top of page

Som tredje generationen trädgårdsanläggare och som naturintresserad så vore det kanske konstigt att inte ha en
sida med blommor och dess fröställningar.
Jag är långt från en botaniker men när jag ändå är därute och är intresserad av det mesta så vore det synd på alla bilder jag tagit på kärlväxter att inte göra något med dem. Nu saknas det en hel del bilder på de arter jag träffat på men det ska det nog bli ändring på vad det lider. Så blir det såklart fler arter också vart efter jag stöter på dem.

På den är sidan blir det alla kärlväxter jag hittat och med information från i huvudsak från SLU - Artfakta om inte annat anges.

De är inte indelade i någon annan ordning än alfabetisk efter de vetenskapliga namnen. Börjar med de på A nedan.

Sidan är även indelad i några sektioner som örter, gräs - havlgräs, bräkenväxter, lummer, ljungväxter, buskar, träd
och alger - tång.

Kärlväxter – basen för allt landliv

SENAST ÄNDRAD: 2024-07-16.

Det är svårt att föreställa sig vår planet utan kärlväxter. De flesta landlevande djur och svampar är direkt eller indirekt beroende av dem, däribland vi människor. Arterna varierar i storlek och kan i Sverige vara allt från tiotals kubikmeter stora eller över 40 meter höga träd som t.ex. ekar och tallar, ned till den lilla dvärgandmaten vars bladskiva bara är en kubikmillimeter.

Kärlväxter ger föda, boplatser eller fungerar som substrat åt de flesta andra landlevande organismer. Klorofyll är det ämne som ger växter deras gröna färg. Ämnet spelar en avgörande roll i fotosyntesen, det vill säga växternas omvandling av koldioxid, vatten och energi till kolhydrater och syrgas - en förutsättning för det mesta av livet på jorden. Men de är förstås också intressanta för sin egen skull och en källa till sinnlig glädje!

Kärlväxter utgör mer än 300 000 arter på jorden och innefattar fröväxter och kärlkryptogamer. Fröväxter omfattar alla blom- och barrväxter medan kärlkryptogamer inkluderar ormbunks-, fräken- och lummerväxter.

Omkring 4 550 arter är påträffade i vilt tillstånd i Sverige varav 2 140 arter bedöms vara bofasta. Av dessa är 1 600 (varav 1 450 spontana) bedömbara i rödlistearbetet eftersom övriga arter har förts in i landet med människans hjälp och etablerats efter år 1800. Därtill kommer 360 underarter och varieteter samt närmare 1 800 inhemska apomiktiska småarter av hökfibblor, maskrosor, björnbär och daggkåpor.

Kärlväxter finns nästan överallt. För drygt hälften (50,4%) av de svenska arterna är odlingslandskapet en viktig landskapstyp, följt av urbana miljöer (19,5%) våtmarker (19,4%), skog (18%), fjäll (14%), havsstränder (11%) och sötvatten (9%), medan slutligen endast nio arter (0,6%) förekommer regelbundet i det salta havet.

Örter, Ja det är väl det som det handlar om. Jag använder Torbjörn Tylers definition

: En ört är en växt som saknar förvedade ovanjordiska delar. Om man gör tvärsnitt av en stam skall man kunna se om den har ett lager med förvedade (lignifierade) celler. I vårt klimat innebär det i praktiken att om växten inte är förvedad (d.v.s. är en ört), så vissnar den ned helt under vintern och på våren kommer nya skott från markytan, medan vedväxter skjuter nya skott från ovanjordiska stammar som övervintrat.

Arter 32

Achillea millefolium - Röllika

BIOTOPER : Friska gräsmarker, Havsstrand, Mänskligt störd/skapad mark, Torra gräsmarker, Öppna gräsmarker,

Trädbärande gräsmark

NatureGate : https://luontoportti.com/sv/t/16/rolleka

Den fleråriga röllekan är en kryddoftande korgblommig växt. Holkfjällen som omger korgen är i några rader. De är håriga, hinn-, grönaktigt- eller beigekantade. Röllekan har i Finland använts som prydnads- och läkeväxt, vid ölbryggning och som te. Redan för 4000 år sedan kände man i Kina till den som en värdefull läkeört mot kramper, vid sårbehandling och mot infektioner. Växten innehåller eteriska oljor och ett bitterämne, akillein.

Röllekan sprider sig till näromgivningen med hjälp av utlöpare som senare vänder sig uppåt och utvecklas till blommande skott. En del av fröna sprider sig först på vintern och transporteras av vinden på snön. Sett ur ett mellaneuropeiskt perspektiv är Achillea millefolium en ganska mångrasig (många närstående arter som bildar en grupp).

Vid sidan av nominatunderarten (ssp. millefolium) även Achillea millefolium subsp. sudetica - Fjällröllika. 

Växtform : Flerårig ört.

Höjd : 20–70 cm.

Blomma : Radiärsymmetrisk, under 5 mm bred korgblomställning bestående av 4–6 strålblommor och ca. 20 diskblommor och skyddad av holkfjäll. Foder saknas. Strålblommor enkönade honblommor. Krona vit eller ibland rosa-purpurröd, sambladig, tunglik, nästan rund, i spetsen svagt tvåtandad. Diskblommor tvåkönade och med fjäll vid basen. Krona vit, rörformig, 5-flikig. Pistill uppbyggd av två fruktblad. Ett stift och två märken. Fem ståndare. Ståndarknappar sammanväxta till ett rör runt stiftet.

Bladen : Vanligen oskaftade, 2 eller 3 ggr. parflikiga-parbladiga, glest långhåriga. Över 15 par flikar av första ordningen. Alla flikar (småblad) lika stora, åt olika håll utstående, spetsade. Blad strödda.

Frukten : Slät, smal- och tjockvingad nöt.

Växtplats : Ängar, renar, gårdar, åkrar, ruderatmarker.

Blomningstid : Juli–september(–oktober).

​

Wikipedia : https://sv.wikipedia.org/wiki/R%C3%B6llika

​Röllika eller rölleka, Achillea millefolium (ibland felstavat Achillaea), är en art av korgblommiga växter.

Beskrivning : Hos röllikesläktets två nordiska arter, rölleka, Achillea millefolium L. och nysört, även kallad vitpytta, Achillea ptarmica L. har både mitt- och kantblommorna vit blomkrona, hos röllikan ibland rödlätt. Korgarna är ganska små, men åtminstone hos röllikan så talrika att de tätt förenade blir till en jämntoppad samling i sammansatt kvast.

Anmärkningsvärt är kantblommornas ringa antal, ungefär fem stycken, och deras korta, breda form. I holken mellan blommorna finns ganska stora blomstödblad (jämför med släktet Anthemis), som har en svartbrun kant på samma sätt som holkfjällen. När frukterna mognar, växer blomfästet på längden, och de inre fjällen når över de yttre, och korgen får en gråbrun färg som gör att den påminner om en liten kotte. Fröna är aerodynamiskt formade så att de skall få ett större spridningsområde (flyger med vinden).

Röllika blommar hela sommaren och långt in på hösten, men ger ingen nektar. Pollineras ändå av insekter, som besöker blomman för frömjölets skull.

Förtorkade står stjälkar kvar hela vintern på samma sätt som för många andra korgväxter.

Underarter : Det finns några underarter till röllika:

  • Fjällröllika (= Luddrölleka = Nordlig rölleka), Achillea millefolium ssp. sudetica (Opiz) E.Weiss

  • Plymröllika, Achillea millefolium ssp. lanulosa (Nutt.) Piper

  • Vanlig röllika, Achillea ssp. millefolium

  • Achillea occidentalis ssp. lanulosa Raf.

Habitat : Mycket vanlig i hela Sverige. I Norge går röllika på Hardangervidda upp till 1 400 m ö h. Introducerad art i Australien.

Biotop : Torra gräsmarker.

Medicinsk användning :  Röllekaolja. Röllikan har en stark kryddlukt eftersom den innehåller en flyktig blåfärgad olja och bitterämnet achillein. Avkok på röllikan användes inom folkmedicinen som ett läkemedel mot diarré, smärtstillande, mot reumatism och som abortframkallande medel.

Örten är också en av de mest använda inom naturläkekonsten mot näsblödningar, antingen som örtte eller som homeopatiskt läkemedel. Den används också mot andra blödningssymptom, t ex hemorrojder, riklig menstruation eller blod i urinen. Använd växtdel är ovanjordsdelar med eller utan blommor.

Om ungefär 5 cm röllekarot läggs där man har tandvärk, kommer smärtan att dämpas.

Röllika anges även vara bra för att läka sår. Den av G. E. Klemming utgivna "Handskrift ", som är en översättning av Christiern Pedersens En nøttelig Legebog ffaar ffattige och Rige, tryckt i Malmö 1533, anger: Stöt Rölika sma, med swdyt flesk, oc läg oppo saarit, hon helar wel.

Röllika har ingått i den svenska farmakopén under diverse namn: Flores millefoli, Flos millefolii, Millefolium

Millefolii flores, Millefolii flos

Under Andra världskriget uppmuntrade Medicinalstyrelsen allmänheten att samla in och torka röllika och leverera till apoteken.

Etymologi : Släktnamnet Achillae syftar på Akilles, som under belägringen av Troja lär ha behandlat sina och vännernas sår med röllika . Auktorn L. har alltså inspirerats av röllikas läkande egenskaper.. Millefolium betyder med tusen blad och syftar på de finflikiga bladen.

Röllika är ursprungligen det danska namnet på örten – via sydsvenska dialekter har det fått allmänsvensk spridning.

"Handskrift " från början av 1500-talet, vars text baserats på Liber Herbarium anger: ”millefolium ær nese græs wpa swensko ok rølika wppo dansko”

Namnförbistring : I början av 1800-talet var det svenska namnet Millefolie, efter det latinska.

Dialektalt har röllika benämnts backhumla, vilket ska skiljas från backhumle, som är ett alternativt namn för brunört.

Backhumla kan även avse en insekt.

Adoxa moschatellina - Desmeknopp (NT)
EKOLOGI : Desmeknopp förekommer på skuggiga till halvskuggiga lokaler med mullrik jord. Den växer i lövskogar med fuktig, näringsrik mark, oftast i ädellövskog, men även i al- och granskog, i skogsbryn och igenväxande hagar. En för desmeknopp mycket karakteristisk miljö är plana eller svagt sluttande, mulltäckta berghällar och bergsskrevor i ädellövskog och ekbackar. Den kan även påträffas i gamla parkområden, ofta i kantzoner i skydd av större buskar och lövträd. Desmeknopp blommar tidigt, ibland redan i april, och vissnar ner helt till sommaren. Blommorna är nektarproducerande och pollineras av flugor och myror.
KÄNNETECKEN : Desmeknopp är en liten, kal och spröd flerårig ört. Den har en tunn, krypande jordstam, vilket gör att växten breder ut sig och blir beståndsbildande. På jordstammen bildas lökliknande strukturer som utgör växtens övervintringsorgan. De blommande skotten blir högst 1 dm höga och har vid sin bas 1-3 blad som är två gånger trefingrade, och på stjälken två motsatta blad. Blomställningen är ett litet fyrkantigt huvud med 5 blommor, en toppblomma och fyra korsvis ställda sidoblommor. Toppblomman är fyrtalig, medan de fyra sidoblommorna är femtaliga. Blommorna är gulgröna med nedtill sammanvuxna, ovala kronblad och 8 respektive 10 ståndare. Frukten är en stenfrukt med fyra eller fem stenar, den är rund och grönaktig. Hela växten är svagt myskluktande. I blommande stadium kan desmeknopp inte förväxlas med någon annan art i den svenska floran, men bladen liknar något dem hos nunneörtar och vitsippa.
FÖREKOMST : Desmeknopp finns i större delen av Europa, söderut till södra Frankrike och södra Italien, i de nordiska länderna i Danmark, sydöstra Norge och sällsynt i sydöstra Finland. I Sverige har den en sydlig utbredning och förekommer norrut till Medelpad och Jämtland och som etablerad inkomling norrut till Västerbotten. HOT : Skogsavverkning på lokaler med förekomst av desmeknopp missgynnar eller utplånar arten. Den påtagliga ökningen av kvävegynnade växter i lövskogsbestånd, t.ex. brännässla och kers, minskar desmeknoppens livsförutsättningar genom att den konkurreras ut. Även ändrad hydrologi, så att marken torkar ut, är ett hot mot desmeknoppen

Aegopodium podagraria - Kirskål
BIOTOPER : Friska gräsmarker, Fuktiga-blöta gräsmarker, LövskogMänskligt störd/skapad mark, Ädellövskog, Öppna gräsmarker

Trädbärande gräsmark.

NatureGate :  https://editor.wix.com/html/editor/web/renderer/edit/eb4a5afd-9931-4d66-8abe-da0a32f21514?metaSiteId=d4ae9113-7c80-4264-a54f-4d3f02ea7a09

Kirskålen är en flerårig växt som växer i lundar men gynnas även av mänsklig verksamhet. Kirskålen är bekant för varje trädgårdsodlare, eftersom dess jordstammar som förgrenar sig över ett stort område gör den till ett besvärligt ogräs. Man kan emellertid också utnyttja kirskål som föda. Unga blad kan användas som salladsingrediens. Kirskålens blomställning saknar svepen.

Växtform : Flerårig ört.

Höjd : 30–100 cm. Stjälk kal, fårad.

Blomma : Radiärsymmetrisk (yttre blommor ofta zygomorfa), ca. 4 mm bred. Vit, sällan rödaktig krona med 5 kronblad som är urnupna i spetsen och har en snibb som är innåtriktad. Foder mycket litet. 5 ståndare. Pistill uppbyggd av sammanväxta fruktblad, 2-taligmed 2 stift. Blomställningen en sammansatt flock. Småflockar 10-20 st. Både allmänt och enskilt svepe saknas.

Bladen : Kala eller håriga. Lågblad långskaftade med trekantiga, 3 gånger 3-fingrade bladskivor. Småbladen 4–8 cm långa, smalt ovala-äggrunda, spetsiga, sågade ibland flikiga. Mellanblad 3-fingrade.

Frukten : Äggformad, från sidorna tillplattad och med smala åsar, 3–4 mm lång klyvfrukt med 2 delfrukter.

Växtplats : Lundar, bäckdalar, åkerrenar, betesmarker, trädgårdar.

Blomningstid : Juni–augusti.

Aethusa cynapium - Vildpersilja

BIOTOPER : Friska gräsmarker, Mänskligt störd/skapad mark, Öppna gräsmarker, Buskmark, Åkermark

NatureGate : https://luontoportti.com/sv/t/1825/vildpersilja

Vildpersiljan förväxlas lätt med persilja (Petroselinum crispum). Arten är förvillande lik sin ätliga släkting, men dödligt giftig. I Mellaneuropa förekommer fall av förgiftning då och då, eftersom vildpersilja där är ett vanligt förekommande ogräs som kan hamna bland andra, ätliga örter. Också de som samlar vilda grönsaker bör känna till växten, trots att den form av persilja som odlas hos oss har krusiga blad, vilket gör det svårare att ta miste. Dessutom avger vildpersiljans blad inte samma kryddoft utan en obehaglig, något lökaktig lukt.

Vildpersiljan är den enda arten i sitt släkte, men uppvisar stor variation och arten har indelats i ett antal underarter, varianter och former. Artens främsta kännetecken är den grupp med tre högblad som hänger från varje sidoflock i den flata blomställningen. Den i regel ettåriga vildpersiljan börjar blomma i juli, och fortsätter till senhösten. Den döda växten och dess frukter hålls länge upprätt under vintern. Det är sällsynt att vildpersiljan blir tvåårig, men i så fall övervintrar den som en grön bladrosett.

I vildpersiljan finns giftiga alkaloider. Det räcker med att äta bara litet av den för att det skall förorsaka en svår förgiftning, och en större mängd kan leda till döden. Giftet inverkar på såväl matsmältningskanalen som nervsystemet; till symptomen hör magont och uppkastningar, samt att benen och till slut hela kroppen blir kalla och förlorar känseln.

Växtform : 1- eller 2-årig ört. Huvudroten upprätt, ljus, rätt smal.

Höjd : 10-150 cm. Skaftet fögrenat, cylindriskt, grenarna med blomställning kantiga, ibland med smala vingar, slät, hårlös, ofta blåröd vid roten, ihålig, mellanväggar vid lederna.

Blomma : Kronan radiärsymmetrisk, vit, under 5 mm bred (strålblommorna något zygomorfa och större); kronblad 5, urnupna i spetsen, spetsen inåtvriden. Foder saknas. Ståndare 5. Pistillen uppbyggd av 2 fruktblad, 2-talig, 2 vid basen sammanväxta stift. Blomställningen sammansatt flock, 10-20 sidoflockar. Huvudflocken saknar högblad, sidoflockarnas högblad 3-4-bladiga, högbladen riktade snett nedåt, linjära, smala med vass spets.

Bladen : Strödda, med skaft, skaftet rännformat. Skivan glansig, triangulär, 2-3 gånger parbladig, småbladen flikiga.

Frukten : Äggformad, avlång, tillplattad på baksidan, 2-delad, 3-4 mm lång klyvfrukt försedd med tjocka åsar och en avlång hårpensel.

Växtplats : Vägrenar, jordhögar, skräpmark, trädgårdar, rabatter, trädgårdsland.

Blomningstid : Juli-augusti.

​

Wikipedia : https://sv.wikipedia.org/wiki/Vildpersilja

Vildpersilja (Aethusa cynapium) är en ett- till tvåårig växt som tillhör familjen flockblommiga växter.

Beskrivning : Vildpersilja blir 5–100 centimeter hög och blommar i juli till september med vita, ibland rosatonade, blommor. Stjälken är kal, slät, dock ibland taggig, ofta violett nertill. Bladen är flikiga och glänsande. Roten är en svag pålrot. Växten luktar obehagligt. Blommorna sitter i sammansatta flockar. Befruktningen sker till största delen genom att vinden sprider pollen, men insekter hjälper också till.

Frukten är 3–4 millimeter tjock och avlång, med fem tydliga åsar och fyra djupa fåror däremellan.

Förväxlingsrisk : Vildpersilja kan påminna lite om en spenslig hundloka och skiljs lättast från den på tre nedåtriktade, stora svepen.

Giftighet : Hela växten är mycket giftig, särskilt fröna. Förtäring medför kraftigt illamående, kräkning, diarré, stark salivavsöndring, muskelryckningar, smärta i buken och muskler, svårighet att röra på armarna och benen, sluddrande tal, dvala. Många av följderna liknar dem hos epilepsi. Förgiftningar behandlas med magpumpning och därefter dryck. Aktiva ämnen är olika alkaloider, t.ex. koniin och sinapin, C16H24NO5. Dödsfall har inträffat efter förtäring av vildpersilja.

Underarter : Vanlig vildpersilja, Aethusa cynapium subsp. cynapium, huvudunderart, ettårig. Liten vildpersilja, Aethusa cynapium subsp. segetalis (Boenn.) Schübl. & G.Martens, 1834, ettårig. Trädgårdsvildpersilja, Aethusa cynapium var. domestica. Smal vildpersilja, Aethusa cynapium var. cynapium. Stor vildpersilja, Aethusa cynapium var. gigantea Lej., 1811. Aethusa cynapium subsp. elata Hoffm. ex Schübl. & G.Martens, 1834. tvåårig.

Habitat : Hela Danmark, Finlands sydspets, små områden i södra Norge, sparsamt i södra och mellersta Sverige och kan även sällsynt påträffas längre norrut.

Biotop : Näringsrik jord (ej torr) i närheten av bebyggelse, exempelvis rabatter, ruderatmark, jordhögar, bangårdar.

Etymologi : Släktets namn Aethusa härleds från grekiska αιτυςα (aithusa) = glänsande. Det syftar på bladens utseende. Artepitetet cynapium är en latinisering av grekiska κυνός (kunos) = "såsom en hund". Jämför cynosura = hundsvans. Vad vildpersilja har med hund att göra är oklart. Kanske av samma skäl som att den snarlika växten Anthriscus sylvestris kallas hundkäx eller hundloka på svenska. Förledet hund- var förr ansett som starkt nedsättande.

Användning : Preparat av vlldpersilja, kallade Aeth, används inom homeopati för behandling av sjukdomar.

Agrostemma githago - Klätt 
EKOLOGI : Klätt förekommer främst i höstråg, ofta tillsammans med råglosta Bromus secalinus, blåklint Centaurea cyanus, riddarsporre Consolida regalis och sminkrot Lithospermum arvense ssp. arvense. Den växer på alla slags jordar men föredrar basiska lerjordar. 
KÄNNETECKEN: Klätt är en ettårig, höstgroende, upp till meterhög nejlikväxt med stora, iögonfallande, rödlila blommor som sitter ensamma i grenspetsarna. Stjälken, de motsatta, smala bladen och blomfodret är håriga. Den blommar i juli och augusti. Befruktningen sker snabbt då arten vanligen är självpollinerad. Den besöks även av en del insekter, främst kålfjäril. När kapslarna mognat spricker de upp i toppen med fem flikar och exponerar de stora, svarta och papillösa fröna. Dessa behålls i kapseln och tröskas ut tillsammans med säden, men enstaka frön kan spridas passivt med hjälp av vinden. Fröna gror kort tid efter sådd och arten kan inte bygga upp någon fröreserv. Klätt kan förväxlas med prydnadsväxten nejlikglim Silene coeli-rosa som dock är kal.
FÖREKOMST : Klätt är ett åkerogräs, som ansågs som mycket besvärligt under 1600-1800-talen. Från och med 1930-talet har den minskat starkt och kan numera med säkerhet endast ses i Skåne (Kåseberga), samt här och var i södra Sverige, där den förekommer som insådd i allmogeåkrar samt vägkanter. Vid Kåseberga i Skåne har den naturaliserats på vägkanter och i branta sluttningar mot havet. I övriga Norden är den försvunnen som åkerogräs och förekommer idag endast som tillfällig adventivart. Arten har minskat eller försvunnit i många andra europeiska länder. Endast i Öst- och Sydeuropa kan den traktvis fortfarande vara vanlig. Dess ursprung är troligen att söka i östra medelhavsområdet, t ex Grekland och Turkiet. Från sitt sydliga ursprungsområde har den spritts med sädesodlingen och kom troligen till Sverige redan ca 2500 f Kr. Den har förekommit i alla sädesodlande länder i Europa, i tempererade Asien, Nya Zeeland, delar av Afrika samt i Amerika.
HOT: En av de viktigaste anledningarna till klättens tillbakagång är att den saknar groningsvila i jord. Därför är den helt beroende av ständig frötillförsel. Eftersom fröna till största delen behålls i kapslarna tröskas de ut tillsammans med säden och rensas sedan bort. Ogräsmedel i kombination med dagens täta sädesbestånd medför kraftigt försvårad reproduktion.
 

Ajuga reptans - Revsuga

BIOTOPER : Fuktiga-blöta gräsmarkerMänskligt störd/skapad mark

Öppna gräsmarker.

 

Alchemilla vulgaris - Daggkåpa

Wikipedia : https://sv.wikipedia.org/wiki/Daggk%C3%A5pa
 (Alchemilla vulgaris L) är ett samlingsnamn för en mängd apomiktiska småarter av släktet daggkåpor. Småarterna skiljs åt huvudsakligen baserat på bladens form.

Utseende : Daggkåporna har små och oansenliga gulgröna blommor, med 8 små kalkblad i två kransar, kronblad saknas. De har 4 ståndare och 1 kort stift.

Daggkåpan känns lätt igen på sina unikt formade veckade rosettblad, i dessas centrum samlas tidiga morgnar vattendroppar till en skimrande pärla. Dropparna bildas genom att bladen nattetid utsöndrar vatten, som växten tagit upp genom roten, s.k. guttation, som trots växtens namn inte är dagg.

Ståndarna är sterila, men obefruktade frön gror ändå, jungfrufödsel. Det innebär att avkomman blir genetiskt identisk med moderplantan och att alla avkomlingar är en och samma individ.

Utbredning : Daggkåpa förekommer naturligt i Europa och på Grönland.

Ekologi : Arten växer vilt på ängsmark. Vissa varianter odlas som prydnadsväxt i trädgårdar och bör då ha sol eller halvskugga i fuktig kalkhaltig lerjord.

Förökning sker genom sådd av frö eller genom delning av plantan vår eller höst. Gallras eller omplanteras med 50 – 60 cm mellanrum. Småplantor kan odlas inomhus.

Ståndarmjölet är infertilt, och frukten (en nöt) bildas på rent vegetativ väg. Jämför det alternativa namnet Jungfru Maria kåpa, som eventuellt syftar på bibelns tal om "den obefläckade avelsen". 

Eftersom fortplantningen är asexuell får avkomlingarna exakt samma genuppsättning som moderplantan och förblir i princip samma individ genom alla generationer.

Namn : Det vetenskapliga namnet Alchemilla kommer av att man förr trodde att den lilla vattendroppe som ofta förekommer i bladens mitt på morgonen (guttation), var en viktig ingrediens för alkemisterna. Ordet alchemilla kan härledas från arabiskans al kemelyeh = kemi. Vulgaris betyder vanlig, av latin vulgur = folk, allmänheten.

​

Örtagården : https://ortagarden.shop/2020/daggkapa-alchemilla-vulgaris-l/
Daggkåpan växer både vilt på ängsmark och i trädgårdar, där den under rätt förutsättningar kan växa i överflöd. Dess stora utbredning som ofta sker utan kontroll gör att många anses växten som ett ogräs. Daggkåpan är 10–30 cm hög och har fina veckade rosettblad och små oansenliga gulgröna blommor som framträder i juni till augusti. De droppar man kan se i bladets mitt tidigt på morgonen är inte dagg, som man lätt kan tro med tanke på växtens namn. Utan dessa droppar kallas i stället guttation, vilket är vatten som växten utsöndrar efter att ha tagit upp det genom roten.

Daggkåpans vetenskapliga namn innehåller ordet ”alchemilla” som ursprungligen kommer från arabiskan och betyder kemi. Ordet ”vulgaris” kan härledas till ett ord på latin och betyder vanlig.
Andra namn som används på daggkåpa är bland annat; Mariakåpa, Vårfrukåpa, Daggskål, Kärringöron, Rynkblad och Lady Mantle. I vissa av namnen ser man en koppling till Jungfru Maria och detta beror på att växten förökar sig genom jungfrufödsel, det vill säga att fortplantningen sker genom sig själv.

Som läkeväxt finns många användningsområden för denna användbara växt. Innehållet av garvämnen gör den till en utmärkt hjälp för att stilla blödningar och att verka sammandragande för hudvävnad. Den sägs också hjälpa till att få ner svullnader, stoppa diarré, stimulera aptiten, vara sårläkande, lösa kramper och dämpa inflammationer.

Det är just som ”kvinnans bästa vän” som daggkåpan är mest känd. Den anses bota infektioner i underlivet, dämpa kraftiga menstruationsblödningar samt ge regelbundenhet i menstruationscykeln och även lindra klimakteriebesvär.

Alliaria petiolata - Löktrav

BIOTOPER : Trädgårdar, lövskog,blottad mark,friska gräsmarker, trädbärande marker.

https://gronarader.se/natur/loktrav/

​

 

Allium schoenoprasum - Gräslök
BIOTOPER : Odlad-Blottad mark-Havsstrand-Mänskligt störd/skapad mark-Öppna strandbiotoper-Torra gräsmarker-Öppna gräsmarker
 

Allium ursinum - Ramslök
BIOTOPER : Friska gräsmarker- Fuktiga-blöta gräsmarker -Lövskog- Ädellövskog- Öppna gräsmarker.

Ramslök är en ganska sällsynt växtart, som finns på lövängar och i lundar. I Sverige har den ungefär samma utbredning norrut som eken. Den har stjärnlikt öppna, snövita blommor och många blommor i varje blomställning. Blomman sitter i toppen på den kala, bladlösa stjälken. Wikipedia

https://ortasallskapet.se/ort/ramslok/
Ramslöken anses lika verksam som vitlöken vid högt blodtryck samt sägs vara renande för mage, tarm och blod. Den användes vid klostren för att framställa ett desinfektionsmedel. Den anses vara desinficerande vid hudutslag, svagt kärlvidgande vid åderförkalkning, lindra leverbesvär och förebygga förkylningar. Den innehåller rikligt med A- och C-vitamin och mineraler m.m. Den har även använts mot sjukdomar hos boskap. För att vara verksam insamlades ramslöken före den första maj, då häxorna drog fram genom skogar och ängar och berövade växten dess läkekraft

Anchusa arvensis - Fårtunga
BIOTOPER: Åkermark- Mänskligt störd/skapad mark
NatureGate : https://luontoportti.com/sv/t/1164/fartunga

Anchusa-släktet omfattar 30–40 arter och de flesta arterna hör hemma i Sydeuropa och Mellanöstern. De är 1-, 2- eller fleråriga, håriga, ofta ganska stora örter med grovt rotsystem.

Fårtungan är ett ettårigt ogräs som vanligen växer på odlingsmarker. Den var från början en sk. gammal kulturföljeslagare dvs. den fanns främst i trakter där det tidigt fanns tät bebyggelse. Fårtungan trivs bäst på torra sandmarker. De rätt stora frukterna är anpassade för spridning av myror.

Växtform : 1-årig ört. Huvudrot kort, rak.

Höjd : 15–40 cm. Stjälk förgrenad, cylindrisk–kantig, strävhårig.

Blomma : Hylle 5-taligt. Krona symmetrisk-klocklik, något zygomorf, till en början röd senare ljusblå ca. 5 mm bred. Kronpipen något böjd. Foder flikigt, tätt borsthårigt. 5 ståndare. Sambladig, 2-talig pistill. Blomställningen ett ensidigt knippe.

Bladen : Strödda. Lågblad skaftade, skaften vingade. Mellanblad oskaftade, brett fästa. Bladskiva avlång, smalt elliptisk eller äggrund med grunt tandad, vågig kant, borsthårig både ovan och under.

Frukten : Fyrdelad klyvfrukt. Delfrukt nästan rund med kort spets.

Växtplats : Sädesåkrar, trädgårdar, hamnar.

Blomningstid : Juni–augusti.

Anchusa officinalis - Oxtunga
BIOTOPER : Mänskligt störd/skapad mark, Åkermark
NatureGate : https://editor.wix.com/html/editor/web/renderer/edit/eb4a5afd-9931-4d66-8abe-da0a32f21514?metaSiteId=d4ae9113-7c80-4264-a54f-4d3f02ea7a09
Oxtungan kommer ursprungligen från sydöstra Asiens stäppområden. Dess frön är anpassade för att spridas med myror, men till Finland har arten kommit på människans försorg. Arten har hos oss gjort sig hemmastadd i sydvästra Finland, längs vägar, på gårdsplaner och vid ruiner, som ett minnesmärke från den tid då arten ännu odlades som medicinalväxt. Oxtunga användes tidigare som ett lugnande och smärtstillande medel, i större mängder också som avföringsmedel. Unga blad kan användas i sallad eller tillredas på samma sätt som spenat. Nuförtiden kan man påträffa arten som prydnadsväxt eftersom den har vackra blommor. De knölar, fjäll eller hår som sitter i kronans svalg hos många av de strävbladiga växterna, skiljer sig hos oxtungan tydligt från själva kronans färg. Idén med de här konstruktionerna är att mer eller mindre tvinga de pollinerande insekterna att vidröra såväl ståndarknappar som pistillens märke med sin sugsnabel då de söker efter nektar. Den klart avvikande vita färgen gör dem till en markör för var nektarn finns, ett s.k. honungsmärke. Oxtungan har en längre kronpip än sina släktingar bland de strävbladiga växternas familj eller t.ex. hundtunga, vilket gör att det bara är insekter med de långa sugsnablar som når ner till nektarn.

Det vetenskapliga namnet, Anchusa, på oxtungesläktet har en lång historia. I antikens Grekland användes namnet för många strävbladiga växter, men inte för oxtungorna som hänfördes till gruppen Buglosson – oxtungor. Linné som gav det nu gällande vetenskapliga namnet skapade på sätt och vis med avsikt oreda bland de gamla begreppen. Hos oss växer förutom den egentliga oxtungan också fårtunga, (Lycopsis arvensis), som har små, blå blommor med krokig pip.

Växtform : 2- eller flerårig ört. Kraftig huvudrot.

Höjd : 30-80 cm. Stjälk strävhårig.

Blomma : Krona radiärsymmetrisk (stjärnlik-klocklik), 8-12 mm bred, till en början röd, senare djupt rödblå, sambladig, 5-flikig. Kronans pip längre än fodret, rak, i kronans svalg stora, vita knölar. Foder sambladigt, klocklikt, flikarna går halvvägs eller nästan ända ned till basen, 5-flikigt, täthårigt. Fodrets flikar smalt triangulära och spetsiga. Ståndare 5. Pistill uppbyggd av flera fruktblad, med 1 stift. Blomställningen ett knippe, alla blommor har stödblad.

Blad : Strödda. Basalblad skaftade, vingade, stjälkblad oskaftade, brett fästade mot stjälken. Bladskiva lansettlik, hårig.

Frukt : 4-delad klyvfrukt. Delfrukterna ovala, sneda, bruna, knottriga, ca 4 mm långa.

Växtplats : Åkerkanter, lastningsplatser, gårdsplaner, skräpmark, vägkanter. Förekommer även odlad som prydnadsväxt och förvildad.

Blomningstid : Juni-augusti.

Androsace septentrionalis - Grusviva

EKOLOGI :Grusviva kan förekomma på störd och kalkrik infrastrukturmark men har annars snäva miljökrav på torr, kalkrik grus- och sandmark. Några följearter är solvändor Heliathemum spp., fetknoppar Sedum spp., barrfetknoppar Petrosedum spp. och getväppling Anthyllis vulneraria.

Gynnas av basmineral, hävd och störning, missgynnas av utebliven störning och igenväxning.

Typisk art i Basiska berghällar 6110, Sandstäpp 6120, Kalkgräsmarker 6210, Alvar 6280. Vanlig även i Grå dyner 2130, Karsthällmarker 8240.

KÄNNETECKEN : Grusviva är en ettårig, liten ört med platt rosett och som blir 5–30 cm hög. Stjälken är upprätt, ogrenig, ofta rödaktig och hårig. Rosettbladen är 2–4 cm långa, utdraget lansettlika och glestandade i spetsen. Stjälken är bladlös. Den har knoppar som är små och samlade i enkel flock med många blommor. Fruktställningen består av kapslar som är längre än det kvarsittande fodret och sitter i stjälkens topp.

Grusvivan känns igen på sin typiska bladrosett, rödaktiga stjälk och flocklika blomställning. Någon gång kan nästan stjälklösa former hittas.

FÖRVÄXLINGSRISK : Nagelört - Draba verna, Sandkrassing - Teesdalia nudicaulis

Nagelört Draba verna – har mindre, helbräddade rosettblad. Frukten är en skida vars kvarsittande mellanvägg påminner om en nagel. Sandkrassing Teesdalia nudicaulis – har parflikiga rosettblad med rundare uddblad. Stjälken är kal, grön, bladlös eller med enstaka blad. Blommor samlade i en tät klase.

FÖREKOMST : Förekommer ganska sällsynt i sandiga/grusiga kalkrika miljöer i Götaland och Svealand. Enstaka förekomster i Norrland.

​

Anemone nemorosa - Vitsippa
BIOTOPER : Friska gräsmarker-Löv-/barrblandskog- Lövskog-Triviallövskog-Trädbärande gräsmark- Öppna gräsmarker
 
 

Anemone ranunculoides - Gulsippa

BIOTOPER : Lövskog-Ädellövskog-Mänskligt störd/skapad mark

 

Angelica archangelica - Kvanne

BIOTOPER : Buskmark-Fuktiga-blöta gräsmarker-Havsstrand-Öppna gräsmarker-Friska gräsmarker

FÖRVÄXLINGSRISK : Björnloka-Heracleum sphondylium

​Jätteloka-Heracleum mantegazzianum, Tromsöloka-Heracleum persicum, Hörsneloka-Heracleum platytaenium, Bredloka-Heracleum sosnowskyi, Strätta-Angelica sylvestris.

NOTERING : Anrik krydd- och läkeört, vars tjocka rot samt blad och frukt, anses verka mot kramp, matsmältnings- och nervbesvär. Frön används som aromämne i brännvin, likör och parfym. Användes förr mot pest. Ståtlig med stora, gulgröna blomflockar och aromatiskt bladverk. Perfekt bakgrundsväxt och solitär.

Örtagården : https://ortagarden.shop/2021/kvanne/

Kvanne är en tvåårig ört med aromatiskt doft som kan bli drygt en meter hög. De klotrunda, gulgröna flockarna av blommor framträder först under växtens andra och avslutande år. Man kan även återfinna gröna frön på växten, som kallas krona. Kvannen finns i ett 50-tal olika arter i världen och arten ”Angelica archangelica” har några underarter i form av: Fjällkvanne, Grönsakskvanne och Strandkvanne.

Växten har länge haft ett brett användningsområde. Den användes bl.a. som medicinalväxt, krydda och den blev även till konfektyr som kanderades. Kvanne var mycket vanligt använd som grönsak och vitaminkälla, samt för att smaksätta spritdrycker. Färska blad användes till te och krydda, men även finfördelad som sallad. Linné skriver under sin resa i Lappland på 1700-talet att Kvanne användes av samerna både som färsk ört och dessutom inlagd i renmjölk.

En av de första växterna som odlades i Norden var Kvanne och även lök.

Förr i tiden ansågs Kvanne kunna bota många olika sjukdomar, som t.ex. hosta, högt blodtryck, tandvärk och förkylning, men även lungsot! Den användes även för att främja matsmältningen, minska gasbildning och för att förhindra bakterier och svamp att växa till sig.

Kanske värt att prova Kvanne nästa gång du är sjuk i en förkylning?!

 

Angelica sylvestris - Strätta

BIOTOPER : Buskmark-Fuktiga-blöta gräsmarker-Kalkrika myrbiotoper-Löv-/barrblandskog-Öppna gräsmarker

FRÖVÄXLINGSRISK : Björnloka-Heracleum sphondylium, Jätteloka-Heracleum mantegazzianum​, Tromsöloka-Heracleum persicum​, Hörsneloka-Heracleum platytaenium​. Bredloka-Heracleum sosnowskyi, Kvanne-Angelica archangelica

 

Antennaria dioica - Kattfot
EKOLOGI : 

Kattfot växer i magra och torra, välhävdade ängs- och betesmarker men förekommer även i vägkanter, glesa tallskogar samt på kalfjäll. Några följearter är fårsvingel Festuca ovina, liten blåklocka Campanula rotundifolia, slåttergubbe Arnica montana, gråfibbla Pilosella officinarum, olika jungfrulin-arter Polygala spp. och sommarfibbla Leontodon hispidus.

Gynnas av hävd och störning, missgynnas av igenväxning.

Typisk art i Torra hedar 4030, Enbuskmarker 5130, Alpina kalkgräsmarker 6170, Stagg-gräsmarker 6230, Silikatgräsmarker 6270, Slåtterängar i låglandet 6510, Höglänta slåtterängar 6520, Lövängar 6530, Hällmarkstorräng 8230, Trädklädd betesmark 9070. Karakteristisk art i Kalkbranter 8210. Vanlig även i Rissandhedar 2320, Grässandhedar 2330, Basiska berghällar 6110, Alpina silikatgräsmarker 6150, Kalkgräsmarker 6210, Alvar 6280, Karsthällmarker 8240. Positiv signalart inom Ängs- och betesmarksinventeringen. Positiv indikator inom NILS, Nationella Inventeringar av Landskapet i Sverige.

KÄNNETECKEN : Kattfot är en lågväxt, flerårig ört som växer mattbildande med utlöpare och blir 5–20 cm hög. Stjälken är ogrenig och hårig. Rosettbladen är omvänt äggrunda med liten pigg i spetsen, gröna på ovansidan och tätt vitt filthåriga under. Stjälkbladen är strödda, filthåriga och smala. Knopparna består av 3–5 tätt samlade korgar med gröna holkfjäll. Fruktställningen är kvastlik, spretig och sitter i stjälkens topp. Den vissnar snabbt bort.

Den svenska hagens vackraste växt? Kattfot i blom är en omisskännlig syn. Även utan blommor är kattfotens bladmattor goda kännetecken. Bladen är skedlika och sidorna böjer sig något inåt, ovan är de glänsande gröna och oftast kala eller något håriga, under tätt, vitt filthåriga.

FÖRVÄXLINGSRISK : 

Skogsnoppa Gnaphalium sylvaticum – har jämnbreda, långsmala blad som är gråfilthåriga på båda sidor. Blomställningen är mer utdragen, med korgarna samlade i bladvecken.

Fjällkattfot och lappkattfot Antennaria alpina, A. villifera – växer i fjällen (fjällkattfot kan dock sällsynt förekomma i skogslandet längst i norr). De har bruna holkfjäll. Lappkattfot saknar utlöpare.

Ullört Filago arvensis – växer inte i utbredda mattor. De små bladen och hela stjälken är ullhårig. Blomställningen består av huvudlika korgar spridda längs stjälken.

FÖREKOMST : Mindre vanlig i hela landet men minskande nedanför fjällen utom på Öland och Gotland.

​

Anthriscus sylvestris - Hundkex
BIOTOPER : Friska gräsmarker, Mänskligt störd/skapad mark, Trädbärande gräsmark, Öppna gräsmarker, Buskmark.
Hundkäx Hoffm. är en allmänt förekommande växt som tillhör släktet småkörvlar och familjen flockblommiga växter. Wikipedia

Anthyllis vulneraria - Getväppling
EKOLOGI : Getväppling hör hemma i grusiga, sandiga, lite kalkpåverkade miljöer. Några följearter är grusviva Androsace septentrionalis, låsbräknar Botrychium spp., brudbröd Filipendula vulgaris och darrgräs Briza media.

Gynnas av basmineral och störning, missgynnas av igenväxning.

Karakteristisk art i Sandstäpp 6120, Kalkgräsmarker 6210, Silikatgräsmarker 6270. Vanlig även i Alvar 6280. Positiv indikator inom NILS, Nationella Inventeringar av Landskapet i Sverige. Kalkgynnad, 1 poäng i söder och i norr enligt NILS lista över rikmarksarter.
KÄNNETECKEN : Getväppling är en två- till flerårig ört som blir 10–30 cm hög. Stjälken är liggande eller uppstigande och tilltryckt hårig. Rosettbladen är parbladiga och ligger tryckta mot marken. Bladen består av 0–4 olikstora parblad och ett mycket stort uddblad. Vissa blad har endast ett uddblad. Stjälkbladen sitter strödda upp till mitten och har uddblad som är mer likstora med parbladen. Knopparna har vithårigt foder och sitter i en huvudlik samling med flikiga stödblad. Ofta sitter blomställningarna i par. Fruktställningen består av ett huvud där frukten är dold av håriga foderblad. Som vissen står fruktställningen kvar som vinterståndare.

Getväpplingens stora uddblad och ofta nedliggande växtsätt är viktiga karaktärer. Blomfärgen är variabel från gul till röd med uppblåst foder och djupt flikiga stödblad. Flera underarter och varieteter finns beskrivna.

FÖRVÄXLINGSRISK : Käringtand och smal käringtand Lotus corniculatus, L. tenuis – har trefingrade blad med likstora småblad och stipler som är lika småbladen men något mindre. Stjälken är ofta kal och kantig. Hos den senare arten är småbladen mer än 4 gånger längre än breda.

Klöverärt Lotus maritimus – har också trefingrade blad med likstora småblad och stipler som är lika småbladen men något mindre. Blommorna sitter ensamma och har foder som är gleshårigt och ej uppblåst. Sydostlig.

FÖREKOMST : Ganska vanlig i Götaland inklusive Öland och Gotland, södra Svealand och i vissa älvdalar i Norrland.

Anthyllis vulneraria var. coccinea - Röd getväppling
BIOTOPER : Buskmark, Torra gräsmarker, Öppna gräsmarker, Barrskog.

Aquilegia vulgaris - Akleja

BIOTOPER : Friska gräsmarker, Mänskligt störd/skapad mark

Trädbärande gräsmark, Öppna gräsmarker, Lövskog

Ädellövskog.

SLU : Veckans växt v. 43

2010 Akleja (Aquilegia vulgaris L.) Akleja (Aquilegia vulgaris L.) har odlats mycket länge, kanske redan innan kristendomen kom till Sverige. Det sägs att aklejan i folktron var helgad åt Freja och älvorna. 1100-talets abbedissa och helgon Hildegard av Bingen nämnde akleja sin bok ”Physica”, ett verk som även går att finna översatt till engelska för den som är intresserad men inte kan latin. Man använde på den tiden akleja som botemedel mot bland annat skörbjugg och gulsot. I äldre skrifter kan man också läsa att frön ordinerats mot skabb, men det ska inte ha varit en riskfri kur då det hände att barnen avled. Något som inte förvånar då det finns många giftiga växter inom familjen ranunkelväxter som aklejan tillhör. Det finns en mängd arter inom aklejasläktet. Den art som är vanlig i våra trädgårdar är A. vulgaris, vanlig akleja som även kallats akvileja eller ackeley. Aklejan har mycket karaktäristiska blommor. Sporrarna liknar duvor sittande i ring med näbbarna mot varann, och det engelska namnet på växten, Columbine, är omskrivet från ett duvsläktes latinska namn Columba. Ursprungligen var blommorna blå med korta sporrar, men det finns många äldre typer med vita, rosa, eller mörkt purpurröda blommor, enkla och fyllda och ibland flerfärgade. De moderna sorterna har bland annat ett större färgspektra och ofta mycket långa sporrar. Bladverket är vackert grågrönt, sirligt och kan förväxlas med aklejrutans, men ser man blommande exemplar så kan man inte ta fel. Aklejan är flerårig och kan förökas med delning eller med frö. Vid fröförökning kan man inte förvänta sig att färgen bibehålls på de nya plantorna. Fröna bildas i rörformade kapslar som öppnas i toppen när de mognat. De små, blanksvarta fröna skakas då lätt ut och sprids. Det rasslar härligt när man skakar fröställningarna. Aklejan är en överlevare, de har en fantastisk förmåga att klara sig kvar trots obefintlig vård och de är därför en av de vanligaste äldre växter vi kan finna runt gamla ruiner av torp och gårdar. Men detta till trots, de gamla typerna löper ändå i förlängningen en stor risk att försvinna för alltid. Vi vill ta vara på dem innan det är för sent. Därför ingår de bland de äldre blomster som vi nu letar efter för att kunna bevara i vår genbank för framtiden. Har du en akleja i din närhet som funnits där under årtionden? Kanske den har en historia kopplad till sig? Kanske den är lite annorlunda? Kontakta iså fall POM eller Lena Ansebo och berätta om din akleja.

Text : Lena Ansebo, NordGen.  

Argentina anserina - Gåsört
BIOTOPER : Friska gräsmarker, Fuktiga-blöta gräsmarker, Havsstrand, Mänskligt störd/skapad mark, Öppna gräsmarker, Sötvattensstrand

NatureGate : https://luontoportti.com/sv/t/342/gasort

Gåsörten är en mångformig art som utvecklar rikligt med revor. Den trivs bäst på öppna platser men kräver en något fuktig jordmån. De flesta gåsörtsformer kräver korspollination men förökar sig effektivt vegetativt.

Höjd : 5–15 cm. Revorna t.o.m. 30–80 cm långa.

Blomma : Krona ganska stor, gul, 5-talig, radiärsymmetrisk. Foderflikar håriga. 20 ståndare och över 20 pistiller. Blommor ensamma i bladveck, blomskaft långa, håriga.

Bladen : Parbladiga med uddblad, 7–12 par småblad. Småblad ovala och sågade, ovan nästan kala, under grå, tilltryckt silkeshåriga. Stipler hinnaktiga, långa och bruna.

Frukten : På blomfästet bildas många runda, bruna nötter.

Växtplats : Gårdsplaner, stigar, gräsmattor, parker, åkrar, ruderatmarker, båtstränder, havsstränder.

Blomningstid : Juni–augusti.

 

Armeria maritima - Trift

EKOLOGI :Trift växer i saltpåverkade miljöer som strandängar längs kusterna men även i infrastrukturmiljö som är påverkad av vägsalt. Backtriften förekommer även i torra miljöer i inlandet i södra Sverige. Några följearter är strandkrypa Lysimachia maritima, aruner Centaurium spp. och havssälting Triglochin maritima.

Gynnas av saltpåverkan och ljus, missgynnas av uteblivet bete och igenväxning.

Typisk art i Salta strandängar 1330, Strandängar vid Östersjön 1630, Grå dyner 2130. Positiv signalart inom Ängs- och betesmarksinventeringen. Positiv indikator inom NILS, Nationella Inventeringar av Landskapet i Sverige.

KÄNNETECKEN : Trift är en flerårig ört med kompakt kuddlika bladrosetter som blir 10–40 cm hög. Stjälken är upprätt, styv, ogrenig och hårig eller kal. Rosettbladen är 4–12 cm långa och 1–2 mm breda, sylformiga, köttiga och grågröna med en nedsänkt nerv. Stjälken är bladlös. Knopparna sitter i en huvudlik samling som till en början är omsluten av stödbladen. Fruktställningen är huvudlik och har en nedåtriktad bladslida som sitter under fruktställningen. Som vissen står fruktställningen kvar som vinterståndare.

Trift är en flerårig ört vars täta kuddar av bladrosetter tillsammans med rosa blommor i täta huvuden är omisskännlig. Åtminstone två underarter skiljs ut med strandtrift subsp. maritima som har hårig stjälk och backtrift subsp. elongata där stjälken är nästan kal, men även andra former finns beskrivna.

FÖREKOMST : Vanlig längs kusterna i Götaland. Mindre vanlig i östra Svealand och längs södra Norrlandskusten och enstaka förekomster längst i norr. Spridd även i inlandet, bland annat längs det större vägnätet.

NOPTERING : Som så många andra växter så kan den förekomma i en vit variant.

Armeria maritima subsp. maritima - Strandtrift
EKOLOGI :Trift växer i saltpåverkade miljöer som strandängar längs kusterna men även i infrastrukturmiljö som är påverkad av vägsalt. Backtriften förekommer även i torra miljöer i inlandet i södra Sverige. Några följearter är strandkrypa Lysimachia maritima, aruner Centaurium spp. och havssälting Triglochin maritima.

Gynnas av saltpåverkan och ljus, missgynnas av uteblivet bete och igenväxning.

Typisk art i Salta strandängar 1330, Strandängar vid Östersjön 1630, Grå dyner 2130. Positiv signalart inom Ängs- och betesmarksinventeringen. Positiv indikator inom NILS, Nationella Inventeringar av Landskapet i Sverige.

KÄNNETECKEN : Trift är en flerårig ört med kompakt kuddlika bladrosetter som blir 10–40 cm hög. Stjälken är upprätt, styv, ogrenig och hårig eller kal. Rosettbladen är 4–12 cm långa och 1–2 mm breda, sylformiga, köttiga och grågröna med en nedsänkt nerv. Stjälken är bladlös. Knopparna sitter i en huvudlik samling som till en början är omsluten av stödbladen. Fruktställningen är huvudlik och har en nedåtriktad bladslida som sitter under fruktställningen. Som vissen står fruktställningen kvar som vinterståndare.

Trift är en flerårig ört vars täta kuddar av bladrosetter tillsammans med rosa blommor i täta huvuden är omisskännlig. Åtminstone två underarter skiljs ut med strandtrift subsp. maritima som har hårig stjälk och backtrift subsp. elongata där stjälken är nästan kal, men även andra former finns beskrivna.

FÖREKOMST : Vanlig längs kusterna i Götaland. Mindre vanlig i östra Svealand och längs södra Norrlandskusten och enstaka förekomster längst i norr. Spridd även i inlandet, bland annat längs det större vägnätet.

Arnica montana - Slåttergubbe (VU)
EKOLOGI : Slåttergubbe växer på mager, näringsfattig mark, framförallt i gamla ogödslade, välhävdade naturbetesmarker och i slåttermarker (där sådana fortfarande finns kvar och hävdas). Ibland kan man även finna den t.ex. i gles skog, i bryn, på vägrenar samt på ohävdade gräs- och ljunghedsfragment. Dessa förekomster är ofta mycket individfattiga och kan betraktas som restbestånd. Slåttergubbe är en konkurrenssvag art som är beroende av hävd för sin långsiktiga överlevnad. Arten förefaller vara brandgynnad. Några följearter är rödven Agrostis capillaris, pillerstarr Carex pilulifera, kattfot Antennaria dioica, jungfrulin-arter Polygala spp. och liten blåklocka Campanula rotundifolia.

Typisk art i Torra hedar 4030, Enbuskmarker 5130, Stagg-gräsmarker 6230, Silikatgräsmarker 6270, Slåtterängar i låglandet 6510, Lövängar 6530. Positiv signalart inom Ängs- och betesmarksinventeringen. Positiv indikator inom NILS, Nationella Inventeringar av Landskapet i Sverige.

KÄNNETECKEN : Slåttergubbe är en flerårig, upp till en halvmeterhög, korgblommig växt med helbräddade, 5–10 cm långa, ljusgröna rosettblad. Den glandelhåriga stängeln har 1–3 bladpar och en toppställd, 6–8 cm bred korg med brandgula strål- och diskblommor. Ofta har den även två mindre korgar i det översta bladparet. Frukten är omkring 5 mm lång, blekbrun och korthårig med en smutsigt vit hårpensel. Slåttergubbe blommar i juni–juli.I blom kan slåttergubbe knappast förväxlas med någon inhemsk art i sitt svenska utbredningsområde.

FÖRVÄXLINGSRISK : Ängsvädd Succisa pratensis – har mörkare gröna, kala, fjädernerviga blad med en krackelerad undersida. Stjälken är hårig nertill, kal upptill.

Slåtterfibbla Hypochaeris maculata – har rosettblad med rödfärgad mittnerv och mörka fläckar. Stjälken är strävhårig.

Blåsuga Ajuga pyramidalis – har mörkgröna, håriga, fjädernerviga rosettblad. Har ett speciellt växtsätt, kompakt och pyramidlikt.

Rödkämpar Plantago media – har en mer plattad bladrosett där bladen också är håriga men är mörkare gröna. Stjälken är ogrenig och blomställningen ett kolvlikt ax.

Nordisk fjällarnika Arnica angustifolia subsp. alpina – förekommer endast i nordliga fjälltrakter, är mer småvuxen med en ensam, mindre korg (max 5 cm bred) i stjälktoppen, har smalare blad samt är ullhårig men saknar glandelhår.

Vägarnika Arnica chamissonis – är mer högvuxen och har en mångbladig stjälk. Den har fler och något mindre korgar med ljusare gula strålblommor. Förutom glandelhår har den tätt med långa, vita hår. Förvildad, från Nordamerika. Förekommer på ett fåtal platser i främst norra Sverige (en lokal även i Målilla, Småland/Kalmar län vid en före detta handelsträdgård; Artportalen 2020).

FÖREKOMST . 

Slåttergubbe förekommer i de södra och mellersta delarna av Sverige norrut till Dalarna. Den saknas dock på Gotland och Öland och är mycket ovanlig i de östra delarna av Svealand. Som så många hävdberoende arter är slåttergubbe en art som är på kraftig tillbakagång. I Skåne, Blekinge och Bohuslän förefaller den ha förlorat drygt hälften av sina lokaler under perioden 1995–2015, medan minskningstakten i Halland och Västergötland verkar ha varit lägre (Sundberg 2017). Landets rikaste lokaler finns idag i Halland och Västergötland, med över 100 000 skott i fyra reservat och/eller på skjutfält (Larsson 2017, Sundberg 2017).

I Danmark är slåttergubbe starkt minskande men fortfarande relativt frekvent i vissa delar, främst i de västra delarna av Jylland (Hartvig 2015), och klassas i landet som Nära hotad (NT, Wind 2019). I Norge är arten klassad som Sårbar (VU; Henriksen & Hilmo 2015). Den saknas i Finland. Slåttergubbe har en centraleuropeisk utbredning som sträcker sig söderut till norra Italien och till de västra delarna av Ryssland i öster. I Västeuropa finns enstaka förekomstområden i Frankrike och på den Iberiska halvön, medan arten saknas på de brittiska öarna (Hultén & Fries 1986).

HOT : Slåttergubbe minskar och försvinner om hävden upphör och växtplatserna växer igen med grovt gräs, buskar och sly. Vidare är konstgödning och luftburet kvävenedfall konkreta hot mot arten. Många lokaler har spolierats sedan mitten av 1900-talet när naturbetesmarker planterats och omvandlats till kulturgranskogar.

Artemisia absinthium - Malört
BIOTOPER : Havsstrand, Mänskligt störd/skapad mark, Torra gräsmarker, Öppna gräsmarke.

NatureGate : https://luontoportti.com/sv/t/1291/malort

Malörten är en flerårig, flerstammad växt. Den växer på ängsluttningar i byar, på vägrenar, vid kyrkogårdarnas murar och övervuxna ruiner. Malörten smakar bittert och doftar starkt. Den har sedan gammalt använts som läke- och kryddväxt. Man har använt den bl.a. för att gynna matsmältningen och som maskmedel. Malörten är giftig så man skall inte använda den i stora mängder. Tidigare trodde man att man kunde bekämpa malar och andra skadeinsekter med den, därav namnet.

Växtform : Flerårig ört.

Höjd : 30–100 cm.

Blomma : Ljusgula rörformiga blommor bildar en korg. Fem ståndare. Pistill uppbyggd av 2 fruktblad. Holkfjäll i några rader. Yttre holkfjäll äggrunda, inre ovala. Korg 3 mm bred, hängande. Korgar samlade i en upprätt klase.

Bladen : Skaftade och utan stipler. Bladskivor 2–3 ggr. parflikiga. Täthåriga både ovan och under. Bladen strödda.

Frukten : Gulaktig, avlång nöt.

Växtplats : Gårdar, torrängar, sandmarker, betesmarker, ruiner, vägkanter.

Blomningstid : Juli–september.

Örtagården : https://ortagarden.shop/2021/malort-artemisia-absinthium/

Malört är en flerårig, flerstammad ört som kan bli upp emot en meter hög. Den tillhör familjen korgblommiga växter och är beklädd med en silvergrå behåring på både blad, stam och blomkorgar. Dess små rörformade blommor visar sig mellan juli till september månad och lyser starkt med sin ljusgula färg. Malört hittar man ofta framför allt på växtplatser som: ängssluttningar, gårdar, vägrenar, kyrkogårdsmurar och övervuxna ruiner. Den är allmän i större delen av Europa och i tempererade delar av västra Asien och i Sverige är den ganska vanlig i Syd- och Mellansverige.

Gråbo, Dragon och Åbrodd ingår i samma familj som Malört. Gråbo och Malört är mycket lika varandra, men Gråbo har blommor som är brungula eller rödbruna i färgen.

Malörtens latinska namn är ”Artemisia absinthium”, där Artemisia avser Artemis, som var barnbörds-gudinna och beskyddare av barn i den romerska mytologin. Absinthium avser ”absinthos” som betyder ”beskt men nyttigt” på grekiska. Namnet Malört syftar på att man ansåg att örten kunde skydda kläder mot mal. Men den tesen verkar inte stämma fullt ut. Där verkar däremot Rosenkragen (Pyrethrum roseum), vara ett bättre alternativ för det syftet. Ett annat namn på Malört är Maskört eller Wermut (maskört på tyska). Detta beror på att man ansåg örten vara bra mot mask i magen.

Växten har använts som medicinalört i flera tusen år i allt från gamla Egypten till antikens Rom och Grekland. Den har ansetts hjälpa vid diverse hälsoproblem, men används nu mera mest vid matsmältningsproblem. Ett ämne i malörtens olja som kallas absinthin, ger den en besk smak. Detta gör den mycket populär som snapskrydda eller som krydda i Bäsk och Absint. Dessutom förekommer den som krydda i vissa viner, som till exempel Vermouth.

Under åren 1910–1915 förbjöds Absint i flera europeiska länder och i USA på grund av att den ansågs hälsovådlig. Men inget förbud skedde i Sverige, men däremot en viss ransonering.

Om man läser bibeln, så symboliseras Malört med sorg och lidanden. Detta praktiserades förr genom att plantera en av dessa växter vid dörren eller nära huset. Då trodde man att man var skyddad mot onda makter och trolltyg.

Artemisia campestris - Fältmalört

EKOLOGI : Fältmalört växer i torra, något kalkpåverkade och sandiga gräsmarker. Några följearter är ängsviol Viola canina, backtimjan Thymus serpyllum, knippfryle Luzula campestris samt små förgätmigejer såsom backförgätmigej Myosotis ramosissima, vårförgätmigej Myosotis stricta och brokförgätmigej Myosotis discolor.

Gynnas av basmineral och måttlig störning, missgynnas av igenväxning och näringspåverkan.

Vanlig i Grå dyner 2130, Kalkgräsmarker 6210. Positiv indikator inom NILS, Nationella Inventeringar av Landskapet i Sverige.

KÄNNETECKEN : 

Fältmalört är en yvig, flerårig ört som växer tuvat och blir 20–80 cm hög. Stjälken växer uppstigande och är grenig från basen, brunröd och kal. Rosettbladen är 2–3 gånger parflikiga. Bladflikarna är linjära, grågröna och 0,5–1 mm breda. Stjälkbladen är många, strödda och oskaftade med mycket smala flikar. Knopparna är äggrunda, små (1,5–2,5 mm) och gula eller röda. Fruktställningen är ensidig med många små korgar och frukter som saknar pensel. Som vissen står fruktställningen kvar som vinterståndare.

Fältmalörtens utbredda bladrosetter med starkt flikiga smala blad längs en brunröd uppstigande stjälk är bra kännetecken. Till skillnad från andra malörter doftar fältmalört inte aromatiskt.

FÖRVÄXLINGSRISK : 

Andra malörter Artemisia spp. – har tydligare aromatisk doft och mer rikbladiga stjälkar med större korgar. Bladen är ofta mer gråvita och har bredare bladflikar.

Trampörter Polygonum spp. – är ofta mindre och har nedliggande stjälkar med åsar. Bladen är hela, ovala–äggrunda. Har annorlunda, skära blommor.

Backsippa Pulsatilla vulgaris – har liknande rosettblad men ofta med kortare flikar. Bladrosetterna är ofta mindre och tätare. Stjälken är upprätt, lågvuxen och hårig.

FÖREKOMST : Vanlig i Götaland, Svealand och södra Norrland. Mindre vanlig längs Norrlandskusten upp till Bottenhavet.

Artemisia vulgaris - Gråbo
BIOTOPER : Friska gräsmarker, Havsstrand, Mänskligt störd/skapad mark, Öppna gräsmarker, Fuktiga-blöta gräsmarker,

Torra gräsmarker

NatureGate : https://luontoportti.com/sv/t/357/grabo

Gråbo med sina flikiga blad och sin grågröna färg växer vanligen på ruderatmarker. Den är kulturbunden och föredrar i likhet med renfana (Tanacetum vulgare) och kardborre (Arctium tomentosum) näringsrik, störd mark. Hos oss påträffas även en havsstrandsras av gråbo (var. coarcata). Gråbo är starkt allergiframkallande. Dess pollen ger upphov till överkänslighet som vanligen visar sig som hösnuva.

Växtform : Flerårig ört.

Höjd : 50–150 (–200) cm.

Blomma : Radiärsymmetrisk, 2,5–3 mm bred korgblomställning bestående av talrika små rörformiga blommor. Korgen skyddas av holkfjäll. Foder saknas. Kantblommor smala, enkönade honblommor. Diskblommor tvåkönade med rödbrun, 5-flikig krona. Pistill uppbyggd av sammanväxta fruktblad, 2-talig med ett stift och två märken. Fem ståndare. Ståndarknappar sammanväxta till ett rör runt stiftet.

Bladen : Lägre blad kortskaftade, övre oskaftade. Bladskivor djupt smalflikiga med stipler, flikarna tandade. Bladens ovansida mörkt grön, undersida ljust filthårig. Bladen strödda.

Frukten : Gulaktig, nästan slät, avlång, ca 1,8 mm lång nöt.

Växtplats : Ruderatmarker, vägkanter, gårdsplaner, ängar, stränder.

Blomningstid : (Juli–)augusti–oktober.

Wikepedia : https://sv.wikipedia.org/wiki/Gr%C3%A5bo

Gråbo (Artemisia vulgaris) är en växtart i släktet malörter och familjen korgblommiga växter. Den beskrevs först av Carl von Linné i Species plantarum 1753.

Gråbo är en högväxt ört som förekommer över så gott som hela norra halvklotet. Den är vanlig på kväverika skräp- och ruderatmarker störda av människan, som gårdsplaner, vägrenar och byggtomter. Arten har medicinala och aromatiska kvaliteter, och har bland annat använts som malariamedicin och som ingrediens i absint. Allergi mot gråbopollen är inte ovanligt.

Beskrivning : Gråbo är en högväxt, flerårig ört, 1 till 2 meter hög, som ofta bildar täta, greniga bestånd från en starkt förgrenad jordstam. Den har kantiga och styvt upprätta, rödbruna eller gråvita stjälkar, ofta rikt förgrenade. Bladen är dubbelt parflikiga, med lansettliknande småflikar. Bladets ovansida är mörkgrön och kal, medan undersidan är gråvit och finluden. Även korgarna, som är små och samlade i rika vippor i stjälkarnas topp, är något gråludna. Själva blommorna är mycket små och oansenliga, av brungul eller rödbrun färg. Kantblommorna, som är honliga, är rörformiga, medan diskblommorna är tvåkönade och trattlika. Gråbon blommar i juli–augusti.

På grund av blomkorgarnas oansenliga färg får denna art, liksom andra artemisier, mycket få eller inga besök av nektar- och pollensökande insekter, utan är anemofil eller vindblommig: ståndarmjölet sprids av vinden. Den producerar därför rikligt med pollen, och eftersom den dessutom sprider pollen långt efter att pollensäsongen är slut för de andra växterna utgör den ett betydande problem för pollenallergiker.

Ett enda stånd av gråbo kan producera upp till 700 000 frön per säsong

Utbredning : Växten finns utbredd över större delen av norra halvklotet. Den är inhemsk i Europa, där den bara saknas på Färöarna, i nordligaste Skandinavien, norra Ryssland och södra Grekland, samt i Nordafrika från Tunisien österut och i Asien från Kaukasus och Turkiet till östra Kina. Den har introducerats även i Nordamerika och i Stilla havets övärld.

I Sverige är den allmän över hela landet upp till södra Norrbotten, i Norge främst på Östlandet, men även längs kusten från Halden till Tromsö, och i Finland från Åland till mellersta Österbotten och Karelen. Norr om dessa områden återfinns den endast lokalt, utom vid Bottenvikens kust, där den är allmän.

Habitat : Gråbo är i Skandinavien en av de vanligaste växterna på kväverik mark vid gårdar, på förfallna och skräpiga odlingar, byggnadstomter, lastningsplatser, vägkanter, järnvägar, soptippar och liknande platser, i floran även kallade ruderatmark. På dessa platser ingår den ofta i en högörtsvegetation tillsammans med arter som kardborre, svinmålla, hundkäx och andra näringskrävande arter.

Gråbo betraktas som ett ogräs när den uppträder i åkermark, och innan man började djupplöja åkrarna på 1800-talet var den ett svårt sådant. Numera förekommer den knappt längre på åkrar i Sverige.

På havsstränder förekommer varieteten strandgråbo, A. vulgaris var. coarctata, speciellt runt båthus och fiskelägen, på fågelgödslade skär och vid tångvallar. Denna varietet är hårig även på ovansidan av bladen.

Användning : Hela växten, både jordstam och örtstånd, har medicinska egenskaper såsom aromatisk och svagt besk. Den har sedan länge använts som medicinalväxt, framför allt vid aborter och förlossningar, och sägs även lindra epilepsi samt motverka inälvsmask och aptitlöshet. I Sverige har den använts inom folkmedicinen som medel mot malariasymptom, och malariamedicin har utvecklats ur den nära släktingen sommarmalört. Den har även använts mot reumatiska besvär.

Örten sägs ge mer livfulla drömmar och vara ett hjälpmedel till att få en lucid dröm. Den har använts som matkrydda och som ingrediens vid tillverkning av absint. Johan Fischerström uppger i Utkast til Beskrifning om Mälaren (1785) att kräftor bör kokas i gråbo samt större fåglar fyllas med denna ört innan de steks.

Namn : Sitt svenska namn har gråbo fått av de undertill vitgrå bladen. Namnet användes redan under medeltiden. Släktet Artemisia har fått sitt namn efter Artemis, som bland annat var barnbördens gudinna i den grekiska mytologin, på grund av att många arter inom detta släkte i folkmedicinen har använts för behandling av kvinnosjukdomar. Artepitetet vulgaris betyder 'vanlig'.​

Aster novi-belgii - Höstaster.

BIOTOPER : Mänskligt störd/skapad mark

Atriplex laciniata - Sandmålla

EKOLOGI : Sandmålla förekommer på sandiga eller grusiga havsstränder i nedre delen av landstranden, i regel på fläckar där konkurrensen med andra arter är låg eller obefintlig. Frukterna sprids med havsströmmar, vilket torde förklara att nästan alla lokaler är exponerade mot väster - söder.KÄNNETECKEN : Sandmålla är en annuell, nedliggande ört med rödanlupna, runda skott och kraftigt silvergråmjöliga blad och blomställningar. Förbladen kring fröna är rombiska samt mycket hårda och broskartade, till skillnad från broskmålla A. glabriuscula vars förblad ej är hårda och endast svagt broskartade.FÖREKOMST : Sandmålla förekommer sporadiskt på sandiga havsstränder på svenska västkusten från nordvästra Skåne (där den numera anses som utgången) genom Halland och Göteborgsområdet i Västergötland till norra Bohuslän. Arten påträffades på Nordkoster 1943 för första gången som säkert inhemsk i Sverige (ett äldre fynd från Malmö 1867 kan möjligen även det ha varit spontant) och har sedan dess hittats på ett femtiotal lokaler utmed västkusten. På de flesta av dessa har den dock varit mycket obeständig och i regel bara förekommit ett eller några få år. På några få platser (så i Ölmevalla i Halland) har sandmållan dock visat sig vara mera konstant och återkommit under en lång följd av år. I Danmark är arten något vanligare och mera beständig än hos oss, medan den på norska Sörlandet är inskränkt till ett litet område. Utbredningen omfattar för övrigt havsstränder på Brittiska öarna och övriga Västeuropa samt nordöstra Nordamerika. HOT: Sandmållan uppvisar ofta ett hastigt försvinnande från tidigare kända växtplatser, men orsakerna härtill är ej kända. Redan 1995 var sandmållan försvunnen från nästan alla de västsvenska lokaler där den dök upp 1993 och i de flesta fall även förekom 1994. Möjligen är detta naturliga populationssvängningar som betingas av att arten här befinner sig vid en utbredningsgräns och kanske inte upprätthåller reproducerande populationer annat än på ett fåtal platser, utan oregelbundet nyinvandrar från t ex Danmark. Sandmållan uppträder oftast i enstaka individ på sina lokaler.

Atriplex littoralis - Strandmålla
BIOTOPER : Havsstrand.
NatureGate : https://luontoportti.com/sv/t/2496/grassleaf-orache

OBS: Nedan text är google translate och mitt försök att reda ut begreppen. Jag kanske ite har lyckats helt så har någon en åsikt som kan hjälpa mig är jah tacksamm

.

Atriplex är en svår grupp ur synvinkeln att identifiera arten. Släktet förväxlas lätt med släktet Chenopodium, ogräsmållor men de kan skiljas åt genom det faktum att Atriplex-arter är enkönade medan Chenopodium-arter är tvåkönade och de förstnämndas frukter har typiskt 2 delvis sammanfogade. Egenskaperna hos dessa brakteoler är viktiga för att identifiera arten inom släktet Atriplex.

Växande form : Ettårig, enkönad, tvåbostad ört.

Höjd : 40–100 cm (16–40 tum). Stjälken upprätt, borstig, grön-rödaktig, rikligt grenad.

Blomma : Blommor blygsamma, enkönade. Staminerade blommor med 5-flikig hylleblad. Ståndare 5. Pistillade blommor som saknar periant, omslutna av 2 upprättstående, mjöliga högblad, stjälklösa i de samlade blommorna, stjälkade i enkelburna blommor. Högblad nästan stjälklösa, 2–7 mm  långa, tandade från kant och baksida. Blomställning smal, taggliknande, övre delen bladlös.

Blad : Motstående, kortskaftad, linjär, 5–10 cm lång, vanligtvis saftig, grågrön, glestandad – hela kanterna.

Frukt : Achene ( en liten torr enfröad frukt) av Calyx - en uppsättning av foderblad. Calyx med 2 sammansmälta foderblad (bracteoles). Foderblad triangulära, med tandade kanter, 2–8 mm (0,08–0,32 tum) långa, yta med skarpspetsade, tjockbaserade tänder. Frö svart, glänsande, 1,5–3 mm (0,06 –0,12 tum).

Växtplats : Havsstränder, särskilt sandområden och tånghögar, hamnar.

Blomningstid : juli–september.

bottom of page