Kalkfattiga myrbiotoper, Kalkrika myrbiotoper, Småvatten, Vattendrag, Öppna myrbiotoper, Fuktiga-blöta gräsmarkerSötvattensstrand, Öppna gräsmarker.

Wikipedia - https://sv.wikipedia.org/wiki/B%C3%A4ckveronika

Bäckveronika (Veronica beccabunga), även bäckgröna, är en växtart i familjen grobladsväxter. Arten har stort utbredningsområde och förekommer i större delen av EuropaKanarieöarnaNordafrika till Etiopien och österut till Mongoliet västra Sibirien och Kina. I Skandinavien finns arten i de södra delarna. Bäckveronika växer i rännilar och dikesbäckar, där den bildar mattor av mörk, saftig grönska på dyig botten.

Bäckveronika är en flerårig ört, kal och något köttig. Stjälkarna blir upp till 60 cm långa, de är nedliggande eller uppstigande och rotar sig vid noderna. Bladen är näst intill oskaftade, brett ovala med grunt naggade eller nästan helbräddade kanter. Blommorna sitter i glesa klasar i de övre bladvecken. Kronan är mörkt blå och cirka 5 mm i diameter. Frukten är en hjärtlikt rundad kapsel.

I Sverige blommar bäckveronikan i juli-augusti.

Arten kan indelas i tre underarter. subsp. beccabunga förekommer i Europa, Nordafrika och österut till Kaukasus. I Kaukasus och Mellanöstern förekommer även subsp. abscondita. Längre österut ersätts dessa underarter av. subsp. muscosa.

AnvändningVäxtens täta skott övervintrar gröna under snön, och man har förr använt dem under vintern och våren som ersättning för kål eller sallat.

NatureGate -https://luontoportti.com/sv/t/1898/backveronika

VäxtformFlerårig ört.

Höjd20–60 cm. Stjälken liggande-uppåtstigande, slår rot vid lederna, köttig, kal.

BlommaKronan nästan radiärsymmetrisk, blå med mörka strimmor, 5-7 mm lång, sambladig, 4-flikig, hjullik, kort kronpip. Fodret 4-flikigt, flikarna kala. 2 ståndare. Pistillen sambladig, 1 märke. Blomställningen kort, gles klase som sitter i bladvecken. Blomskaftet kortare än stödbladen.

Blad Motsatta, kort skaft. Bladskivan avlång-äggrund, rund spets, köttig, helbräddad eller fint sågad.

FruktNästan klotformad, 2,5-4 mm lång, kal, brun kapsel, grunt urnupen i spetsen.

VäxtplatsBäckar, diken, dammar, källkomplex, kanaler.

BlomningJuni-september.

Bäckveronikan trivs i en våt miljö syns på den svullna stjälken och de köttiga bladen. Blommorna avslöjar ändå att det handlar om en veronika: kronan har fyra flikar, den är blålila till färgen och har bara två ståndare. Vid solsken breder blomman ut sig så att den lockar till sig bin och blomflugor, men i fuktigare väder är den bara halvöppen och pollinerar uppenbarligen sig själv. Bäckveronikan förökar sig också asexuellt: sidoskotten som utvecklas vid basen lossnar och flyter iväg under växtsäsongen eller senast då huvudskottet dör. Åtminstone idag är människans verksamhet central för arten: dess favoritplatser växer lätt igen om inga ingrepp sker, och bäckveronikan försvinner. Å andra sidan har människan dragit nytta av arten: de första delarna av skottet håller sig gröna och livskraftiga länge, och har använts mot skörbjugg under vintern och särskilt på våren, som sådana eller i sallader. Man har också prövat den i dekokter mot urinvägsinfektion, troligtvis utan framgång. Det är antagligen artens klotformade frukt som har föranlett idéerna om att den kunde användas mot sådana besvär.

Veronica chamaedrys - Teveronika

BIOTOPER : Friska gräsmarker, Mänskligt störd/skapad mark, Öppna gräsmarker, Torra gräsmarker.

Göran Schmidts hemsida - https://www.gschmidt.se/Roro/Roros_flora/T/Teveronika/Teveronika.html

Teveronikan har också kallats "Te-ärenpris" eftersom den varit en uppskattad ingrediens i örtteer, och till och med använts som ersättning för orientaliskt te. Det var bladen man använde, och man ansåg den bättre än den vanliga ärenprisen (du kan läsa om denna under bokstaven Ä) på grund av att den var mindre besk. Man rekommenderade att de inte skulle dra för länge i det kokheta vattnet för att få ett mildare te. Framför allt var det vid hosta och halsont man drack veronika-te.
Om vi säger så här - Jag föredrar tveklöst Earl Grey...

Ett vanligare namn på teveronikan i våra dagar är "mormors glasögon". Namnet kommer av att de båda långa, böjda ståndarna (uppenbarligen) påminde om bågarna på hennes glasögon.

Teveronikan blommar på försommaren och är absolut en av de vackraste blomstren i mitt tycke

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/337/teveronika

VäxtformFlerårig ört med jordstam.

Höjd10–35 cm. Stjälk vek, uppstigande, hårig (2 motsatta hårrader).

BlommaBlå–lila, hjullik krona med kort rör. Något zygomorf, ca. 10 mm bred. Foder 4-flikigt, glandelhårigt. 2 ståndare. Pistill uppbyggd av sammanväxta fruktblad, 2-talig. Blomställningen en klase som utgår ur bladvecken. Klasar vanligen i par.

Bladen Äggrunda med tvär bas, tandade, håriga både ovan och under. De lägsta bladen kortskaftade, övriga oskaftade. Bladen motsatta.

FruktenPlatt, hjärtlik kapsel.

VäxtplatsFriska ängar, vallar, skogsbeten, hyggen.

BlomningstidMaj–augusti.

Teveronikan har en krypande jordstam under förnan med vars hjälp den bildar bestånd. Adventivrötter växer ut från jordstammens leder. Blomman är kortlivad. Den öppnas på morgonen, fylld av nektar. Under dagens lopp ändrar den färg från blå till rödblå. I kronans svalg finns ett vitt område som fungerar som nektarguide för insekter och till vilken en mörk, radiär ådring visar vägen. På kvällen, den andra dagen, faller kronan bort.

Liksom artens namn säger, har teveronikas blad använts för att koka örtte.

Veronica filiformis - Trådveronika

BIOTOPER : Mänskligt störd/skapad mark. / Risk för invasivitet - Potentiellt hög risk - (PH) 4A,1

Svenska Botaniska Föreningen - https://svenskbotanik.se/wp-content/uploads/2021/11/vv-2021-4-veronikor.pdf

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/1901/tradgardsveronika

Växtform1-årig ört.

Höjd5–30 cm. Stjälken liggande-uppåtstigande, tunnhårig.

Blommakronan nästan radiärsymmetrisk, blå, den understa fliken vit, 8-12 mm bred, sambladig, 4-flikig, hjullik, kort kronpip. Fodret 4-flikigt, flikarna lansettlika, spetsiga, täcker knappt varandra, kanterna håriga, annars kala. 2 ståndare. Pistillen sambladig, 1 märke. Blommorna enskilt i bladvecken. Blomskaftet längre än stödbladen, nedåtlutande då frukten bildats.

BladMotsatta, med kort skaft. Bladskivan brett äggrund, ljusgrön, med grova tänder.

FruktMycket brett urnupen, rätt platt, nätådrad, glandelhårig kapsel, dubbelt så bred som lång.

VäxtplatsTrädgårdar, odlingslotter, gräsmattor, åkrar, skräpmark, hamnar, lastplatser.

BlomningJuni-september.

Jämfört med den liknande åkerveronikan (V. agrestis) har trädgårdsveronikan nästan dubbelt större krona, frökapsel och blad. Dessutom har trädgårdsveronikans frökapsel ett klart nätmönster då den torkat. Hos oss kan man också träffa på den späda trådveronikan (V. filiformis) som kryper längs marken och trivs på steniga platser. Dess blad är små och rundade eller njurformade, och blommorna blåvita liksom trädgårdsveronikans. Trådveronikan torde kräva pollen från ett annat exemplar för att fröna ska kunna utvecklas. Alla våra förekomster består antagligen av likadana kloner, så frökapslar utvecklas inte.

Veronica montana - Skogsveronika (NT)

EKOLOGI : Skogsveronikan är bunden till skogsmark. Den förekommer oftast i rena bokskogar men växer även i äldre blandädellövskogar med t ex alm, ask och bok. Arten är bunden till brunjordar med välutvecklade, vattenhållande men luftiga mullager. Markreaktionen är vanligtvis neutral till svagt sur (pH 5–7).

KÄNNETECKEN : Skogsveronikan är en relativt oansenlig, flerårig ört med 1–4 dm långa krypande och rotslående stjälkar, som mot toppen stiger uppåt. Stjälken är mjukhårig. De äggrunda, håriga och naggade bladen är skaftade. Blomklasarna, som utgår från bladvecken, är fåblommiga med ljust blålila blommor. Den blommar i maj-juni.

FÖREKOMST : Skogsveronikan förekommer främst i Skånes kalkområden (152 lokaler noterade under inventeringen). Arten finns utanför Skåne på ett par lokaler i sydligaste Halland och på Öland i Halltorps hage. Skogsveronikan uppträder på kalkhaltig mark i stora delar av Danmark men saknas i övriga nordiska länder. Den övriga utbredningen omfattar Mellan- och Sydeuropa samt enstaka förekomster i Nordafrika, Turkiet och centrala Ryssland.

HOT : Skogsveronikan är sällsynt, men dess fortbestånd kan för närvarande knappast sägas vara hotat. Eftersom flertalet av artens växtplatser är belägna i bokskog är det väsentligt att följa upp och utvärdera effekter av markberedningsåtgärder, som utförs i syfte att föryngra och på sikt bevara bokskogen. Skogsveronikan, som kräver relativt hög markfuktighet, missgynnas av kraftigt ändrade hydrologiska förhållanden. Överföring av lövskog till barrskog innebär att skogsveronikan inte längre kan fortlevna.

Veronica officinalis -Ärenpris

EKOLOGI : Ärenpris är en vanlig växt i torra och magra gräsmarker, på hällmarker och i brynmiljöer. Några följearter är fårsvingel Festuca ovina, gråfibbla Pilosella officinarum, kattfot Antennaria dioica och slåttergubbe Arnica montana.

Gynnas av hävd och ljus, missgynnas av igenväxning och näringspåverkan.

Karakteristisk art i Stagg-gräsmarker 6230, Trädklädd betesmark 9070. Vanlig även i Torra hedar 4030.

KÄNNETECKEN : Ärenpris är en lågvuxen, krypande, flerårig ört som blir 10–30 cm hög. Stjälken är grenig, uppstigande hårig runtom och rotslående. Den har ingen bladrosett. Stjälkbladen är motsatta, äggrunda, håriga och sågtandade, särskilt i yttre delen. Knoppen har glandelhåriga skaft och foder, kronan är blekt blå. Fruktställningen är brun och består av hjärtlika håriga kapslar i en gles axlik samling. Stiften sitter fortfarande kvar på kapslarna. Som vissen står fruktställningen kvar som vinterståndare.

Ärenprisens krypande stjälkar med vintergröna sågtandade äggrunda bladpar är bra kännetecken. Fruktställningen med små ”hjärtan” står kvar som vinterståndare.

FÖRVÄXLINGSRISK : Axveronika Veronica spicata – blad mer lansettlika och åtminstone de nedre tydligt skaftade. Blomställning tätare, axlik, blå.

Majveronika Veronica serpyllifolia – har mindre och rundare blad som nästan helt saknar tänder.

Teveronika Veronica chamaedrys – växer upprätt. Stjälken har två motsatta rader med hår. Oftast med två glesa blomklasar.

Ögontröster Euphrasia spp. – växer upprätt. De har mindre blad som är håriga, sågade och har en tydligare spets. Blomställningen är axlika klasar i stjälkens topp.

FÖREKOMST : Vanlig i större delen av landet utom i fjällen och norra Norrlands inland.

Veronica serpyllifolia - Majveronika

BIOTOPER : Friska gräsmarker, Fuktiga-blöta gräsmarker, Mänskligt störd/skapad mark, Öppna gräsmarker  Sötvattensstrand,, Vattendrag.

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/339/majveronika

Höjd5–20 cm. Stjälk upprätt-uppstigande, lappveronikas stjälk hårig.

BlommaKrona vit-ljusblå-blå, 6–8 mm bred (lappveronika 7–10 mm), rörformig med 4 flikar. Foder 4-flikigt. 2 ståndare. Pistill uppbyggd av sammanväxta fruktblad, 2-talig. Blommor i stödbladsvecken, blomställningen klaselik.

Bladen Äggrunda-smalt elliptiska, kortskaftade, kala eller håriga. Bladkanten helbräddad eller grunt tandad.

FruktenHjärtlik, platt och hårig kapsel.

VäxtplatsÅkrar, diken, stränder, våta stigar, vid källor, fuktiga ängar.

BlomningstidJuni–augusti.

Majveronikan är en lågvuxen, krypande, rotslående växt som spritts med människan. Den trivs bäst på fuktiga platser såsom diken, pölar, båtstränder och fuktiga stigar.

Veronica spicata - Axveronika  (NT)

EKOLOGI : Axveronika förekommer främst på torr, öppen, kalkhaltig gräsmark med låg vegetation. Den växer på torrbackar, hällmarker, hedar, åsar och åkerholmar men också på klippkrön och branter i sydläge (Edqvist & Karlsson 2007). Den har dålig skuggtolerans och är föga konkurrenskraftig men har bra torktolerans. I lämpliga miljöer hålls konkurrenter borta genom instabila jordförhållanden, bete eller slåtter. Marken består av steniga sand- och mojordar med basiska bergarter. Vanliga följearter i Sverige är bl.a. brudbröd Filipendula vulgaris, luddlosta Bromus hordeaceus och gulmåra Galium verum, vilka alla har hög betestolerans. Andra följearter är solvändor Helianthemum spp., fårsvingel Festuca ovina, bergskrabba Globularia vulgaris, backtimjan Thymus serpyllum och brudbröd Filipendula vulgaris. Axveronika har dålig distansspridning då reproduktionen huvudsakligen är vegetativ. Snabb kolonisation genom fröspridning sker endast när regelbundna, exponerade jordfläckar finns tillgängliga (Wilson m.fl. 2000).

Typisk art i Kalkgräsmarker 6210. Karakteristisk art i Enbuskmarker 5130. Vanlig även i Basiska berghällar 6110, Sandstäpp 6120, Alvar 6280, Karsthällmarker 8240. Positiv signalart inom Ängs- och betesmarksinventeringen. Positiv indikator inom NILS, Nationella Inventeringar av Landskapet i Sverige. Kalkgynnad, 1 poäng i söder och 0 poäng i norr enligt NILS lista över rikmarksarter.

KÄNNETECKEN : Axveronika är en flerårig ört som blir 10–40 cm hög. Stjälken är upprätt till uppstigande, ogrenad, gråluden, ibland kal och har bladen nästan motsatt placerade. Bladen är håriga, lansettlika, 2–5 cm långa, kortskaftade, naggade och mot spetsen helbräddade. Blommorna är axlikt ställda, blåvioletta, 4–8 mm breda, med trubbiga foderflikar och 1 mm långa skaft. Kapseln är 3 mm lång, klotrund och glandelhårig. Axveronika blommar i juli–augusti.

FÖRVÄXLINGSRISK : 

Ärenpris Veronica officinalis – är krypande och har äggrunda, håriga, nästan oskaftade blad. Blomställningen är ett glesare, kortare ax.

Strandveronika Veronica longifolia – är mer högrest, 30–90 cm. Har långa lansettlika blad, vasst dubbelsågade. Blomställningen är långsmal med blekblå blommor. Stjälken är nästan kal. Hällveronika, hybrid mellan strand- och axveronika, påminner mest om strandveronika men växer torrt.

Nysört Achillea ptarmica – växer fuktigt med upprätta stjälkar som nedtill är kala. Med strödda blad som är fint sågade med framåtriktade tänder.

FÖREKOMST : Axveronika är vanlig på Öland och Gotland. Den är mindre allmän i södra och östra Sverige norrut till Uppland där den har sin svenska nordgräns. I Danmark är arten ganska vanlig och bedöms som Nära hotad (NT) (Wind 2019). Den har isolerade förekomster i Finland och Norge. I Norge bedöms den som Sårbar (VU) (Henriksen & Hilmo 2015). Arten är mångformig och förekommer i större delen av centrala Europa och västra Asien. Av de fem underarter som finns i Europa förekommer naturligt endast vanlig axveronika, subsp. spicata, i Sverige (Hultén & Fries 1986).

HOT : De största hoten mot axveronika är igenväxning av torra gräsmarker och konkurrens från storvuxna arter samt minskat betestryck (Wilson m.fl. 2000). Även gödsling och alltför hårt bete bidrar till hotbilden (Edqvist & Karlsson 2007).

ÖVRIGT : Axveronika säljs som prydnadsväxt med blomfärg från mörkblå till vit och kan ibland påträffas förvildad vid ödetorp, grusplaner och vägkanter (Edqvist & Karlsson 2007). Te gjort på axveronika och andra arter i släktet Veronica används traditionellt som slemlösande medicin mot hosta och halsont då arterna har cytotoxiska och antiinflammatoriska egenskaper. Extrakt från blommor och stam har förutom antimikrobiell aktivitet också uppvisat effekt mot dermatofyter (hudsvampinfektioner; Salehi m.fl. 2019).

Vicia cracca - Kråkvicker

BIOTOPER : Friska gräsmarkerMänskligt störd/skapad markÖppna gräsmarkerFuktiga-blöta gräsmarkerHavsstrand

Torra gräsmarker.

Wikipedia : https://sv.wikipedia.org/wiki/Kr%C3%A5kvicker

Kråkvicker, tranärt eller fågelvicker (Vicia cracca) är en art i familjen ärtväxter som förekommer naturligt i stora delar av Eurasien, i Sverige är den vanlig överallt utom i fjälltrakterna. Arten har tidigare odlats som foderväxt i Sverige. Blomningstiden är från juli till augusti.

Karaktärsdrag : Kråkvicker kan lätt förväxlas med häckvicker (V. sepium) om man inte har både arterna framför sig samtidigt. Skillnaden är att kråkvicker har fler och tätare blommor samt även fler och tätare blad. Bladens färg är också något mer åt det blågröna hållet hos kråkvicker. Andra arter den kan förväxlas med är luddvicker (V. villosa) och luktvicker (V. tenuifolia), skillnaden är att dessa vanligtvis är större och grövre än kråkvicker.

Underarter : Kråkvicker är en mångformig art och två underarter kan urskiljas: - subsp. cracca - subsp. incana

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/469/krakvicker

Höjd20–100 cm.

BlommaBlå eller violett, zygomorf. Fjärilslik krona med fem kronblad. Krona uppbyggd av segel och vingar samt köl som är starkt uppböjd. Tio ståndare. Pistill entalig. Blomställning en långskaftad, tät, 10–30-blommig klase.

BladenParbladiga, 6–12 par småblad med klänge. Småblad smalt äggrunda – linjära med uddspets. Stipler tvåflikiga.

FruktenPlatt, kal skida.

Växtplats Ängar, renar, stränder, örtrika skogar.

BlomningstidJuni-augusti.

Den fleråriga kråkvickern är giftig. Dess veka stammar kan vara nästan en meter långa, kantiga, förgrenade och klättrande. Nära markytan växer utlöpare vars birötter kan sträcka sig djupt ner i marken (30 cm). Detta förklarar varför kråkvickern är så framgångsrik på de mest olika jordmåner.

Vicia lathyroides -Vårvicker

BIOTOPER : Mänskligt störd/skapad mark, Torra gräsmarker, Öppna gräsmarker.

Wikipedia - https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A5rvicker

Vårvicker (Vicia lathyroides) är en växtart i familjen ärtväxter som förekommer naturligt från Europa till Irak och nordvästra Afrika.

Finlands Artdatacenter - https://laji.fi/sv/taxon/MX.38988

LivsformEttårig örtartad växt som klänger på andra växter.

Storlek5–20 cm hög.

StamStjälk liggande–uppstigande, rikligt förgrenad, kantig, hårig.

BladBlad strödda, skaftade, parbladiga. Stipler helbräddade. Blad med 2–4 par småblad, klänge enkelt eller saknas. Småblad smala, helbräddade, trubbiga och uddspetsiga.

BlommaBlommor ensamma i bladvecken, tvåkönade. Foder sambladigt, 5-bladigt. Krona zygomorf, fjärilslik: överst ett segel, vingar åt sidorna och de två nedersta kronbladen bildar kölen. Krona 5–8 mm, ljust violett. 10 ståndare: ståndarsträngar hopvuxna vid basen, omger pistillen. Pistillen med ett märke.

Frukt och fröBalja 15–30 mm lång, uddspetsad, kal, brun–svart. 6–12 frön.

Vicia sativa - Åkervicker
BIOTOPER : Mänskligt störd/skapad mark, Torra gräsmarker, Åkermark, Friska gräsmarker, Öppna gräsmarker.
Notering : Hittar ingen info om Åkervicker men det verkar somom det rör sig om tre formkretsar, jag får ingen ordning på det. I den flora jag tittar i nämns inte ​
Åkervicker - V. sativa utan bara de nedan nämnda vartianterna? Artfakta anger nedan arter som underarter till Åkervicker - V. sativa
Fodervicker - V. sativa ssp sativa, Stor sommarvicker V. ssp segitalis, Liten sommarvicker - V. ssp nigra 

Vicia sativa subsp. sativa - Fodervicker

BIOTOPER : Mänskligt störd/skapad markÅkermark.

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/1903/fodervicker

​VäxtformEttårig ört.

Höjd15–70 cm. Stjälken är liggande-uppåtstigande-upprätt, behårad.

BlommaZygomorf, blåröd-röd, 10-30 mm lång, fjärilliknande (5 kronblad, det översta segel, vingar på sidorna och en köl bildad av två kronblad nertill). Fodret 5-flikigt. 10 ståndare, ståndarsträngarna sammanvuxna vid basen. Pistillen 1-bladig med 1 märke. Blomställningen en klase med 1-2 blommor, utan skaft.

Blad Strödda, med kort skaft-saknar skaft, med stipler. Bladskivan parbladig med 1-7 bladpar och klänge. Småbladen omvänt äggrunda-lansettlika-linjära, uddspetsade, ibland urnupna, helbräddade. Stiplerna tandade med mörka fläckar.

Frukt 25–70 mm lång, behårad-kal, gulbrun-svart balja, ibland åtsnörd mellan fröna.

VäxtplatsÅkrar, trädesmark, skräpmark, dikeskanter, vägrenar, gårdar, hamnar, bangårdar. Även foder- och gröngödselväxt.

BlomningJuni-augusti.

Vickersläktets moderna vetenskapliga namn Vicia har använts om dessa växter redan under antiken. Den äldsta dokumentationen finns i romaren Marcus Varros lantbrukslärobok, där namnet tydligen användes om just fodervicker. Namnet kan härledas till det latinska verbet vincere, ‘vrida sig’, vilket syftar på bladens vridna klängen med vars hjälp fodevicker klättrar upp längs andra växter, något som är typiskt för släktet. Fodervicker kom i tidena till oss från Sydeuropa för att användas som vinterfoder för kor, och arten spred sig sedan ut i naturen, till trädesåkrar och områden kring tröskhus och kvarnar. Liksom många andra gamla odlingsväxter går det inte att med säkerhet säga något om fodervickers ursprung, men man tror att arten hör hemma i medelhavsländerna. Vicker sprider sig genom att utnyttja både djur och människor: fröna har hårt skal så de klarar sig bra i växtätarnas matsmältningskanaler och kan där vänta på att föras till nya växtplatser, ibland långt borta från den ursprungliga. Dessutom har fodervicker sina allierade också bland de minsta djuren. Om man tittar närmare på växtens stipler kan man urskilja små svarta prickar. De är nektarier, och den söta vätska de producerar lockar till sig myror. Myrorna i sin tur försvarar växten mot skadeinsekter och kanske också större växtätare. Som belöning får de nektar.

Viola canina - Ängsviol

EKOLOGI : Ängsviol är en av de vanligare ängs- och betesmarksväxterna. Äkta ängsviol växer främst i torrare marker. Norrlandsviol växer gärna fuktigare. Några följearter är fårsvingel Festuca ovina, bergssyra Rumex acetosella och knägräs Danthonia decumbens.

Gynnas av hävd och störning, missgynnas av igenväxning.

Typisk art i Stagg-gräsmarker 6230. Karakteristisk art i Grå dyner 2130. Vanlig även i Torra hedar 4030, Silikatgräsmarker 6270, Trädklädd betesmark 9070.

KÄNNETECKEN : Ängsviol är en flerårig, lågvuxen ört som blir 5–20 cm hög. Stjälken är liggande–uppstigande och grenig vid basen. Den har ingen bladrosett. Stjälkbladen är avlångt hjärtlika och mörkgröna. Knoppen har en vitaktig, rundad sporre. Fruktställningen består av en tredelad kapsel i stjälkens topp

Hos äkta ängsviol subsp. canina är stiplerna kortare än halva bladskaftet. Hos norrlandsviol subsp. montana är bladen spetsigare och smalare, mer än 2 gånger längre än breda, och stiplerna är längre än halva bladskaftet.

FÖRVÄXLINGSRISK : Andra violer Viola spp. – har annorlunda bladformer, antingen mer rundat hjärtlika eller mer avlånga. Förekommer i andra miljöer som skogsmark eller kalkpåverkade miljöer.

FÖREKOMST : Vanlig i Götaland, Svealand och längs Norrlandskusten.

Viola riviniana - Skogsviol

BIOTOPER : Löv-/barrblandskog, Lövskog, Triviallövskog, Ädellövskog.

Wikipedia - https://sv.wikipedia.org/wiki/Skogsviol

Skogsviol (Viola riviniana) är en art i familjen violväxter som förekommer naturligt i Europa och nordvästra Afrika. Den har hjärtformade blad och blåvioletta blommor med gulvit sporre.

Etymologi : Skogsviolen har fått sitt artepitet, riviniana, efter Augustus Quirinus Rivinus, en tysk läkare och botaniker som levde 1652-1723. Benämningen skogsviol förekommer i litteratur sedan 1893.

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/340/skogsviol

VäxtformFlerårig ört.

Höjd5–25 cm. Stjälk upprätt, förgrenad, kal (utom var. villosa).

BlommaNågot zygomorf, 1,4–2,5 cm, nickande, med sporre och 5 kronblad. Kronblad överlappande, breda, blå med vit bas. Sporre kort, tjock, ofta uppåtböjd, ljusare än resten av kronan. 5 ståndare. Pistill uppbyggd av sammanväxta fruktblad, 3-talig. Långskaftade blommor ensamma.

BladenRosettblad långskaftade, övre mellanblad kortskaftade. Bladskivor brett hjärtlika-nästan njurlika, naggade. Stipler linjärt elliptiska med utdragen spets och tätt fransiga.

FruktenKapsel som öppnas i tre flikar.

VäxtplatsFriska skogar, lundar, lövängar, friska ängar.

Blomningstid Maj-juni.

Det finns sammanlagt omkring 400 violarter. De växer huvudsakligen i de svala och tempererade klimatområdena samt i tropikernas bergstrakter. De flesta violer sprids av myror.

Skogsviolen hittas främst i lundar och lundartade moskogar. Dessutom kan man påträffa den på ängar där den förekommer i en småvuxen form. Dess bladskiva blir inte över 4 cm bred till skillnad från underviolen (V. mirabilis) som växer på liknande växtplatser.

Viola tricolor - Styvmorsviol

BIOTOPER : Blottad markHavsstrandMänskligt störd/skapad markTorra gräsmarkerÖppna gräsmarkerÅkermark.

Svenska Botaniska Föreningen - https://svenskbotanik.se/styvmorsviol/

NATIONALBLOMMA : Styvmorsviol - 2021-01-27

Styvmorsviol finns i hela landet, men är vanlig bara i Syd- och Mellansverige. Den är vanlig i iskärgården runt hela Sveriges kust, där den är en karakteristisk färgklick under blomningen. Styvmorsviolen växer oftast på berg och torra backar, förekommer även tillfälligt i trädesåkrar och andra torrare störda miljöer.

Styvmorsviol är oftast ettårig och blommar från april till oktober, men har sin bästa blomning i maj-juni. Blommorna sitter på skaft från stjälkarna och har fyra mer eller mindre uppåtriktade och ett nedåtriktat kronblad. Blommorna är vanligen flerfärgade men det förekommer också enfärgade blommor i färger från vitt till violett.

Artnamnet tricolor kommer av latinets tres (tre) och color (färg, kulör), namnet betyder trefärgad och syftar på blomman.

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/1140/styvmorsviol

Växtform1- eller 2-årig ört.

Höjd 8–25 cm. Stjälk upprätt, förgrenad, kal.

BlommaNågot zygomorf, nickande, vanligen flerfärgad (violett, gul och vit). Någon av färgerna kan vara svag eller saknas helt. 5 kronblad, 4 uppåtriktade, 1 nedåtriktat med sporre, som är längre än foderutskotten. Foder 5-bladigt. 5 ståndare. 3-talig pistill uppbyggd av sammanväxta fruktblad.

Bladen Ganska kortskaftade. Bladskivor äggrunda-smalt elliptiska, naggade. Stipler parflika med lansettlik ändflik.

FruktenKapsel som öppnas i tre flikar.

VäxtplatsHällmarkslavmattor och – torrängar, klippbranter i lundar, ängssluttningar, renar, åkrar.

BlomningstidMaj–september.

Styvmorsviolen är en ettårig eller 2-årig art som hör till det stora Viola-släktet. 

Styvmorsviolens stora stipler kan misstas för blad. Stiplerna är parflikiga och ändfliken är större än basalflikarna. Blommans form och färg har gett upphov till ett talesätt som gett artens dess svenska namn: Bredvid styvmoderns feta bak (de två översta kronbladen) sitter hennes egna två barn (de mellersta kronbladen) medan styvbarnet (det lägsta kronbladet) får sitta ensam.

Styvmorsviolens kronblad är längre än foderbladen vilket skiljer den från åkerviolen (V. arvensis) hos vilken kronbladen är lika långa eller kortare än foderbladen.

Viscaria vulgaris - Tjärblomster

EKOLOGI : Tjärblomster förekommer på torrbackar och andra sandiga/grusiga miljöer som vägkanter eller äldre täkter. Den gynnas främst av bete som hävdform. Några följearter är violer Viola spp., mandelblomma Saxifraga granulata samt små förgätmigejer såsom backförgätmigej Myosotis ramosissima, vårförgätmigej Myosotis stricta och brokförgätmigej Myosotis discolor.

Gynnas av hävd och småskalig störning, missgynnas av igenväxning.

Typisk art i Hällmarkstorräng 8230. Karakteristisk art i Silikatgräsmarker 6270. Vanlig även i Torra hedar 4030. Positiv indikator inom NILS, Nationella Inventeringar av Landskapet i Sverige.

KÄNNETECKEN : Tjärblomster är en flerårig ört med glesa bladrosetter som blir 25–60 cm hög. Stjälken är upprätt, ogrenig och kal med 1–3 bladpar. Nedanför bladfästena är stjälken klibbig och tjärfärgad. Rosettbladen är 3–7 cm, oskaftade, långsmalt lansettlika, spetsiga och bredast ovan mitten. Stjälkbladen är motsatta, smalt lansettlika, spetsiga och håriga vid bladbasen. Knoppen är omvänt äggrund och mörkt violett. Fruktställningen består av ett dubbelt knippe med korta skaft, ibland är skaften så korta att blomställningen ser axlik ut. Som vissen kan den stå kvar som vinterståndare med blekt bruna frukter.

En flerårig ört som bäst känns igen på stjälkens svartbruna klibbiga ”tjärfläckar” nedanför bladparen. Bladkanten är violettfärgad. Även helt gröna former förekommer och då blir tjärfläckarna otydligare. Frukten är en femrummig kapsel.

FÖRVÄXLINGSRISK : Rödblära Silene dioica – är oftast mer högvuxen med bredare, långskaftade rosettblad och äggrunda stjälkblad. Stjälken är mjukhårig.

Fjällnejlika Viscaria alpina – är mer lågvuxen och har en tätare bladrosett. Stjälken är kal. Den har en mer huvudlik blomställning.

Gökblomster Lychnis flos-cuculi – har mer tunglika rosettblad och bredare stjälkblad. Stjälken är hårig och blomställningen har längre grenar.

FÖREKOMST : Vanlig i Götaland, Svealand och södra Norrlandskusten. Enstaka förekomster längs övriga delar av Norrlandskusten.

bottom of page