top of page

Som tredje generationen trädgårdsanläggare och som naturintresserad så vore det kanske konstigt att inte ha en
sida med blommor och dess fröställningar.
Jag är långt från en botaniker men när jag ändå är därute och är intresserad av det mesta så vore det synd på alla bilder jag tagit på kärlväxter att inte göra något med dem. Nu saknas det en hel del bilder på de arter jag träffat på men det ska det nog bli ändring på vad det lider. Så blir det såklart fler arter också vart efter jag stöter på dem.

På den är sidan blir det alla kärlväxter jag hittat och med information från i huvudsak från SLU - Artfakta om inte annat anges.


De är inte indelade i någon annan ordning än alfabetisk efter de vetenskapliga namnen. Börjar med de på A nedan.

Sidan är även indelad i några sektioner som örter, gräs - havlgräs, bräkenväxter, lummer, ljungväxter, buskar, träd
och alger - tång.


OBS! Jag håller på att göra om, sakta men säkert.

Kärlväxter – basen för allt landliv

SENAST ÄNDRAD: 08 JANUARI 2024

Det är svårt att föreställa sig vår planet utan kärlväxter. De flesta landlevande djur och svampar är direkt eller indirekt beroende av dem, däribland vi människor. Arterna varierar i storlek och kan i Sverige vara allt från tiotals kubikmeter stora eller över 40 meter höga träd som t.ex. ekar och tallar, ned till den lilla dvärgandmaten vars bladskiva bara är en kubikmillimeter.

Kärlväxter ger föda, boplatser eller fungerar som substrat åt de flesta andra landlevande organismer. Klorofyll är det ämne som ger växter deras gröna färg. Ämnet spelar en avgörande roll i fotosyntesen, det vill säga växternas omvandling av koldioxid, vatten och energi till kolhydrater och syrgas - en förutsättning för det mesta av livet på jorden. Men de är förstås också intressanta för sin egen skull och en källa till sinnlig glädje!

Kärlväxter utgör mer än 300 000 arter på jorden och innefattar fröväxter och kärlkryptogamer. Fröväxter omfattar alla blom- och barrväxter medan kärlkryptogamer inkluderar ormbunks-, fräken- och lummerväxter.

Omkring 4 550 arter är påträffade i vilt tillstånd i Sverige varav 2 140 arter bedöms vara bofasta. Av dessa är 1 600 (varav 1 450 spontana) bedömbara i rödlistearbetet eftersom övriga arter har förts in i landet med människans hjälp och etablerats efter år 1800. Därtill kommer 360 underarter och varieteter samt närmare 1 800 inhemska apomiktiska småarter av hökfibblor, maskrosor, björnbär och daggkåpor.

Kärlväxter finns nästan överallt. För drygt hälften (50,4%) av de svenska arterna är odlingslandskapet en viktig landskapstyp, följt av urbana miljöer (19,5%) våtmarker (19,4%), skog (18%), fjäll (14%), havsstränder (11%) och sötvatten (9%), medan slutligen endast nio arter (0,6%) förekommer regelbundet i det salta havet.

Örter, Ja det är väl det som det handlar om. Jag använder Torbjörn Tylers definition

: En ört är en växt som saknar förvedade ovanjordiska delar. Om man gör tvärsnitt av en stam skall man kunna se om den har ett lager med förvedade (lignifierade) celler. I vårt klimat innebär det i praktiken att om växten inte är förvedad (d.v.s. är en ört), så vissnar den ned helt under vintern och på våren kommer nya skott från markytan, medan vedväxter skjuter nya skott från ovanjordiska stammar som övervintrat.

Arter på A

Adoxa moschatellina - Desmeknopp (NT)
EKOLOGI : Desmeknopp förekommer på skuggiga till halvskuggiga lokaler med mullrik jord. Den växer i lövskogar med fuktig, näringsrik mark, oftast i ädellövskog, men även i al- och granskog, i skogsbryn och igenväxande hagar. En för desmeknopp mycket karakteristisk miljö är plana eller svagt sluttande, mulltäckta berghällar och bergsskrevor i ädellövskog och ekbackar. Den kan även påträffas i gamla parkområden, ofta i kantzoner i skydd av större buskar och lövträd. Desmeknopp blommar tidigt, ibland redan i april, och vissnar ner helt till sommaren. Blommorna är nektarproducerande och pollineras av flugor och myror.
KÄNNETECKEN : Desmeknopp är en liten, kal och spröd flerårig ört. Den har en tunn, krypande jordstam, vilket gör att växten breder ut sig och blir beståndsbildande. På jordstammen bildas lökliknande strukturer som utgör växtens övervintringsorgan. De blommande skotten blir högst 1 dm höga och har vid sin bas 1-3 blad som är två gånger trefingrade, och på stjälken två motsatta blad. Blomställningen är ett litet fyrkantigt huvud med 5 blommor, en toppblomma och fyra korsvis ställda sidoblommor. Toppblomman är fyrtalig, medan de fyra sidoblommorna är femtaliga. Blommorna är gulgröna med nedtill sammanvuxna, ovala kronblad och 8 respektive 10 ståndare. Frukten är en stenfrukt med fyra eller fem stenar, den är rund och grönaktig. Hela växten är svagt myskluktande. I blommande stadium kan desmeknopp inte förväxlas med någon annan art i den svenska floran, men bladen liknar något dem hos nunneörtar och vitsippa.
FÖREKOMST : Desmeknopp finns i större delen av Europa, söderut till södra Frankrike och södra Italien, i de nordiska länderna i Danmark, sydöstra Norge och sällsynt i sydöstra Finland. I Sverige har den en sydlig utbredning och förekommer norrut till Medelpad och Jämtland och som etablerad inkomling norrut till Västerbotten. HOT : Skogsavverkning på lokaler med förekomst av desmeknopp missgynnar eller utplånar arten. Den påtagliga ökningen av kvävegynnade växter i lövskogsbestånd, t.ex. brännässla och kers, minskar desmeknoppens livsförutsättningar genom att den konkurreras ut. Även ändrad hydrologi, så att marken torkar ut, är ett hot mot desmeknoppen

Agrostemma githago - Klätt 
EKOLOGI : Klätt förekommer främst i höstråg, ofta tillsammans med råglosta Bromus secalinus, blåklint Centaurea cyanus, riddarsporre Consolida regalis och sminkrot Lithospermum arvense ssp. arvense. Den växer på alla slags jordar men föredrar basiska lerjordar. 
KÄNNETECKEN: Klätt är en ettårig, höstgroende, upp till meterhög nejlikväxt med stora, iögonfallande, rödlila blommor som sitter ensamma i grenspetsarna. Stjälken, de motsatta, smala bladen och blomfodret är håriga. Den blommar i juli och augusti. Befruktningen sker snabbt då arten vanligen är självpollinerad. Den besöks även av en del insekter, främst kålfjäril. När kapslarna mognat spricker de upp i toppen med fem flikar och exponerar de stora, svarta och papillösa fröna. Dessa behålls i kapseln och tröskas ut tillsammans med säden, men enstaka frön kan spridas passivt med hjälp av vinden. Fröna gror kort tid efter sådd och arten kan inte bygga upp någon fröreserv. Klätt kan förväxlas med prydnadsväxten nejlikglim Silene coeli-rosa som dock är kal.
FÖREKOMST : Klätt är ett åkerogräs, som ansågs som mycket besvärligt under 1600-1800-talen. Från och med 1930-talet har den minskat starkt och kan numera med säkerhet endast ses i Skåne (Kåseberga), samt här och var i södra Sverige, där den förekommer som insådd i allmogeåkrar samt vägkanter. Vid Kåseberga i Skåne har den naturaliserats på vägkanter och i branta sluttningar mot havet. I övriga Norden är den försvunnen som åkerogräs och förekommer idag endast som tillfällig adventivart. Arten har minskat eller försvunnit i många andra europeiska länder. Endast i Öst- och Sydeuropa kan den traktvis fortfarande vara vanlig. Dess ursprung är troligen att söka i östra medelhavsområdet, t ex Grekland och Turkiet. Från sitt sydliga ursprungsområde har den spritts med sädesodlingen och kom troligen till Sverige redan ca 2500 f Kr. Den har förekommit i alla sädesodlande länder i Europa, i tempererade Asien, Nya Zeeland, delar av Afrika samt i Amerika.
HOT: 
En av de viktigaste anledningarna till klättens tillbakagång är att den saknar groningsvila i jord. Därför är den helt beroende av ständig frötillförsel. Eftersom fröna till största delen behålls i kapslarna tröskas de ut tillsammans med säden och rensas sedan bort. Ogräsmedel i kombination med dagens täta sädesbestånd medför kraftigt försvårad reproduktion.

 

Ajuga reptans - Revsuga

BIOTOPER Fuktiga-blöta gräsmarkerMänskligt störd/skapad mark

Öppna gräsmarker.

 

Alliaria petiolata - Löktrav

BIOTOPER : Trädgårdar, lövskog,blottad mark,friska gräsmarker, trädbärande marker.

https://gronarader.se/natur/loktrav/

 

Allium schoenoprasum - Gräslök
BIOTOPER : Odlad-Blottad mark-Havsstrand-Mänskligt störd/skapad mark-Öppna strandbiotoper-Torra gräsmarker-Öppna gräsmarker
 

Allium ursinum - Ramslök
BIOTOPER Friska gräsmarker- Fuktiga-blöta gräsmarker -Lövskog- Ädellövskog- Öppna gräsmarker.

Ramslök är en ganska sällsynt växtart, som finns på lövängar och i lundar. I Sverige har den ungefär samma utbredning norrut som eken. Den har stjärnlikt öppna, snövita blommor och många blommor i varje blomställning. Blomman sitter i toppen på den kala, bladlösa stjälken. Wikipedia

https://ortasallskapet.se/ort/ramslok/

Ramslöken anses lika verksam som vitlöken vid högt blodtryck samt sägs vara renande för mage, tarm och blod. Den användes vid klostren för att framställa ett desinfektionsmedel. Den anses vara desinficerande vid hudutslag, svagt kärlvidgande vid åderförkalkning, lindra leverbesvär och förebygga förkylningar. Den innehåller rikligt med A- och C-vitamin och mineraler m.m. Den har även använts mot sjukdomar hos boskap. För att vara verksam insamlades ramslöken före den första maj, då häxorna drog fram genom skogar och ängar och berövade växten dess läkekraft

Anchusa arvensis - Fårtunga
BIOTOPERÅkermark- Mänskligt störd/skapad mark
https://luontoportti.com/sv/t/1164/fartunga

Androsace septentrionalis - Grusviva

EKOLOGI :Grusviva kan förekomma på störd och kalkrik infrastrukturmark men har annars snäva miljökrav på torr, kalkrik grus- och sandmark. Några följearter är solvändor Heliathemum spp., fetknoppar Sedum spp., barrfetknoppar Petrosedum spp. och getväppling Anthyllis vulneraria.

Gynnas av basmineral, hävd och störning, missgynnas av utebliven störning och igenväxning.

Typisk art i Basiska berghällar 6110, Sandstäpp 6120, Kalkgräsmarker 6210, Alvar 6280. Vanlig även i Grå dyner 2130, Karsthällmarker 8240.

KÄNNETECKEN : Grusviva är en ettårig, liten ört med platt rosett och som blir 5–30 cm hög. Stjälken är upprätt, ogrenig, ofta rödaktig och hårig. Rosettbladen är 2–4 cm långa, utdraget lansettlika och glestandade i spetsen. Stjälken är bladlös. Den har knoppar som är små och samlade i enkel flock med många blommor. Fruktställningen består av kapslar som är längre än det kvarsittande fodret och sitter i stjälkens topp.

Grusvivan känns igen på sin typiska bladrosett, rödaktiga stjälk och flocklika blomställning. Någon gång kan nästan stjälklösa former hittas.

FÖRVÄXLINGSRISK : Nagelört - Draba verna, Sandkrassing - Teesdalia nudicaulis

Nagelört Draba verna – har mindre, helbräddade rosettblad. Frukten är en skida vars kvarsittande mellanvägg påminner om en nagel. Sandkrassing Teesdalia nudicaulis – har parflikiga rosettblad med rundare uddblad. Stjälken är kal, grön, bladlös eller med enstaka blad. Blommor samlade i en tät klase.

FÖREKOMST : Förekommer ganska sällsynt i sandiga/grusiga kalkrika miljöer i Götaland och Svealand. Enstaka förekomster i Norrland.

Anemone nemorosa - Vitsippa
BIOTOPER : Friska gräsmarker-Löv-/barrblandskog- Lövskog-Triviallövskog-Trädbärande gräsmark- Öppna gräsmarker
 
 

Anemone ranunculoides - Gulsippa

BIOTOPER : Lövskog-Ädellövskog-Mänskligt störd/skapad mark

 

Angelica archangelica - Kvanne

BIOTOPER : Buskmark-Fuktiga-blöta gräsmarker-Havsstrand-Öppna gräsmarker-Friska gräsmarker

FÖRVÄXLINGSRISK : Björnloka-Heracleum sphondylium

Jätteloka-Heracleum mantegazzianum, Tromsöloka-Heracleum persicum, Hörsneloka-Heracleum platytaenium, Bredloka-Heracleum sosnowskyi, Strätta-Angelica sylvestris.

NOTERING : Anrik krydd- och läkeört, vars tjocka rot samt blad och frukt, anses verka mot kramp, matsmältnings- och nervbesvär. Frön används som aromämne i brännvin, likör och parfym. Användes förr mot pest. Ståtlig med stora, gulgröna blomflockar och aromatiskt bladverk. Perfekt bakgrundsväxt och solitär.

 

Angelica sylvestris - Strätta

BIOTOPER : Buskmark-Fuktiga-blöta gräsmarker-Kalkrika myrbiotoper-Löv-/barrblandskog-Öppna gräsmarker

FRÖVÄXLINGSRISK : Björnloka-Heracleum sphondylium, Jätteloka-Heracleum mantegazzianum​, Tromsöloka-Heracleum persicum​, Hörsneloka-Heracleum platytaenium​. Bredloka-Heracleum sosnowskyi, Kvanne-Angelica archangelica

 

Antennaria dioica - Kattfot
EKOLOGI : 

Kattfot växer i magra och torra, välhävdade ängs- och betesmarker men förekommer även i vägkanter, glesa tallskogar samt på kalfjäll. Några följearter är fårsvingel Festuca ovina, liten blåklocka Campanula rotundifolia, slåttergubbe Arnica montana, gråfibbla Pilosella officinarum, olika jungfrulin-arter Polygala spp. och sommarfibbla Leontodon hispidus.

Gynnas av hävd och störning, missgynnas av igenväxning.

Typisk art i Torra hedar 4030, Enbuskmarker 5130, Alpina kalkgräsmarker 6170, Stagg-gräsmarker 6230, Silikatgräsmarker 6270, Slåtterängar i låglandet 6510, Höglänta slåtterängar 6520, Lövängar 6530, Hällmarkstorräng 8230, Trädklädd betesmark 9070. Karakteristisk art i Kalkbranter 8210. Vanlig även i Rissandhedar 2320, Grässandhedar 2330, Basiska berghällar 6110, Alpina silikatgräsmarker 6150, Kalkgräsmarker 6210, Alvar 6280, Karsthällmarker 8240. Positiv signalart inom Ängs- och betesmarksinventeringen. Positiv indikator inom NILS, Nationella Inventeringar av Landskapet i Sverige.

KÄNNETECKEN : Kattfot är en lågväxt, flerårig ört som växer mattbildande med utlöpare och blir 5–20 cm hög. Stjälken är ogrenig och hårig. Rosettbladen är omvänt äggrunda med liten pigg i spetsen, gröna på ovansidan och tätt vitt filthåriga under. Stjälkbladen är strödda, filthåriga och smala. Knopparna består av 3–5 tätt samlade korgar med gröna holkfjäll. Fruktställningen är kvastlik, spretig och sitter i stjälkens topp. Den vissnar snabbt bort.

Den svenska hagens vackraste växt? Kattfot i blom är en omisskännlig syn. Även utan blommor är kattfotens bladmattor goda kännetecken. Bladen är skedlika och sidorna böjer sig något inåt, ovan är de glänsande gröna och oftast kala eller något håriga, under tätt, vitt filthåriga.

FÖRVÄXLINGSRISK : 

Skogsnoppa Gnaphalium sylvaticum – har jämnbreda, långsmala blad som är gråfilthåriga på båda sidor. Blomställningen är mer utdragen, med korgarna samlade i bladvecken.

Fjällkattfot och lappkattfot Antennaria alpina, A. villifera – växer i fjällen (fjällkattfot kan dock sällsynt förekomma i skogslandet längst i norr). De har bruna holkfjäll. Lappkattfot saknar utlöpare.

Ullört Filago arvensis – växer inte i utbredda mattor. De små bladen och hela stjälken är ullhårig. Blomställningen består av huvudlika korgar spridda längs stjälken.

FÖREKOMST : Mindre vanlig i hela landet men minskande nedanför fjällen utom på Öland och Gotland.

Anthriscus sylvestris - Hundkex
BIOTOPER : Friska gräsmarker, Mänskligt störd/skapad mark, Trädbärande gräsmark, Öppna gräsmarker, Buskmark.
Hundkäx Hoffm. är en allmänt förekommande växt som tillhör släktet småkörvlar och familjen flockblommiga växter. Wikipedia

Anthyllis vulneraria - Getväppling
EKOLOGI : 
Getväppling hör hemma i grusiga, sandiga, lite kalkpåverkade miljöer. Några följearter är grusviva Androsace septentrionalis, låsbräknar Botrychium spp., brudbröd Filipendula vulgaris och darrgräs Briza media.

Gynnas av basmineral och störning, missgynnas av igenväxning.

Karakteristisk art i Sandstäpp 6120, Kalkgräsmarker 6210, Silikatgräsmarker 6270. Vanlig även i Alvar 6280. Positiv indikator inom NILS, Nationella Inventeringar av Landskapet i Sverige. Kalkgynnad, 1 poäng i söder och i norr enligt NILS lista över rikmarksarter.
KÄNNETECKEN : Getväppling är en två- till flerårig ört som blir 10–30 cm hög. Stjälken är liggande eller uppstigande och tilltryckt hårig. Rosettbladen är parbladiga och ligger tryckta mot marken. Bladen består av 0–4 olikstora parblad och ett mycket stort uddblad. Vissa blad har endast ett uddblad. Stjälkbladen sitter strödda upp till mitten och har uddblad som är mer likstora med parbladen. Knopparna har vithårigt foder och sitter i en huvudlik samling med flikiga stödblad. Ofta sitter blomställningarna i par. Fruktställningen består av ett huvud där frukten är dold av håriga foderblad. Som vissen står fruktställningen kvar som vinterståndare.

Getväpplingens stora uddblad och ofta nedliggande växtsätt är viktiga karaktärer. Blomfärgen är variabel från gul till röd med uppblåst foder och djupt flikiga stödblad. Flera underarter och varieteter finns beskrivna.

FÖRVÄXLINGSRISK : Käringtand och smal käringtand Lotus corniculatus, L. tenuis – har trefingrade blad med likstora småblad och stipler som är lika småbladen men något mindre. Stjälken är ofta kal och kantig. Hos den senare arten är småbladen mer än 4 gånger längre än breda.

Klöverärt Lotus maritimus – har också trefingrade blad med likstora småblad och stipler som är lika småbladen men något mindre. Blommorna sitter ensamma och har foder som är gleshårigt och ej uppblåst. Sydostlig.

FÖREKOMST : Ganska vanlig i Götaland inklusive Öland och Gotland, södra Svealand och i vissa älvdalar i Norrland.

Anthyllis vulneraria var. coccinea - Röd getväppling
BIOTOPER : BuskmarkTorra gräsmarker, Öppna gräsmarkerBarrskog.

Aquilegia vulgaris - Akleja

BIOTOPER : Friska gräsmarkerMänskligt störd/skapad mark

Trädbärande gräsmark, Öppna gräsmarker, Lövskog

Ädellövskog.

SLU : Veckans växt v. 43

2010 Akleja (Aquilegia vulgaris L.) Akleja (Aquilegia vulgaris L.) har odlats mycket länge, kanske redan innan kristendomen kom till Sverige. Det sägs att aklejan i folktron var helgad åt Freja och älvorna. 1100-talets abbedissa och helgon Hildegard av Bingen nämnde akleja sin bok ”Physica”, ett verk som även går att finna översatt till engelska för den som är intresserad men inte kan latin. Man använde på den tiden akleja som botemedel mot bland annat skörbjugg och gulsot. I äldre skrifter kan man också läsa att frön ordinerats mot skabb, men det ska inte ha varit en riskfri kur då det hände att barnen avled. Något som inte förvånar då det finns många giftiga växter inom familjen ranunkelväxter som aklejan tillhör. Det finns en mängd arter inom aklejasläktet. Den art som är vanlig i våra trädgårdar är A. vulgaris, vanlig akleja som även kallats akvileja eller ackeley. Aklejan har mycket karaktäristiska blommor. Sporrarna liknar duvor sittande i ring med näbbarna mot varann, och det engelska namnet på växten, Columbine, är omskrivet från ett duvsläktes latinska namn Columba. Ursprungligen var blommorna blå med korta sporrar, men det finns många äldre typer med vita, rosa, eller mörkt purpurröda blommor, enkla och fyllda och ibland flerfärgade. De moderna sorterna har bland annat ett större färgspektra och ofta mycket långa sporrar. Bladverket är vackert grågrönt, sirligt och kan förväxlas med aklejrutans, men ser man blommande exemplar så kan man inte ta fel. Aklejan är flerårig och kan förökas med delning eller med frö. Vid fröförökning kan man inte förvänta sig att färgen bibehålls på de nya plantorna. Fröna bildas i rörformade kapslar som öppnas i toppen när de mognat. De små, blanksvarta fröna skakas då lätt ut och sprids. Det rasslar härligt när man skakar fröställningarna. Aklejan är en överlevare, de har en fantastisk förmåga att klara sig kvar trots obefintlig vård och de är därför en av de vanligaste äldre växter vi kan finna runt gamla ruiner av torp och gårdar. Men detta till trots, de gamla typerna löper ändå i förlängningen en stor risk att försvinna för alltid. Vi vill ta vara på dem innan det är för sent. Därför ingår de bland de äldre blomster som vi nu letar efter för att kunna bevara i vår genbank för framtiden. Har du en akleja i din närhet som funnits där under årtionden? Kanske den har en historia kopplad till sig? Kanske den är lite annorlunda? Kontakta iså fall POM eller Lena Ansebo och berätta om din akleja.

Text : Lena Ansebo, NordGen.  

Armeria maritima - Trift

EKOLOGI :Trift växer i saltpåverkade miljöer som strandängar längs kusterna men även i infrastrukturmiljö som är påverkad av vägsalt. Backtriften förekommer även i torra miljöer i inlandet i södra Sverige. Några följearter är strandkrypa Lysimachia maritima, aruner Centaurium spp. och havssälting Triglochin maritima.

Gynnas av saltpåverkan och ljus, missgynnas av uteblivet bete och igenväxning.

Typisk art i Salta strandängar 1330, Strandängar vid Östersjön 1630, Grå dyner 2130. Positiv signalart inom Ängs- och betesmarksinventeringen. Positiv indikator inom NILS, Nationella Inventeringar av Landskapet i Sverige.

KÄNNETECKEN : Trift är en flerårig ört med kompakt kuddlika bladrosetter som blir 10–40 cm hög. Stjälken är upprätt, styv, ogrenig och hårig eller kal. Rosettbladen är 4–12 cm långa och 1–2 mm breda, sylformiga, köttiga och grågröna med en nedsänkt nerv. Stjälken är bladlös. Knopparna sitter i en huvudlik samling som till en början är omsluten av stödbladen. Fruktställningen är huvudlik och har en nedåtriktad bladslida som sitter under fruktställningen. Som vissen står fruktställningen kvar som vinterståndare.

Trift är en flerårig ört vars täta kuddar av bladrosetter tillsammans med rosa blommor i täta huvuden är omisskännlig. Åtminstone två underarter skiljs ut med strandtrift subsp. maritima som har hårig stjälk och backtrift subsp. elongata där stjälken är nästan kal, men även andra former finns beskrivna.

FÖREKOMST : Vanlig längs kusterna i Götaland. Mindre vanlig i östra Svealand och längs södra Norrlandskusten och enstaka förekomster längst i norr. Spridd även i inlandet, bland annat längs det större vägnätet.

NOPTERING : Som så många andra växter så kan den förekomma i en vit variant.

Armeria maritima subsp. maritima - Strandtrift
EKOLOGI :Trift växer i saltpåverkade miljöer som strandängar längs kusterna men även i infrastrukturmiljö som är påverkad av vägsalt. Backtriften förekommer även i torra miljöer i inlandet i södra Sverige. Några följearter är strandkrypa Lysimachia maritima, aruner Centaurium spp. och havssälting Triglochin maritima.

Gynnas av saltpåverkan och ljus, missgynnas av uteblivet bete och igenväxning.

Typisk art i Salta strandängar 1330, Strandängar vid Östersjön 1630, Grå dyner 2130. Positiv signalart inom Ängs- och betesmarksinventeringen. Positiv indikator inom NILS, Nationella Inventeringar av Landskapet i Sverige.

KÄNNETECKEN : Trift är en flerårig ört med kompakt kuddlika bladrosetter som blir 10–40 cm hög. Stjälken är upprätt, styv, ogrenig och hårig eller kal. Rosettbladen är 4–12 cm långa och 1–2 mm breda, sylformiga, köttiga och grågröna med en nedsänkt nerv. Stjälken är bladlös. Knopparna sitter i en huvudlik samling som till en början är omsluten av stödbladen. Fruktställningen är huvudlik och har en nedåtriktad bladslida som sitter under fruktställningen. Som vissen står fruktställningen kvar som vinterståndare.

Trift är en flerårig ört vars täta kuddar av bladrosetter tillsammans med rosa blommor i täta huvuden är omisskännlig. Åtminstone två underarter skiljs ut med strandtrift subsp. maritima som har hårig stjälk och backtrift subsp. elongata där stjälken är nästan kal, men även andra former finns beskrivna.

FÖREKOMST : Vanlig längs kusterna i Götaland. Mindre vanlig i östra Svealand och längs södra Norrlandskusten och enstaka förekomster längst i norr. Spridd även i inlandet, bland annat längs det större vägnätet.

Arnica montana - Slåttergubbe (VU)
EKOLOGI : Slåttergubbe växer på mager, näringsfattig mark, framförallt i gamla ogödslade, välhävdade naturbetesmarker och i slåttermarker (där sådana fortfarande finns kvar och hävdas). Ibland kan man även finna den t.ex. i gles skog, i bryn, på vägrenar samt på ohävdade gräs- och ljunghedsfragment. Dessa förekomster är ofta mycket individfattiga och kan betraktas som restbestånd. Slåttergubbe är en konkurrenssvag art som är beroende av hävd för sin långsiktiga överlevnad. Arten förefaller vara brandgynnad. Några följearter är rödven Agrostis capillaris, pillerstarr Carex pilulifera, kattfot Antennaria dioica, jungfrulin-arter Polygala spp. och liten blåklocka Campanula rotundifolia.

Typisk art i Torra hedar 4030, Enbuskmarker 5130, Stagg-gräsmarker 6230, Silikatgräsmarker 6270, Slåtterängar i låglandet 6510, Lövängar 6530. Positiv signalart inom Ängs- och betesmarksinventeringen. Positiv indikator inom NILS, Nationella Inventeringar av Landskapet i Sverige.

KÄNNETECKEN : Slåttergubbe är en flerårig, upp till en halvmeterhög, korgblommig växt med helbräddade, 5–10 cm långa, ljusgröna rosettblad. Den glandelhåriga stängeln har 1–3 bladpar och en toppställd, 6–8 cm bred korg med brandgula strål- och diskblommor. Ofta har den även två mindre korgar i det översta bladparet. Frukten är omkring 5 mm lång, blekbrun och korthårig med en smutsigt vit hårpensel. Slåttergubbe blommar i juni–juli.I blom kan slåttergubbe knappast förväxlas med någon inhemsk art i sitt svenska utbredningsområde.

FÖRVÄXLINGSRISK : Ängsvädd Succisa pratensis – har mörkare gröna, kala, fjädernerviga blad med en krackelerad undersida. Stjälken är hårig nertill, kal upptill.

Slåtterfibbla Hypochaeris maculata – har rosettblad med rödfärgad mittnerv och mörka fläckar. Stjälken är strävhårig.

Blåsuga Ajuga pyramidalis – har mörkgröna, håriga, fjädernerviga rosettblad. Har ett speciellt växtsätt, kompakt och pyramidlikt.

Rödkämpar Plantago media – har en mer plattad bladrosett där bladen också är håriga men är mörkare gröna. Stjälken är ogrenig och blomställningen ett kolvlikt ax.

Nordisk fjällarnika Arnica angustifolia subsp. alpina – förekommer endast i nordliga fjälltrakter, är mer småvuxen med en ensam, mindre korg (max 5 cm bred) i stjälktoppen, har smalare blad samt är ullhårig men saknar glandelhår.

Vägarnika Arnica chamissonis – är mer högvuxen och har en mångbladig stjälk. Den har fler och något mindre korgar med ljusare gula strålblommor. Förutom glandelhår har den tätt med långa, vita hår. Förvildad, från Nordamerika. Förekommer på ett fåtal platser i främst norra Sverige (en lokal även i Målilla, Småland/Kalmar län vid en före detta handelsträdgård; Artportalen 2020).

FÖREKOMST . 

Slåttergubbe förekommer i de södra och mellersta delarna av Sverige norrut till Dalarna. Den saknas dock på Gotland och Öland och är mycket ovanlig i de östra delarna av Svealand. Som så många hävdberoende arter är slåttergubbe en art som är på kraftig tillbakagång. I Skåne, Blekinge och Bohuslän förefaller den ha förlorat drygt hälften av sina lokaler under perioden 1995–2015, medan minskningstakten i Halland och Västergötland verkar ha varit lägre (Sundberg 2017). Landets rikaste lokaler finns idag i Halland och Västergötland, med över 100 000 skott i fyra reservat och/eller på skjutfält (Larsson 2017, Sundberg 2017).

I Danmark är slåttergubbe starkt minskande men fortfarande relativt frekvent i vissa delar, främst i de västra delarna av Jylland (Hartvig 2015), och klassas i landet som Nära hotad (NT, Wind 2019). I Norge är arten klassad som Sårbar (VU; Henriksen & Hilmo 2015). Den saknas i Finland. Slåttergubbe har en centraleuropeisk utbredning som sträcker sig söderut till norra Italien och till de västra delarna av Ryssland i öster. I Västeuropa finns enstaka förekomstområden i Frankrike och på den Iberiska halvön, medan arten saknas på de brittiska öarna (Hultén & Fries 1986).

HOT : Slåttergubbe minskar och försvinner om hävden upphör och växtplatserna växer igen med grovt gräs, buskar och sly. Vidare är konstgödning och luftburet kvävenedfall konkreta hot mot arten. Många lokaler har spolierats sedan mitten av 1900-talet när naturbetesmarker planterats och omvandlats till kulturgranskogar.

Artemisia campestris - Fältmalört

EKOLOGI : Fältmalört växer i torra, något kalkpåverkade och sandiga gräsmarker. Några följearter är ängsviol Viola canina, backtimjan Thymus serpyllum, knippfryle Luzula campestris samt små förgätmigejer såsom backförgätmigej Myosotis ramosissima, vårförgätmigej Myosotis stricta och brokförgätmigej Myosotis discolor.

Gynnas av basmineral och måttlig störning, missgynnas av igenväxning och näringspåverkan.

Vanlig i Grå dyner 2130, Kalkgräsmarker 6210. Positiv indikator inom NILS, Nationella Inventeringar av Landskapet i Sverige.

KÄNNETECKEN : 

Fältmalört är en yvig, flerårig ört som växer tuvat och blir 20–80 cm hög. Stjälken växer uppstigande och är grenig från basen, brunröd och kal. Rosettbladen är 2–3 gånger parflikiga. Bladflikarna är linjära, grågröna och 0,5–1 mm breda. Stjälkbladen är många, strödda och oskaftade med mycket smala flikar. Knopparna är äggrunda, små (1,5–2,5 mm) och gula eller röda. Fruktställningen är ensidig med många små korgar och frukter som saknar pensel. Som vissen står fruktställningen kvar som vinterståndare.

Fältmalörtens utbredda bladrosetter med starkt flikiga smala blad längs en brunröd uppstigande stjälk är bra kännetecken. Till skillnad från andra malörter doftar fältmalört inte aromatiskt.

FÖRVÄXLINGSRISK : 

Andra malörter Artemisia spp. – har tydligare aromatisk doft och mer rikbladiga stjälkar med större korgar. Bladen är ofta mer gråvita och har bredare bladflikar.

Trampörter Polygonum spp. – är ofta mindre och har nedliggande stjälkar med åsar. Bladen är hela, ovala–äggrunda. Har annorlunda, skära blommor.

Backsippa Pulsatilla vulgaris – har liknande rosettblad men ofta med kortare flikar. Bladrosetterna är ofta mindre och tätare. Stjälken är upprätt, lågvuxen och hårig.

FÖREKOMST : Vanlig i Götaland, Svealand och södra Norrland. Mindre vanlig längs Norrlandskusten upp till Bottenhavet.

Aster novi-belgii - Höstaster.

BIOTOPER : Mänskligt störd/skapad mark

Atriplex laciniata - Sandmålla

EKOLOGI : Sandmålla förekommer på sandiga eller grusiga havsstränder i nedre delen av landstranden, i regel på fläckar där konkurrensen med andra arter är låg eller obefintlig. Frukterna sprids med havsströmmar, vilket torde förklara att nästan alla lokaler är exponerade mot väster - söder.KÄNNETECKEN : Sandmålla är en annuell, nedliggande ört med rödanlupna, runda skott och kraftigt silvergråmjöliga blad och blomställningar. Förbladen kring fröna är rombiska samt mycket hårda och broskartade, till skillnad från broskmålla A. glabriuscula vars förblad ej är hårda och endast svagt broskartade.FÖREKOMST : Sandmålla förekommer sporadiskt på sandiga havsstränder på svenska västkusten från nordvästra Skåne (där den numera anses som utgången) genom Halland och Göteborgsområdet i Västergötland till norra Bohuslän. Arten påträffades på Nordkoster 1943 för första gången som säkert inhemsk i Sverige (ett äldre fynd från Malmö 1867 kan möjligen även det ha varit spontant) och har sedan dess hittats på ett femtiotal lokaler utmed västkusten. På de flesta av dessa har den dock varit mycket obeständig och i regel bara förekommit ett eller några få år. På några få platser (så i Ölmevalla i Halland) har sandmållan dock visat sig vara mera konstant och återkommit under en lång följd av år. I Danmark är arten något vanligare och mera beständig än hos oss, medan den på norska Sörlandet är inskränkt till ett litet område. Utbredningen omfattar för övrigt havsstränder på Brittiska öarna och övriga Västeuropa samt nordöstra Nordamerika. HOT: Sandmållan uppvisar ofta ett hastigt försvinnande från tidigare kända växtplatser, men orsakerna härtill är ej kända. Redan 1995 var sandmållan försvunnen från nästan alla de västsvenska lokaler där den dök upp 1993 och i de flesta fall även förekom 1994. Möjligen är detta naturliga populationssvängningar som betingas av att arten här befinner sig vid en utbredningsgräns och kanske inte upprätthåller reproducerande populationer annat än på ett fåtal platser, utan oregelbundet nyinvandrar från t ex Danmark. Sandmållan uppträder oftast i enstaka individ på sina lokaler.

Atriplex littoralis - Strandmålla

BIOTOPER : Havsstrand

Arter på P

Arter på R

Arter på S

Arter på T

Arter på V

Förställningar kan vara och är ofta vackra eller otroliga skapelser.

Jag har letat och fotograferat en del men nu när jag går igenom mina foton så upptäcker jag att jag har alldeles för få av dem.

En del fröställningar går inte att artbestämma och en del är inte så roliga eller vackra så jag bestämde mig för att göra "konstbilder" också. Så nu blir det lite blandat.

Jakten att gå vidare på fler.

bottom of page